lördag 17 februari 2018

Bland tinnar och torn

Nu är religionen på tapeten igen, på flera fronter.

Muslimer i Växjö vill börja med böneutrop. Att Svenska Kyrkan är positiv är väl närmast en automatisk kontraindikation. Själv undrar jag varför den kyrka som är så snabb att välkomna allt utifrån, oavsett hur okristet det är, med sådan frenesi röker ut konservativa kvinnoprästmotståndare, de som förespråkar att även ofödda barn har rätt att leva, de som anser äktenskapet vara heligt, och så vidare. Min förklaring är förstås att det är vänsterns gökungar som nu gör sitt bästa för att putta ut de andra fågelungarna ur boet.

En lärarvikarie ville inte ta en kollega i hand. Skolan blev då väldigt tydlig med sin värdegrund, och vad den säger om att behandla män och kvinnor likadant. Vikarien och skolan gick skilda vägar, och nu vill vikarien ha skadestånd för diskriminering.


Då får vi ställa oss frågan: vad är rätt, och vad är fel? Skall alla som kommer till Sverige anpassa sig till de enhetliga värderingar vi har här (en enhetlighet som i sig kan ifrågasättas), eller bör vi vara öppna och toleranta för nya impulser och beteenden?

Här kommer ett böneutrop, så vi vet vad det är vi vill ta ställning till:


Betydligt mer angenämt att lyssna till än valfri schlagerfestival. Vi får dock fundera på hur ofta vi vill höra det.


Jag vill börja utredandet av detta garnnystan med ett inlägg av Ann Heberlein på Ledarsidorna. Heberlein tar upp en tråd som ofta tas upp av ateister: religionsfrihet innebär inte bara att den religiöse är fri att utöva sin religion, utan även att den icke-religiöse är fri att slippa påtvingas religion. Jag tror till och med att hon går så långt som att den icke-religiöse skall slippa utsättas för religion. Är det så, så går hon för långt.

Låt mig dra paralleller till andra friheter, för att förtydliga vad jag är ute efter.

Yttrandefrihet är friheten för dig och mig att säga vad vi vill. Privat och offentligt. Innebär den också friheten att slippa höra yttranden man finner obehagliga? Skall min rätt att säga neger eller Jehova trumfa din rätt att slippa höra ett förhatligt ord? Identitetsvänstern är inne på just det spåret, med deras "safe spaces" och "no platforming" där de gör sitt bästa för att fula ut och hindra meningsmotståndare att tala. Våra statsbärande partier jobbar just nu för att kväva yttrandefriheten ytterligare - något vi bör tänka på vid nästa val. Själv tycker jag yttrandefrihetens kärna är just att möjliggöra en öppen och offentlig debatt. En yttrandefrihet som bara gäller innanför det egna hemmets väggar är inte mycket värd. Dock finns gränser. Hur mycket skall moskéer, pride-parader, väckelsemöten och fotbollsderbyn få störa oss andra?

Pressfrihet är friheten för vem som helst att ge ut tidningar, utan ingripanden från statsmakten. Än så länge är det ingen som föreslagit att det också bör betyda friheten att slippa se löpsedlar utanför varenda ICA-butik.

Poängen jag försöker komma till med ovanstående är: nej, käre ateist, religionsfrihet innebär inte att du kan slippa att möta religiösa människor och religiösa praktiker utanför hemmets trygga vrå. Du kommer att få stå ut med kyrkobyggnader som mycket tydligt ser ut som kyrkobyggnader, Jehovas vittnen som knackar på din dörr, arbetskamrater som bär kors, slöja eller en liten prick på pannan, en frälst alkis som står på gågatan med mikrofon och försöker vinna människor till Jesus. Vad vi dock måste se till är att vi, och även kvinnor i förorten, slipper att religiösa mörkermän och -kvinnor tvingar oss att följa deras seder och tro. Oavsett om det är Muhammed, Jesus, Marx eller Judith Butler som är deras ledstjärna.


Vad gäller diskussionen, egentligen?

Jag tror en strid gäller vem som skall få ta plats, hur mycket, och på vilket sätt, i den offentliga miljön. Dags för ännu en parallell: reklamen. Vänsterfeminister motionerar emellanåt om att sexistisk reklam ska förbjudas, så att de skall slippa se den. Jag antar att de också har någon teori om hur patriarkala strukturer förmedlas och förevigas via reklamen. Vi till höger är emot, och anser att ägarna till väggar och ljusskyltar har rätt att själva välja hur de används.

Att ta plats via synsinnet verkar inte vara så kontroversiellt. Mediamarkt får med gigantiska skyltar visa att här har de en köplada. Muslimer och kristna får med tydlig arkitektur visa vilken religion som bjuds i deras lokaler. Svenska kommuner får, tyvärr, fylla stadsbilden med fula betonglådor.

Ljud är vi lite mer känsliga för. Dags för en anekdot.
Som fattig, ung student bodde jag en gång i tiden vid den röda cirkeln. Stadens rådhus befann sig vid den blå cirkeln. Rådhuset hade ett klocktorn, som bingade och bångade samma snutt som Big Ben i London häver ur sig. Dag och natt. Det var emellanåt nära att jag följde Guy Fawkes exempel och smög mig ned med en kruttunna i rådhusets källare. Ljud låter förbaskat högt på natten. Bakgårdens marskatter låg också illa till hos mig.

Här är en anledning till motståndet emot böneutrop. Vi vill slippa oväsen. Det går lätt att blunda eller vända bort huvudet för att slippa se obehagliga saker, men öronen är ständigt inkopplade. Parallellen med Hemglassbilen tycker jag är bra och riktig. Är det bara jag och den kände Malmö-profilen Percy Nilsson som vill sätta fyr på de där jämrans ljudmarodörerna från Hemglass?

En annan inte helt ovanlig anledning är att vi inte vill ha något jämrans Islam, eller några jämrans muslimer. Inte helt förvånande, med tanke på hur Islams budskap om kvinnans ställning går totalt på tvärsan med alla värdegrunder som anses så viktiga i Sverige. Själv har jag, som religiös extremist med annan inriktning, inget principiellt emot Islam i Sverige. Jag ser hellre religiösa än ateister runt ikring mig.  Jag har dock en praktisk invändning vad gäller Islam i Sverige: med den grupp muslimer som vi för närvarande importerar, till stora kostnader för oss själva, följer en rejäl nypa islamister. Islamister som de övriga muslimerna är ungefär lika ivriga att ta avstånd ifrån som sossarna var att ta avstånd från Honecker, Castro, Mugabe och så vidare.


Handskakandet, då? Själv skulle jag ge blanka sjutton i om någon valde att inte skaka hand med mig. Jag har stött på såpass många udda och tvära typer i arbetslivet att jag slutat bry mig. De som hävdar att det är kränkande emot kvinnor att inte skaka hand med dem har ett litet problem: de har i decennier skanderat "min kropp, mitt val". Okej, gäller det också muslimer? Själv känner jag såpass stort obehag när någon främmande tant får för sig att krama eller kindpussa mig att jag helt sonika sätter stopp för det. Jag struntar i om hon blir kränkt - min kropp, mitt val. Med frun gäller andra regler för närhet...

Dock skulle jag mycket väl kunna tänka mig att inte anställa någon som vid en intervju vägrar skaka hand. Inte för handskakningen, utan för vad den kan signalera. Det här kan vara en jobbig typ som kommer kräva halalkött på lunchrestaurangen, bönerum, raster för bön, och springer iväg till diskrimineringsombudsmannen stup i kvarten. Inte värt besväret. På samma sätt som jag skulle bli försiktig om personen ifråga börjat tala om patriarkala strukturer och skällt ut mig för sexistiska skämt, hållt ett långt föredrag om kapitalismens orättvisor, påpekat att hans deltagande i nationalsocialistiska marscher kommer kräva mycket ledighet, och så vidare.


Mycket prat och lite ull, ovanför. Leder detta tugg någonstans? Hur skall vi göra?

  • Vi ska säga NEJ till böneutrop. Vi skall värna om vår ljudmiljö. Analogt skall vi också vägra lokala matbutiken att sätta upp högtalare som vrålar ut "Kom, kom till ICA nu". Vi ska också förbjuda Hemglassbilens tutande - det är ju redan förbjudet att använda biltutan till annat än att varna för fara. 
  • Religionsfriheten är irrelevant här. Alla skall få delta på samma villkor. Inga särlagar. Och när jag är inne på det ämnet: bort med lagen om hets mot särskilda, privilegierade grupper. 
  • Eftersom jag är konservativ, vill jag likt Heberlein inte förbjuda kyrkklockor. De ringer inte särskilt ofta, och är en gammal svensk tradition. Och de håller klaffen på natten. Att Eddie Meduza-kulten skall få fortsätta rulla runt våra småstadstorg i bullriga bilar och spela "Mera brännvin" på hög volym till innerstadsbornas förargelse är jag också positiv till.
  • Blekfeta 50-åriga gubbar som köper HD och rensar ut ljuddämparen så de väcker hela byn när de drar iväg, bör det vara skottpengar på. Ja, jag kör MC själv. Med originaldämpare. Vill du ha mer ljud, brumma med läpparna som andra femåringar.

Skall vi tillåta Islam, då? Ja, det är med Islam som med invandringen. Så länge invandringen är liten är det inga problem att ha öppna gränser och fri invandring. Det är när hundratusentals kommer som man måste säga stopp. Det är helt OK att ha Islam fritt i Sverige så länge det inte finns för mycket muslimer. Tjugo pakistaniska programmerare är inte ens en utmaning. Två miljoner afghaner innebär kaos.

Dags alltså att stoppa muslimsk asylinvandring. Nej, belägg det. Så som läget ser ut i våra förorter är det dags att stoppa all asylinvandring. Tills Dan Eliasson rett ut läget. Är vi beredda att vänta?

De muslimer som finns här får utöva sin religion - inom vissa gränser. Månggifte bör givetvis totalstoppas. Samtidigt kan man fundera över huruvida den svenska seriella monogamin är en rimlig praxis. Som konservativ anser jag att heliga, eviga löften är just heliga och eviga. Halalslakt får underkastas djurskyddslagarna. Könsstympning är förstås ett otyg, och eftersom vår svenska värdegrund säger att män och kvinnor inte får särbehandlas utgår jag från att en enig riksdag snarast förbjuder avsnoppning av pojkar.

