Affären Heberlein

Ann Heberlein verkar bli lite mobbad av landets kulturklick. Efter att ha börjat skriva kritiskt om islam har hon blivit en giltig hackkyckling, och märker hur uppdragen sakta men säkert blir färre. Enligt Heberlein har Sydsvenskans kulturchef, Rakel Chukri, till och med uppmanat Heberlein att städa bort islamkritiken från sina privata sociala medier. Något Chukri förnekar.

Sista tilltaget är att någon moralens väktare anmält Heberleins Facebook-konto och fått det blockat nån dag. Så visst drar väl vi yttrandefrihetens riddare och åsiktskorridorens svurna fiender ut till försvar av en dam i trångmål, och klistrar Twitter fullt med #backaheberlein!?


Inte så fort. Låt oss först #backatiden, det vill säga skruva tillbaks klockan. Till 2014. Då var det Marcus Birro som var mobbad av kultureliten. Han hade kommit ut ur garderoben, som kristen. Han kritiserade Islam. Vem var med i drevet, och tyckte han borde lämna kyrkan?

Ann Heberlein. I en TV-debatt var hon tydligen rätt så hätsk, betydligt hårdare än hennes egna kritiker idag. Då var det rätt, och nu är det fel. Skillnaden? Att det inte är lika roligt att själv vara utsatt för drevet, månne?

Karma is a bitch. Eller som vi säger i Sverige, det är oklokt att spotta i lovart.


Jag ser några vägar framåt för Heberlein:

1. Agera som de partitrogna kommunister i öster som blev anklagade för borgerliga förvillelser. Gråtande erkänna sin skuld till det allvetande partiet, och ta sitt straff. Till Heberleins tröst får vi påpeka att Sverige är civiliserat och inte ger sina avvikare nackskott; vi nöjer oss att ta heder och försörjning ifrån dem.
2. Öppet erkänna hur in i helvete fel hon agerade som sprang med mobben tidigare. En liten ansats gör hon här, när hon erkänner att hon under åren ändrat uppfattning. Men Heberlein, det är inte dina uppfattningar som är problemet, utan ditt sätt att hugga in i dina meningsmotståndare. Att du själv är precis lika skoningslös och kompromisslös som de som ger sig på dig idag - dina gamla meningsfränder - när du vill rensa ut oliktänkande ur Svenska kyrkan.
3. Join the dark side. Fortsätt gärna att skriva i pålitligt konservativa Axess, där lär inte lite islamkritik orsaka utfrysning. Möjligen kan de insistera på lite faktakontroll innan publicering. Tidningar som Samtiden, Nya Tider, Fria Tider eller vad de heter vill säkert också publicera islamkritik.

Eller varför inte ringa Marcus Birro och föreslå en fika? Så kan ni prata om gamla tider, och du kan få lite tips om hur man försörjer sig när flocken fryser ut en.

Om Åsaka gubbar

Åsaka gubbar, det var det gäng med Jan Lööf i spetsen som satt i en stuga i Åsaka utanför Trollhättan och klurade ihop en av svensk barnfilms största succéer: "Skrotnisse och hans vänner". Nog minns ni väl Bertil Enstöring, Skrot-Nisse, Kalle och byråkraten Ture Björkman?

Ture Björkman, ja. Med anledning av hur den nya tidens skallmätare, identitets-sökarna, nu går på Lööfs gamla böcker så är det lätt att hålla med Lars Anders Johansson: vi behöver rädda kulturen från Ture Björkman. Eller Prussiluskan. Eller Moral Majority. När de nu gett sig på Lööf, vad händer härnäst? Kommer speciesisterna att kräva indragning av Tårtan för att den har stereotypa avbildningar av gorillor?

Eller skall vi månne stoppa reprisering av Kapten Zoom för att några aliens kan bli sura? Galaxer i mina braxer!

Lite orolig blir jag dock när mina känslostormar får mig att tycka detsamma som Jan Myrdal. Det brukar vara en saftig kontraindikation. Så, dags att bena ut logiken.

