Satans mördare

Brottet

Så har det smällt igen. En dåre i Frankrike har med vilje kört rakt in i en folkmassa och tagit livet av uppåt hundratalet människor.

Vad skall man säga? Jag lider med de drabbade, och rasar i ilska emot missdådarna. Dags för lite högstämd, sorgesam fransk musik:

(Ja, jag vet, grabben är belgare, inte fransman, men det är inte bara för Hercule Poirot det blir fel hela tiden.)

Reaktionerna världen över låter inte vänta på sig. Donald Trump vill tydligen gå ut i krig emot IS. Varpå svensk vänster verkar mer intresserade av att gå ut i krig emot Trump än mot IS. Samtidigt är fransmännen väldigt tydliga med att kriget redan pågår, och kommer trappas upp. Lycka till med att berätta för fransmännen att de överreagerar. Eller att "så här har alltid män betett sig i Frankrike".

Orsakerna

Innan jag säger alltför mycket, låt oss minnas att vi ännu inte vet särskilt mycket om dagens gärningsmans bevekelsegrunder. Jag minns några bloggare som direkt efter det började smälla i Norge var raskt ut ur startgroparna med analyser om islamismens elände, och sedan fick vara lika raska ur startgroparna med att radera sina inlägg. Den här grabben kan vara en Al Quaida-tränad terrorist. Han kan också vara en småkriminell som på egen hand hittat IS-videor och korantolkningar på nätet, och tyckte att det var värt att avsluta ett misslyckat liv med att skaffa sig drösvis med jungfrur i paradiset. Eller en dåre som snedtände och ville ta livet av sig på offentligast möjliga vis.

Så, med dessa brasklappar i kraft, låt mig prata lite allmänt om islamismens förbannelse och lockelse. Vad är det som gör att muslimer, och även människor som tills nyligen inte alls var särskilt religiösa, ropar "Allahu Akhbar" och spränger sig själva och omgivningen i luften? Varför springer inte Malmös judar runt och har ihjäl otrogna? Varför utdelar inte svenska filatelister en fatwa emot de som slickar frimärkena på fel sätt?

Jag ser en trestegsraket som orsakar denna perfekta storm:

1. Den religiösa intoleransen och extremismen i Mellanöstern. Där finns massor med regimer, "befrielserörelser" och predikanter som öser ur sig hat emot allt det som inte stämmer med deras uppfattning, och förslag på hur man lämpligast har ihjäl de otrogna hundarna. Med Internet når även dessa gossar till pojk- och flickrummen i väst.
2. Predikanterna i väst. När invandrade muslimer går till moskén i kvarteret möter de ofta en predikan som stämmer väl med det de hört från IS på internet. Förvisso kanske inte imamen står och skriker "död! död! död åt hundarna!" eller visar instruktionsvideos på hur man puttar dottern från balkongen, men att väst är dekadent, att homosex och apostasi förtjänar döden, och att frun förtjänar ett rejält kok stryk om hon är uppkäftig är tämligen mainstream. Otroligt? Läs vad Muhammed Omar har att säga om vad som predikas på arabiska i Sverige.
3. Migrationen från intoleranta kulturer i Mellanöstern till väst. Så länge muslimerna kom från Balkan var det rätt lugnt; de hade ungefär samma syn på demokrati och religiositet som vi. Ja, som en genomsnittlig tungomålstalande pingstpastor i alla fall - och även för pingstpastorer får nog Knutby ses som extremt användande av våld. Bombbälten, automatvapen och lastbilar är inte aktuellt. Nu däremot, när vi tar emot en rejäl klump människor som först vuxit upp med de hatiska budskapen, sedan lever isolerat från majoritetssamhället, och även får de gamla budskapen återmatade via Internet och de lokala predikanterna, har vi problem.

Dags söka inspiration

Det där med att ett litet land ansätts av horder av elaka barbarer, har vi hört talas om det förut? Jomenvisst:

 Eh, nej. Associationerna till Frankrike är förvisso rätt, men Asterix är ju hittepå. Nej, det jag syftar på är:

Jajamen. Israel. Landet vars invånare, om grannländerna och Hillevi Larsson fick välja, hade drivits ut i havet för länge sedan. Utan flytväst. Landet som Sverige från en lugn position längst upp på läktaren länge har kunnat kritisera och moralisera över. Nu verkar det dock som vi hamnat på spelbar plats.

