Det stora magplasket

Under julen har jag haft tid att läsa. Jag råkade ramla in på biblioteket, och fick med mig Dikötters bok "Mao och den stora svälten". En fascinerande bok, som emellanåt nästan fick julmaten att vända sig i magen. För att citera första meningen:

"1958 störtades Kina ned i helvetet, vistelsen där varade i drygt fyra år."

Statistik och fragment av levnadsöden bygger sedan upp den bilden. Direktiv uppifrån ges om att Kina, genom radikal omvandling enligt kommunismens riktlinjer, skall lyfta sig i håret och kraftigt öka produktion av spannmål och stål. Resultatet blir det omvända; 45 miljoner människor dör, de flesta av svält på grund av brist på mat, och 5-10% av dessa mördas av sina egna ledare.

Den hårdhet och målmedvetenhet som vansinnigheterna drivs igenom med ligger inbyggd i systemet. På varje nivå i hierarkin ökas de från början orimliga målen på, och brutaliteten ökar. Ingen vill ju stå ut som högeravvikare och motståndare till Den Store Ledarens visioner, eftersom det är ett säkert sätt att själv hamna på botten av samhället.


Vad kan vi då dra för lärdomar av dessa människofientliga idiotier? Är de kommunister som ännu finns i Sverige (Ohly, Wollter, osv) predestinerade att bli brutala folkmördare? Kommer Simon Fors äntligen få sätta bly i alla moderater den dag Norrland revolterar och Pajala blir en folkkommun?

Nej. Även om det vore väldigt tillfredsställande att kunna drämma ens politiska motståndare i huvudet med Mao, särskilt efter att ha fått Breivik i nacken ett antal gånger, så funkar människor inte på det viset. Det går inte att förutspå hur en människa kommer reagera i en viss situation baserat på vad de tidigare skrivit i frågan. Vem vet, kanske Simon Fors blir en räddande ängel som smugglar moderater söderöver bort från förintelselägren.

Vad jag kan säga är att ondskan ligger inbyggd i systemet. Skapar man en teokrati där makten strålar ned ovanifrån, och äganderätt och rätt överhuvudtaget är satt ur spel, så kommer de brutala sällarna fram under sina stenar och tar sin plats i systemet. Och sen börjar terrorn. Oavsett hur goda avsikterna var från början hos de som skapade systemet.

I Kina kollektiviserades alla existerande fria marknader: handel med mat, utspisning av mat, allt sattes i kollektivets händer. Vilket så småningom betydde att den som inte arbetade inte heller fick mat från den kollektiva kantinen, och därmed svalt ihjäl. Någon annan restaurang fanns liksom inte.

Lärdomen här är att staten inte alltid är god, och inte alltid gör gott. Och därmed är det dags för ett halsbrytande hopp från Maos Kina till dagens Kristdemokrater.

Jag ser en tendens i dagens Sverige där staten styr medborgarna, i stället för tvärtom. En SSU-are har föreslagit obligatorisk förskola från 3 års ålder. KD går åt andra hållet, föreslår att de pengar som idag går till barnomsorg skall kunna disponeras av föräldrarna istället. Här står jag helt på KDs sida, trots att mitt eget parti anser att detta går på tvärsan med arbetslinjen och vänstern att det går på tvärsan med jämställdheten. Jag anser att familjens valfrihet är det primära värdet. Ja, vi skall ha en gemensamt finansierad välfärd och möjlighet till barnomsorg. Men det är familjen som skall välja hur det sker. Annars lurar de kollektiva kantinerna där i bakgrunden, de där ställena där du antingen ställer upp på statens premisser eller blir utan. Att staten står och bankar ned runda föräldrar i fyrkantiga hål, det har vi haft nog av i Sverige. För det är sällan särskilt roligt att bli nedbankad.