Muslimer är även välkomna att (försöka att) missionera och sprida sin religion. Liksom Jehovas och Mormoner är de välkomna att besöka mig och diskutera religiösa djupsinnigheter. Så länge de står ut med sådana här bilder på väggarna:

onsdag 31 januari 2018

ÄNTLIGEN!

Plötsligt händer det. Det vi alla väntat på. Myndighetsförstöraren Dan Eliasson får gå från posten som polischef.

Enda smolken i bägaren är att Eliasson nu hamnar på MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Just som civilförsvaret kommit upp på den politiska agendan igen efter decenniers vanvård av regeringar av alla de färger, så skall myndighetssfärens största kombinerade blysänke och drivankare sättas vid rodret. För en gångs skull är jag överens med Patrik Oksanen. Jag låter Jens Ganman summera:


Får vi en vettig regering 2018 får dess första insats bli att flytta Eliasson vidare till styret för Sekretariatet för Genusfrågor. Där behövs hans kompetens i kreativ förstörelse. Förhoppningsvis gör Eliasson då raskt så att det blir uppenbart för var och en att sekretariatet bäst tjänas genom att läggas ned. Till avslutningsfesten erbjuder jag mig att skriva en fanfar för genustrumpet.


Vem kommer nu bli ny polischef? Många doldisar springer runt i kulisserna. Att det blir en lojal sosse säger sig självt. Även om jag är överlycklig över att det nu är dan efter Dan, så är jag orolig för att nästa utnämning blir ett ännu hopplösare stolpskott. Det blir svårt för Löfven att balansera den starka "tyck synd om brottslingen"-falangen som vill ha en rikspolischef som med allvar tar tag i ofoget att kalla ligister för apajävlar, emot den nya giv om hårda tag mot brottslingar (sic!) som man vill föra fram i valrörelsen. Löfven behöver en kandidat som har credd hos mjukisgänget och identitetsaktivisterna, en djup förståelse för hur de kriminella tänker, och bra möjligheter att gå fram i TV-rutan.

En sån himla tur att en av rörelsens toppnamn nu verkar förbereda sin väg tillbaka till maktens tinnar:
Välkommen tillbaka, fru Sahlin!

En annan het kandidat är Bermudez-Svankvist, damen som fick kicken från generaldirektörsposten efter ett par hundra tusen i mobilräkningar. Hon borde kunna driva igenom räddningspersonalens ständiga sorgebarn: en anständig blåljusradio.


Själv tycker jag att regeringen borde plocka den nya generaldirektören från Finland, ett land med vuxna människor och fungerande myndigheter. Vem vet, kanske det finns sossar i Finland också?

tisdag 30 januari 2018

Upp til Kamprad

Dagens dumheter inspireras av ett Facebook-inlägg från Markus Allard, marxisten som nuförtiden publiceras i både Nyheter Idag och Ledarsidorna.

Allard, förresten. Med tanke på senaste strump-gate, låter det inte lite väl likt Allah? Dags att byta namn...

Allard för fram tesen att alltför många debattörer idag inte publicerar sig för att övertyga sina motståndare, utan för att hösta in ryggdunk från polarna; för att visa offentligt vilken fin människa man är.

Vilket leder mig in på att det nu är flera inlägg på bloggen som inte handlat om Orwell. Det måste ändras.

Vad gäller Ingvar Kamprad hade nog Orwell haft en del att säga, med tanke på vad han sade om P. G. Wodehouse, som under kriget i nazistisk fångenskap deltog i propagandaradiosändningar.


Orwell behövde,liksom andra på den tiden, försörja sig under andra världskriget. Han odlade grönsaker på sin lilla täppa, men pengar till te, skrivdon och en "Sunday roast" behövdes också. Det fanns flera sätt för en skribent att dra in pengar. Man kunde sälja sin själ till partipressen -den lösningen skydde Orwell som pesten. Istället skrev han recensioner av andras verk, mot betalning. Ämnena kunde vara väldigt skiftande, från småsnuskiga semestervykort till tunga romaner. Likt Chesterton plägade Orwell vända saker och ting på ända.

Den recension jag tänkte djupdyka ner i idag är av en stridsskrift av Lionel Fielden. Fielden hade varit ansvarig för den indiska radion under imperietiden, och var en varm vän av ett fritt Indien och en principfast och påstridig fiende till imperiet och imperialismen.

Man kunde då tro att Orwell, som själv blivit väldigt lack på imperiet under sin tid som konstapel i förskingringen, och själv skrivit mycket om hur viktigt det är att föra över makten till indierna, skulle jublat över denna skrift.

Icke. Han sågar den rejält, vilket finns bevarat i essäsamlingen "My Country Right or Left" (ej att förväxla med essän med samma namn). Ett inledande citat är roligt:
"If you compare commerical advertising with political propaganda,one thing that strikes you is its relative intellectual honesty. The advertiser at least knows what he is aiming at - that is, money - whereas the propagandist, when he is not a lifeless hack, is often a neurotic working off som private grudge and actually desirious of the exact opposite of the thing he advocates."
Imponerande hur Orwell sisådär 70 år i förväg lyckades förutspå Aftonbladets numera skingrade ledarredaktion!

