Dags för prisutdelning

Jag fick just för mig att instifta det årliga Timbuktu-priset, i sant Grönköpingskt manér utdelat vart tionde år (så hinner ni glömma utfästelsen). Priset utdelas till den som kraftigast uttalat en moralisk förkastelsedom, för att sedan glatt själv handla tvärtemot. Extrapoäng tilldelas när förkastelsedomen är så pass svepande uttalad att tolkningsutrymmet maximeras.


Årets pris går till Hanna Gunnarsson, vänsterpartist i Lund. Häromdagen uppmanade hon till antidemokratiska brott på sociala medier: att riva ned reklam från ett politiskt parti. Uppenbarligen anser hon att utomparlamentariska, kriminella metoder är rätt väg att bemöta politiska motståndares argument.

När hennes politiska motståndare då tar henne på orden, och tar till utomparlamentariska metoder i kampen emot den antidemokratiska Hanna - slänger målarfärg på hennes bil och hotar henne till livet - då är det inte lika roligt längre. Då är plötsligt nolltoleransen emot samhällets fiender fel. Då är plötsligt utomparlamentariska metoder fel.


Årets pris går även till de hönshjärnor som gett sig på Hanna Gunnarsson. Om man blir upprörd över att någon uppmanar till utomparlamentariska metoder, hur kan man vara så förbenat korkad att man då tar till dessa metoder själv? Det enda ni visar är att Hanna har rätt, att det inte går att tala med er.


Prissumman, då? Den stora festgalan? Tyvärr. I likhet med Johnny Bode-priset så är äran skammen med att få själva priset huvudsaken. Så priset består i att vinnarna härmed får tillåtelse att gå in på Youtube och spela "The botten is nådd" av den store mästaren och prisinspiratören Timbuktu. Grattis!

Bostadsproblemen är lösta!

På semestern råkade familjen hamna på en experimentverkstad för yngre barn i Cardiff Bay.


Inte lika kul för storebror, som dock lyckades hitta en samling Kapla-stavar att sysselsätta sig med.

Qapla' är för övrigt, som vi Star Trek-fans förstås redan vet, en Klingonsk hälsningsfras.


Varför svamlar jag då om detta? Givetvis för att hitta en osökt övergång till vår käre bostadsminister Mehmet Kaplan, som nu enligt säkra källor nedstigit från de dimmiga bergen i Turkiet med lösningen på bostadskrisen.

Nej, inte Friggebodar. Inte heller Attefallshus. Kaplan-hus!


Dessa Kaplan-hus kommer inte, som tidigare falskeligen föreskrivits, bestå av modulhus (dvs baracker) till astronomiska kostnader och med provisoriska bygglov. Nej, det hela är mycket enklare och genialiskare än så. Alla som invandrar till Sverige får helt enkelt en kartong Kapla-stavar, ett tryckt exemplar av Reinfeldts öppna landskap-tal och en personlig klapp på axeln av Mehmet Kaplan själv. Därmed är bostadsproblemen lösta.

Men... hur kan detta räcka, frågar du då. Ack, du klentrogne. Uppenbarligen är du inte politiker. Dagens politiker har utgått från Olof Palmes "politik är att vilja" och skruvat det ett varv till: I politiken räcker det att vilja. Vill man bara något tillräckligt mycket, så blir det så.

• I arbetsmarknadspolitiken duttar man med små droppar i havet i form av pysselsättning, plusjobb, riktade sänkningar av arbetsgivaravgift och annat som bara knaprar på marginalerna. När vi antingen måste stoppa inflödet av oanställbar arbetskraft eller sänka lönerna så kraftigt att de blir anställningsbara.
• Bostadspolitiken har hittills ägnats åt subventioner som ger minimal effekt, och regelskärpningar som ger negativ effekt.
• I skolpolitiken åtgärdar man en lärarutbildning i fritt fall med att kräva lärarlegitimation. Smart. Att lärarlönerna är så låga att de fungerar som avskräckare botas med en skärv lärarlyftspengar som kommunerna glatt kommer att ta hänsyn till i framtida lönerörelser, genom att undvika höja lönerna med samma summor.
• I flyktingpolitiken säger man "det här måste Europa lösa tillsammans" och förutsätter att greker, italienare, tyskar och britter sätter sig ihop med oss svenskar, sjunger "We shall overcome" och broderligt delar upp problemen i rättvisa delar.

Så Kaplan-husen är helt rätt i tiden. Bara vi blundar och tänker "det här är en viktig fråga, tycker jag" och "det här måste vi lösa", så kommer det fixa sig.

När tidvattnet vänder

På min semester i Storbritannien fick jag se något vi inte har mycket av i Sverige: tidvatten. I Cardiff, där vi var och besökte The Dr Who Experience, hade de förvisso vallat in floden och skapat en evig insjö, utan dramatiska nivåskillnader, och därmed även gjort ett turistparadis av det som i min ungdom var ruffiga, ogräsbevuxna och vindpinade hamnområden där bara jag och en stackars haschförsäljare irrade omkring.



I grannstaden Newport däremot fanns karaktären av nedgången industristad kvar; det var inte lätt att hitta en restaurang på kvällen. Och tidvattnet styrde obehindrat över floden. Spännande för en svensk som börjar få tsunamivibbar när vinden trycker ut vattnet ett par decimeter vid stark frånlandsvind på västkusten.


Men visst finns det tidvatten i Sverige! På twitter, i alla fall. Häromdagen hoppade alla åt vänster, när Timbuktu både kritiserade och idkade skatteminimering. Sen nästa dag vänder tidvattnet och strömmen rinner åt höger.

