Nu nafsar vargarna i hasorna på partiledare Ohly. Kanske snart f.d. partiledare Ohly?
Det verkar som om en och annan vänsterpartist tycker att mannen som är men inte får kalla sig kommunist har skrämt bort procentenheter under senaste valet.
De som vill se honom avgå bör dock betänka en sak: Ohly är gammal konduktör från SJ. Och är det en sak som man inte lärde sig på SJ, så var det att gå i tid. Så han kan nog hålla sig kvar vid stationen ett bra tag till.
fredag 14 januari 2011
söndag 9 januari 2011
Stenkastning och muslimer
Ni känner väl till de religiösa extremisternas paradis, Iran? Landet där man stenar de som bryter mot normerna. Landet där unga arga manliga sedlighetspoliser går runt och kollar att kvinnorna har rätt klädsel, och trakasserar de som råkar visa lite för mycket hud. I åratal har Sverigedemokraterna varnat för att islamiseringen, när väl det hotande Eurabia är över oss, kommer ge samma situation i Sverige. Och nu rapporteras om att en kvinna som inte hade av samhället accepterad klädedräkt blivit överöst av stenar - i lilla äktskånska Tomelilla! Har alltså SD fattat vad resten av vårt politiska landskap helt har missat?
Nej. Det som hände var att några pursvenska ungdomar fått för sig att det är OK att kasta glåpord, snöbollar och stenar på en slöjbeklädd muslimsk kvinna och hennes 6-åriga dotter när de passerar förbi skolan. Vi tar det en gång till: kasta sten på bland annat en 6-årig flicka. Vad fan!?
Finns det då några förmildrande omständigheter för våra halal-hatande huliganer? Nog är det väl berättigat att visa vår avsky över de som kommer hit, samlas i stora invandrarenklaver och lever på våra tillgångar? Dessvärre verkar det som om den slöjbeklädda damen gjort allting rätt: hon har sökt sig till en mindre ort med måttligt antal invandrare, hon går på SFI-utbildning, hon har ett jobb, hon har barnen på dagis som vilken pursvensk som helst. Så det verkar inte finnas något sätt som en invandrare kan undvika stening. Ja, förutom att klä sig som sedlighetspolisen kräver, förstås.
Nu tycker jag det är dags att Sverigedemokraterna kommer ned till Tomelilla och sätter ned foten, sätter upp ett stånd på torget och berättar för Tomelillaborna hur man uppför sig i Sverige. Här får kvinnor klä sig som de vill. Här ger vi oss inte på små barn. Här är vi toleranta. Och passar inte dessa regler, så kan ni flytta till Iran.
Vad gjorde lagens långa arm åt detta, då? Kvinnan och skolan kontaktade polisen, och gav lite namnförslag på tänkbara elever, och nämnde även att kvinnan säkert skulle känna igen några av dem om någon orkade lägga en skolkatalog framför henne (det här hade pågått i månader...). Konstaplarna rusade då till aktion, genom att omedelbart stänga ärendet: spaningsuppslag saknas. Herrejösses! GW Persson har nog rätt: våra svenska batonggrisar är så initiativlösa och slöa att de behöver anlita personliga assistenter för att doppa munkarna i morgonkaffet.
Det här är allvarligt. Vi måste kunna lita på att staten garanterar och upprätthåller våra friheter. Lars Vilks skall ha rätt till statens skydd när några stollar försöker bränna ner hans hus på grund av en teckning. En muslimsk kvinna skall ha rätt till statens skydd när några stollar kastar sten och glåpord på grund av en tygbit. Kränkta idioter skall inte få definiera och inskränka vår frihet! Som marknadsliberal blir jag frestad att lägga ut Tomelillas polismyndighet på entreprenad till Hells Angels. En mc-eskort förbi skolan hade nog gjort susen.
Nej. Det som hände var att några pursvenska ungdomar fått för sig att det är OK att kasta glåpord, snöbollar och stenar på en slöjbeklädd muslimsk kvinna och hennes 6-åriga dotter när de passerar förbi skolan. Vi tar det en gång till: kasta sten på bland annat en 6-årig flicka. Vad fan!?
