Nej Daniel, pengarna är inte problemet

Det är tur att Sydsvenskan tagit in vänstersossen Daniel Suhonen som krönikör. Det gör att jag kan få igång pulsen på morgonen utan att ta en joggingrunda eller prenumerera på Dala-Demokraten.

Nu senast skriver Daniel om bristen på skattepengar i vården. Ett citat:

"Att man får vad man betalar för stämmer inte alltid. Men som tankefigur kan det vara ganska klargörande. Saker vi väljer att lägga mindre pengar på och som inte automatiskt kan göras effektivare - kan bli sämre."

Där har jag några snabba reflektioner. Ja Daniel, du har helt rätt, man får inte alltid vad man betalar för. Och det finns inget automatiskt i effektivisering. Låt mig dra min historia:

Jag arbetade fram tills nyligen i ett av Sveriges större telekomföretag: ST-Ericsson. Företaget gick under flera års tid riktigt dåligt, ägarna fick skjuta till miljarder varje år. Man skulle ju kunna tro att det var oundvikligt, att dålig telekomkonjunktur gjorde att det inte gick att gå med vinst. Men nej. Till skillnad från svenska landstingskolosser så hade vi gott om konkurrenter - och de gick alla med vinst under samma period. Man skulle kunna tro att det var på grund av brist på pengar och anställda. Men nej. Jämförelser visade att vi satsade mer på FoU än konkurrenterna, men åstadkom mindre.

Varför gick det så här illa då? Jag har funderat på det, och ser paralleller med den svenska vården.

• Man såg ned på grunden för verksamheten. Mängder med kanonmat rekryterades färsk från LTHs ingenjörslinjer för att bli roddarslavar på galären, dvs programmerare. Dessa lärde sig snabbt att det gällde att snarast ta sig därifrån för att bli projektledare eller linjechef. Bara idioter stannade kvar och kodade. Jag misstänker att liknande inställning finns hos läkare, där det är mer status att sitta och forska på universitetssjukhuset än att gå på vårdcentralen och skriva ut Alvedon till snoriga barn. Resultatet blev en tämligen skev kompetensprofil. Vi hade en himla massa erfarna gubbar som stod och dunkade på trumman eller vred på rodret på galären, medan roddarna mest var nybörjare.
• Byråkrati. Alla dessa chefer och projektledare skulle ha något att göra. Så de vrängde ur sig mängder med processer och rutiner som skulle följas. I detta blandades även programmerarna in. Det var inte ovanligt att det satt en "designer" på betryggande avstånd från verksamheten och ägnade ett halvår åt att skapa en massa dokument som skulle detaljstyra vad programmeraren implementerade. Den senare märkte genast när han såg dokumentet (i de fall dokumentet var färdigt innan implementationen skulle vara färdig) att det inte hade något med verkligheten att göra, eller så tyckte han att det skulle vara roligare att göra designen själv. I vilket fall, så var det mycket jobb som gjordes helt i onödan.
• Interna strider. ST-Ericsson bildades genom att Ericsson och ST bildade ett dotterbolag tillsammans. Revirstriderna mellan svenskar och fransmän blev förödande. Nej, det är inget speciellt fel på fransmän. Men helt plötsligt skulle avdelningar som gjorde liknande saker slås ihop eller flyttas till ena eller andra landet. Som gjort för fula fajter. Påminner lite om samordningen av sjukhusen i Malmö och Lund. Tror ni att alla läkare som uttalat sig i media om detta är goda altruister som drivs av en varm längtan att värna om sina patienter? Efter vad jag sett av imperiebyggande och knivar i ryggen på ST-Ericsson så tvivlar jag på det.

En vanlig tanke är att ge läkare och sköterskor en stor påse pengar och låta dem själva bestämma hur sjukhusen skall styras. Jag tror, baserat på erfarenheten ovan, att det vore ett misstag. På ST-Ericsson hade vi hundratals civilingenjörer och tekniska doktorer, och vi lyckades köra skutan fullständigt i sank. Varför? Jo, på yrkesskolan lär man sig allt om hur man kodar små algoritmer, men knappt någonting om hur man rationellt kör en verksamhet med hundratals anställda. Jag misstänker att förhållandena är liknande inom sjukvårdens utbildningar.

Att ge sjukvården mer pengar då, borde det inte hjälpa till att lösa problemen? Nej, återigen tror jag det skulle bli fel. På ST-Ericsson hade man antagligen bara anställt ännu fler administratörer om man haft mer pengar. Det sjukvården måste göra är att hitta sina egna systemfel. När de åtgärdas, så kan pengar komma till användning. För att ta en dum liknelse: den som lägger sina pengar på att köpa trädgårdstomtar medan takpannorna får ramla av behöver inte mer pengar till att köpa fler trädgårdstomtar.

Så, för att komma tillbaka till Daniel: Nej, jag tror inte att svensk sjukvårds största problem är penningbrist. Vi kan jämföra svensk vård med andra länders, se på dess kvalitet och hur mycket pengar vi pumpar in. Ligger Sverige i botten på listan över vårdkostnader? Knappast. Så snälla vården, sätt igång och effektivisera. För det är mina pengar, och min vård, det gäller. Som Daniel själv säger:

"Som socialminister Gustav Möller(S) sade så är varje skattekrona som slösas bort en stöld från folket. Det ska vara ordning och reda på de gemensamma pengarna."

Men vård av gamla och sjuka går ju inte att effektivisera? De sköterskor som springer som skållade troll mellan patienterna kan inte springa fortare, ju. Tja, vi på ST-Ericsson sprang också omkring som skållade troll, med mycket slit och massor med övertid. Dock fanns ju konkurrenterna, som likt humlor flög på lik förbannat och lyckades producera mycket mer med samma resurser. Så lyft blicken. Någonstans, ute i världen eller på någon privat klinik i Sverige, så sitter någon och gör ett bättre jobb. Gör efter, eller gör ännu bättre. Gör bara inte som du alltid gjort förut.

Vem får säga vad?

Minns ni när (den vita, kvinnliga europén) Alexandra Pascalidou försökte få Alice Teodorescu att inse att den senare inte borde yttra sig om rasismen därför att hon är en vit, kvinnlig europé? Eller när Elin Grelsson försökte påpeka för Sakine Madon att icke-asiater inte skall uttala sig om vad som är rasism gentemot asiater?

Det är lätt att göra sig lustig över de identitetspolitiskt fastlåsta debattörerna. Men där finns en kärna av allvar. Något är de på spåren. Visst är det så att direkt, egen erfarenhet av ett ämne är bra att ha i bagaget. Men även empati, intresse, ett nyfiket sinne och plöjning av litteratur och statistik kan ge goda insikter. Eller skall vi gå därhän att rasism endast får diskuteras av de invandrare med mörk hy som hängt från ett broräcke medan andra mindre mörkhyade invandrare gjort sitt bästa att sparka ned en därifrån? Eller att trafikolyckor endast de får ha åsikter om som har avlidit i dylika?

Nog med lustigheter. Ett närliggande och balanserat inlägg hittar ni hos Knyttet. Skall jag försöka sammanfatta det, så handlar det om att man i feministiska diskussioner skall kunna utgå både från egna erfarenheter och statistik. Att man skall sätta sig in i andras erfarenheter, se saker från deras håll, och diskutera istället för att leta blottor att sätta svärdet i. Och om det även gäller mig, som varken är kvinna eller feminist, så är det bara att tacka.

Identitetspolitikens munkavle kan även få dess företrädare att spotta i lovart. Minns ni när Bengt Ohlsson kom ut som kulturhöger, och påpekade att det kunde vara rätt tungt att vara borgerlig i de kretsarna? Reaktionerna var inte direkt positiva. Trams, sa Bill. Rent trams, sa Bull. Men kära kulturvänner, om ni nu inte är höger, hur skall ni då få uttala er i frågan?

Ohlsson-debatten går i repris för mitt inre när jag läser en slagväxling mellan en dansk journalist och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri. Ingen av dem bjuder på några större överraskningar. Dansken klagar på den smala svenska åsiktskorridoren, varpå Rakel svarar att här i Sverige får man minsann säga vad man vill. Eller, som Rakel uttrycker det:

"Tror du att tidningarna har ett gäng albino-eunucker som filar bort allt som inte är så kallat politiskt korrekt?"

Tja, kanske Rakel skulle läsa Bengt Ohlsson en gång till. Prata med Marcus Birro. Eller ta del av vad Marika Formgren skriver om hur det för henne blev omöjligt att vara höger och ledarskribent. Hur hon förbjöds att skriva om ämnen som invandring och feminism. Förvisso av chefredaktören, som jag antar varken var albino eller eunuck. Men dock.

Så, för att summera: Ja, för den som saknar egna erfarenheter i en fråga är det bra att lyssna på de som har det. Men även de som har egna erfarenheter gör klokt i att ta del av den översikt som statistik och forskning kan ge. Bara för att ta ett dumt exempel: om jag blir rånad av ett gäng invandrare, bör jag då dra slutsatsen att det finns en förtryckande struktur av invandrargäng som drar runt och rånar svennar? Eller kanske först ta del av den statistik som visar hur många invandrare som inte är rånare?

Hatets och illviljans kolportörer

Nej, Olof Palme får ursäkta. Dagens inlägg ska inte handla om de som förstås är de verkliga skurkarna här i världen, Svenska arbetsgivareföreningen. Istället har jag blivit lite fundersam över en attityd jag ofta snubblar över på bloggar och twitter: att det är en himla skillnad på fascism och kommunism, och att den som inte fattar det är så korkad att de nog inte ens klarar av att skaffa sig en analys om man än försöker banka den in i huvudet på dem. Detta eftersom fascismens kärna är ondskan, medan kommunismen ju egentligen menar väl. Och då spelar det inte så där himla mycket roll att båda historiskt sett alltid slutar i nackskott.

Nu har jag förvisso gått i den moderna svenska skolan, på den tiden vi fick oss mängdlära till livs i "Hej Matematik", så kraven på att jag kan något är välan måttliga. Men följande definitioner har jag i alla fall lyckats snappa upp:

Kommunism: vill åstadkomma ett framtida utopiskt lyckorike. De som kommer i vägen för detta, som kulaker, intellektuella, glasögonprydda eller människor anfäktade av borgerligt tänkande, röjs skoningslöst ur vägen.

Fascism: vill åstadkomma ett framtida utopiskt lyckorike. De som kommer i vägen för detta, som bögar, judar, kristna eller sossar, röjs skoningslöst ur vägen.


Snälla, hjälp mig. Var är skillnaden?

Val i sikte!

Till slut har även jag fattat att det är valår i år. Inget av partierna verkar riktigt passa mig. Ja, inte än i alla fall. Vi får väl se vilket valfläsk de försöker triangulera fram framför ögonen på mig. Om nu det lockar, jag är mer ideologiskt lagd. Så jag tänkte faktiskt försöka värka fram mitt eget, ideologiskt färgade valmanifest. Först en snabbskiss i detta inlägg, och sedan lite djupare dykningar allteftersom valtemperaturen stiger.

Till EU-valet har jag tänkt låta min ungdoms idoler styra tankarna:

Jajamen. Ramones. Grabbarna som gav 'Back to Basics' ett nytt ljud. Grabbarna som visade att mer än tre ackord är överkurs. Grabbarna som lärde oss att tre minuter räcker och blir över.

Till EU-valet väljer jag tre raka ackord:

1. Frihet för varor. Vi får redan sälja varor fritt inom EU, vilket varit till gagn för både säljare och köpare. Möjligen har någon protektionistisk grodätare fått kulorna i kläm, men det bryr jag mig inte om. Till nästa mandatperiod skall vi utöka denna frihet till att gälla även länder utanför EU. Fritt blås för bananer ifrån Afrika och Latinamerika.
2. Frihet för tjänster. Minns ni hur Göran Persson varnade för social turism, och hur Byggnads stod och skrek 'Go home' till lettiska byggarbetare? Låt oss hålla gränserna öppna inom EU. Låt oss även öppna upp gränserna in till EU, så afrikanska bananplockare kan komma till EU och jobba.
3. Nato. OK, det har ju faktiskt inte med EU att göra. Dock med Europa, så jag tar upp det här ändå. Sverige är, och har alltid varit, en del av väst. Dags att visa det. Den dag ryssen kommer vill vi ha jänkarna i ryggen. Inte att de vänder ryggen till.

Inrikespolitik är lite snårigare. Tre ackord räcker inte riktigt. Viss politik är så långsiktig att det inte ens räcker att breda ut sig över en hel LP-sida, det kan krävas decennier av rockande och juckande för att komma i mål. Så dags för:

Japp. Pink Floyd. Grabbarna som är så flummiga, obegripliga och långrandiga att de genast får mig att tänka på en riksdagsdebatt. En rätt trevlig riksdagsdebatt, dock. Det mantra som dyker upp framför mina ögon efter att ha avnjutit ett par David Gilmour-solon är: Frihet! Eller, lite mer konkret:

1. En fri skola. Dagens melodi verkar vara att detaljstyra skolan mer: bestämma lärartäthet, vilken sorts skolbibliotek som skall finnas, osv. Helt fel väg. Låt tusen blommor blomma! Låt varje skola bestämma mer lokalt. Låt varje förälder bestämma vilken skola barnen skall gå i.
2. Fri kringvandring. Låt rumänska romer, polska rörmokare, indiska programmerare och somaliska boskapsskötare komma hit bäst de vill. Så länge de står för sitt eget uppehälle. Vill de ha stöd av svenska staten, ja då får vi fundera närmare på i vilken omfattning det skall ske. Men grundregeln är: har du till ditt eget uppehälle, då stör staten dig ej.
3. Fri sprit. Minns ni Förmyndar-Sverige? I min ungdom hade någon byråkrat beslutat att det skulle vara förbjudet att sälja cider i Sverige. Överhuvudtaget. Samtidigt kunde jag gå in i en engelsk närbutik och köpa med mig en PET-flaska med denna gudadryck att äta till min shepherd's pie. Självklart skall Skåne befrias. Absolut.
4.  Fri barnomsorg. Idag tar staten ut skatt från oss, och ger sedan pengarna tillbaka enbart om vi väljer av staten godkänd omsorgsform. Låt istället oss föräldrar välja, fritt. Ge oss våra pengar tillbaka, och låt oss välja om det är svärmor eller det kommunala dagiset som vi vill anlita.

Det här blev ju så nyliberalt att det kan vara värt att avsluta med en tredje ungdomsfavorit:

Några tankar om våldet

Det där med Kärrtorp har fått mig att fundera en del över ämnet våld under helgerna. Ja, ni kanske minns. Ett gäng från SMR angrep en demonstration emot nazism, och möttes av AFA, som tydligen gick med i tåget. Kaos och kalabalik uppstod, och det blev inte bara blåmärken utan även en knivskuren huligan. Lite senare samlades landets politiska och mediala elit till ett nytt tåg emot rasism.

Och jag kände att jag skulle aldrig i världen vilja gå med i det tåget. Hur emot rasism jag än är. Varför inte? Jo, av två anledningar.

1. AFA gick med i tåget. Våldsförhärligande budskap predikades från scenen. Precis det pack som vi försöker protestera mot!
2. Tåget var inte bara emot rasism, det var även emot den regering jag röstat in. Där var gott om tal emot den kalla, hårda allianspolitiken. Tänk er reaktionen om jag fattat micken och börjat hetsa emot sossarnas 40-års folkhemspolitik som orsaken till all rasism i Sverige? Ok, det hade kanske kunnat funka, med tanke på att organisatörerna ligger så långt ut på avgrundsvänsterkanten att de nog ser sossar som folkförrådande sell-outs. Men ni fattar tanken.

Sen börjar jag inse att jag i tidigare inlägg hårt försvarat att bjuda in, och stå sida vid sida med, diverse obehagliga element. Som när till exempel föreningen Unga Muslimer gång på gång lyckas bjuda in förintelseförnekare, judehatare, homofober, kvinnoprästmotståndare - ja allt det där vi inkluderande svenskar vill exkludera.

Hur får jag ihop det? Skall de med obehagliga åsikter få vara med i mitt gäng eller ska de frysas ut?

Så här går mina tankar: vi har en grundläggande, demokratisk samhällsmodell i Sverige. Vårt försvar för det barbari och djungelns lag som, Reinfeldt får ursäkta, inte enbart är ursvenskt. Grundkontraktet är nattväktarstaten, som ger staten våldsmonopol och beskattningsrätt, och oss försvar, rättsväsende, polis och lite andra småsaker. Sen bygger vi på det med välfärdsstaten, som ger grundtryggad inkomst, och överflödsstaten, som ger medelklassen äventyrsbad. I min idealbild av detta kontrakt så är taket högt; man får säga ungefär vad man vill. Nej, det finns ingen garanti för att man blir hyllad för det man säger, men man slipper riskera förlora jobbet, relegeras från skolan, kickas ut ur facket eller slås gul och blå av SÄPO.

När AFA och SMR tar till våld, så bryter de mot detta samhällskontrakt. Då är det inte dags att samtala, då är det dags att spärra in dem. Sen, när de sonat sina straff, så kan de komma in i samtalet igen. AFA och SMR är samma skit. Va? Men har inte AFA goda intentioner, medan SMR är genomonda? Nja. Nog tycker väl alla utopister att de jobbar för en god sak? SMR vill införa ett nytt tusenårigt rike, att några judar får sätta livet till är då en bisak. AFA vill införa ett nytt kommunistiskt paradis, att några kapitalister får sätta livet till är då en bisak. Samma skit, alltså. Politiska våldsverkare är politiska våldsverkare, inget mer. Ungefär som religiösa extremister är religiösa extremister; det spelar ingen roll om det är en muslim som spränger en kyrka eller en kristen som spränger en moské. Samma skit. Extremisterna alltså, inte de som de spränger.