Israel har i decennier haft problem med att vara hatade av resten av Mellanöstern. Hatade till den grad att de varit anfäktade och anammade av ett regn av bomber och granater.

Det är dags för oss att kicka Wallström till en ambassadörspost i Långtbortistan, och inleda en charmoffensiv gentemot Israel. Föreslå utbyte av underrättelser. Skicka våra dialogpoliser på utbildning i konflikthantering hos IDF. Lära sig hur man går in på ett torg med lättprovocerade unga män.

Straffet

Vad göra? Jag anser att vi samtidigt bör ge oss på alla länkarna i denna kedja. Därmed nås bästa effekt.

Mellanöstern

Jag håller med fransmännen. Det är dags att bomba skiten ur de i Mellanöstern som försöker föra krig emot Europa. Om Frankrike skickar ned sin med dialogpoliser totalt underbemannade armé så står jag bredvid och hurrar. Ju mer vi slår ut deras Internet-predikanter, ju mer vi krossar deras maktbaser på plats, desto bättre. Dock:

• Tyvärr kan inte Sverige hjälpa till, med mer än glada tillrop. Inte bara för att Löfven har lika mycket ryggrad som en geléråtta, utan för att vi i Alliansen lyckades avveckla försvaret innan Löfven kom till makten. Det bästa vi kan lova Hollande när han hör sig för om förstärkningar är att vi är fullt upptagna med att rusta upp så att vi kan försvara Gotland under en fikapaus, men att vi hör av oss när vi kan hålla Putin stången. Dock tvivlar jag på att någon upprustning kommer ske.
• Det löser inte ensamt problemet. Forskning har lärt oss att det är god tillgång på fritidsgårdar och kravlösa bidrag som motverkar terrorism. Eftersom Mellanöstern aldrig har haft några välfärdsstater, och vi just bombat varenda fritidsgård de kunnat ha i småbitar, så torde läget vara hopplöst. Även om vi totalt krossar IS, står nästa väst-hatande faktion på kö att skicka fatwor och bombbälten åt vårt håll. Skulle dessutom inte förvåna mig om EU ägnat sig åt att beväpna denna faktion för att den skall kunna puckla på IS, varpå EU härnäst får finna sig i att bli beskjutna med sina egna vapen.

Imamerna här hemma

Jag hör röster höjas för att religiösa sammanslutningar som inte följer värdegrunden (demokrati, jämställdhet, anti-våld, positiv till folkdans eller vad som för dagen gäller) skall kunna förlora bidrag eller stängas ned. Jag ser poängen, men blir också rädd. Det är ett obehagligt vapen att ge de sekulära. Snart kan det vapnet användas för att stänga synagogor eller katolska kyrkor.

Jag har ett annat förslag: låt oss återvända till den kristna reformationen. Mer specifikt: vi lägger ett lagförslag att all predikan i svenska religiösa rum skall hållas på svenska. Därmed blir det lätt för oss att skicka ut kontrollanter runtom i kyrkorum och moskéer för att hitta och lagföra hatpredikanterna. Det borde även öka motivationen hos våra nyanlända invandrare att lära sig svenska!

Muslimerna här hemma

 Här kan jag tänka mig många kreativa förslag.

Från ett närliggande land, för inte alltför länge sedan, kan vi plocka Endlösung. Samla ihop alla muslimer i läger, vrid på gaskranarna, bränn resterna i ugnar och gräv ned. För magstarkt för dig? Lugn, det är alldeles för magstarkt även för mig. Då har vi blivit precis det vi ville bekämpa: mordiska fascister utan samvete.

Lite snällare är att samla ihop alla muslimer i läger, och sedan låta dem sitta där. Förvisso löser det problemet med självmordsattacker, men det där med koncentrationsläger låter inte så fräscht, som de brukar säga på Twitter.

Mina lösningar är:

1. Stoppa tillflödet. Rinner badkaret över, kan man börja med att vrida av kranen. Det löser förvisso inte att man har vatten till fotknölarna, men det förhindrar att vattnet en stund senare står till knäna. Så steg ett är att stoppa all invandring från Mellanöstern. En virtuell, anti-fascistisk skyddsvall (med lite mer berättigad benämning än originalet) i stil med vad Israel hittat på för att slippa sin självmordsterror. Lite orättvist mot alla de hedersknyfflar som därmed inte får komma hit, men vi måste se till oss själva först. Inte så kul för mig, som ideologiskt är för fri invandring, men som hemmaodlare har jag lärt mig en enkel läxa: först gräver man en bra grop och förbereder med gödsel. Sedan åker man till plantskolan och köper de där kul växterna man tänkt sätta. Annars är risken att växterna står ett par veckor oplanterade och dör, för att man aldrig hann gräva gropen.
2. Bort med bidragen. Den generösa försörjningen är en rejäl pull-effekt. Tyvärr har vi inte råd. Inför en regel att endast den som haft ett jobb ett par år får bidrag. Ett riktigt jobb, inte statligt subventionerad pysselsättning. Ni vet, så där som Brexit-typerna hotar göra.
3. Ös för glatta livet. Så många som möjligt skall skickas hem igen. De där 80 000 som Ygeman pratade om skall tillbaka. Jag föreslår att de som ansvarar för återskickandet bläddrar i historieböckerna för att lära sig hur krigsfångar transporterades under 2:a världskriget. Inga kapacitetsproblem på den tiden.
   Granskningen av arbetskraftsinvandring bör även stramas upp, så att vi inte får en massa skenanställningar.
4. Återta förorten. Återigen, se Israel som ett gott exempel. Där bor en rejäl andel araber, med fullständiga medborgerliga rättigheter. En av dessa rättigheter är rätten till skydd av landets polis. Vi måste skapa en polisstyrka som inte låter bli att gå in på torg av rädsla att provocera de som har makten. En polisstyrka som, likt Fantomens lag, ser till att unga flickor kan gå klädda i bastkjol på en stig mitt i natten.
5. Inför normkritik. Satte ni kaffet i halsen nu? Jodå, vi ärkekonservativa är de mest normkritiska av alla. Vad kan vara mer emot normen än att inte ha sex utom äktenskapet, att vilja tjäna Jesus, eller att vilja vara hemmafru? Det svenska samhället skall genomsyras av tanken att det som inte skadar mig, skall jag inte förbjuda. Om Herr Omar väljer att inte dricka alkohol, inte knulla runt, gå i vida kläder, ha ett tovigt skägg och be några gånger om dagen, vem bryr sig? Om Fröken Larsson väljer att färga håret lila och ha ringar i tungan och näsan, varför skall jag bry mig? Sann normkritik är den som inte ersätter din norm med min norm.
6. Behåll åsiktsfriheten. Jag börjar se liberala debattörer som hävdar att det är dags att tysta hatpredikanterna. Förvisso håller jag med om att uppmaningar om att med våld störta demokratin skall innebära ett möte med statens våldsmakt. Där verkar dock finnas ett farligt sluttande plan, där debattörer tar chansen att även vilja förbjuda kritik av sina käpphästar: feminism, homosex, jämställdhet, osv. Nej, där går gränsen för mig. Det är ett farligt vapen att ge statsmakten. Tänk tanken att SD får majoritet, eller ett parti utanför SD. Tänk tanken att det då är deras käpphästar som styr. Ja, hemska tanke, tänk om vi skulle förbjuda allt jag inte gillar. Då skulle Sverige bli ganska trist.
7. Skolan, skolan, skolan! Om det vettigaste karriärvalet vi erbjuder ungdomen i förorten är att välja mellan ett liv i bidragsberoende och ett liv i kriminalitet, så kommer de garanterat att välja ett bidragsfinansierat kriminellt leverne. Vi måste få styr på skolan i våra katastrofområden. Eftersom jag skrivit en del om skolan innan, tänker jag inte gå in på detaljer.

För övrigt anser jag att det är alldeles för länge sedan Muhammed förekom i bloggen:

De' ä' dans på Husby brygga

Säga vad man vill om Almedalen, men nog är spektaklet pålitligt. Varje sommar alstrar det material till några glada skratt. För ett tag sedan var allas vår Gudrun igång och brände pengar:

I år är det SD som slagit till. Jimmie Åkesson vill återta de förlorade förorterna med folkdans och stöd till kulturevenemang.

Folkdans!?

Förslaget verkar seriöst menat. Genom lite privatspaning har jag avslöjat att SD redan har förberett en liten stormtrupp elitsoldater.