Finns det då några förmildrande omständigheter för våra halal-hatande huliganer? Nog är det väl berättigat att visa vår avsky över de som kommer hit, samlas i stora invandrarenklaver och lever på våra tillgångar? Dessvärre verkar det som om den slöjbeklädda damen gjort allting rätt: hon har sökt sig till en mindre ort med måttligt antal invandrare, hon går på SFI-utbildning, hon har ett jobb, hon har barnen på dagis som vilken pursvensk som helst. Så det verkar inte finnas något sätt som en invandrare kan undvika stening. Ja, förutom att klä sig som sedlighetspolisen kräver, förstås.
Nu tycker jag det är dags att Sverigedemokraterna kommer ned till Tomelilla och sätter ned foten, sätter upp ett stånd på torget och berättar för Tomelillaborna hur man uppför sig i Sverige. Här får kvinnor klä sig som de vill. Här ger vi oss inte på små barn. Här är vi toleranta. Och passar inte dessa regler, så kan ni flytta till Iran.
Vad gjorde lagens långa arm åt detta, då? Kvinnan och skolan kontaktade polisen, och gav lite namnförslag på tänkbara elever, och nämnde även att kvinnan säkert skulle känna igen några av dem om någon orkade lägga en skolkatalog framför henne (det här hade pågått i månader...). Konstaplarna rusade då till aktion, genom att omedelbart stänga ärendet: spaningsuppslag saknas. Herrejösses! GW Persson har nog rätt: våra svenska batonggrisar är så initiativlösa och slöa att de behöver anlita personliga assistenter för att doppa munkarna i morgonkaffet.
Det här är allvarligt. Vi måste kunna lita på att staten garanterar och upprätthåller våra friheter. Lars Vilks skall ha rätt till statens skydd när några stollar försöker bränna ner hans hus på grund av en teckning. En muslimsk kvinna skall ha rätt till statens skydd när några stollar kastar sten och glåpord på grund av en tygbit. Kränkta idioter skall inte få definiera och inskränka vår frihet! Som marknadsliberal blir jag frestad att lägga ut Tomelillas polismyndighet på entreprenad till Hells Angels. En mc-eskort förbi skolan hade nog gjort susen.
lördag 8 januari 2011
Vem har nytta av valfrihet?
Tidigare har jag varit lite ironisk över företeelsen s-info, och antytt att de vassaste knivarna kanske inte alltid slipas mot varandra där. Kanske lite orättvist, vid närmare eftertanke. Häromdagen hade Björn Andersson ett inlägg om valfrihet. Lite citat:
Klassiskt såsse-gnäll som en liberal lätt kan pulvrisera? Jag är inte riktigt säker.
Å ena sidan: valfrihet för individen är bra. Antag till exempel att ens barn har problem i skolan. Om den gamla hederliga socialdemokratiska modellen gäller, där det är kommunen som bestämmer vem som går i vilken skola, så finns ett uppenbart tillvägagångssätt för en engagerad förälder: att prata med skolledningen. Men om de nu är mer intresserade av att få budgeten att gå ihop än att hjälpa en enskild elev? Visst, man kan skriva insändare i tidningen, gå ihop med andra föräldrar och demonstrera. Är man tillräckligt många tillsammans kan man byta ut kommunpolitikerna vid nästa val, vilket efter några år kanske ger resultat på skolan. Men då har barnen redan lämnat skolan! Så mycket bättre då om man själv kan ringa runt till traktens skolor och höra om någon annan vill ta emot ens barn!?
Å andra sidan: vems valfrihet pratar vi om? Ett mindre trevligt exempel ges i Sydsvenskan, där de ringt upp olika fastighetsägare och försökt få lägenhet. Och låtsas man heta Muhammed, så är det plötsligt väldigt ont om lägenheter. Så där verkar valfrihet mest handla om fastighetsägares rätt att sålla bort invandrare, den som vill ha lägenhet har bara valet att masa sig bort till Rosengård. Visst, man har valet att själv fixa sig en bostadsrätt istället - men alla har inte de ekonomiska musklerna att göra det.
Här får man hålla med socialdemokraterna. Valfrihet är som bäst när även fattiga och svartmuskiga har samma möjlighet till val som välutbildade och välsituerade.
Det finns även en stor poäng i det gemensamma åtagandet. Det är gemensamt, genom att sätta bra spelregler för samhället, som vi ser till att det inte blir akut bostadsbrist - vilket ju slår hårdast mot de som har ont om pengar och kontakter. Det är gemensamt, genom bra lärarhögskolor, bra lärarlöner, goda läroplaner osv som vi ser till att det finns ett stort antal bra skolor att välja på - för vad vore det för mening med att bara kunna välja mellan pest och kolera?