Vad är censur?

Låt oss börja med att definiera ytterligheterna:

• På ena kanten har vi det normala redaktionella arbetet med att modernisera utgåvor. Jag har gamla böcker i hyllan med stavning som "hafver". Att modernisera detta till "haver" och idag "har" i nya utgåvor känns rätt okontroversiellt. Liksom att byta ut uttryck som "han runkade på huvudet", som kan leda tankarna lite fel.
• På andra kanten har vi muslimska moralpoliser som hotar att döda den som utger satansverser eller tidningar med teckningar av skäggiga gubbar, tyska nazikårer som bränner "entartete Kunst", maoistiska kadrer som låter misshagliga element svälta ihjäl. Ingen lär väl försvara detta? Ja, förutsatt att inte de misshagliga elementen är SD-anhängare förstås.
• I mitten finns gråzonen. Är det censur när Magnus Norell fick ge ut sin bok om muslimsk terror, "kalifatets återkomst", på eget förlag då inget förlag var intresserat, eller var det helt enkelt en ointressant skitbok? Är det censur när Marcus Birro helt plötsligt blir utan uppdrag och förörjning efter att han twittrat något icke-positivt om Islam och lunchat med ett par SD-representanter? Är det censur när en rektor inte tillåter en elev att visa tuttarna på skoltid? Är det censur när Lars Vilks portas från landets alla konstinstitutioner - för att hans konst är provokativ(!)? Är det censur när Facebook blockerar tuttbilder?

Svenska wikipedia har en rätt kort artikel om censur, som fokuserar starkt på när staten genom lagar genomdriver censur. Själv vill jag ha ett vidare begrepp. Engelska wikipedia är mer fyllig: förutom staten kan även media eller "andra grupper" utöva censur, och den kan vara hård (via lagar) eller mjuk (indirekt, t. ex. via socialt tryck). Dock ser jag en liten risk att jag härmed beter mig som de slemma antirasisterna. De som samtidigt vill begränsa rasism-begreppet till att bara gälla strukturellt förtryck som utövas av vita medelålders män, och vill utöka begreppet till att gälla mer än ras. Jag misstänker, mer än svagt, att de önskar utöka begreppet till precis allting som de ogillar. För har man lyckats sätta den stigmatiserande rasist-stämpeln på motståndaren slipper man anstränga sig att argumentera för sin ståndpunkt. I det hörnet, att jag står och stämplar "censor" i pannan på envar, vill jag inte hamna. Så om någon blir upprörd över att jag använder censur-begreppet vitt och brett, så är jag villig att diskutera andra termer. Vad sägs om "Social repression"?

Hur vill jag ha det?

Jag vill ha mångkultur. Mångkultur - Sverigedemokratens bäste vän. Inte mångkultur som i att det finns många kebabkök och falafelvagnar. Inte mångkultur som i att det är OK när människor från vissa kulturer kickar ut sina döttrar från balkongerna. Mångkultur som i att det är OK att tycka olika. Att vi inte gör "no platform", utan öppet diskuterar det vi är oense om.

Men kan vi inte det idag, då? Vi har väl ingen åsiktskorridor? Jodå. Åsiktskorridoren behöver inte konstaplar och batonger för att upprätthållas, ibland räcker det med att civilsamhället drar åt samma håll som staten. Eller drar iväg i helt egen riktning.

Tag till exempel Vaclav Havels Tjeckoslovakien. Han beskriver hur en butiksägare satte skylten "Arbetare i alla länder, förenen eder!" Inte för att butiksägaren nödvändigtvis älskade världsrevolutionen, utan för att det hade varit suspekt att inte göra det.

Likt Gudrun Schyman får jag hävda att det är samma strukturer där som här. (Och nu är vi verkligen inne på kontraindikatorer...) Tänk tanken att en statlig myndighet inte hissar Prideflaggan, eller att en lärare inte ropar "leve genuspedagogiken" på ett av alla dessa obligatoriska indoktrineringsseminarier. Ingen polis kommer och haffar en, men karriärmöjligheterna begränsas.