Orwell går till storms emot två företeelser i Fieldens text:
  • Idealiseringen av den ädle indiern, och den elaka karikatyren av engelsmännen. För det första är det en rent felaktig bild - det var inte engelsmännen som införde kastsystemet och änkebränningen. För det andra är det en polemik som fullständigt missar målet. Om målet är att svänga den engelska opinionen till att släppa Indien fritt, vill säga. Om målet var att signalera sin egen förträfflighet är chansen större att det var nått.
    Här ser jag vissa paralleller till debattörer som idag talar om det ursvenska barbariet och "midsommar och andra töntiga traditioner", som kontrast till den anrika kulturen i de "shithole countries" som folk klättrar över lik för att fly ifrån.
  • Förslaget att Indien skall få självständighet. Men var inte Orwell för det, då? Nja. Orwell var realist. Han insåg att om det brittiska imperiet släppte juvelen i kronan, skulle det inte innebära att indierna blev fria. Det skulle bara innebära att det tyska, ryska eller japanska imperiet kapade åt sig Indien istället. Ur askan i elden. Han ville istället se en gradvis autonomisering, under skyddet av imperiets kanoner.
    Här ser jag en modern parallell i hur diverse optimister stödjer "frihetsrörelser" i diverse U-länder, rörelser som för det mesta tenderar bli etter värre än det de ersätter. Till Orwells moderne arvtagare utser jag Johan Westerholm, som brukar ha en tämligen nykter syn på hur vi svenskar skall agera för att sprida demokrati, lycka och välstånd i världen, oavsett om det gäller Väst-Sahara, Saudi-Arabien eller Israel.





fredag 26 januari 2018

Dags att vända blad

Punk's not dead


Idag hämtar jag inspiration från den gamle rebellen Tom Robinson, när han drömmer sig tillbaka till 70-talet. En tid då nya kvastar sopade rent i de gamla trötta proffsmusikernas elfenbenstorn. En tid då stelnade strukturer fick ge vika för ungdomlig energi och jävlaranamma. En tid när Dan Eliasson knullade i Bangkok, något jag hoppas han skötte mer professionellt än sitt nuvarande värv.

Vi har, i politikens nutid, en parallell till musikens 70-tal. En hoper proffspolitiker gnider ändarna mot sina stolar, utan kontakt med väljarna. Det är svårt för vanligt, hederligt folk att ta sig in i politiken. Ja, för hederligt folk överhuvudtaget. Statsförvaltningen och muséerna är såpass invaderade av aktivister och havliga karriärister att Transportstyrelsen bara är toppen på isberget. Den triste, fyrkantige ämbetsmannen är en saga blott.

Lägg till det att aktivister fullt öppet gör sitt bästa för att se till att motståndarna blir tystade och av med sitt levebröd. I enskilda fall är de en finne i röven på den som blir drabbad, men aggregerade i massor är denna pöbel ett hot mot det öppna samhället och demokratin.

Heberlein i blåsväder


Ann Heberlein har drabbats av pöbeln. För en gångs skull hade jag masat mig iväg till mobilen och knappat in en liten donation på Kickstarter för att hon ska få pengar nog att skriva ovanstående bok om hur Aftonbladet-kulturen främjar sexuell svinighet, så kommer det en pling i inboxen om att Kickstarter stängt ned kampanjen, då den efter anmälningar anses rasistisk.

Jag gillar att kritisera Heberlein här. Det är så det ska gå till när man inte håller med någon - man argumenterar emot. Man försöker inte tysta ned dem. Såvida man inte heter Hynkel.

Självklart har jag skickat ett nytt bidrag på nya kanaler. Något jag vill uppmana alla andra att göra, som vill stå upp emot diktaturens kreatur. Mobbning skall inte löna sig.

Vänsterdamer i blåsväder

Åsa Linderborg och Kajsa Ekis Ekman har upptäckt att det blåser snålt på toppen. Det är sällan jag håller med om en stavelse av vad dessa damer säger, men plötsligt händer det. När de beklagar sig för att de blir försedda med en sjukdomsdiagnos när de hävdar att kvinnor är kvinnor och män är män, något vi konservativa länge hävdat, så nickar jag instämmande. När kvinnor hotas blir utestängda från offentligheten för att de inte vill acceptera att få in män i omklädningsrummen har det gått för långt.

Dock: de här damerna har till 100% sig själva att skylla. Släpper man ut senapsgas i skyttegravarna och vinden vänder, eller man pissar i lovart, ska man inte bli förvånad över obehaget. I gamla testamentet kan vi läsa om hur Herren uppmanar judarna att gå in i ett land och slå ihjäl alla som bor där; män, kvinnor och barn, på det att de inte kan komma tillbaks och hämnas. Socialismen och socialliberalismen har länge använt denna det totala nedkämpandets strategi:

  • Vi vill få loss kvinnor ur hemmets fängelse. Nåväl, låt oss då skambelägga hemmafruarna och via skattsedeln göra det ekonomiskt omöjligt för dem. Alla ska med!
  • Vi vill tillåta abort. Låt oss då se till att det inte finns en enda abortmotståndare inom barnmorskekåren. Låt oss röka ut alla abortmotståndare ur de politiska partierna, eller bara de som på något vis "problematiserar" nuvarande lagstiftning.
  • Vi vill ge homosexuella rättigheter. Låt oss då hitta på en sjukdomsdiagnos på de som ogillar homosexualitet. Låt oss röka ut alla dessa från politiska partier och offentliga tjänster.
  • Vi vill få bort de religiösa från makten. Låt oss därför sätta en sjukdomsdiagnos på alla som kritiserar våldsbejakande politisk islam  - eh, vanurå, det där hängde jag inte med på...
Så där har de progressiva hållt på i decennier. Så vad tror de goa damerna att transaktivisterna kommer använda för strategi när de vill ha rättigheter för transsexuella? Givetvis strategin att, bildligt, bunta ihop och slå ihjäl alla som inte entusiastiskt stämmer upp i hyllningskören. Det är ju så ni gjort innan.