Idag är det Sverigedemokraterna som är hatobjektet. De har visst lagt några kronor på en reklamkampanj där de förklarar att de är partiet som kommer ta till krafttag mot tiggeriet. Varpå hundratals obetalda nyttiga idioter hjälper dem att effektivt sprida detta budskap. Många blir upprörda över att "rasism och lögner" får spridas på Stockholms lokaltrafiks annonspelare.

Dags att ta ett steg tillbaka, fundera och sedan sälla sig till de nyttiga idioterna. Minns senaste inlägget: generositetsprincipen. För visst gäller den väl alla, vi som gillar olika gör väl inte skillnad på människor eller delar upp dem i vi och dem?

Så här lyder dagens epistel, läst ur en bild i Sydsvenskan (ingen tidning verkar vilja återge hela texten:

Sorry about the mess here in Sweden.
We have a serious problem with forced begging!
Our goverment (sic!) won't do what's needed.
But we will! And we're growing at record speed. =)
We are the opposition and we promise real change!
We are the Sweden Democrats!

Så låt oss vaska ur rasismen och lögnerna ur denna panna med guldsand.

Att SD är ledsna över läget i Sverige, det är väl bara bra. Det är det fler som är, antagligen alla förutom Miljöpartiet. Vår integration är usel, bostadspolitiken har tagit semester i Turkiet, och arbetsmarknaden hackar.

Har vi problem med tvångstiggeri? Första funderingen: vilka är vi? Jag skulle säga att de som i första hand har problem med tvångstiggeri, är de stackare som tvingas tigga. Som Mattias Svensson påpekat i Magasinet Neo, så förekommer diverse obehagligheter i tiggarvärlden: desperata människor luras ta lån de knappast kan betala tillbaka på ärligt vis, barn tas ur skolan, tiggare får betala för anvisade platser, organisatören tar lejonparten. Smått naiva hjälparbetare kontrar med att det absolut inte finns ett uns av organisation bland tiggeriet; jag uppmanar båda läger att läsa Oliver Twist.

Problemet för oss med tiggeri är det som inte är så vidare väl organiserat: kåkstäderna.

Att regeringen (och kommunerna) inte kavlar upp ärmarna och tar tag i problemet, ja det känns inte så kontroversiellt. Helt sant, ju.

Att Sd skall göra vad som krävs, då? Klart de hävdar det i politisk reklam. Och nog har de mer långtgående och konkreta förslag än andra partier. Att jag sen inte vill förbjuda tiggeri ändrar inte på detta faktum.

Är SD oppositionen? Ja, efter DÖ är väl det rätt så etablerat. Om man inte vill föra fram Kalle Anka-partiet i den rollen, men än når de inte riktigt upp i SDs opinionssiffror.



Så hur tänker vänstern när de hävdar att förslag att stoppa tiggeriet är rasism? Låt oss applicera generositetsprincipen. Tiggarna är så gott som alla romer. Alltså slår förslaget emot folkgruppen romer. Alltså är det rasism! Ok, där finns en röd tråd. Varpå vi applicerar samma tråd på vänsterförslag. Vänstern föreslår stopp för privata företag i välfärden. Dessa företag drivs i stor utsträckning av kvinnor. Alltså slår vänstern emot kvinnor, vilket är hets mot folkgrupp. Aj aj aj.

Nej, tyvärr. Jag ser inte rasismen. Visst, det finns säkert en och annan fullblodsrasist i SD-kåren som jublar över att förslag drabbar mörkhyade människor. Liksom det finns en och annan kommunist i vänsterpartiet som jublar när kapitalister får det svårt. Det innebär inte att alla förslag som har inverkan på en folkgrupp nödvändigtvis hetsar emot denna grupp.


Många i vänsterfloden verkar också vilja förbjuda denna typ av reklam. Reklam som är politisk, och riktar sig emot grupper. Reklam som ljuger. Reklam som hetsar. Jag blir rädd. Ska vi alltså ha en politisk överprövning av vilka texter som får publiceras? Censur, brukar sådant kallas.  Vi kämpade en gång i tiden hårt för att kunna publicera saker som kunde tänkas såra kung och fosterland. Skall vi nu själva installera en ny översåte? I helvete heller!

Men jag är inte den som är den. Låt oss kompromissa. Vi inför förbudet, men det är jag som bestämmer vad som är förbjudet. Bort med alla vänsterlögner om att höga skatter är bra för landet, bort med alla lögner om att kapitalism och global handel är dåligt, bort med alla lögner om att bistånd och solidaritet är bra. Förbud mot allt hat mot köttätare, vita män och västvärlden.

Eller ni kanske kan gå med på att man både kan ha olika åsikt om vad som är sant eller ej, och ha tillstånd att uttrycka dessa åsikter högt utan överförmyndare?


Riktigt obehagligt blir det när man vänder sig bort från de pubertala gillaknappstryckarna och lyssnar till vuxna politiker. Vänsterpartiet i Lund var en gång en ljuspunkt på den kommunistiska himlasfären. När muren föll och partiet kläcktes ur östblocksälskandets aska, så fanns där en stark falang som strävade för ett demokratiskt vänsterparti. Tyvärr verkar det som de förlorade kampen, de bröt sig ur och bildade partiet Demokratisk Vänster. Varur man kan dra slutsatsen att det som blev kvar i vänsterpartiet, det var den odemokratiska vänstern.

Dagens V-representanter gör sannerligen allt för att klistra den bilden på partiet. Hanna Gunnarsson från Lunda-avdelningen går offentligt ut och uppmanar alla att vandalisera Sverigedemokraternas reklam. Det här "gynnar SD", skulle man ju kunna hävda. Men det är en bisak. Huvudsaken är: en officiell representant för ett riksdagsparti uppmanar till lagbrott; till förstörelse.

Dags att skaka lössen ur den röda fanan.



Min åsikt om detta:

Vi ska inte ha några småpåvar som prövar annonsers budskap emot den allmänna moralen. Vill SD annonsera emot rumänska tiggare, Transport emot rumänska lastbilschaufförer eller Muslimska Brödraskapet emot bikinibrudar, så varsågod. Så får vi andra argumentera emot om vi så önskar.

Vandalisering är brottsligt. Låt bara bli.

Tiggare har jag inget emot. Kåkstäder är jag helt emot.

Organisering av tiggeri har jag inget emot. Det är dock att betrakta som näringsverksamhet, och faller därmed under alla landets skatte- och arbetsmiljölagar. Utnyttjande av fattiga, desperata människor eller människohandel är jag emot.

Skrattar bäst som skattar minst

Ibland när det smäller till på nätet så är det bäst att bara sitta bredvid. Poppa lite popcorn och se förkastelsedomarna flyga förbi på twitter. Senaste lustifikationen är när fru Uvell klädde av Timbuktu som en skatteminimerande hycklare. Som högerbloggare borde jag göra vågen av glädje, men ibland kan det vara kul att försöka sätta sig in i hur andra tänker. Även de som är vänster.

Så, är jag Jason? Nej, jag är snarare Tomas Ledin. Om man bortser från att jag inte kan sjunga, inte är känd och inte är rik. Jag är dock vit medelålders man, och det är väl allt som krävs för att få vara med i klubben? I vilket fall tänkte jag försöka få ihop ett försvar till Jason. Till syverne och sist så har ju faktiskt Jasons mor haft mina barn i hemspråk, så han är ju nästan en i familjen.


Låt oss börja från början, med åklagarens punkter. Timbuktu talade i Pride-sammanhang, och angrep där näringslivets uselhet: hur de maximerar sin tillväxt,  undviker att betala skatt, och undlåter att bidra till ett bättre samhälle. Samtidigt har Timbuktu själv ett antal bolag, där han ser till att han har så pass låg lön att han undviker statlig skatt, och tar ut resten av pengarna som utdelning och därmed får lägre skatt. Han maximerar alltså sin tillväxt och undviker att betala skatt! Sicken hycklare!

Timbuktu, å andra sidan, förstår inte alls kritiken. Själv har han ju bara gjort som alla andra artister som tjänar bra; det är bara korkat att betala mer i skatt än man behöver. Han ser inget omoraliskt i att följa gängse regler. Dessutom har han varit ett moraliskt föredöme när han stannat kvar i Sverige och även låtit sina pengar stanna kvar i Sverige, där de antagligen förr eller senare hamnar i skattmasens klor. Näringslivet, däremot. De j-arna tar och skyfflar välfärdspengar utomlands till skatteparadis där det inte blir någon enda krona in till vår gemensamma kassa.

Innan jag ger mig in på detaljerna, låt mig nämna en lustighet: Trots att Timbuktu är vänster och jag är höger, så är det han som är företagaren och jag som är knegaren. Förvisso är jag höginkomsttagare, med både statlig skatt och värnskatt, som jag snällt och utan protester betalar (men gärna röstar för att avskaffa), men jag ser mig ändå som knegare: fast anställd, får lön den 25:e varje månad, är med i facket. Timbuktu däremot, med sitt handfull bolag, är ju en ärkekapitalist och egenföretagare. Vi borde väl egentligen tycka tvärtom.


Är då Timbuktu en hycklare? Det beror lite på. På vad det egentligen är han kritiserar. Jag vet inte vad han ordagrant sa i sitt tal. Det citat jag hittar hos Uvell är:

"Samma näringsliv maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle"

Låt oss anta att citatet väl motsvarar vad han sade. Då har han gjort en tabbe: Generaliserande påhopp av en inhomogen grupp. "Näringslivet" kan vara mycket. Timbuktu själv, med sina bolag, är ju en representant för näringslivet - en representant som jag utgår från gör sitt bästa att maximera sin tillväxt, och som ju bevisligen gör vad han kan för att undvika betala onödigt mycket skatt. Sådana påhopp brukar anses väldigt fula när de görs mot någon officiellt svag grupp som tiggare, romer, mörkhyade eller kvinnor.

Låt oss ta några exempel från företag i näringslivet som jag har personlig erfarenhet av, och se vad de gör för att göra ett bättre samhälle:

• Gambro. Gör dialysapparater som gör att njursjuka patienter överlever. Käre Timbuktu, hur vackert du än sjunger kommer du aldrig göra lika mycket för människor som detta företag. Visst, Gambro gör sitt bästa för att maximera vinsten, och antagligen också mer än Timbuktu för att minimera skatten. Men de räddar liv, bokstavligen.
• Intel. Tillverkar de processorer som gör att vi tjattrare på twitter kan fortsätta tjattra. Tar vi bort dem, blir det tyst på nätet.
• Schneider. Tillverkar styrutrustning för värme och ventilation som sitter i merparten av Sveriges kontorshus. Jobbar mycket med att minska energiåtgången i fastigheterna. Låter antagligen oerhört osexigt för en artist, men lär ha långt större betydelse för Sveriges möjlighet att nå sina miljömål än alla framtida stödgalor.

 Låt mig använda generositetsprincipen på Timbuktus yttranden. Jag antar att det han vänder sig emot är:

1. Avancerad skatteplanering i allmänhet; där företag anlitar staber av revisorer för att genom avancerade skalbolagsaffärer och allt vad det heter nå resultatet: att företaget betalar mycket lägre skatt än vad som är "rimligt".
2. Utslussning av vinst till företag utomlands i synnerhet, därigenom helt undvikande svensk skatt.

För den andra punkten skulle jag vilja frikänna Timbuktu, rätt av. Hans elementära skatteplanering är så väsensskild mot att ta ut pengar ur landet att det inte blir något hyckleri av det hela.


För den första punkten blir det lite svårare. Det blir dags att dra gränser. Vad är "enkel" och moraliskt godkänd skatteminimering, och vad är så pass "avancerad" skatteminimering att det blir omoraliskt?

Innan jag börjar skälla på Timbuktu för vad han gör, kan det vara värt att fundera lite på vad jag själv hittat på genom åren. Jag vill ju inte att Politism skall gå igenom min blogg, jämföra med vad jag gjort, och kalla mig hycklare.

• Jag har undvikit att arbeta övertid, eftersom jag anser att min marginalskatt är konfiskatorisk, om än inte lika hög som Astrid Lindgrens. Det tycker jag är helt moraliskt godkänt.
• Jag har betalt in pengar till privata pensionsförsäkringar, och där sett till att hålla mig under gränsen för avdragsgillhet. Det tycker jag svarar emot Timbuktus sätt att hålla lönen låg i bolagen.

Så, mina skelett utlyfta ur garderoben.

Var går då de moraliska gränserna? För egen del anser jag att gränserna är nästan lika vidöppna som Miljöpartiet vill ha vår migration till. Fri rörlighet gäller i den globala ekonomin, för arbetskraft såväl som kapital. Därför ser jag inget moraliskt problem med att flytta pengar vare sig ut ur eller in till Sverige. Men jag har full förståelse för att en protektionistisk vänster har en annan syn på det. På samma sätt som de viftar med "Go home"-plakat åt arbetskraften, ropar de "Stay home" till penningbuntarna.


Slutsummeringen av mina tankar är att Timbuktu borde lära sig att precisera sina anklagelser. Visst, det hör till privilegierna som vänsterartist att få komma med svepande anklagelser mot kapitalismen, väst och näringslivet. Men då får man också finna sig i att skiten stänker tillbaka.

Timbuktu, du får gärna kritisera näringslivet, eller delar därav, för att flytta kapital utanför landet. Men då vill jag gärna se dig kritisera de av dina artistpolare som gör sammalunda. Det ackordet skulle klinga renare.

Timbuktu, du får gärna kritisera skatteminimering. Men då får du vara tydlig: vilken sådan minimering är tillåten, och vilken är det inte? Eller sluta skatteminimera.


Jag finner inte Timbuktu särskilt skyldig. Inte till hyckleri, möjligen till luddighet och slentrianvänstergnäll. Och det är väl vad man väntar av en artist.

Va? Finns ingen skurk i detta drama? Jodå, ingen god berättelse utan en elak, svartklädd typ med yvig mustasch. I den rollen vill jag sätta vårt usla skattesystem, som inbjuder till den sorts skatteminimering Timbuktu genomfört. Ett system som verkar älska att sparka på knegaren, och omfamna företagaren. Jag är smått förvånad att vänstern omfamnar och ytterligare vill skärpa detta orättvisa system.

Som knegare har jag ganska tuffa skattesatser på min lön. Sisådär 30% kommunalskatt, och sedan först statlig skatt och till sist även värnskatt på de översta bitarna. Och ingen som helst möjlighet att komma undan. Exemplet Timbuktu verkar visa att företagare däremot kan komma undan, genom att plocka ut pengarna på annat sätt. Ändå verkar det som om vänstern med sina skatteuppror för högre skatter vill lägga ännu högre börda på löntagare.

Jag har ett förslag: varför inte låta alla medborgare använda samma finess som Timbuktu? När jag var ung hade varenda människa ett litet privat bolag; skattesatserna var så löjligt konfiskatoriska att alla medel att undgå skatt var tillåtna. Gillade du att köpa datorer? Köp dem i "firman", så blir det billigare. Nåväl, låt oss systematisera det. Låt varenda löntagare starta ett företag, endast skatta för samma lön som Timbuktu, och sedan ta ut pengarna när det passar, till lämplig lägre skattesats. Det vore väl rättvist?

Ett motargument till ovanstående som jag snappade upp ifrån vänster var att artister har det så speciellt svårt. När de blir äldre kan inkomsterna svikta, och då behöver de sin upplagrade förmögenhet (som de inte hade haft om de varit tvungna att betala 65% i skatt) att leva på. Men det gäller ju även oss vanliga dödliga, anställningar är inte på livstid nuförtiden. Jag har gott om gamla arbetskamrater som ett par år efter telekomkraschen i sydvästra Skåne fortfarande har "looking for new opportunities" på sin LinkedIn-profil. Dvs arbetslös så in i bängen, och levande på en bråkdel av sin gamla lön från A-kassan. Även för dem hade det nog varit skönt att ha lite förmögenhet att ta av.


Eller, allra helst: gör det onödigt att starta företag. Mitt förslag på skattesystem är:

• Låg och platt skatt på arbete. Vi vill väl premiera och underlätta arbete? Bättre att folk lägger pengar på service i Sverige än på prylar hopsatta i Kina. Tänk om skatten var så låg att medelsvensson hade råd med piga och/eller dräng?
• Återinför fastighetsskatten. Välfärdsstaten behöver inflöde av pengar, och fastigheter är en stabil skattebas som inte flyttar utomlands.
• Hög, enhetlig moms. Det är prylar som skall beskattas, inte arbete.
• Bort med alla undantag och specialregler som gör att skatteplanering är så fördelaktigt. Om skattesatserna är icke-konfiskatoriska till att börja med, så behövs inte alla dessa undantag.

En nostalgisk tillbakablick

Idag tänkte jag vara lite folkhemsnostalgisk, och tänka tillbaka på svunna tider på det där sättet som är väldigt fult om man är Sverigedemokrat, men väldigt fint om man är vänster. Fast jag tänkte gå lite längre tillbaks än dem. Minns ni den här gubben?

Just det. Elof Ahrle. En svensk skådespelare, väl känd för alla vi som älskar att bänka oss med en bajer i handen för en svartvit högtidsstund framför TVn. En karaktär han ofta spelade var Loffe, en vägens riddare med hjärtat på rätta stället.

Luffarna, ja. Var har de tagit vägen, dessa karaktärer? Jag antar att landsbygdens avfolkning och motoriseringen av trafiken har drabbat även dem. Vem sjutton vill sätta ett knyte på en stång och luffa på E6 mellan Malmö och Göteborg?


Som ni kanske hört förr, så gillar jag olika. Jag vill ha ett samhälle där andra människor kan göra andra livsval än de jag skulle göra. Har vi plats för luffarna idag? Finns det ens luffare idag?



Jodå. De ser bara lite annorlunda ut.

Finns det plats för dagens moderna luffare i dagens Sverige: rumänska tiggare, resande, osv? I Lund blev det lite problem med tiggarna häromveckan. Ett företag hotade att lämna staden om inte staden rensade den parkering företaget hyrde från staden från ockuperande tiggare. Eftersom Lund svårligen kan mista ett tillverkande företag, det skulle innebära uppsägningar av kollektivanställda och därmed total panik även i Stockholm, så skakade de raskt fram en annan parkering, intill en av stadens parker, som tiggarna skulle få flytta till. Lite väl raskt, bygglovet överklagades raskt av privatpersoner, och oppositionen protesterade - alltifrån FP till SD. Varpå länsstyrelsen drog i nödbromsen, och påpekade att alla som bor intill parken skulle få säga sitt först, vilket är tusentals lundabor. Så det ser mörkt ut för lägret nu.

Tiggarproblemet, som jag ser det, är att de vill bo tillfälligt i Sverige utan att spendera nämvärt med pengar. Ungefär som de där ohängda backpackerna i Asien. Eftersom det inte existerar tillräckligt billigt boende i Sverige, vi har ingen slum, hyrorna är reglerade, så ockuperar de helt raskt privat eller kommunal mark. Och ordningsmakten gör ingenting för att köra bort dem. Och "hederlig svensk" blir förbannad. Förr eller senare kommer medborgargardena igång.

Är det därmed kört för den som vill ambulera runt i landet? Nej, visst inte. Dels får givetvis den som har gott om pengar lätt rum på vilket stadshotell som helst runt om i landet, så därmed är problemet löst. I alla fall för de som har gott om pengar. Om man inte badar i pengar, då? Även då finns några uppslag. Som Reinfeldt har påpekat så är landet fullt av skog. Enda kvarvarande problemet är att någon äger och brukar dessa skogar, och lär vilja ha ersättning om de skall brukas till annat.


Vi kan lösa det privat. Svenska turistföreningen har i över hundra år erbjudit turister billig logi på vandrarhem med måttligt luxuös standard. Som det ofta påpekas, så har 87% av folket i allmänna val visat att de vill ha öppna (nåja) gränser. Inget hindrar dessa 87% att starta föreningar som köper upp mark och erbjuder kost och logi till låga summor. Kyrkan kan starta service för pilgrimsfarare och andra.


Sen kan det allmänna kopplas in. Vi skulle kunna hävda att det ingår i allmän service att tillhandahålla vissa grundläggande saker för besökare. Redan idag är det vanligt att en stad i centrum tillhandahåller en fontän som ger vatten, och en offentlig toalett som ger möjlighet att senare kasta samma vatten. En service som är öppen för alla, innevånare såväl som fjärran turister. Det kan utökas till att det i varje stad finns en parkering och ett uthus med enkla britsar, där vandrare kan övernatta. Öppet för alla: Loffe (om han ännu finns), studenter som vill se landet för en spottstyver, och även rumänska tiggare.

Jag misstänker dock att en offentlig satsning kommer krascha, på grund av våra politikers naivitet. Politikerna i Lund verkar tro att det räcker att anvisa en parkeringsplats för att allt ska vara löst. Knappast. Det krävs vatten och avlopp, och personal som övervakar och sköter ruljangsen. Varken rumänska tiggare eller svenska studenter är kända för att städa efter sig, tänk bara på det Valborgs-firande som i Lund tenderar lämna en skövlad stadspark efter sig. Även väktar- och polisinsatser lär behöva budgeteras för - vissa svenska grupper attackerar gärna tiggare, och även inom grupperna blir det emellanåt bråk. Överallt i Sverige skall svensk lag gälla, aktas och hållas.

Dessa offentliga härbärgen skall givetvis vara korttidsboenden. En dag, som allemansrätten, är kanske lite i snålaste laget, men en vecka eller två bör vara maxgränsen. Sen får man vandra vidare till nästa stad. Det gör att resande kan finna platser att bo. Om man vill bo längre, då? Ja, då är det fritt fram att ställa sig i bostadskö eller knacka på hos Scandic. För dyrt? Stanna hemma.