Partiledaren själv kommer gå i täten. Jag ser framför mig hur ett av Sveriges favoritprogram byter sin fånigt anglifierade titel från "Let's dance" till det mer sverigedemokratiskt nationalistiskt klingande "Dansom, drängar och pigor". Osannolika par virvlar runt i hambo och polska, och skapar braskande kvällstidningsrubriker. Våra politiker, väl vana vid att dra en vals eller två, får givetvis framträdande roller. Som till exempel Björn Söder och Rossana "du är inte min kavaljer" Dinamarca:

(Eftersom jag är lite lat får ni nu föreställa er en finurlig photoshoppning av ovanstående två bilder till ett eldigt tango-par. Ni med vänster-böjelser får väl för att undvika kräkreflexer istället föreställa er Dinamarcas häl på Söders haka istället, "antifascism är självförsvar" heter det ju när det goda våldet kommer på tal.)

En tvillingpolska borde också få plats som pausnummer:



Eftersom SD (ännu?) inte har egen majoritet, så får vi väl även ha med lite icke-svenska folkdräkter att spä ut de blågula fanviftande inslagen med. Här är mina förslag på lämpliga damer och kavaljerer:

Jag då? Kommer jag göra en insats för förorten, och svinga mina lurviga på stadens gator och därmed bekräfta dansbane-eländet? Nej, hu! Jag dansar inte. Hur anglofil jag än är, får en uppvisning i Morris-dans mig mest att tänka på detta:

 

Stöd till kulturevenemang!?

Nej, stopp nu, SD! Här har vi äntligen börjat få lite opinion för att staten inte bör stödja diverse skumma föreningar, ja till och med har några börjat vakna för att vuxna människor helst bör sköta sina fritidssysslor med egna pengar, och så börjar ni prata om att ösa in mer pengar i dessa föreningar?

 

Detta kommer inte sluta väl. Hur många minuter efter att ni gett Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor en massa miljoner att dela ut tror ni det tar de vanliga bidrags-iglarna att skapa föreningen "Somalier för svensk folkdans", "antirasister för svensk kultur i förorten", och tjogtals liknande föreningar som glatt tar emot pengarna och sedan använder dem för att hålla kurser i antifascistisk gerillataktik eller inhyrande av islamistiska brandtalare?

 

Nej, gör som ni hade tänkt med dansen. Skicka in ett gäng SDU-are med nyckelharpa och portabla DVD-spelare med "Janne Vängmans bravader". Vad mer kan man göra för att göra svenskar av folk? Det var ju detta som gjorde folk av svenskarna!

 

Poliserna, då?

Dags att bli allvarlig. Åkesson pratade trots allt om lite mer än dans och tjo och tjim. Han talade huvudsakligen om att återta kontrollen över de förorter där kvinnor trakasseras och kontrolleras, de förorter där polisen inte går in på torget för att inte provocera de som de facto har kontrollen. Han identifierar flera verkliga problem. Tyvärr får jag, återigen, säga: Attans också, SD har ju rätt!

 

Polisen är ett katastrofområde. Poliser slutar, det är svårt att rekrytera nya. Högste chefen verkar sympatisera mer med brottslingar än med offer. Nu senast har han närmast uppmanat till civil olydnad i flyktingfrågan. Många underchefer följer hans agenda, där dialogpoliser, pinnjakt och att inte få skit från Aftonbladet Kultur är viktigare än att se till att de som bryter lagen hamnar bakom lås och bom.

 

Åkesson föreslår en ny polisstyrka med lite mer militära befogenheter. Något i stil med vad de har i Sydeuropa, alltså? Jag ser poängerna. Min åsikt är att när polisen kommer till ett område, då skall lugnet härska. Buset skall raskt slinka ner under sina stenar. I ett läge där busarna blir provocerade av polisens ankomst, där busarna går till motattack, där polisen då raskt retirerar: i det läget är det dags att gå in med militär styrka och rensa ut buset. Ni som läser vad Westerholm skriver på ledarsidorna.se minns kanske hans tankar från hans Libanon-resa?

 

Det räcker inte med en effektiv polisinsats. Vi måste också se till att de som haffats raskt döms och, i de fall de befinns skyldiga, får snabba och tydliga påföljder. Så är det knappast idag.

 

Samtidigt får vi inte glömma den vanliga polisen, den som skall ta vid när buset rensats ut. Den måste reformeras, uppifrån. Både inom polis- och skolväsende är chefslagren full av människor som ägnar all sin empati åt de som bär sig illa åt, och måttligt med energi till att se till att lag och ordning råder.

Återigen, vänner, återigen: Attans också, SD har ju rätt!

Vi behöver en ny(gammal) typ av ämbetsman:

 

Den nuvarande generationen, då? Dags för en trevlig reträttpost som statlig utredare eller ambassadör? Nej, jag har en bättre idé:

 



Krisen i Malmö

Det är spännande att se hur åsiktskorridoren vrängs ut och in. Sydsvenskan, Skånes liberala flaggskepp, kör långa artikelserier om hur Malmö sjunker till botten på grund av massinvandring. För ett par år sedan hade dessa reportrar fått göra Marika Formgren sällskap på avbytarbänken; idag är det mainstream.

Vi märker tydligt hur journalisterna har läst på hos Tino Sanandaji. För ett par år sedan hade de skrivit att det i snitt tar 7 år innan invandrare får jobb - vilket ju inte låter så farligt. Visst, det blir en liten karensperiod i början medan de väntar på uppehållstillstånd och lär sig svenska, men sen kommer ju jobben. Vilket det tyvärr inte alls betyder - vad denna mediantid betyder är att det efter 7 år fortfarande är 50% som ännu inte fått ett jobb. Och, vad värre är, siffran stiger inte nämnvärt med tiden. Vad som värst är: i statistiken för "har jobb" ingår alla som har minst en timme i veckan, statligt subventionerad pysselsättning inräknad.

Nu använder journalisterna andra mått:

"Före höstens flyktingkris tog det åtta år innan ens hälften av nya flyktingar i Sverige var sysselsatta.
När Sydsvenskan granskade hur det gått för dem som gick på sfi i Malmö för tio år sedan visade det sig att bara en tredjedel fått arbete.
Nu vill både regeringen i Stockholm och politikerna i Malmö korta tiden från ankomst till jobb. Men mycket tyder på att den i framtiden tvärtom blir längre.
– Marknaden för enkla jobb är mättad i Malmö, säger Yerk Liveröd."

Jag förstår inte hur de som ansvarar för ekonomin i Malmö kan sova på nätterna. Eller för den delen ekonomiansvariga i andra kommuner. Jag förstår däremot varför en del av dem gråter i intervjusituationer.

Lägg därtill den karta över Malmöbornas intäkter som publicerades i pappersversionen av artikeln, där områden som låg under riksmedel var röda, och de som låg över var blå. Jag blev lite chockad, fastän jag bor i trakten. Nästan hela Malmö var solitt rött! Endast några enstaka isolerade galliska byar höll stånd emot övermakten, områden väl kända för sina dyra villor. Problemen är alltså på intet vis koncentrerade runt katastrofområden som Rosengård och Lindängen, utan finns överallt. Även områden där de trista hyreskasernerna var lite lagom uppblandade med små villaområden var röda; de skattebetalande medelklassarna lyckades inte väga upp för alla de andra.

Ett par snabba observationer:

• Allt är inte invandringens fel. Så gott som hela Malmö är fattigt, inte bara de invandrartäta områdena. Det finns helt enkelt inte några enkla, välbetalda industrijobb kvar i Malmö. Därmed inte sagt att en stor invandring av outbildade människor som inte talar svenska är ett bra sätt att åtgärda problemet.
• Mycket är Malmös politikers fel. De satsade under decennier på att fylla Malmö med trista, likriktade hyreskaserner. Malmös invånare svarade med att, så fort de fick pengar, barn eller bäggedera, flytta ut till kranskommuner som Vellinge, Svedala, Staffanstorp, Lomma och Bjärred som erbjöd de villamattor medelklassen vill ha. De satsade hårt på att driva bort industrier från Kockums-området för att istället bygga lyxiga bostäder för övre medelklass, i sin iver att åtgärda det problem med trista hyreskaserner man själv skapat.
• Mycket är statens fel. Genom att ha öppen gräns emot Asien, och hålla "refugees welcome"-galor, har staten fixat ett stort inflöde. Genom att glatt godta att alla som säger de är från Syrien och är under 18 år verkligen är det, har staten åsamkat kommunerna och skattebetalarna stora kostnader för inflödet. Genom att inte bygga upp resurser för utvisning, och ge vård, bostad och skola till de som struntar i att återvända, har man sett till att utflödet behålls lågt. Genom EBO har man låtit problemen koncentreras i Malmö och Södertälje.

Det finns de som är pessimistiska vad gäller framtiden. Den konservative debattören Tomas Gür, till exempel, tror att den höga arbetslösheten helt enkelt inte har någon lösning. Vi har byggt bort låglönejobben i Sverige, och vill inte ha tillbaks dem. Därmed har vi nu en stor grupp människor som vi kommer få försörja via skattsedeln livet ut.

