Pirater i privat vårdverksamhet?

Jag brukar inte ha någon större lust att skriva ned mina politiska motståndare, men nu kliar det i fingrarna.

Idag är Ulla Andersson, vänsterpartiets ekonomiska talesperson, riktigt upprörd. De privata vårdföretagen rycker fram som karibiska pirater, rövar våra skattepengar och seglar  hem med kassakistor fulla med guld tillbaks till sina soliga skatteparadis.

Jag kan inte annat än hålla med Ulla. Det är stötande att de privata vårdföretagen kan göra gigantiska vinster genom att ta lika mycket betalt som de offentliga institutionerna. Tänk så många miljarder av våra dyra skattekronor som slängts ut i den offentliga vård som uppenbarligen hushållar väldigt dåligt med våra pengar. Slöseri av skattemedel är stöld! Tänk hur mycket mer vård vi hade fått för pengarna, om bara den offentliga vården hade varit lika effektiv. Men Ulla är visst upprörd på de privata företagen!?

Sen undrar jag lite över hur mycket av det stalinistiska arvet V har gjort sig av med. Nackskotten och Gulag sitter nog inte längre på hedersplatsen, men 5-årsplanerna och planekonomin verkar fortfarande ha gott anseende. Ulla tycker nämligen att det är onödigt att ägna tid åt en massa förhandlingar, avtal, vinst och marknadsföring. Just de smörjmedel som håller igång en marknadsekonomi. Den marknadsekonomi som all erfarenhet visat är fullständigt överlägsen planekonomin.

Låt mig exemplifiera med en anekdot från min tid som datakonsult:
Ett kontor hade en chef som var van vid att arbeta på en konkurrensutsatt marknad. Han var ständigt ute och letade uppdrag. I slutet på varje månad samlades vi för att gå igenom beläggningsläget, det var ofta som några var på väg att sitta oallokerade, men till sist gick det alltid vägen. När någon skulle nyanställas, fick vi först leta upp några lämpliga uppdrag att ha i rockärmen - eller ta den ekonomiska risken att stå utan uppdrag några månader. Och konsulter, kan jag tillägga, är som taxibilar - står vi still, så drar vi bara en massa kostnader men ger inga intäkter. Det är de sista procenten i beläggningsgrad som gör att företaget får vinst.
Ett annat kontor fick en chef från offentlig verksamhet. Han anställde raskt ett dussin konsulter, och satte sig sen och väntade på att kunderna skulle knacka på - vilket de givetvis inte gjorde. Rätt snart blev det en ny chef...

Poängen med vinst är att vinst är trevligt, och utebliven vinst är lika med konkurs. Alltså anstränger man sig som fan för att få vinst. Klarar man det inte, ersätts man med någon som klarar av det. Därmed pressas man att konkurrera, att ständigt kapa onödiga kostnader, att organisera verksamheten bättre.
I offentlig verksamhet saknas ofta detta. Man kan jobba hur lite som helst, årets anslag trillar ändå in.

Ulla hävdar också att de privata företagen, eftersom lejonparten av kostnaderna är lönekostnader, endast kan konkurrera genom att ge sina anställda sämre arbetsvillkor och löner. Majoriteten av arbetsgivarna inom vården är ännu offentliga. Menar alltså Ulla att folk med vilje söker sig till en ny arbetsgivare som ger sämre villkor och sämre lön? Tvärtom är det så att med mer än en arbetsgivare så finns möjligheten att förhandla om lönen vid byte av arbetsgivare. Och bara det faktum att det finns mer än en arbetsgivare inom 30 mils avstånd gör ju att även vårdbiträden kan göra som Tiina Rosenberg, skrika "Fuck you" till sin arbetsgivare och dra. Egenmakt!