Men låt oss nu återigen hoppa tillbaka till skolexemplet. Om föräldrar inte hade makten att ta sin skolpeng till en annan skola, vem har då valfrihet? Jo, givetvis de som har kosing nog att skicka ungarna till Lundsberg. Och de som är välutbildade och välartikulerade nog att argumentera för sin sak och hota med press och demonstrationer. Knappast en nyinvandrad städerska, däremot.
Så min slutkläm är: låt oss till vänster och höger komma fram till en kompromiss. Att vi ser till att ge individen möjlighet att påverka sitt eget liv. Och att vi ser till att valmöjligheter som finansieras av gemensamma skattekronor också verkligen kommer alla till dels.
"Varför stod det valfrihet i en Socialdemokratisk valplattform? Har vi blivit så inbillade att valfrihet ger den sanna friheten?"
"När friheten att välja olika vårdcentraler, skolor eller äldrevård har börjat. Vem tar då ansvar kvalitén har någon form av likriktighet? Vem har ansvaret för att alla får den goda vård och omsorg vi alla har rätt till? Priset att välja fel blir för högt när ingen tar ansvar. Vem tog ansvar för de barnen som hamnade i en lärarlös skola med undermålig undervisning?"
Klassiskt såsse-gnäll som en liberal lätt kan pulvrisera? Jag är inte riktigt säker.
Å ena sidan: valfrihet för individen är bra. Antag till exempel att ens barn har problem i skolan. Om den gamla hederliga socialdemokratiska modellen gäller, där det är kommunen som bestämmer vem som går i vilken skola, så finns ett uppenbart tillvägagångssätt för en engagerad förälder: att prata med skolledningen. Men om de nu är mer intresserade av att få budgeten att gå ihop än att hjälpa en enskild elev? Visst, man kan skriva insändare i tidningen, gå ihop med andra föräldrar och demonstrera. Är man tillräckligt många tillsammans kan man byta ut kommunpolitikerna vid nästa val, vilket efter några år kanske ger resultat på skolan. Men då har barnen redan lämnat skolan! Så mycket bättre då om man själv kan ringa runt till traktens skolor och höra om någon annan vill ta emot ens barn!?
Å andra sidan: vems valfrihet pratar vi om? Ett mindre trevligt exempel ges i Sydsvenskan, där de ringt upp olika fastighetsägare och försökt få lägenhet. Och låtsas man heta Muhammed, så är det plötsligt väldigt ont om lägenheter. Så där verkar valfrihet mest handla om fastighetsägares rätt att sålla bort invandrare, den som vill ha lägenhet har bara valet att masa sig bort till Rosengård. Visst, man har valet att själv fixa sig en bostadsrätt istället - men alla har inte de ekonomiska musklerna att göra det.
Här får man hålla med socialdemokraterna. Valfrihet är som bäst när även fattiga och svartmuskiga har samma möjlighet till val som välutbildade och välsituerade.
Det finns även en stor poäng i det gemensamma åtagandet. Det är gemensamt, genom att sätta bra spelregler för samhället, som vi ser till att det inte blir akut bostadsbrist - vilket ju slår hårdast mot de som har ont om pengar och kontakter. Det är gemensamt, genom bra lärarhögskolor, bra lärarlöner, goda läroplaner osv som vi ser till att det finns ett stort antal bra skolor att välja på - för vad vore det för mening med att bara kunna välja mellan pest och kolera?
Men låt oss nu återigen hoppa tillbaka till skolexemplet. Om föräldrar inte hade makten att ta sin skolpeng till en annan skola, vem har då valfrihet? Jo, givetvis de som har kosing nog att skicka ungarna till Lundsberg. Och de som är välutbildade och välartikulerade nog att argumentera för sin sak och hota med press och demonstrationer. Knappast en nyinvandrad städerska, däremot.
Så min slutkläm är: låt oss till vänster och höger komma fram till en kompromiss. Att vi ser till att ge individen möjlighet att påverka sitt eget liv. Och att vi ser till att valmöjligheter som finansieras av gemensamma skattekronor också verkligen kommer alla till dels.
fredag 31 december 2010
Ständigt denne Vilks
I kölvattnet på våra svenska pyroteknik-entusiaster kommer återigen de som tycker att Lars Vilks borde ha vett att inte provocera, till exempel här.
Bloggägaren undrar: VAD vill Lars Vilks säga med sin "konst" .. mer än att hamna i det mediala strålkastarljuset?
Min stilla undran är: Har du funderat på att gå till källan, dvs Vilks själv? Jag har läst lite på hans blogg, och där lärt följande:
* Ja, Vilks är en provokatör, det erkänner han glatt själv. Men: dagens konst består i stor utsträckning av provokatörer. Om vi plockar bort dessa, återstår snart bara hötorgsmålarna. (OK, själv är jag en sån där outbildad tölp som gillar skepp i solnedgången, badande dalkullor och annat figurativt skräp, men där håller ju inte konstvärlden med mig).
* Nej, Vilks har inte avsett att provocera muslimer. Han har haft siktet inställt på det svenska konstetablissemanget. Lite kort tolkar jag honom så här: Idag är provokation en väsentlig del av konsten. Dock är det bara vissa provokationer som är 'tillåtna': sådana riktade mot konservativt borgerskap, nyliberaler, George Bush, påven. Dvs provokationer som inte provocerat en enda människa de senaste 50 åren. Vilks såg därmed till att göra en provokation - rondellhunden - som garanterat skulle få etablissemanget att gå i taket. Och det lyckades han med.
Samtidigt har han råkat såra och provocera muslimer. Antagligen var han inte helt omedveten om att detta skulle ske, heller, även om mordbrand och k-pistar kanske inte ingick i förhoppningarna. Är då detta fel?
Här finns en tydlig parallell: Elisabeth Olsson-Wallins (O-W) Ecce Homo-bilder.
Varken Vilks eller O-Ws bilder är särskilt konstnärligt högstående. Den ena ritar streckgubbar, den andra tar foton som estetiskt påminner om Jehovas Vittnen-broschyrer. Detta är samtidigt totalt irrelevant. Konstverket är inte bilderna, utan provokationen och reaktionerna på dem. Och där har bägge lyckats väl...
I bägge fallen har det diskuterats livligt om verken inte är onödigt provocerande. Jag tror inte O-W hade som avsikt att provocera troende kristna, men en del blev ändå rätt ledsna av att se bilder av Jesu könsorgan. Så man kan ha en lång diskussion om ifall det goda syftet med provokationen var värd alla ledsna människor eller ej.
Men, sen kommer det "roliga": både O-W och Vilks blev mordhotade. Alltså: någon vill släcka ett liv pga en bild. Då känns det väldigt ointressant att sitta och diskutera ifall en bild har bra konstnärlig kvalitet eller ej.Då känns det betydligt viktigare att diskutera ifall det är rätt att mörda människor för att man inte håller med dem eller ej.
Min poäng - har jag en? Ja. Visst, man kan tycka att det väsentliga i sammanhanget är att Vilks ska ge tusan i att provocera. Men då får man i konsekvensens namn också be Olsson-Wallin och de som kritiserar påvens kondompolitik att hålla käften. Nån kan ju bli ledsen.
Bloggägaren undrar: VAD vill Lars Vilks säga med sin "konst" .. mer än att hamna i det mediala strålkastarljuset?
Min stilla undran är: Har du funderat på att gå till källan, dvs Vilks själv? Jag har läst lite på hans blogg, och där lärt följande:
* Ja, Vilks är en provokatör, det erkänner han glatt själv. Men: dagens konst består i stor utsträckning av provokatörer. Om vi plockar bort dessa, återstår snart bara hötorgsmålarna. (OK, själv är jag en sån där outbildad tölp som gillar skepp i solnedgången, badande dalkullor och annat figurativt skräp, men där håller ju inte konstvärlden med mig).
* Nej, Vilks har inte avsett att provocera muslimer. Han har haft siktet inställt på det svenska konstetablissemanget. Lite kort tolkar jag honom så här: Idag är provokation en väsentlig del av konsten. Dock är det bara vissa provokationer som är 'tillåtna': sådana riktade mot konservativt borgerskap, nyliberaler, George Bush, påven. Dvs provokationer som inte provocerat en enda människa de senaste 50 åren. Vilks såg därmed till att göra en provokation - rondellhunden - som garanterat skulle få etablissemanget att gå i taket. Och det lyckades han med.
Samtidigt har han råkat såra och provocera muslimer. Antagligen var han inte helt omedveten om att detta skulle ske, heller, även om mordbrand och k-pistar kanske inte ingick i förhoppningarna. Är då detta fel?
