Jaha, så har nu konduktör Ohly hoppat av från perrongen upp på historiens tåg, och Jonas Sjögren anlänt. Jag skulle kunna hitta på något vitsigt om att Ohly, liksom SJ, aldrig avgår i tid - men jag tycker att Ohly gärna kunde fått fortsätta några decennier till. Eller tills de fd kommunisterna gled under 4%-spärren.
Vad kommer då detta att betyda för den politiska geografin? När Mona Sahlin pressades att ta med Ohly i valsamverkan senast, så rasade S som ett korthus. En Westerbergeffekt, men omvänt. Sossar som i decennier vant sig vid att hålla den röda fanan fri från löss, fann nu lössen inbjudna till middagsbordet. Varpå man fick vända sig till Fredrik eller Jimmie.
Med Sjögren kan dessa sossar vända tillbaka till pappa Juholt, om vi inte passar oss. När Ohly är men inte kallar sig kommunist, så gör Sjögren ingendera. Framtoningen är mest som en vänstersosse, något som nog är mer aptitligt för en högersosse. Så det här blir helt klart en utmaning för alliansen. Med Dinamarca hade det varit betydligt enklare att vifta med vänsterspöket.
Samtidigt får Juholt problem. Hans starkaste supportrar i det idag smått sargade partiet är de som står till vänster. Om han skall ena partiet, blir det inte lätt att veta vilket ben han skall stå på. Om han lugnar högersossarna med lite skuggkabinettsplatser och marknadsvänlig politik, då gör han dels sina supportrar förbannade och riskerar att vänsterflanken av väljarna hoppar till Sjögren. Om han tar upp kampen med V genom att satsa på återställare och bidrag, ja då blir högersossarna alliansen trogen och S får kämpa med V om de 20% av väljarkåren som fortfarande är socialister.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar