Tolerans och gränser

Tolerans är, enligt wikipedia, det intervall inom vilket åsikter accepteras. Åsikter som inte ligger i mittflödet, men ändå inte förbjuds eller åsamkar förföljelse. Ju vidare intervall man sätter upp, desto mer tolerant är man, skulle jag då hävda. Dock verkar den allmänna åsikten vara tvärtom, att höjden av tolerans är att ha samma åsikt som de flesta andra och med glädje och entusiasm förfölja de som tycker annorlunda.

Ta RFSL och årets Pride, till exempel.



Nej, ingen har väl missat elefanten i rummet den här gången. Hur Pride-ledningen utesluter högerpartiet MED och mittenpartiet SD, men bjuder in F! till partiledardebatten och ersätter Åkesson med ett elefantgosedjur. Får övriga partiledare att glatt vifta med flaggor för att hålla med om att SD är homofobt och har fel värdegrund.



Samtidigt som Pride låter en kommunist som gillar Nordkorea hålla öppningstalet och låter kändisar uppträda på scen i hakkors för att fira Hitlers resoluta hantering av gayfrågan:

Prides värdegrund, har de lånat den av brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbin? Mannen som lyckats hänga med terrorister från IRA och Hamas i decennier utan att upptäcka några antidemokratiska eller antisemitiska tendenser. Han har nog rätt starka Mao-glasögon...


Det här är inget enstaka magplask. Tvärtom är det en gammal och tydlig strategi vänstern använder sig av. Den syns tydligt i allt som handlar om HBTQ, feminism och rasism. Strategin går ut på att det inte är tillräckligt att vinna. Istället ska man, ungefär som när olika stammar i Gamla Testamentet invaderade varandras territorier, utrota allt motstånd. Inte nog med det: alla som inte fullt är med oss är mot oss. Älskar du inte HBTQ på vänsterns sätt, hatar du inte rasism på vänsterns sätt, så ska du skoningslöst attackeras tills du är borta. Borta från den offentliga arenan. Borta från jobbet. Borta från föreningar. Borta, helt enkelt.


För mig innebär tolerans en möjlighet till samexistens. Den bästa garanten för religionsfrihet är en sekulär stat som ger tusan i religionen. Staten ska inte kräva att du, likt Hans Majestät Konungen, är av den rätta protestantiska läran. Eller att du böjer dig mot Mecka. Staten ska heller inte "skydda" våra barn från religion om vi vill "indoktrinera" dem i det. Det är när staten är neutral, som både muslimen, juden, den kristne, ateisten, tysken och Bellman kan leva sida vid sida. Samt, förstås, när staten raskt och effektivt burar in den som med våld försöker omvända någon annan.

Samma sak med underlivsfrågorna. Staten ska inte jaga homosexuella för att sätta dem i fängelse eller ge dem elchocker på mentalsjukhusen. Staten ska inte förvägra homosexuella anställning i offentliga sektorn. Så långt är vi väl överens?

Men nu vill jag vända på myntet. Jag vill att det ska vara precis lika tillåtet att tycka illa om homosexualitet som att tycka bra om det, eller att utöva det. Att man på en intervju till ett lärarjobb lika frimodigt ska kunna säga "jag tycker homosex är synd" som att man ska kunna säga "jag har utforskat min inre flata" och ha en chans att få jobbet. Udda åsikter, till och med åsikter vi själva finner motbjudande, är nämligen något vi ska tillåta människor att ha.

Men - så kan vi ju inte ha det! Tänk hur kränkande det är att få höra att det man är, det man gör, är äckligt!? Jodå. Låt mig citera den brittiske komikern Stephen Fry:

Vi får leva med att allt våra heligaste trampas i smutsen, att andra helt enkelt inte håller högt det vi håller för sant, rätt och riktigt. Vi i högern älskar och hyllar girigheten, såsom varande marknadsekonomins och entreprenörens motor, men får finna oss i att vänstern och Nya Testamentet ser girighet som en dödssynd. Religiösa får finna sig i att andra tycker att den tro de är beredda att gå i döden för, och genom historien ofta har fått gå i döden för, är ungefär lika vettig som tron på ett spaghettimonster.

Tänk bara på hur många miljarder muslimer jag sårar i hjärteroten nu:

Är jag besviken på vänstern? Nej, yttervänstern beter sig bara som vanligt. Att andras ungar bär sig illa åt förväntar man sig. Jag är besviken på våra borgerliga politiker. När de befinner sig i tokvänsterns sällskap bör de göra en Bengt Westerberg, resa sig och gå. Vare sig det handlar om att ha hamnat på en solidaritetsdemonstration tillsammans med svarta blocket eller att på scen manas mobba Åkesson. Jag förväntar mig också att borgarna går till val med löftet att strypa den statliga finansieringen av vänstercirkusen. Vilket tyvärr inte lär hända, då även de borgerliga partierna har smittats av identitetspolitik och "antirasism".