Jag tror Gür är optimist. Han beskriver i artikeln vad som måste till för att inte arbetslösheten skall gå i arv: En ordentlig utbildning, som gör att invandrarnas barn är rustade att ta de jobb som invandrarna själva inte klarar av att ta.

Ordentlig utbildning - hurdå? Vi ser hur svenska skolan rasar i PISA. En karta över skolor under europeiskt snitt i Sverige skulle ge en lika dyster bild som kartan över Malmö. Även helsvenska skolor dras med ämnesokunniga lärare, fega rektorer, decennier av flum och oordning. I Malmös invandrartäta områden är det flera resor värre. Viss sjukdomsinsikt finns förvisso hos Malmös styrande sossar, men jag misstänker att de inte kommer mäkta med att lösa problemen. Att vi har flera förlorade generationer framför oss. Där nya generationen är mer religiöst extrem, mer arbetslös, mer kriminell, mer korkad än den föregående.

Kanske vi kan vända på det, om vi skickar in lite skolledare med denna attityd till disciplin:

Men fan tro't. Jag är pessimist.

De där hemska omröstningarna

Det är mycket som inte gått den rätta vägen på sistone. Först röstar svenska politiker för att stoppa invandringen med hjälp av nya, striktare lager, sedan röstar britterna för att stoppa invandringen genom att gå ur EU. Etablissemanget brister ut i gråt och tandagnisslan, och sliter sitt hår. Allt är förlorat!

Nix. Jag har smarta vägar framåt, vad det än gäller.

I EU ser det lite mörkt ut för Sverige framöver. En nettobetalare, britterna, drar sig ur. Vi kan väl alla räkna ut att det inte blir Frankrike eller Grekland som tar notan, eller att EU skulle tänka sig att dra ned på utgifterna. Så vad gör vi, för att inte stå med svarte-petter? Kolla in denna karta:

Commonwealth. Några välutvecklade, engelsktalande länder: Kanada, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland. Indien, en av världens folkrikaste nationer, förvisso plågad av korruption, men på gång. Samt diverse länder i Västindien, Afrika och Asien därtill.

Jag föreslår att Sverige resolut drar sig ut ur EU, och begär att få gå med i Commonwealth istället. Och sedan gör vårt bästa för att övertala norrmännen att hänga på. Med bra handelsavtal borde vi till rimliga priser kunna få kanoter från Kanada, iskall öl från Australien, ljummen öl från England, whisky från Skottland, bara brith från Wales, rom från Västindien och arbetskraftsinvandrande kockar från Indien. Samt exportera gröna ärtor - till alla utan tyskarna. Vad mer behöver man?



Den nya svenska invandringspolitiken, sedan. Biskopar är i tårar efter omröstningen. Twitter exploderar. Men jag har lösningen!

Som vanligt, så behöver vi inte vänta på revolutionen eller ens majoritet i riksdagen. Det är bara att spotta i nävarna och sätta igång. Alla som vill ha en rejäl invandring skapar helt enkelt en förening. En förening dit alla medlemmarna sedan donerar en rejäl summa pengar, förslagsvis ca 10-50% av sin bruttoinkomst. Va, för mycket? Men för helvete - värderar ni människoliv i pengar, era fascistsvin!? Slanta upp nu, bara. Kändisar och biskopar går givetvis först i ledet, jag tror dessa nog kan fås att donera alla de pengar de sparat genom sina bolagsaffärer. Eller i alla fall en pizza och Netflix i månaden.

När ni väl har pengarna, så utnyttjar ni att Sverige fortfarande har öppet blås för arbetskraftsinvandring. Ni anställer helt enkelt invandrare i stora mängder. Livstidsanställer. Genom att ni, genom de medel ni samlat in, betalar konkurrenskraftiga och vita löner, så kommer statskassan att få in så mycket i skatt att välfärden är räddad. Inga skenanställningar här, inte. Ni ser även till att bygga ordentliga bostadsområden till de ni anställer. Visst, ni själva kommer bli lite fattigare och kanske inte ha råd med en andra bil, ny platt-TV eller hämtpizza. Men tänk så många liv ni kommer ha räddat.

Vad gör ni då med de ni anställt - vilka sysslor ska de utföra? Det är inte direkt någon brist på uppgifter här i landet - det det är brist på är någon som är villig att betala för uppgiftens utförande. Och betalningen har ju ni redan fixat, med egna medel. Vad sägs om att erbjuda ordningsvakter i förorten? Extra händer i skolan, det där som gymnasister skulle sättas på? Jordgubbsplockning? Jag överlämnar med varm hand åt er fantasi att hitta lämpliga uppdrag. Kom ihåg, ju mer pengar ni kan dra in på att hyra ut er arbetskraft, desto fler kan ni ta in nästa år. En tung lärdom man får som företagare: det är inte bara att önska sig pengar av andra, intäkterna måste minst match utgifterna. En lärdom ni nog kan behöva.

Låter det här orealistiskt? Alls icke! Ni glömmer väl inte att ni har 87% av Sverige bakom er? Med en så enorm mängd människor villiga att ge, så blir intäkterna enorma. Kan detta funka vi skatteintäkter, så kan det även funka via frivilliga bidrag. Det borde till och med gå bättre, då människor normalt är mer villiga att ge till en sak de stödjer och tror på, än att se sina pengar trilla in i ett svart skattehål - i det senare fallet tar man hellre ut lönen via ett bolag i stället och behåller pengarna själv, har jag hört ryktas.

Som Ingemar Stenmark säkert hade sagt: de' är bar' å kör!

Over and out?

Så har britterna röstat för utträde ur avträdet, som landets EU-motståndare nog hade sagt. Premiärministern kommer så småningom avgå, verkar det som.

Vad händer nu, då? Vi vet ju från Sverige hur stor tillit politikerna har till folkomröstningar. Noll. Men kanske de är lite mer böjda att följa folkviljan i Storbritannien. Vi får se. Jag ser några alternativ:

1. Alla struntar i folkomröstningen och kör vidare som om inget hade hänt. Kanske inte så sannolikt, med tanke på premiärministerns avgång.
2. Britterna använder folkomröstningsresultatet till att förhandla sig till ett markant bättre avtal med EU, men förblir i unionen.
3. Britterna börjar genast arbetet med att isolera kontinenten.

Följderna för både britter och resten av EU kan bli stora. Men, det viktigaste är förstås, som vanligt: hur slår detta på oss svenskar? Hur skall vi hantera den tsunami av oro som väller in emot den svenska kusten västerifrån?

Svenska pensionärer, som hoppats att kunna njuta sitt otium på den brittiska solkusten - hur blir det med dem? Får de tillgång till den fina brittiska sjukvården? Eller kommer de tvingas sitta kvar i ett regnigt och blåsigt Göteborg?

Svenska ungdomar som åker på språkresor, då? Där är nog ingen fara. De rapporter jag fått från brittiska skolbloggare pekar på att svenska elever även i fortsättningen kommer känna sig som hemma, då även brittiska skolor har världsfrånvända flumpedagoger, disciplinbrist och fallande skolresultat.

Den grupp som drabbas värst tror jag är de britter som idag bor i Sverige. På grund av nyuppkomna handelshinder (ett rasande EU sätter engelska kanalen i blockad) kommer det bli brist på deras basföda:

Japp, alla britter är uppfödda på och älskar Marmite. Eller hur? Jag ser framför mig hur mobbar av britter med brist på b-vitamin drar fram på Stockholms gator, kastar sten och bränner bilar. Allt för att de inte får sin dagliga fix.

Men lugn. Det finns en räddningsplanka. I Australien finns tydligen ungefär samma produkt, under annat namn. Vi får importera därifrån istället.

Äntligen har Migrationsverket vaknat!

Ni har kanske läst om hur Migrationsverket tecknat avtal om att få använda ett gigantiskt kryssningsfartyg (allt som är större än min ungdoms Mirror-jolle är gigantiskt...) att inhysa migranter i? Alla hackar nu på Migrationsverket, eftersom båtens ägare verkar vara halv- eller helkriminella och ingen kommun vill låta båten ankra.

Men jag ser en plan. Jag ser framför mig hur båten försöker landa i kommun efter kommun, tar emot några hundra asylsökande för att sedan få dra vidare. När sedan båten är full, så tuffar den sakta söderut till någon stilla hamn i Libyen där den släpper av sin last. Sedan åter till Sverige, där proceduren upprepas.

Båten tar 1800 passagerare. Ygeman ville utvisa 80000. Efter drygt 40 resor har vi nått målet. För de som blir över kan vi chartra Romsons skuta - förutsatt att den klarar miljöprövningen.

