Dags för en historielektion?

Inte kan vi väl släppa SDs valfilm om socialdemokratins stolta historia än? Vi får krama ännu några droppar ur den. En del reaktioner jag snappat upp gör mig lite förbryllad.

För det första är det många som tappar hakan. Som inte hade en aning om att Sverige under S-styre tvångssteriliserade människor eller använde dem som försökskaniner för att se om socker ger hål i tänderna. Som för första gången fick höra att Sverige var undfallande och tyskvänligt under andra världskriget, och inte hade en tanke på att svensk polis nuvarande krypande dialogfikeri med otrevliga beväpnade typer i grannskapet hade historiska föregångare.

Jag, och mina nutidsorienterade bloggläsare, har givetvis koll. Vi läste om sådant här i spritluktande blå undergroundstenciler, vi läste Per Ahlmarks svidande vidräkningar av vänsterns diktaturvurmande frontfigurer, vi ältade socialdemokratiska oförrätter medan vi turades om att kasta pil på Olof Palme-porträtt. Att resten av folket - det sovande folket, som Reinfeldt så träffande kallade oss - är ovetande ser jag dock ingen anledning att bli särskilt förvånad över. Bildning är inget som kännetecknar svensken idag, efter att ha vegeterat sig igenom den moderna grundskolan. Möjligen har vi fått oss en dos värdegrund. Jag misstänker att majoriteten av svenska skolans elever kom igenom den utan att ha läst ett halvdussin klassiska romaner eller lyssnat på lika många klassiska musikstycken. Göran Persson, den statliga skolans baneman, drog igång Forum för Levande Historia när en undersökning visade att rätt många inte kände till Förintelsen. Än färre lär känna till Gulag.

Föregående styckes gnäll gör mig förvånad när jag ser debattörer som kritiserar SD-filmen med att den inte framför något nytt. När de påpekar att minsann Åsa Moberg skrev en bok för några decennier sedan, som diskuterades på hela två kultursidor. När de påpekar att många har väckt dessa frågor genom åren, främst från vänstern (här undrar jag hur de har lyckats missa Vilhelm Moberg, Sven Stolpe, Ian Wachtmeister, Per Ahlmark och Johan Lundberg). Men de missar målet. Att något en gång publicerats innebär inte att det är levande i folkminnet. Betänk att till och med den Förintelse som vi ideligen försöker minneshålla helt gått många förbi. Att en kultursida någon gång haft en artikel om Vipeholm väger lätt mot de hundratals artiklar om Melodifestivalen som tillåtits fylla folkets minne istället.

Det är alltså bra att vår historia lyfts upp till ytan igen - även när det görs av politiska partier med en agenda och en partisk historieskrivning syftandes till att mula fienden i plytet. Det för upp viktiga ämnen till ytan. I kritiken och motkritiken får vi fram riktiga och alternativa fakta i ljuset och kan sålla fram det väsentliga.

Men ska vi inte titta framåt, inte bakåt? Jodå. Men för att styra rätt i framtidens forsar behöver vi analysera forntidens skeppsbrott för att se vad vi gjorde fel, och varför. Är det bra för minoriteter med ett homogent samhälle där alla måste tycka samma sak och motvallsröster tystas ned? Bör politiken ha gränser och motkrafter?

Låt mig, i folkbildande syfte, bidra med en kort och alls inte heltäckande lista på saker som vänstern borde ha ogjort, en lista på saker som är relevanta även idag:

• På åttiotalet införde S löntagarfonder, i akt och mening att socialisera näringslivet och överföra makten till fackföreningarna. Eftersom sossarna avskaffade sin planhushållningsparagraf 2001 (vi glömmer väl inte att ständigt jaga de sossar som gick med i partiet före 2001 för att fråga om de är för marknadsekonomi eller ej?) är löntagarfonderna nog något de nuförtiden vill glömma. Det enda de åstadkom var att de lyckades få moderater att gå i sitt livs första demonstrationståg. Något att tänka på när vänstern vill förbjuda vinster, vilket är ett annat sätt att uttrycka "förbjuda företag".
• S har gett otaliga små vänsterdiktaturer i tredje världen inte bara moraliskt stöd, utan även stora summor pengar. Vänster-rebeller i Afrika fick massor av svenska pengar till vapeninköp, så de kunde ta makten och senare förslava sitt folk. Palme hyllade Castro och den Kubanska diktaturen. Ingvar Carlsson var bundis med Honecker i DDR. Denna historia borde S beakta när de idag ger miljarder till terrormördarna i Hamas. Kära socialdemokrater, ni finansierar förvisso inte folkmord, men mord på folk. Än idag.
• Inställsamheten mot det starka och välbeväpnade nationalsocialistiska Tyskland på 30-talet är historia. Men även på 70- och 80-talet var S väldigt undfallande gentemot det starka och välbeväpnade Sovjet. De stödde de KGB-styrda "fredsrörelser" som syftade till att nedrusta väst - men aldrig öst. De ansåg att Estland, Lettland och Litauen var del av Sovjet, och att vi som kämpade för ett fritt Baltikum var tokiga högerextremister. Ja, förutom Håkan Juholt då.
• Antisemitismen försvann inte med Hitler. Inte i Sverige, heller. Förvisso inget som kan läggas specifikt vid socialdemokratins fötter. Idag växer dock antisemitismen inom vänstern, ofta kamouflerad som Israelkritik eller palestinsk aktivism. Där bör vänstern begrunda sitt historiska arv. Vill man återknyta till den tid då vänsterns ungdom åkte till israeliska kibbutzer, eller den tid man ritade karikatyrer av kroknästa, giriga penningutlånare i sitt valmaterial?

Sist, och absolut inte minst: sossarna har genom en korporativistisk styrning och korrupt utnämningspolitik fått staten att hamna i riktigt svårnavigerade vatten. När jag var ung, och sossarna regerade för evigt, var det allmänt känt att det krävdes partibok - röd partibok - för att komma upp sig i den offentliga sektorn. Kompetens utarmades, och havliga medelmåttor befordrades meddelst tjänster och gentjänster. Den nya regering som ska sätta riktningen för landet om en månad eller två får gå till en expert i statskonstens finesser:

How's that working out for you?