Här finns en tydlig parallell: Elisabeth Olsson-Wallins (O-W) Ecce Homo-bilder.
Varken Vilks eller O-Ws bilder är särskilt konstnärligt högstående. Den ena ritar streckgubbar, den andra tar foton som estetiskt påminner om Jehovas Vittnen-broschyrer. Detta är samtidigt totalt irrelevant. Konstverket är inte bilderna, utan provokationen och reaktionerna på dem. Och där har bägge lyckats väl...
I bägge fallen har det diskuterats livligt om verken inte är onödigt provocerande. Jag tror inte O-W hade som avsikt att provocera troende kristna, men en del blev ändå rätt ledsna av att se bilder av Jesu könsorgan. Så man kan ha en lång diskussion om ifall det goda syftet med provokationen var värd alla ledsna människor eller ej.
Men, sen kommer det "roliga": både O-W och Vilks blev mordhotade. Alltså: någon vill släcka ett liv pga en bild. Då känns det väldigt ointressant att sitta och diskutera ifall en bild har bra konstnärlig kvalitet eller ej.Då känns det betydligt viktigare att diskutera ifall det är rätt att mörda människor för att man inte håller med dem eller ej.
Min poäng - har jag en? Ja. Visst, man kan tycka att det väsentliga i sammanhanget är att Vilks ska ge tusan i att provocera. Men då får man i konsekvensens namn också be Olsson-Wallin och de som kritiserar påvens kondompolitik att hålla käften. Nån kan ju bli ledsen.
Tycka terrorist trist
"Idag meddelar Skansen att det traditionella nyårsfyrverkeriet tillhandahålls, helt gratis, av fyra glada amatörer från Luton. Kvinnor och barn ombedes ställa sig så nära som möjligt för en bra upplevelse."
Ingenting är så allvarligt att man inte kan skämta om det. Har faktiskt svårt att säga något allvarligt angående våra svenska terrorister.
Föreningen Svenska Ungkarlar har utnämnt Årets Svärmor: Helena Benaouda.
Motivering: Ärligt, grabbar, ni vet hur det är när ni blir bjudna till flickans föräldrar! Pappa kollar om man har fast jobb och ärliga avsikter, och mamma hittar fel med allt man gör och allt man är. Ingen är god nog åt mammas lilla docka! Helena däremot: hennes svärson hade arresterats två gånger tidigare (och har nu fastnat i nätet ännu en gång) i lite smått islamistiskt sällskap. Ändå står hon rakt upp i en debatt, får frågan om hon någonsin stött på någon extremism,och säger klart och rakryggat: Nej. Jag lovar, om min svärmor hade fått reda på att jag fått en p-böter, hade hon ropat ut att jag var den nästa Clark Olofsson.
Så heder åt denna kvinna, som så orubbligt litar på sin svärson.
Nej, nu får det räcka med dumheter.
En del debattörer anser att terrordåden kommer drabba vanliga muslimer i Sverige, muslimer som inte skulle komma på tanken att spränga ihjäl någon, eller ens ge dem en hederlig svensk smäll på käften som man gjorde i gamla pilsnerfilmer förr i tiden för att göra folk av odågorna. Där har de nog tyvärr rätt. Undertecknad är lite av en halal-hippie, som gärna åker bussen genom Rosengård för att glädjas över lite udda kläder, konstiga dialekter och annorlunda hudfärger. Men, tänk oss några terrordåd till. Vad händer då nästa gång jag sitter med mina barn på bussen och en mörkhyad person med nervös blick och bylsiga kläder stiger på bussen? Hoppar jag av vid första tillfälle? Och om jag reagerar så, hur många kommer då plocka fram basebollträn ur garderoben?
Så om man verkligen vill göra det extra jävligt att vara muslim i Sverige, så är det nog en bra idé att spränga sig i luften. Hmmm... kan nån tipsa Sverigedemokraterna? Och äntligen får jag via dessa slumplösa associationer återigen tillfälle att avsluta med en Monty Python-video:
Gott nytt år!
Ingenting är så allvarligt att man inte kan skämta om det. Har faktiskt svårt att säga något allvarligt angående våra svenska terrorister.
Föreningen Svenska Ungkarlar har utnämnt Årets Svärmor: Helena Benaouda.
Motivering: Ärligt, grabbar, ni vet hur det är när ni blir bjudna till flickans föräldrar! Pappa kollar om man har fast jobb och ärliga avsikter, och mamma hittar fel med allt man gör och allt man är. Ingen är god nog åt mammas lilla docka! Helena däremot: hennes svärson hade arresterats två gånger tidigare (och har nu fastnat i nätet ännu en gång) i lite smått islamistiskt sällskap. Ändå står hon rakt upp i en debatt, får frågan om hon någonsin stött på någon extremism,och säger klart och rakryggat: Nej. Jag lovar, om min svärmor hade fått reda på att jag fått en p-böter, hade hon ropat ut att jag var den nästa Clark Olofsson.
Så heder åt denna kvinna, som så orubbligt litar på sin svärson.
Nej, nu får det räcka med dumheter.
En del debattörer anser att terrordåden kommer drabba vanliga muslimer i Sverige, muslimer som inte skulle komma på tanken att spränga ihjäl någon, eller ens ge dem en hederlig svensk smäll på käften som man gjorde i gamla pilsnerfilmer förr i tiden för att göra folk av odågorna. Där har de nog tyvärr rätt. Undertecknad är lite av en halal-hippie, som gärna åker bussen genom Rosengård för att glädjas över lite udda kläder, konstiga dialekter och annorlunda hudfärger. Men, tänk oss några terrordåd till. Vad händer då nästa gång jag sitter med mina barn på bussen och en mörkhyad person med nervös blick och bylsiga kläder stiger på bussen? Hoppar jag av vid första tillfälle? Och om jag reagerar så, hur många kommer då plocka fram basebollträn ur garderoben?
Så om man verkligen vill göra det extra jävligt att vara muslim i Sverige, så är det nog en bra idé att spränga sig i luften. Hmmm... kan nån tipsa Sverigedemokraterna? Och äntligen får jag via dessa slumplösa associationer återigen tillfälle att avsluta med en Monty Python-video:
Gott nytt år!
onsdag 29 december 2010
Dags att slå sina påsar ihop?
Efter de små borgerliga partiernas usla valresultat har det ofta diskuterats ifall inte småttingarna borde slås ihop, så alliansen inte tappar bort några röster på fel sida av 4%-spärren.
Mitt förslag är att de istället byter namn. Titta bara på de namn de har idag: folkpartiet - vad sjutton säger det? Att bara de som är folk bör rösta på dem? Centerpartiet är lite felbenämnt när de nu täcker upp högerflygeln åt det nya arbetarepartiet. Och kristdemokraterna, de verkar ju göra sitt bästa för att göra sig av med kristna partimedlemmar.
Låt istället kristdemokraterna fokusera sig på sin huvudfråga - förmynderiet. Nej till alkohol, nej till allt roligt. Det där med verklighetens folk verkar ju inte ha gett ett verkligt förslag än. Då kan de kalla sig förmyndarpartiet (fp).
Centerpartiet har gått ut hårt med en företagsvänlig linje, så de får väl kalla sig företagarpartiet (fp).
Folkpartiet då? Ja, eftersom ingen vet vad en folkpartist vill, så kan de få fortsätta heta folkpartiet (fp). Passande diffust.
Sen när alla tre partierna har samma förkortning, så blir det lätt att sätta upp alla partiernas kandidater på en varvad lista. Därmed får vi samma resultat som vid ett sammangående, men fortfarande möjlighet till profilering.
Dessutom blir det lättare att genomföra partibyten för etablerade politiker. Till exempel kan Birgitta Ohlsson gå från folkpartiet (fp) till förmyndarpartiet (fp), och där fortsätta lägga sig i hur min familj fördelar sysslorna internt.
Mitt förslag är att de istället byter namn. Titta bara på de namn de har idag: folkpartiet - vad sjutton säger det? Att bara de som är folk bör rösta på dem? Centerpartiet är lite felbenämnt när de nu täcker upp högerflygeln åt det nya arbetarepartiet. Och kristdemokraterna, de verkar ju göra sitt bästa för att göra sig av med kristna partimedlemmar.
Låt istället kristdemokraterna fokusera sig på sin huvudfråga - förmynderiet. Nej till alkohol, nej till allt roligt. Det där med verklighetens folk verkar ju inte ha gett ett verkligt förslag än. Då kan de kalla sig förmyndarpartiet (fp).
Centerpartiet har gått ut hårt med en företagsvänlig linje, så de får väl kalla sig företagarpartiet (fp).
Folkpartiet då? Ja, eftersom ingen vet vad en folkpartist vill, så kan de få fortsätta heta folkpartiet (fp). Passande diffust.