Nu skämtar du väl - i Sverige!? Tja, se på läraren och centerpartisten Annelie Sjöberg. Hon har stått offentligt på ett torg och pratat om sina åsikter. Åsikter som jag misstänker inte innefattade fraser som "Död! död! död åt de hundarna". För detta har hon fått stå ut med:

• Mängder med hatiska "motdemonstranter". Jag är rätt lack på den företeelsen. Om någon skriver något man inte håller med om i en tidning, så står man inte utanför tidningens port och skriker hatramsor, försöker hindra folk att komma dit, och gör sitt bästa att störa tidningens distribution. Nej, man skickar in en egen artikel där man hävdar sin egen åsikt. Slikt civiliserat beteende vill jag även se vid demonstrationer.
• Moralens väktare har kontaktat arbetsgivaren, som till slut uppmanade henne att säga upp sig. Jag som trodde att demokrati och åsiktsfrihet var en grundbult i den "värdegrund" skolan bekänner sig till. Jag anser att skolledningen borde få skaka galler - att skyddet för att offentligt hävda sin åsikt bör vara lika starkt som skyddet vid uppgiftslämning till journalist.
• I centerpartiet har hon givetvis inte kvar några uppdrag.

Nej, Sverige är sannerligen inget öststatsland. Men, som Lars Anders Johansson skriver när han talar om behandlingen av Stina Wirsén:

"Den som trotsar inkvisitorerna riskerar att stämplas med de fulaste etiketter som samhällsdebatten känner. De riskerar social utfrysning och att förlora framtida utkomstmöjligheter."

Med sådana straff, vem behöver statsmakten? Jag påminns om dessa gossarna:


Tyvärr är det väl så att alla i Sverige nuförtiden lärt sig att förvänta sig inkvisitionen. Därför sprider sig tystnaden.

Johanssons slutkläm är väl värd att återge:

"Tystnadens, intoleransens och likriktningens förkämpar kommer inte att nöja sig förrän alla har rättat sig i ledet. Likt Ture Björkman skapar de inte någonting av värde själva, utan ägnar sin vakna tid åt att göra livet surt för de som har verklig talang."

Det är dags att kämpa emot konformismens kreatur. Själv kommer jag med stor Quixiotisk frenesi fortsätta protestera närhelst jag hör "så där får man inte säga"-Prusseluskorna stämma upp i kör. Jo, det är just säga det man får. Utan konsekvens för anställning eller bostad. Oavsett om det är IS-support, kvinnoprästmotstånd, omskrivning av Fader vår till Livgiverskan vår, att homosex är synd, att det är dags att väcka flatan inom dig, att Hitler hade rätt, att Stalin hade rätt, att Cecil Rhodes hade rätt, att man måste skaka hand med kvinnor, att man inte får skaka hand med kvinnor, eller att AIK är bäst.

Jan Lööfs böcker kommer jag fortsätta läsa. Trots att barnen nu är lite för små för dem. Om där råkar finnas några flisor av vänster-världsbild i böckerna så rent ut skiter jag i det. Jag är en stockkonservativ religiös fundamentalist. Inte en antidemokrat.

Sen önskar jag att det här albumet faktiskt fanns i verkligheten, det hade blivit kul läsning. Jag har dock det infamösa albumet "Tintin au Congo", inköpt av en vänlig mor på besök i Frankrike.  Nu ska jag bara lära mig franska också.

Dags för en ny samordnare

Som vanligt är jag sist på bollen. Mona Sahlin har skjutit ut sig i katapultstol strax innan hon var på väg att krascha sig själv in i väggen. När nu privatpersonen Sahlin tagit sin Mats ur skolan, återstår den offentliga och offentliganställda personen Sahlin, och lite frågor:

• Anställde hon en polare (sin gamle livvakt) på sekretariatet? Sådant kallas nepotism eller korruption med lite fina ord. Det är fula saker, som borde ge höga böter eller fängelse. Alliansen lovade innan de kom till makten att ta itu med sossarnas korrupta utnämningspolitik, men glömde raskt bort löftet när det var de som hade makten - ynkligt! I vart fall: jag hoppas innerligt att media ligger på här. Är resten av sekretariatet också gamla sossepolare?
• Det osanna intyget låter också rent olagligt. Utred tack, polisen!
• Den däringa livvakten som kör omkring i miljonbil och köper tiomiljonerslägenhet på en lön av 40k i månaden - vad är det för en typ? Låter som kriminella pengar. Att ha en sådan i närheten av Sahlin, en förvisso före detta men dock en gång partiledare och politisk spindel i nätet är betydligt allvarligare än om en skum nattklubbsdirektör polar med Konungen. Dags för både media och Säpo att luska vidare?

Men nog om Sahlin. Hon lämnar nu en plats ledig som samordnare. Vem vill vi ha?

Nej, först åter till Sahlin. För att fulcitera Thomas Gür: berätta för mig om Mona Sahlins strategiska snille. Och det verkar det finnas många som vill göra, alla i offentligheten hyllar nu Sahlins insatser emot extremismen. Själv tycker jag hon varit en ren tomhylsa. Ungefär som Sanna Rayman skrev 2014: Sahlin är ständigt sist på bollen, vare sig det rör sig om hedersvåld eller handskakningar. Om Henrik Arnstadt om några månader inser att islamismen bör bekämpas tänker jag inte hylla honom för den senkomna insikten. Varför hyllas då Sahlin idag? Ren artighet emot den som ligger ned? Kaplan-syndromet? Eller har hon åstadkommit en massa nyttiga saker i det tysta? Det räcker tyvärr inte riktigt. Den nationella samordnaren måste både synas, verka och synas verka. Folket måste vara trygga i vissheten att våra makthavare ser vår nöd och avhjälper den. Där är vi långt ifrån idag.

Så vad krävs av en ny samordnare?

• Social, utåtriktad, publikfriande. Det där som Sahlin var en gång i tiden. Någon som kan åka land och rike runt och elda upp massorna, samtidigt som han får kommunalpamparna med sig.
• Idérik och innovativ. Den där heta linjen räckte inte riktigt till, vi behöver fler förslag.
• Förankrad i "rörelsen". Vi behöver ta alla sossarnas gamla muskler i anspråk: unga örnar, folksam, riksbyggen, HSB, ABF - ja till och med Fonus. För att få alla på banan krävs karisma och "street cred".

Ja, nog förstår ni vartåt jag lutar:

Japp. Håkan Juholt. Mannen, myten, mustaschen. Mannen som på partikongressen gav kvinnliga deltagare autoorgasm och fick männen att kyssa hans fötter. Bättre kan det inte bli. Dessutom har han just sagt att han skall lämna riksdagen eftersom han inga uppdrag får. Löfven, ta ditt ansvar!

Det räcker dock inte med Juholt. Vi känner alla vår Håkans svaga sidor. Han är lite av en Sahlin, faktiskt - men mer gemytlig och mindre kriminell. Han har en tendens att leva upp till epitetet "popcornmaskin". Han har en tendens att fylla i bidragsansökningar en aning för nära gränsen. Juholt behöver helt klart ett gäng omkring sig, som kan viska till honom att han är dödlig.



Extremistjagandet får inte bli en intern sosseangelägenhet - Juholt behöver en pålitlig (eller opålitlig) konservativ vid sin sida. Minns ni Örebrobloggaren Kent Persson som fick bli partisekreterare hos moderaterna? Det gick inget vidare, tyvärr. Trots det tänker jag nu upprepa detta misstag och föreslå en bloggare som slav på Juholts triumfvagn:

Fredrik Antonsson, en gång i tiden Tokmoderat, sedan förgrömmad över partiets försvars- och invandringspolitik, eller brist därpå, ett tag Sjätte mannen, och nuförtiden I Otakt. Som vi ser av bilden är han dock inte i otakt med Juholt.

Jag tror att en före detta partiledare i otakt med sitt parti väl kan servas av en bloggare så i otakt med sitt parti att han inte längre är med i partiet. Eller om det är partiet som gått ifrån honom. I vart fall tror jag Antonsson kan bli en bra presskontakt och pubkamrat åt Juholt. Antonsson har skapat tillräckligt många skarpa drev för att veta hur man hanterar dem.


Till sist behövs även en torped. En elak jävel, som ingen trampar på tårna. En pragmatiker som talar kommunpolitikernas språk.

 

Ilmar Reepalu. Malmös starke man, en gång i tiden. Honom sätter sig ingen på. Inte mer än en gång. Skickar Juholt ut Reepalu för att få kommunerna att skriva handlingsplaner, så kommer det nog tusan att skrivas handlingsplaner. De vill inte få uppföljningsbesök av Reepalu, hellre då ett hästhuvud i sängen. Det kan till och med finnas hopp att handlingsplanerna leder till konkret handling, något som annars aldrig händer i offentlig verksamhet. Där är planen kung, och handling efter planens uppställande i arkivet ointressant.

 

Reepalu borde även kunna få i uppgift att resa runt bland moskéerna och tala med imamerna. De borde om inte annat kunna få lite samsyn i sin syn på Malmös judar. Om vi inte kan få Omar Mustafa eller den där Khan istället.

 

Med detta triumvirat borde den militanta islamismen vara borta från Sverige innan nästa 1 april.

Invandringen - skolans räddning!

Dags för mig att bli miljöpartist? Kompetensen "religiös extremist" har jag ju redan, och nu hyllar jag invandringen.

Nej, jag tror inte det. Jag anser fortfarande att invandringen är ett saftigt drivankare som slukar bostäder, lärar- och vårdresurser vi inte har, som på sikt kan förvandlas till ett saftigt drivankare som slukar de pensioner jag en gång trodde mig skulle få. Invandrarnas insteg på arbetsmarknaden har hittills inte sett så ljust ut.

Men: i dagens tidning ser jag en ljuspunkt. Nej, att hälften av de som gått språkintroduktion inte fortsätter till gymnasiet är ingen ljuspunkt; utan gymnasieutbildning är alternativen till bidrag, yrkeskriminalitet eller bådadera väldigt få. Ljuspunkten är att i röda Malmö, där har man satsat hårt på att nivågruppera eleverna. Nivågruppera. Dela upp analfabeterna i en klass, och de som gått länge i skolan hemmavid i en annan. Nivågruppera. I röda Malmö. Förstår ni hur stort det här är?

I svenska enhetsskolan anses nivågruppering vara något väldigt fult. Alla skall istället med, i samma klassrum och i samma fart. Duktiga elever skall fungera som draghjälp och oavlönade hjälplärare. De som inte klarar 3+3 på mellanstadiet skall sitta ihop med de som redan sitter med näsan i föräldrarnas gamla högstadieböcker. Med resultatet att de som inget fattar blir frustrerade och busar, och de som fattar för mycket blir uttråkade och busar, och ingen lär sig något. Varpå varje årskurs börjar med 3+3 och inte kommer så mycket längre.

I klasserna för invandrare verkar det som är uppenbart för alla utom progressiva pedagoger även ha uppenbarats för dessa. Här är det inte tal om att afghaner som lärt sig alfabetet hemma skall hjälpa de afghaner som inte lärt sig alfabetet. Nej, här skall istället undervisningen individanpassas så mycket som möjligt så att de duktiga kan komma vidare snabbt.

Dags att sprida detta evangelium även till enhetsskolan. Så kanske vi så småningom kan få se återinförd särskild/allmän kurs eller till och med elitklasser. Och stigande PISA-resultat.

