Skrattar bäst som skattar minst

Ibland när det smäller till på nätet så är det bäst att bara sitta bredvid. Poppa lite popcorn och se förkastelsedomarna flyga förbi på twitter. Senaste lustifikationen är när fru Uvell klädde av Timbuktu som en skatteminimerande hycklare. Som högerbloggare borde jag göra vågen av glädje, men ibland kan det vara kul att försöka sätta sig in i hur andra tänker. Även de som är vänster.

Så, är jag Jason? Nej, jag är snarare Tomas Ledin. Om man bortser från att jag inte kan sjunga, inte är känd och inte är rik. Jag är dock vit medelålders man, och det är väl allt som krävs för att få vara med i klubben? I vilket fall tänkte jag försöka få ihop ett försvar till Jason. Till syverne och sist så har ju faktiskt Jasons mor haft mina barn i hemspråk, så han är ju nästan en i familjen.


Låt oss börja från början, med åklagarens punkter. Timbuktu talade i Pride-sammanhang, och angrep där näringslivets uselhet: hur de maximerar sin tillväxt,  undviker att betala skatt, och undlåter att bidra till ett bättre samhälle. Samtidigt har Timbuktu själv ett antal bolag, där han ser till att han har så pass låg lön att han undviker statlig skatt, och tar ut resten av pengarna som utdelning och därmed får lägre skatt. Han maximerar alltså sin tillväxt och undviker att betala skatt! Sicken hycklare!

Timbuktu, å andra sidan, förstår inte alls kritiken. Själv har han ju bara gjort som alla andra artister som tjänar bra; det är bara korkat att betala mer i skatt än man behöver. Han ser inget omoraliskt i att följa gängse regler. Dessutom har han varit ett moraliskt föredöme när han stannat kvar i Sverige och även låtit sina pengar stanna kvar i Sverige, där de antagligen förr eller senare hamnar i skattmasens klor. Näringslivet, däremot. De j-arna tar och skyfflar välfärdspengar utomlands till skatteparadis där det inte blir någon enda krona in till vår gemensamma kassa.

Innan jag ger mig in på detaljerna, låt mig nämna en lustighet: Trots att Timbuktu är vänster och jag är höger, så är det han som är företagaren och jag som är knegaren. Förvisso är jag höginkomsttagare, med både statlig skatt och värnskatt, som jag snällt och utan protester betalar (men gärna röstar för att avskaffa), men jag ser mig ändå som knegare: fast anställd, får lön den 25:e varje månad, är med i facket. Timbuktu däremot, med sitt handfull bolag, är ju en ärkekapitalist och egenföretagare. Vi borde väl egentligen tycka tvärtom.


Är då Timbuktu en hycklare? Det beror lite på. På vad det egentligen är han kritiserar. Jag vet inte vad han ordagrant sa i sitt tal. Det citat jag hittar hos Uvell är:

"Samma näringsliv maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle"

Låt oss anta att citatet väl motsvarar vad han sade. Då har han gjort en tabbe: Generaliserande påhopp av en inhomogen grupp. "Näringslivet" kan vara mycket. Timbuktu själv, med sina bolag, är ju en representant för näringslivet - en representant som jag utgår från gör sitt bästa att maximera sin tillväxt, och som ju bevisligen gör vad han kan för att undvika betala onödigt mycket skatt. Sådana påhopp brukar anses väldigt fula när de görs mot någon officiellt svag grupp som tiggare, romer, mörkhyade eller kvinnor.

Låt oss ta några exempel från företag i näringslivet som jag har personlig erfarenhet av, och se vad de gör för att göra ett bättre samhälle:

• Gambro. Gör dialysapparater som gör att njursjuka patienter överlever. Käre Timbuktu, hur vackert du än sjunger kommer du aldrig göra lika mycket för människor som detta företag. Visst, Gambro gör sitt bästa för att maximera vinsten, och antagligen också mer än Timbuktu för att minimera skatten. Men de räddar liv, bokstavligen.
• Intel. Tillverkar de processorer som gör att vi tjattrare på twitter kan fortsätta tjattra. Tar vi bort dem, blir det tyst på nätet.
• Schneider. Tillverkar styrutrustning för värme och ventilation som sitter i merparten av Sveriges kontorshus. Jobbar mycket med att minska energiåtgången i fastigheterna. Låter antagligen oerhört osexigt för en artist, men lär ha långt större betydelse för Sveriges möjlighet att nå sina miljömål än alla framtida stödgalor.

 Låt mig använda generositetsprincipen på Timbuktus yttranden. Jag antar att det han vänder sig emot är:

1. Avancerad skatteplanering i allmänhet; där företag anlitar staber av revisorer för att genom avancerade skalbolagsaffärer och allt vad det heter nå resultatet: att företaget betalar mycket lägre skatt än vad som är "rimligt".
2. Utslussning av vinst till företag utomlands i synnerhet, därigenom helt undvikande svensk skatt.

För den andra punkten skulle jag vilja frikänna Timbuktu, rätt av. Hans elementära skatteplanering är så väsensskild mot att ta ut pengar ur landet att det inte blir något hyckleri av det hela.


För den första punkten blir det lite svårare. Det blir dags att dra gränser. Vad är "enkel" och moraliskt godkänd skatteminimering, och vad är så pass "avancerad" skatteminimering att det blir omoraliskt?

Innan jag börjar skälla på Timbuktu för vad han gör, kan det vara värt att fundera lite på vad jag själv hittat på genom åren. Jag vill ju inte att Politism skall gå igenom min blogg, jämföra med vad jag gjort, och kalla mig hycklare.

• Jag har undvikit att arbeta övertid, eftersom jag anser att min marginalskatt är konfiskatorisk, om än inte lika hög som Astrid Lindgrens. Det tycker jag är helt moraliskt godkänt.
• Jag har betalt in pengar till privata pensionsförsäkringar, och där sett till att hålla mig under gränsen för avdragsgillhet. Det tycker jag svarar emot Timbuktus sätt att hålla lönen låg i bolagen.

Så, mina skelett utlyfta ur garderoben.

Var går då de moraliska gränserna? För egen del anser jag att gränserna är nästan lika vidöppna som Miljöpartiet vill ha vår migration till. Fri rörlighet gäller i den globala ekonomin, för arbetskraft såväl som kapital. Därför ser jag inget moraliskt problem med att flytta pengar vare sig ut ur eller in till Sverige. Men jag har full förståelse för att en protektionistisk vänster har en annan syn på det. På samma sätt som de viftar med "Go home"-plakat åt arbetskraften, ropar de "Stay home" till penningbuntarna.


Slutsummeringen av mina tankar är att Timbuktu borde lära sig att precisera sina anklagelser. Visst, det hör till privilegierna som vänsterartist att få komma med svepande anklagelser mot kapitalismen, väst och näringslivet. Men då får man också finna sig i att skiten stänker tillbaka.

Timbuktu, du får gärna kritisera näringslivet, eller delar därav, för att flytta kapital utanför landet. Men då vill jag gärna se dig kritisera de av dina artistpolare som gör sammalunda. Det ackordet skulle klinga renare.

Timbuktu, du får gärna kritisera skatteminimering. Men då får du vara tydlig: vilken sådan minimering är tillåten, och vilken är det inte? Eller sluta skatteminimera.


Jag finner inte Timbuktu särskilt skyldig. Inte till hyckleri, möjligen till luddighet och slentrianvänstergnäll. Och det är väl vad man väntar av en artist.

Va? Finns ingen skurk i detta drama? Jodå, ingen god berättelse utan en elak, svartklädd typ med yvig mustasch. I den rollen vill jag sätta vårt usla skattesystem, som inbjuder till den sorts skatteminimering Timbuktu genomfört. Ett system som verkar älska att sparka på knegaren, och omfamna företagaren. Jag är smått förvånad att vänstern omfamnar och ytterligare vill skärpa detta orättvisa system.

Som knegare har jag ganska tuffa skattesatser på min lön. Sisådär 30% kommunalskatt, och sedan först statlig skatt och till sist även värnskatt på de översta bitarna. Och ingen som helst möjlighet att komma undan. Exemplet Timbuktu verkar visa att företagare däremot kan komma undan, genom att plocka ut pengarna på annat sätt. Ändå verkar det som om vänstern med sina skatteuppror för högre skatter vill lägga ännu högre börda på löntagare.

Jag har ett förslag: varför inte låta alla medborgare använda samma finess som Timbuktu? När jag var ung hade varenda människa ett litet privat bolag; skattesatserna var så löjligt konfiskatoriska att alla medel att undgå skatt var tillåtna. Gillade du att köpa datorer? Köp dem i "firman", så blir det billigare. Nåväl, låt oss systematisera det. Låt varenda löntagare starta ett företag, endast skatta för samma lön som Timbuktu, och sedan ta ut pengarna när det passar, till lämplig lägre skattesats. Det vore väl rättvist?

Ett motargument till ovanstående som jag snappade upp ifrån vänster var att artister har det så speciellt svårt. När de blir äldre kan inkomsterna svikta, och då behöver de sin upplagrade förmögenhet (som de inte hade haft om de varit tvungna att betala 65% i skatt) att leva på. Men det gäller ju även oss vanliga dödliga, anställningar är inte på livstid nuförtiden. Jag har gott om gamla arbetskamrater som ett par år efter telekomkraschen i sydvästra Skåne fortfarande har "looking for new opportunities" på sin LinkedIn-profil. Dvs arbetslös så in i bängen, och levande på en bråkdel av sin gamla lön från A-kassan. Även för dem hade det nog varit skönt att ha lite förmögenhet att ta av.


Eller, allra helst: gör det onödigt att starta företag. Mitt förslag på skattesystem är:

• Låg och platt skatt på arbete. Vi vill väl premiera och underlätta arbete? Bättre att folk lägger pengar på service i Sverige än på prylar hopsatta i Kina. Tänk om skatten var så låg att medelsvensson hade råd med piga och/eller dräng?
• Återinför fastighetsskatten. Välfärdsstaten behöver inflöde av pengar, och fastigheter är en stabil skattebas som inte flyttar utomlands.
• Hög, enhetlig moms. Det är prylar som skall beskattas, inte arbete.
• Bort med alla undantag och specialregler som gör att skatteplanering är så fördelaktigt. Om skattesatserna är icke-konfiskatoriska till att börja med, så behövs inte alla dessa undantag.