Sen när alla tre partierna har samma förkortning, så blir det lätt att sätta upp alla partiernas kandidater på en varvad lista. Därmed får vi samma resultat som vid ett sammangående, men fortfarande möjlighet till profilering.
Dessutom blir det lättare att genomföra partibyten för etablerade politiker. Till exempel kan Birgitta Ohlsson gå från folkpartiet (fp) till förmyndarpartiet (fp), och där fortsätta lägga sig i hur min familj fördelar sysslorna internt.
måndag 27 december 2010
Oh brother, where art thou?
Minns ni Sverigedemokraternas populistiska kollaps för några månader sedan? När de samtidigt försökte locka till sig gay-röster med ena handen, och med den andra handen värvade invandrarröster genom att lova att SD skulle stoppa homo-snusket? Sådant rövknullande ignorerande av kärnväljarna betalar sig sällan - om man nu inte kallar sig 'det nya arbetarepartiet' förstås, det verkar ännu inte ha sjunkit in i slott och herresäten.
För att ta till en rolig liknelse så vore det lite som om Kristdemokraterna hade börjat tala vitt och brett om verklighetens folk och om att vara gränsvakt mot maktkåta politiker, för att sedan få publik panik så fort någon andas ordet 'gårdsförsäljning'. Oj då. Vänta lite. Det var ju precis vad som hände... (kan även rekommendera Johan Hedins skrifter i den här frågan)
OK, en bättre liknelse då. Tänk om demokratins och vänsterns skinande hopp i Latinamerika, Hugo Chavez, hade kommit på tanken att förbjuda utländska donationer till hjälporganisationer. Hursa? Har han gjort det!? Tusan också, där försvann den liknelsen.
Vad skall jag då ta till? Nej, dags att ge upp det här och komma till den egentliga anledningen till dagens inlägg:
Broderskaparna är en religiös (tidigare kristen, men nu lite mer allmänt hållen) avdelning inom Socialdemokratin. Som sanna demokrater är de givetvis för jämlikhet och frihet från diskriminering pga ras, kön, klass och sexuell läggning. Ja, förutom när man vänder sig till muslimer, då den där sista biten om sexuell läggning tagits bort. Lite SD-varning på detta. Vilka vänder man sig egentligen till - HBT-vännerna, eller de som vill stena bögarna? Jag ser två möjliga tolkningar, ingendera särskilt hedrande för broderskaparna:
För att ta till en rolig liknelse så vore det lite som om Kristdemokraterna hade börjat tala vitt och brett om verklighetens folk och om att vara gränsvakt mot maktkåta politiker, för att sedan få publik panik så fort någon andas ordet 'gårdsförsäljning'. Oj då. Vänta lite. Det var ju precis vad som hände... (kan även rekommendera Johan Hedins skrifter i den här frågan)
OK, en bättre liknelse då. Tänk om demokratins och vänsterns skinande hopp i Latinamerika, Hugo Chavez, hade kommit på tanken att förbjuda utländska donationer till hjälporganisationer. Hursa? Har han gjort det!? Tusan också, där försvann den liknelsen.
Vad skall jag då ta till? Nej, dags att ge upp det här och komma till den egentliga anledningen till dagens inlägg:
Broderskaparna är en religiös (tidigare kristen, men nu lite mer allmänt hållen) avdelning inom Socialdemokratin. Som sanna demokrater är de givetvis för jämlikhet och frihet från diskriminering pga ras, kön, klass och sexuell läggning. Ja, förutom när man vänder sig till muslimer, då den där sista biten om sexuell läggning tagits bort. Lite SD-varning på detta. Vilka vänder man sig egentligen till - HBT-vännerna, eller de som vill stena bögarna? Jag ser två möjliga tolkningar, ingendera särskilt hedrande för broderskaparna:
- Vi broderskapare ger f-n i bögarna. De är populära i media för tillfället, därför får de våra läppars bekännelse. Men så fort mediatrycket försvinner, så kommer vi slänga ut bögarna och plocka in Pastor Green, snabbare än du hinner säga 'butler i T-banan'.
- Vi broderskapare tycker araber är ena korkade människor. Så korkade att de inte kan läsa och jämföra två texter. SD har nog rätt i att det bara är somaliska analfabeter som kommer in i Sverige nuförtiden. Men så länge de har en röst är de välkomna i S-lägret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)