Till Kaplans försvar

Ett tag trodde jag att jag var den enda (på högerkanten alltså, hela MP älskar ju karln) som fick lite kalla kårar längs ryggraden när Mehmet Kaplan tvingades avgå. Att det var fler som fick sådan sekundärskam när vi tittade på Löfven på presskonferensen att vi var tvungna att stänga av, det räknade jag däremot med. Sen såg jag att:

• Fnordspotting dragit en lans för Kaplan och andra religiösa stollar. Såna som jag, alltså.
• Eli Göndör skrivit om likheten mellan islamister och antirasister, hur den enas världsbild bekräftar den andres.

Något faller på plats, något jag vridit och vänt på ett bra tag.

Är åsiktskorridoren för bred?

Nej, den är för trång. När Marcus Birro hävdade att islam var ett problem, något som vem som helst som är läskunnig och läser internationella nyheter borde kunna hålla med om, blev han idiotförklarad, förolämpad, utfryst och avskedad. Än idag har han svårt att få jobb, i ett läge där det nu istället verkar vara islamisterna som har svårt att behålla jobben. När herr Uvell umgicks med en Sverigedemokrat privat fick han sparken. Har man en konservativ hållning som var mainstream för ett par decennier sedan, får man sjukdomsdiagnoser idag.

Åsiktskorridoren är också skev. Att gulla med SD ger pariastämpel, att själv vara våldsromantiker och diktatorhyllare är intagningskrav på public service - så länge våldet och diktatorn är vänster. Jag misstänker att det är det som fått alla de borgerliga debattörer som så länge gnällt över åsiktskorridoren att nu jubla när den drabbar Kaplan: att även de där till vänster får smaka en gnutta av sin egen medicin. Men det är en besk medicin.

Antirasismen är ett farligt gift, som omger mer än Visby stift

Jag ser en tendens till att måla verkligheten i svart och vitt. Att istället för att argumentera lägga ansträngningen på att leta under varenda sten efter ett korn av anledning till att sätta en stigmatiserande etikett - homofob, islamofob, oikofob, rasist, Djurgårdare - och när etiketten sitter i pannan på offret se till att det avskiljs från all mänsklig samvaro: förlorar jobbet, förvägras plattformar, och så vidare.

Det är ett uselt sätt att hantera sina medmänniskor. Eller ens ens motmänniskor. Istället för debatt, meningsutbyte och ökad insikt skapar vi öar av split och söndring.

I allt fler frågor måste man tycka "rätt" eller vara en dålig människa, en spetälsk. Har du fel om homosex, kvinnliga präster, kvinnans plats i hem eller arbetsliv, könskorrigering, adoption - ja då inte bara tycker du fel, du är i grunden fel. Din arbetsgivare skall kontaktas, så du blir avskedad. Din hyresvärd ska kontaktas, så du blir vräkt. Helst skall du dö.

Så kan vi fan inte ha det. Om du ändå tycker att de där typerna jag räknade upp ovan förtjänar allt de får - tänk tanken att du själv råkar hamna på fel sida. Som de feminister som nu råkat få "transfobi" i pannan för att de tänker att de som är födda med snopp faktiskt inte är kvinnor bara för att de känner sig så.

När kriterierna för vem som är en häxa blir luddigare och vidare så riskerar snart häxjägarna själva att fastna i håven.

Vem är Kaplan?

Kaplans vänner i MP verkar anse att Kaplan är en genusmarinerad helyllekille: feminist, HBTQ-aktivist, antirasist.

Tydligen är Fridolin precis lika ung och naiv som han ser ut. Min åsikt om Kaplan är att han är en genuin islamist. Han har umgåtts med islamister hela sitt liv, och ansträngt sig rejält för att försvara inte bara konservativ islam, utan även de terrorister som med mord av civila gör sitt bästa för att sprida islam. Att Kaplan skulle skåla i skumpa (alkoholfri, givetvis) om Sverige införde sharia-lagar ser jag som en självklarhet. För Kaplan tolkas jämställdhet och demokrati genom sharia, ungefär som i Tokyo-deklarationen.