Undrar om jag kan intressera Sverigevännerna i SD för dessa förslag. Visst vill vi väl ha luffare på vägarna igen, som i gamla goda tider?

Upp till kamp för rätten att säga fel

Det blir lite lite skrivet nuförtiden. En anledning därtill är att vi skaffat en sån här:


De är söta, men tar också lite tid.

Sen har vi hunnit med att vara på semester i Storbritannien. På väg längs Portobello Road för att leta efter tweedkavajer uppmärksammar grabben mig på detta lilla hus:


Varför är då detta hus av intresse? Låt oss zooma in lite:


Jomenvisst. George Orwell bodde där. Ett ögonblick nästan lika högtidligt som när vi såg Isaac Newtons grav i Westminster Abbey. Och ja, jag är stolt över att jag har en son som uppmärksammar hemvisten hos en av 1900-talets största politiska tänkare, snarare än var diverse popsångare har suttit och rökt på. En tänkare som nog hade gråtit över vad identitetsvänstern hittar på idag.

Tillbaks från semestern, och förskonad ifrån Almedalen-jippon, hade jag räknat med att tidningarna skulle vara tunna som flygpostkuvert, glest beströdda av rötmånehistorier om stackars grabbar som inte har råd med hiphopjeans (varför man nu skulle vilja ha det när det finns tweedkavajer). Men icke. Den politiska cirkusen är i full gång.

• En av mina favoritskribenter, Ivar Arpi, kommer ut som vänstertroll: han publicerar en inidignerad genomgång av vilka åsikter en offentliganställd människa gillar, och kontaktar arbetsgivaren för kommentar.
  I sammanhanget kan det vara intressant att minnas att en chef på Migrationsverket 2008 blev omplacerad för att han på sin blogg hade skrivit positivt om Israel, något som ansågs vara känsligt då man för tillfället tog hand om flyktingströmmar från den konflikten.

• En rappare reser sig rappt och lämnar TV4s studio, eftersom TV4 inte bett om ursäkt och tagit avstånd till att de låtit en kvinna som en gång sagt neger förekomma i rutan. Varpå TV4 lägger sig på rygg och avslutar det samarbete de har med kvinnan.
  En ypperlig reaktion kommer från Johan Hakelius i Aftonbladet, som radar upp en hel rad saker som för den kränkte borde vara helt fel med hans egen tidning. Sen passar Hanne Kjöller på att sparka rapparen hårt på kulorna när han ligger ner.

• Hanna Gadban publicerar en bok: om sin moderata och kvinnovänliga islam, och hur hon motarbetas av de konservativa skäggen i förorten. Varpå Torbjörn Jerlerup går till storms emot tidigare uttalanden från Gadban, som han ser som islamofoba. Varpå han får däng av Susanna Birgersson på GPs ledarsida med identitetspolitiskt färgade formuleringar som "Priviligierade män som rasiststämplar muslimska feminister - det är inte vackert". Jerlerup replikerar i GP att det är viktigt att alla mäts med samma mått. Jag tolkar honom som att om rasism är fel när det kommer från vita kvinnor från Grums, så är det lika förbannat fel när det kommer från mörkhyade kvinnor från förorten. Varpå Birgersson svarar att så kanske det är i en teoretisk idealvärld, men att det viktigaste nu i verkligheten är att vi #BackarFlickornaFrånFörorten.
  Till sist svarar Gadban själv i Aftonbladet.

Dags att ge sig på vår samhällselit, på samma sätt som min retrievervalp när han får syn på grannens Berner Sennen. Bakom ett staket. Dags att mopsa upp sig.


I mitt liberala samhälle finns två huvudregler:

1. Det är fritt fram att hävda vilka åsikter som helst. Visst, du kan drabbas av mothugg. Men du ska inte drabbas av repressalier.
2. Det är handlingar som kriminaliseras.

Kort och koncist, eller hur? Sen kommer undantagen. Hårklyvaren kan invända att det är en handling att häva upp sin röst, och att man därför visst kan lägga munkavle på folk. Vi har även lagar emot förtal, som inte är orimliga.

Själv tycker jag det var rimligt att under kalla kriget hålla koll på de svenskar som organiserade sig i kommunistpartier som tog order från Moskva. Att tillåta femtekolonnare ta anställning i vår krigsindustri hade varit alltför naivt. Det som var fel med den tidens politik och praktik var att det sköttes med en hemlig underrättelsetjänst i Partiets sköte, utanför lagen. Minns ni Nixon och McCarthy? Vi har fått lära oss att de är skurkar. De var rena amatörerna jämfört med efterkrigstidens sossar. Låt oss hoppas att denna kriminella sammanblandning av staten och Partiet för alltid är borta.

Så vad kan jag säga om dagens politiska extremister? I de allra flesta fall anser jag att regel 1 ovan gäller. Sverigedemokrater som samhällskunskapslärare? Radikalfeminister på socialtjänsten? Islamister som handläggare på Migrationsverket? Nationalsocialister i poliskåren? Jajamen!

Vi har en rättsordning där man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Det gör det svårt, emellanåt. Vi kan till exempel inte på mer eller mindre lösa grunder förebygga våldtäkter genom att i förebyggande syfte spärra in alla män, eller efter fullbordat dåd spärra in misstänkta män utan övertygande bevisning. Eller låsa in alla muslimer för att förhindra nya sprängattacker, eller alla sverigedemokrater för den delen. Det är först när någon kan visas ha gjort något, eller ha planerat att göra något, som staten kan gå in med sina batonger.