No platforming

Den här utestängningen av de som inte tycker som en själv verkar bara tillta. Ni minns väl protestanterna (protest-tanterna?) som skramlade med nycklar på SD-möten förr i tiden? Brittiska och Amerikanska universitet verkar vara nerlusade med löss och böss som gör sitt bästa för att skrämma bort eller tysta talare, lärare och elever som inte uppfyller deras mått på rätt åsikter. Jag hoppas vi slipper det på svenska universitet - till gymnasiet verkar det redan ha nått.

Nätverk som #jaghärjarhär verkar göra sitt bästa att hitta sätt att massanmäla och därmed blockera oönskade debattörer från Facebook, Twitter, och nu även Kickstarter. Detta är löss i den demokratiska fanan. Ohyra.

Motmedel


Kan vi göra något för att stoppa det här, förutom att som äkta svenskar knyta näven i byxfickan och önska att vi hade kapten Haddocks vältalighet? Jomenvisst, jag vet vad som funkar. Upprepa högt i takt med mig:
"Det är oacceptabelt. Det är inte okej."
Hjälpte det? Nej? Konstigt. Det funkar för Löfven varje gång. Oavsett om det gäller att han sålt ut statens hemligheter för en spottstyver, eller låtit kriminaliteten skjuta i taket, så funkar denna trollformel för att han ska kunna sitta kvar. Jag trodde den hade mer kraft än så.

Vi kan ta hjälp av Streisand-effekten. Varje gång nedtystarna försöker döda en insamling eller stänga ned en nyhetskanal, så ger vi ännu mer. Handhjärtan, förvisso, men även reda pengar.

En möjlighet är att ge igen. Utnyttja den där elaka hatsvansen som alla högerdebattörer sägs ha till att mass-anmäla alla vänsterdebattörer. Det vill jag inte. Dels för att jag är en konservativ gubbe som älskar god ton, dels för att det är dumt att ge sig in i en strid innan man försäkrat sig om att man är den som sitter med den största knappen.

Självfallet skall vi inte rösta på partier som stödjer vänsterns nätkrigare. Ett moderat parti där partiledaren skickat lyckönskningstelegram till socialistförmedlingen, förlåt, rättviseförmedlingen, har gjort sig duktigt omöjligt. Oavsett hur vuxet och tufft de anses tala nu.

Några fler förslag?

onsdag 24 januari 2018

Dags att diskriminera?

Rikards kommentar på förrförra inlägget får mig att fundera. Är det dags att dela upp olika elever i olika skolor? Är det att gilla eller ogilla olika, att erkänna att människor är olika och därmed emellanåt tarvar olika behandling?

Är ni trötta på mina pinup-bilder av Margaret Thatcher? Här kommer en annan intelligent, orädd kvinnlig politiker:
Condoleezza Rice. Amerikansk konservativ statsvetare som jobbat i Bush-administrationen. Hon växte upp i den amerikanska södern när den var ungefär lika välvilligt inställd till rasblandning och integration som Afrosvenskarnas förbund. Hennes inställning till det där med att fattiga svarta ungdomar går i "shithole schools", som nuvarande presidenten nog hade uttryckt det, och att föräldrar med vett i skallen gör sitt bästa att ta barnen därifrån? Hon dras inte med någon svensk otydlighet.
  • Lite fritt översatt av mig: Uppdelningen i fula och fina skolor finns redan. De med pengar flyttar till fina områden med fina skolor. Att inte ge fattiga svarta föräldrar skolcheckar och liknande är bara att förvägra fattiga föräldrar samma valmöjligheter som rika föräldrar. Är du emot andras valfrihet, finemang: börja då med att sätta ditt eget barn i en skitskola!
Innan jag släpper fröken Rice vill jag strössla ut några till citat:
  • "We need great teachers, not poor or mediocre ones."
  • "Self-esteem comes from achievement, not from lax standards and false praise."
  • "And we need to give parents greater choice"
  • "To do anything less is to tear apart the fabric of who we are and cement a turn toward grievance and entitlement."
  • "The crisis in K-12 education is a grave threat to who we are."
Undrar vad som skulle krävas för att få hit henne som skolminister?


De fina och fula skolorna är dock fortfarande i teorin samma skolor, med samma värdegrund, läroplan och lärare. Är det dags att införa skolor som i grunden är olika?

Låt oss titta på vuxenvärlden. Går alla vuxna i samma skola? Nej, absolut inte. För vuxna finns mängder av alternativ skapade för att passa olika studiemotivation, studiekapacitet och livssituation: studieförbunden, folkhögskolor, regionala högskolor, universitet.

Samma sak bör prövas i skolan. Som Rikard skriver: olika skolformer för analfabeter som nyss anlänt till Sverige, svagbegåvade och normala elever. Nivågrupperingar även inom skolformerna.