Återigen: taket skall vara högt. Det är OK att förhärliga våld. Det är till och med OK att propagera för våld (med untantag av de lagar som är till för att förhindra upplopp och lynchningar. Minns von Fersen). Gränsen går vid att faktiskt utföra våld. Och har man gått över den gränsen, då vill till och med jag hålla avståndet lite grand. Dels av princip. Dels så de inte lär känna mitt ansikte. Jag är inte bara principfast, jag är feg också.

Den värdelösa värdegrunden

Jag har länge tänkt skriva några ord om värdegrund, och hur det verkar funka som ursäkt för de mest stolliga påhitt nuförtiden. Och så kommer Zlatan ivägen, och triggar Mats Skogkär på Sydsvenskan att hinna före mig.

Zlatan? Vad har han nu med något att göra, undrar jag som inte sett fotboll på 20 år. Men tydligen är han lite av mannen som gör vad som faller honom in. Han har vågat hävda att svensk damfotbolls största namn inte är mycket att hänga i gran bredvid Zlatan själv. Och kanske han har rätt? Kanske detsamma även gäller svensk herrfotbolls övriga giganter?

I vilket fall, för att nu återknyta till ämnet - värdegrund - så har Pia Sundhage, damlandslagets förbundskapten, kommenterat att Zlatans yttrande visar på brister i manlig fotbolls värdegrund. Här finns anledning att stanna till och tänka ett ögonblick. Vad bör finnas i en värdegrund? Typiskt svenska saker som allas lika värde, kompisanda, demokrati osv? Med tanke på att Pia Sundhage är kommunist, så misstänker jag att Pia själv skulle vara den första att åka ut om man började kritisera de som bryter mot värdegrunder. Att vilja störta demokratiskt valda regeringar medelst revolution, med våld införa den ideologi som redan har mördat en massa miljoner människor - vilken värdegrund kan det passa med?

Värdegrund används även av facket, som ursäkt för att utesluta medlemmar med sverigedemokratiska åsikter. Borde inte en grundläggande värdegrund för facket vara att värna om sjyssta villkor och löner för knegarna, snarare än att åsiktsregistrera och -bestraffa sina medlemmar?

Ja, just sverigedemokrater verkar vara populärt att angripa med värdegrund som grund. Logiken verkar vara:

1. SD skiljer på folk och folk. 
2. Det gör inte vi. 
3. Alltså har vi rätt att skilja på oss och SD.

Någon som begriper den logiken?


För att återknyta till Pia Sundhages kommunistiska böjelser, så får jag en känsla av deja vu när jag hör ordet värdegrund. För ett tag sedan läste jag Frank Dikötters bok om Maos Kina. Där beskrevs hur fritänkande kommunistledare kunde få höra av Mao att de led av "borgerliga tankar". Varpå sagda kommunistledare insåg att det var dags att hålla en räcka hyllningstal till Den Store Ledaren och ångra sina feltänk. Eller beställa en kista.

På liknande sätt börjar värdegrund användas i Sverige. Inte för att förbereda människor för nackskott, förvisso. Men för att tvinga in fritänkare i den ideologiskt rätta fållan.

Eller, för att citera Skogkär:

"Tanken att det går att uppnå något som liknar enighet i så komplexa frågor annat än på en väldigt allmän nivå är märklig.
Tanken att det är önskvärt är snarast totalitär."

Dags att lägga av?

Westerholm har lagt kepsen på hatthyllan, Anybody undrar om klockan är slagen. Skall även jag lägga ned?

Nej, jag tänker inte lägga ned för att mobben hylar. Inte än, i alla fall. Det är lätt att vara modig innan fienden står på andra sidan vallgraven.

Men ibland stöter jag på inlägg som får mig att undra vad sjutton jag bidrar med.

Som Nima Dervish, som plockar isär Aftonbladets rasistutmärkelse av Stellan Bojerud.
Som Stig-Björn Ljunggren, som reder ut varför det är inte bara rätt utan även gott och gagneligt att tillåta förintelseförnekelse.

I sällskapet känner jag mig lite kortvuxen.

Men jag fortsätter nog ändå. För min egen skull, om inte annat. Så jag kan se tillbaka om 10 år och se hur tokigt jag tänkte.