Denna rättsordning är väl värd att värna om. Tänk annars vad som händer dig och mig när staten har detta vapen i handen. Tänk vad som händer när SD bildar regering 2018, eller vad som händer om radikalfeministerna får igenom sina förslag om att kriminalisera allt de kallar kvinnohat. Staten är inte alltid god.

Var går då gränsen? Jag skulle nog inte sätta en Bandidos-medlem att vakta militära vapenförråd. Eller en dömd pedofil att vakta mina barn. Vad gäller IS-kramaren på Migrationsverket, så finns rädslan att denna kan släppa igenom sitt satans anhang på vilokurer på skattebetalarnas bekostnad. Om det nu inte vore för att dörrarna redan står på vid gavel. Men i så fall skall vi väl vara lika rädda för att ha några miljöpartister anställda på Migrationsverket; de vill ju också att "alla ska med". Och samtidigt får vi också porta alla sverigedemokrater, eftersom de då kan antas vilja frångå regelverken åt andra hållet.


Nej, jag vidhåller vad jag hävdat tidigare: vi skall lita på den omutbare tjänstemannens förmåga att oväldigt upprätthålla gällande regelverk oavsett egna politiska åsikter. Samt inte vara naiva, utan ha bra kontrollsystem på plats. Det behövs inte bara för att kolla upp människor med extrema åsikter, utan även för sådana banala saker som att tjänstemän av girighet kan lockas till mutor. Eller att de av sina chefer pressas att "blunda och bevilja".

Men, återigen: var går gränsen? En gräns går, som på kalla krigets tid, vid rikets säkerhet. Det finns arbeten som inte bör innehas av islamister som vill skapa ett världsomspännande kalifat, av nationalsocialister som gillar att samla på dynamit, eller av kommunister som vurmar för väpnad revolution. Men avskiljningen av dessa agnar skall ske i rättssamhällets hägn, med formellt framlagda anklagelser och möjlighet till försvar. Minns Leander! Vad vi absolut inte ska ha är självpåtagna moralpoliser på Twitter.



Sen vidare till antirasismen, och Jerlerup. Att en skribent med tillgång till landets ledarsidor, och med fulla efternamnet "Birgersson Tarras-Wahlberg", ber en bloggare att kolla sina privilegier, tänker jag inte dröja vid vidare.

 Jag har uppfattat Jerlerup som en frisk fläkt. Han visar ingen nåd. Säger någon något rasistiskt, så flaggar han. Det spelar ingen roll om det är en slem sverigedemokrat eller bästisen i innegänget. Och där tycker jag han har helt rätt: det är viktigt att mäta alla med samma mått! Något som även Navi Singh är inne på: Tunisia, Terror & Internet Chomskyism.

Vad är det då som gör Jerlerup till en enfant terrible, en elefant i antirasismens porslinsbutik? Jag misstänker att det är oförsonligheten inom antirasismen. Den verkar ofta gå ut på inte bara att gå till storms emot åsikter och uttalanden, utan emot människorna bakom dessa. Har någon sagt något rasistiskt, så ska de inte bara bemötas, de ska bortmotas. Krossas. Utdefinieras. Utrensas. Det är lätt när det gäller människor man hatar eller inte känner, men blir genast jobbigt när det gäller folk man bjuder hem till middag emellanåt. Inte konstigt att man vill sopa det under mattan. Egna barn och andras ungar.

Så: felet är inte att Jerlerup letar antirasism även där man inte får leta. Felet är i antirasismens oförsonliga attityd. Exempel? Tja, till exempel att häromdagen blev antirasister förbannade över att Expressen lät Jan Sjunneson och Mats Dagerlind (SD, avpixlat, say no more) få replik på en artikel om den Pride-parad de anordnar. Rasisterna fick en plattform! De normaliserades! Eller ska jag behöva gå in på behandlingen av Marcus Birro? Tycker du fel, ska du inte få finnas offentligt. För egen del anser jag att en av grunderna i en demokrati är att åsikter skall mötas i öppen debatt.

I en tid när alla rasister behandlas som spetälska, som raskt skall buntas iväg till en spetälskekoloni för att sedan aldrig återvända, får inte någon hitta några sjukdomstecken hos dina nära och kära.

"Normalisering", förresten. Att avnormalisera andra människor, avhumanisera dem, inte se dem som individer och människor som oss, är första steget till folkmorden i Rwanda, Kambodja, Armenien osv. Kära antirasister, ser ni inte vilken väg ni slår in på? Vem vet, snart kanske ni börjar tycka det är rimligt att hata vita, kränkta män?

Lösningen? Låt oss gilla olika! Eller låt oss i alla fall gilla att diskutera med de vi ogillar, om det vi ogillar. Och låt oss för guds skull inte försöka utradera någons offentliga existens så fort de säger Jehova. Eller neger.

Dags att hjälpa de marockanska barnen!

Det verkar som om SD har börjat infiltrera journalistkåren. Titta bara på Sydsvenskans reportageserie om den marockanske gatupojke, Amin, som brottades ned av väktare i Malmö för ett tag sedan. Nu har de besökt gossens föräldrar, och pratat med de gatubarn som från norra Afrika försöker smyga sig in i Europa. Något av det första de avslöjar är att pojken inte är 8 år, som han hävdade i Danmark, inte heller 9 år, som han hävdade i Malmö, ej heller de 11 år som han sa till tidningen att han var när han träffade dem i Stockholm - utan 13 år. Och inga andra än ärkerasister ifrågasätter väl barns ålder?