Liten lathund för extremister

Käre extremist-kamrat!

Har du liksom jag snöat in på en gammal dammig bok, och följer alla regler och föreskrifter däri? Delar du upp världen i de rättrogna å ena sidan, och de otrogna hundarna å andra sidan? Finns det ett himmelrike för de dina, och ett helvete för de andra? Dags för en predikan.

För oss fundamentalister är den sekulära staten vår bäste vän. Det är statens ointresse av religioner och ideologier som gör att vi fundamentalister kan bete oss som vi vill i samhället. Det finns en anledning till fetstilen här ovan, vi skall inte förväxla stat med samhälle. De som vill att religion skall vara en privatsak, som utövas i hemmet, är inte det öppna samhällets vänner. De är det öppna samhällets fiender, i lika stor utsträckning som de som idag vill att homosexuella skall hålla sitt kelande och kramande inom hemmets fyra väggar.

I Monty Pythons efterföljd kan vi fundamentalister ställa frågan: vad har den sekulära staten någonsin gjort för oss? Mycket, visar det sig. Jämför med de religiösa staterna runtom i världen. Religiösa fundamentalister flyr dessa stater i drivor. Detta eftersom den religiösa staten endast tillåter en tolkning, och hugger huvudet av alla som inte delar den tolkningen. "Värdegrundsdemokrati" in absurdum. Det är i den sekulära staten som muslimer kan hylla Allah samtidigt som judarna hyllar Jahve, vi kristna hyllar Jesus och de där till vänster hyllar Mao och Che. Den sekulära staten är alltså det som möjliggör en rik flora av religiös extremism!

För att åtnjuta den frihet som den sekulära staten ger oss, måste vi ge lite tillbaka. Vi måste stå ut med att andra extremister, med andra åsikter, rör sig öppet i det öppna och mångkulturella samhället. Muslimer som går till moskén får stå ut med att det ligger en bögklubb i samma kvarter. Kristna som går till kyrkan får stå ut med att där finns en swingerklubb i närheten. Ja till livet-föreningen får stå ut med att det ligger en abortklinik om hörnet, samtidigt som lokala F!-klubben får stå ut med att Ja till livet har sin lokal nästgårds.
Ja, du har rätt att leva ut din ideologi och att ha dina fördomar intakta. Ja, du har rätt att tycka illa om andra människor och/eller deras leverne. Nej, du har inte rätt att ta till handgripligheter för att stoppa dem.

Vad har jag då för råd till dig som ser synd och orättfärdigheter omkring dig, förutom att gå hem och ta en kall dusch? Låt oss definiera en reaktionstrappa:

1. Hålla det för sig själv. Du har upprört dig över någons sexuella beteende, eller blivit arg för att ha blivit omkörd av en snobbig stekare i pappas BMW. Du noterar att det de gör är fel, och lovar dig själv att så skall du minsann aldrig göra själv.
2. Missionera. Du skriver sura blogginlägg om saken, eller går runt på staden med plakat och skanderar i kör ihop med meningsfränder.
3. Trakassera. Du kontaktar syndarnas arbetsgivare för att pressa dessa att avskeda eller korrigera syndarna. Du startar twitterstormar som driver upp hat och förakt.
4. Eliminera. Du skaffar ett lämpligt vapen, letar upp syndarna och förpassar dem till helvetet. Eventuellt låter du sedan polisen skicka dig direkt till himmelriket.

Alternativ 1) och 2) här ovan är hur vi hanterar åsiktsskillnader i det öppna samhället. Du, liksom jag, har full rätt att med ordets och det goda exemplets makt övertyga resten av Sverige att din vision om himmelriket på jorden är den rätta. Vi har också möjlighet att strunta i att alla inte tycker och gör som vi.

Går du på alternativ 3) är du inte min fundamentalist längre. Då är du det öppna samhällets förstörare, och åsiktskorridorens och värdegrundsdemokratins fanbärare. Du bryter inga lagar, men du bryter mot god sed och civiliserat beteende. Du är inte min vän.

Går du på alternativ 4) är du min fiende. En låst celldörr och en diet av vatten och bröd är vad jag hoppas på i din framtid.

För att reta de intoleranta kommer idag inte den vanliga Muhammed-bilden, utan en video med Tom Robinson istället. Titeln, och dagshändelserna, lär förklara varför. Låtom oss hoppas, att de intoleranta blir så upprörda att de emigrerar.