En sak jag har svårt att förstå är vänsterns nedvärdering av praktisk yrkesutbildning. Alla utbildningar skall ge behörighet till högskolan, vilket ger de som inte har lust eller håg dithän någon utväg. Jag minns från min högstadietid hur några gossar som tydligt och asocialt visade att de inte ville lära sig något, rätt raskt skolades in i att bli vettiga människor när de fick komma ut på en arbetsplats. Några snabba förslag:

  • Lärlingsutbildningar, även från tidig ålder. Vi behöver hantverkare av alla de slag. Många elever behöver också visa att de duger, låga betyg i värdegrundsrapande till trots.
  • Av-akademisera en del högre utbildning. Sjuksköterskor får idag så mycket teoretiska kunskaper att de kan gå vidare och doktorera - men de kan inte ta blodprov. Dags att slänga ut sköterskorna från högskolan och åter till yrkesskolan. Så får vi en jämnare könsfördelning på högskolan också. Ingenjörerna kan lämpligen bli lite mer praktiskt inriktade på samma gång. Kanske vi kan skapa en ingenjörs- och sköterskeskola, på samma sätt som min uppväxtstad lade teknisk linje och vårdlinjen på samma gymnasium? Det skulle bädda för lite roligare fester.

lördag 20 januari 2018

Send in the marines

Det händer mycket nu. Pascalidou framträder på stödgala mot hedersvåld, och Löfven kan tänka sig att sätta in militär i förorten. Härnäst kommer väl Åkesson ut som islamist.

Kommentarerna till Löfvens uttalande har väl varit ungefär lika blandade som till Trumps uttalande om "shithole countries". Vissa motståndare har idiotförklarat Löfven, samtidigt som vissa anhängare raskt påstått att han inte alls sa så. Precis som för Trump. Jag tycker faktiskt Löfven var riktigt vettig här. Precis som Trump - hundratusentals migranter som tar sig över Medelhavet i ranka skorvar visar väldigt tydligt vad de tycker om sina hemländer.

Om jag förstått Löfvens kritiker rätt så är det vansinne att sätta in militär mot civilbefolkning; det är något som endast poliser har kompetens till. Vilket får mig att förtvivla något, med tanke på polisens framgång hittills. Jag tvingas även till eftertanke. Emellanåt har jag här fått påpeka att vi borgerliga får bita i det sura äpplet och erkänna att Jimmie Åkesson haft rätt. Nu är det dags att sätta tänderna i en än osmakligare och ruttnare frukt:

Gudrun Schyman har fått rätt!

Japp. Ni minns väl hur hon sade att det är samma strukturer här som där, hos oss svenskar och hos talibanerna i Afghanistan. Ni minns väl hur vi hånade henne? Det visar sig att hon haft rätt hela tiden.

Tänk er följande, helt hypotetiska, beskrivning:
Svensk ordningsmakt har problem. Inte utmaningar, problem. Vi har blivit skickade till en plats där lokalbefolkningen talar konstiga språk vi inte förstår. Vår uppgift är att dels nedkämpa de beväpnade banditgäng som stryker omkring och gör livet surt för civilbefolkningen med automatvapen och handgranater, dels att se till att civilbefolkningens manfolk inte förtrycker sina kvinnor, tvingar dem ha slöja till exempel. Patriarkala strukturer är uppenbara överallt; på caféerna sitter bara män, medan kvinnorna står vid spisen eller förskrämt smyger förbi husknutarna. Lokalbefolkningen litar inte på oss och vill inte tala med oss. För det mesta håller sig den svenska ordningsstyrkan inne på logementet, de få gånger den vågar sig ut kör bilarna i kolonn för att inte bli överfallna av stenkastare eller värre.

Så till utslagsfrågan: beskrev jag ovan Kabul eller Rosengård, den svenska militära insatsen i Afghanistan, eller polisens vardag i Sverige? Som sagt, Gudrun har rätt: samma talibaner både här och där. Förvisso var det nog inte så hon menade, men låt oss vara lite generösa nu.

Mig synes att en fredsbevarande insats emot radikala araber är just precis vad svensk försvarsmakt blivit tränad till sedan östblocket rasade. Just precis vad de har fått träna i praktiken, på plats. Så varför skulle inte svensk trupp kunna göra jobbet i Kronogården och Vivalla? Säger vi alltså att insatsen i Afghanistan var helt värdelös och meningslös?


Att släppa loss försvarsmakten i förorten ger oss också möjligheten att äntligen sudda ut en av Afghanistan-rundornas skamfläckar. Ni minns väl tolkarna? I Afghanistan anställde försvaret tolkar för att kunna prata med lokalbefolkningen. När vi sedan drog oss ur landet, lämnades tolkarna kvar åt talibanerna. Samtidigt som vi välkomnade hundratusen barnlajvare från Iran, förvägrade vi några tiotal människor som stått riket till tjänst att få komma till tryggheten. Det går nu att ändra på.

Återigen kommer försvaret behöva tolkar. Det är bara att låta de som ännu är i livet arbetskraftsinvandra!




söndag 14 januari 2018

Slem och skola

En liten lägesbild

Sydsvenskan har uppmärksammat att det går vilt till i Malmös skolor. Inget nytt i sig, här är en artikel från ett år sedan om hur 6-åringar (!) blir sexuellt trakasserade. Det var nog för 10-15 år sedan som jag läste en artikel av en författare som var chockad när hon hoppat in som vikarierande lärare i Malmö och drabbats av de friska normbrytare som härjade där. Och intet har gjorts sedan dess. Mantrat från min ungdom på 70-talet ligger fast: det är synd om mobbarna, de har det svårt hemma; duktiga elever skall vara extralärare åt de mindre duktiga, straff hjälper ingen. Det enda som hänt är att det tydligen är många, många fler som har det svårt hemma nu.

Erik Skogstad, en hoppets röst i skoldebatten, skriver om detta i Expressen. Hans recept är att stänga av och polisanmäla eleverna. Första halvan, avstängningen, håller jag helt med om. Vad gäller polisanmälan är jag mindre optimistisk, i ett läge där vår poliskår lägger våldtäkter av barn på hög på grund av överbelastning lär nog eleverna ifråga ha hunnit lämna skolåldern innan anmälan behandlas.

Även Ann Heberlein tar upp skolsituationen. Heberlein förtjänar en rejäl skopa beröm, för att tidigare ha offentliggjort att en skolgosse av oklar härkomst och ålder fick gå kvar på en skola efter att ha begått en våldtäkt - vilket därmed tvingade den våldtagna flickan att gå hemma. En inte helt okontroversiell artikel att skriva i ett samhällsklimat där förövaren ses som offret. I artikeln om dagens skolsituation fångar även Heberlein den totala journalistiska inkompetensen hos Sydsvenskans medarbetare. Inga detaljer ges till läsaren som kan förklara varför läget är som det är. Är det överklass-slynglar som relegerats från Lundsberg som beter sig så här? Har medelklass-barnen tittat på för mycket Expedition Robinson? Inga som helst följdfrågor ställs till de som intervjuas. Inga skötsamma barn intervjuas om vilket helvete de har - till skillnad från lärarna är de ju så illa tvingade att gå till klassen; uteblir de kommer, i alla fall i teorin, ett par stadiga konstaplar förbi hemmet och hämtar dem.

Där Heberlein brister är i åtgärdspaketet. Hon föreslår att eleverna skall få betyg i uppträdande. Snälla nån. I vilken utsträckning kommer de elever som idag kommer och går som de har lust till och fullständigt skiter i om de får betyg överhuvudtaget att oroa sig för ett taskigt ordningsbetyg? Ordningsbetyg kan dessutom vara låga av många anledningar, där en inte ovanlig sådan är att man inte hade samma åsikt som läraren om genusteori, Sverigedemokrater eller realsocialismens förträfflighet.

Jag hoppas innerligt att Moderaternas kommande skolpolitik har mer löd i dojan än så här.


Sydsvenskans skolreporter Emma Leijnse skriver om hur hårda ord banar väg för våld. Här får jag lite #metoo-känsla. Känslan av hur högt och lågt blandas i en enda röra. I #metoo buntas vanlig hederlig raggning ihop med solklara övergrepp, och justisen mäts ut utan rättegång. Något som fått både Catherine Deneuve i Frankrike och Margaret Atwood i Kanada att protestera. Här gör Leijnse något liknande. Hon för fram tesen att en stor orsak till de stökiga eleverna är deras föräldrar. Om föräldrarna talar illa om skolan, vad får då deras barn för attityd? Om föräldrarna talar illa om kvinnor och kvinnors rätt att ta plats och vara auktoriteter, vad får då deras barn för attityd till den svenska, tämligen kvinnodominerade skolan? Föräldrar som ringer och hotar att spöa upp rektor, vad för sorts förebilder är de? Jag håller med Leijnse om tesen: sådana föräldrar är inte en del av lösningen.

Dock blandar Leijnse ihop äpplen och päron. Hon blir också upprörd över föräldrar som hotar med att gå till Skolinspektionen, hotar med att byta skola och därmed beröva skolan barnets skolpeng. Men för helvete. Skolinspektionen finns till för att inspektera skolor och påpeka missförhållanden. Skolpengen finns till just för att vi föräldrar skall ha "fuck off"-kapital och inte vara beroende av kommunalpampars och skolbyråkraters nycker. När vårt barn for illa, på dagis och på mellanstadiet, så inte tusan nöjde vi oss med att hota med anmälning och flytt. Nej, vi anmälde till alla instanser vi bara kunde hitta, och när det inte gav resultat fort nog så flyttade vi på gossen. Vilket är vår rätt. Och plikt.

Att okynnesanmäla en rektor eller lärare för att de inte följer alla mina nycker är däremot fel. Men tack och lov har inte skolinspektionen samma tendens som Facebook och Twitter att stänga av folk automatiskt efter en anmälan. Därför borde skolpersonal, om de vet med sig att de har lagen och rätten på sin sida, kunna ta sådana anmälningar med en klackspark.