Nej, skämt åsido. Den här artikelserien är riktigt intressant. Perspektivet är inte ensidigt och hjärtesnyftande. Vi läsare får möjlighet att lära känna både föräldrar och barn ifrån flera håll.


Till att börja med uppmuntrar artiklarna oss att öppna våra hjärtan.

Beskrivningen av hur pojkens familj i Marocko strävar emot fattigdomen i ett land med få jobb och noll välfärdsstat är hjärtskärande. Pappan är så sjuk att han inte längre orkar arbeta på åkrarna, så istället får modern ge sig ut och jobba från gryning till skymning för att få ihop brödfödan. Eftersom det råder en skamlig brist på genuspedagoger i barnens skola, så retas barnen för att de försörjs av en kvinna. Livet är hårt och skoningslöst i Marocko.

Redogörelsen för gatubarnens liv i Melilla är också upprörande läsning. De drar runt på dagarna och sniffar lim (!), varpå de ägnar kvällen åt att försöka smyga ombord på någon båt till Europa. När poliserna fångar dem, blir det spö. Klättringen bort till båtarna är farliga, emellanåt dör någon. Många blir fast i limångorna, däribland Amins yngre bror som inte lyckades ta sig ombord.


Samtidigt ber artiklarna oss att sätta igång våra hjärnor.

Pojkens familj är väldigt tydliga: de vill ha sin grabb tillbaka. Den där operationen det pratades om att Amin skulle fixa pengar till, den behövs inte. Säger pappan själv. Fick de bestämma, så skulle de ha barnen tillbaka.

Ingenstans i reportageserien ges bilden att den enda och självklara lösningen är att vem som vill skall få komma till Sverige. Ingenstans ges heller bilden att barnen flyr ifrån krig och farsoter; nej, det är fattigdomen de vill slippa. Fullt förståeligt, livet i kåkstaden verkar måttligt roligt. Ungefär som det Sverige svenskar i stort antal utvandrade ifrån för ett tag sedan.

Journalisterna har även talat med Migrationsverket, som nu använder hjälporganisationer för att reda ut barnens hemförhållanden. Inte ens här höjs indignationens röst över att Migrationsverket försöker hitta sätt att skicka tillbaks barnen.



Vad ska vi göra, då? Naturligtvis måste jag väl som varje förnumstig bloggare ha en omedelbar lösning? Nej, tyvärr, komplexa problem har sällan enkla lösningar. Och de enkla lösningar som presenteras visar sig ofta innehålla en komponent av folkmord. Men som god kristdemokrat vill jag gärna framhålla familjen.

Som sagt: Amins familj vill ha hem honom. Det är en skammens fläck på svenska flaggan att vi i Sverige inte lyckas fånga in dessa ensamkommande pojkar och omedelbums skicka hem dem till sina familjer. Amin lyckades flera gånger bara vandra iväg från förvar. Så oansvariga får vi inte vara. Så min första lösning på problemet ensamkommande barn är: skicka hem dem till den familj som behöver dem.

Men om de inte vill uppge vilken familj de har, eller inte har någon familj? Då är min åsikt att ett marockanskt barnhem är oändligt mycket bättre än ett svenskt dito.

Men om de marockanska barnhemmen, som migrationsverkets representant påpekar, är av mycket varierande kvalitet? Då har jag ett förslag, förutom det uppenbara att i förväg kolla upp kvaliteten på de man skickar barn till: starta svenska barnhem i Morocko. Har vi råd att skicka svenska lärare på sommarkurser på statligt finansierade Goethe-institut och dylikt, så har vi väl råd att driva barnhem i Morocko. Lär dessutom vara betydligt billigare än en plats på HVB-hem i Sverige. Och på plats i Morocko kan det vara lättare att hitta barnens föräldrar.


En sista invändning: är inte de här barnen en resurs, då? Svenska bebisar får vi lägga miljoner på fram till tonåren, de här kommer färdigutbildade.

Nej, tyvärr. Visst, det finns många invandrare som på grund av sin företagsamhet och intelligens snabbt kunnat lära sig språket och blivit goda förebilder för alla. Inte minst på landets liberalkonservativa ledarsidor. Men: de här grabbarna är ju limsniffare. Limsniffare, minns jag från min ungdom, var de allra mest korkade, obildbara, oföretagsamma och längst ned på stegen-idioter man kunde hitta på skolan. Att då tänka tanken att ta in ett gäng sådana, som inte kan språket? Den enda framtid man kan förbereda dem för är den framtid där de åker ut och in ur fängelset. Ledsen, grabbar. Här har vårt socialkonservativa oppositionsparti en poäng: det kommer bli oerhört mer kostnadseffektivt att hjälpa er i närområdet. Ja, eftersom Marocko inte är en krigshärd kommer det till och med gå att hjälpa er på plats.


Så, nu har jag använt hjärnan för att låta svenska staten skicka hem pojkarna. Hjärtat, då? Ja, hjärtat får var och en av oss använda efter lust och förmåga. Vill du eller jag skicka pengar till Marocko? Ja men då gör vi det; det finns ingen anledning att gå omvägen via statens skatteintäkter. Gråter du liksom jag när du läser reportagen, så skicka en slant dit. Eller till Syrien, resten av katastrofstaterna i Afrika, Afghanistan, eller vad som behagar dig. Liksom vi inte behöver statens hjälp för att fördela föräldrapenningen, så behöver vi inte statens hjälp för att fördela bistånd.