Kan man förresten lita på att våra myndigheter håller tummen i ögat på problemskolor? Det verkar inte så. Se ett citat från den här artikeln om skolinspektioner i Malmö 2016:
De fyra skolor som inte fått anmärkningar på något alls, är Rosengårdsskolan, Nydalaskolan, Örtagårdsskolan och Kryddgårdsskolan.
– Elever kan uppfatta att det är stökigt på lektionerna, men vi kan se att skolan jobbar med det på ett jättebra sätt och inte kan göra så mycket mer än man gör för tillfället. Då skriver vi inget föreläggande, säger Anna Sandell.
Fullkomligt vansinnigt. När jag är ute och äter på restaurang, så är jag intresserad av att inte bli matförgiftad. Jag förutsätter att hälsoinspektören har en absolut ribba för vad som är acceptabelt, och inte låter "Basil the rat" springa omkring fritt i köket med ursäkten att Manuel nog gör vad han kan för att fånga råttan. "Stök" skall åtgärdas. Om skolan inte är kapabel att åtgärda stöket, skall skolan stängas.

Problemens orsaker

Nu borde det vara dags för mig att lista mina förslag på åtgärder, tuffa och verksamma åtgärder. Men för att hitta rätt åtgärder måste vi först hitta orsakerna till problemen.

  • Invandring. Vi har idag en rejäl mängd "barn" som bara låtsats vara barn, utan att någon vågat kontrollera det, som gått ihop med riktiga barn. Vi har barn med måttlig tidigare skolgång och mycket måttliga grepp om svenska språket, som skall in i vanliga klasser. Vi har barn med kaotiska och trångbodda hemförhållanden, förhållanden som vi byggde bort för femtio år sedan men som vi nu fått igen. Vi har på kort tid fått in så många barn, att skolan har rena kapacitetsproblem.
  • Normlösa. En liten ort i Östergötland, men också en bra beteckning på de som styr i skolvärlden. Tystnadsnormen, ordningsnormen, inlärningsnormen - allt sådant är fult och förtryckande. Detta är grundproblemet - invandringen är bara en extra börda på ett sjunkande skepp.

Lösningar

Vad gör vi då åt allt detta? Låt mig sätta mig i en Dan Eliassonsk sits och tänka på de stackars förövarna. De kastas in i svenska skolklasser utan några som helst förutsättningar att klara skolgången. Den som inget fattar av lektionen kommer snabbt hitta på något annat att göra istället. Det skall vi försöka förebygga.

Men låt oss hoppa tillbaka ett snäpp först. På kort sikt skall vi försäkra oss om att vi som bryr oss om våra barns skolgång har kvar "fuck off"-kapitalet. Att vi har den lagliga rätten att byta till en annan skola. Samt möjligheten. Där brister det ofta; de få skolor som satsar på ordning-och-reda har gigantiska köer. Hemskolning lyckades "liberalerna" förbjuda. Återstår då den närodlade, småskaliga varianten: att via ett föräldrakooperativ starta egna skolor. Skolor som förvisso är tvungna att på papperet följa svensk läroplan och värdegrund, men som kan fokusera på ordning, katederundervisning och nivågruppering. En skola där vi självfallet välkomnar skötsamma invandrarbarn som hemifrån lärt sig respekt för äldre (och gnuggar händerna över den extra skolpengstilldelningen). En skola där vi glatt anställer icke behöriga lärare med ämneskunskaper. Samt anställer ett par resoluta herrar och/eller damer som tar hand om de elever som faller utanför mallen:


På längre sikt skall vi skapa en skola där vi inte är tvungna att slåss för en plats i livbåtarna. Här är några tankar:
  • Inga sparvar i tranedansen. För att en elev skall få sätta foten i svensk skola krävs känd identitet, hälsoundersökning, full vaccinering. Oavsett om du kommer från Sudan, Florida eller Klockrike. Borde för övrigt vara kvar för att bli insläppt i landet överhuvudtaget. 25-åriga IS-terrorister göre sig icke besvär.
  • Fågel, fisk eller mittemellan. De som anländer till Sverige skall få rätt nivå på utbildningen. För att komma in i en svensk klass skall krävas tillräckligt med svenskkunskaper för att kunna följa utbildningen, och tillräckliga ämneskunskaper. Innan dess får de gå i speciella förberedelseskolor. Precis som svenska ungdomar med drömmar om att komma in på Musikhögskolan får gå på folkhögskolor tills de klarat av inträdesproven.
  • Svenska eller ej? Här är jag lite osäker. Jodå, de som fått PUT skall läras svenska, ingen pardon. Men den som fått ett tillfälligt uppehållstillstånd och skall tillbaks till hemlandet när situationen där stabiliserats? Å ena sidan borde de vara bäst betjänta av utbildning i hemlandets språk och seder, å andra sidan tenderar situationerna i "shithole countries" att stabiliseras i just att läget är skit, varpå vistelsen här blir på obestämd tid.
Hur vi skall fixa svenska skolan i allmänhet, invandringsfrågan obeaktad, har jag pratat om så mycket tidigare att jag ska låta bli att upprepa det här.


Är då ingenting bra i skolan?  Jodå. Jag upplever att vanliga svenska skolor är betydligt bättre på att stävja våld och mobbning än de var i min ungdom. Kanske för att hela attityden i det fredliga svenska samhället under den tiden varit att våld och mobbning är mindre och mindre acceptabelt. Kanske för att vi så hårt betonat att vi skall vara snälla emot varandra. Vilket gör oss helt oförberedda när vi nu får en ny generation elever som är vana vid våld som konfliktlösande metod, och ger blanka f-n i vad lärarna säger.

Det är dags för Herkules att börja rensa i stallet.