Kaplan vill själv inte islamisera Sverige med våld. Antingen, i stil med våra gamla kommunister, för att han är för lat; så länge inte Saudiarabien ställer upp med en invasionsstyrka så vill han inte göra jobbet själv utan föredrar att använda det demokratiska systemet. Eller så är han, liksom dagens vänsterparti, övertygad om att våld inte är den rätta vägen. Jag tror faktiskt på det senare.

Är inte saken klar, då? En islamist kan väl knappast dela värdegrund med ett demokratiskt parti?

Ah, där har vi det: värdegrund. Jag vill inte ha värdegrundsdemokrati. Får man föreslå en omläsning av Marika Formgrens gamla inlägg? Skall Kaplan dömas, skall han inte göra det på värdegrundens altare. Däremot på miljöpolitikens, av partiet, och bostadspolitikens, av regeringen. Och där finns gott om pajer att kasta mitt i nyllet på Kaplan.

När jag möter värdegrundsdemokratins lista på saker vi måste vara överens om, så påminns jag om den trosbekännelse som vi religiösa fundamentalister rabblar ur minnet:

Vi tro på Gud Fader allsmäktig
Himmelens och jordens skapare
Vi tro ock på Jesus Kristus
Hans enfödde son, vår herre,
Vilken är avlad av den helige ande,
Född av jungfrun Maria,
Pinad under Pontius Pilatus,
Korsfäst, död och begraven,
Nederstigen till dödsriket,
På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
Uppstigen till himmelen,
Sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
Vi tro ock på den helige Ande,
En helig allmännelig kyrka,
De heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Den som håller med om detta är kristen; en i gänget. Den som på endast en punkt avviker är en hädare som skall få det varmt, men inte så skönt, efter döden. Och allt eftersom vi lägger till punkter: är nattvarden Kristi kött och blod eller bara segt bröd och Madeira, är påvens skägg kort eller långt, osv, så delas vi upp i fler, renlärigare och mindre sekter.

Nej, sekteristiska fundamentalister som stöter bort folk har vi redan nog av. Låt vår politiska värdegrund vara minimal:

• Jag skall inte ha ihjäl mina motståndare. Inte heller ropa "död! död! död!" på torgmöten.
• Jag skall inte kontakta mina motståndares arbetsgivare.

Resten kan vi nog snacka ihop oss om.

I nästa inlägg hoppas jag ha ett nytt jobbförslag åt Kaplan.

 

Statens reträtt

Får man göra lite reklam? Klart jag får, det här är mitt utrymme. Jag är ofta lite sent ute. När jag till slut kom till skott och började prenumerera på Magasinet Neo, så lades det ned efter några nummer. Som tröst blev jag överflyttad till Axess, och fick då lite blandat godis.

Tillgång till Axess TV. En kanal jag en gång följde med glädje, då den är fylld av de kulturella inslag som svensk public service borde ha, och totalt melodifestival- och sportfri. Sen blev den betalkanal, och snål som jag är har jag bara gratisutbudet via husets takantenn. Svensk TV tittar jag nästan aldrig på, men tack och lov bor jag så pass lägligt att antennen plockar in dansk TV. Skillnaden mellan svensk och dansk TV är stor. Till exempel säger de sällan "røv" på svensk TV. Vi som var unga på 70-talet kan även glädjas åt att emellanåt se Ole Søltoft dyka upp i vanliga filmer.

Vem vid sina sinnens fulla bruk vill sitta och se Gösta Ekman fjanta runt i Jönsson-ligan:

 

När man istället kan njuta av Ove Sprogøe i Olsen-banden:

Sen är det ju damerna också. I Danmark har de Lone Hertz, Ghita Nörby och Marlene Schwartz:

 

I de filmer som visas på svensk TV har vi Julia Caesar och Hjördis Pettersson:

 

 

 Fast det där var kanske inte helt rättvist, vi i Sverige får ju emellanåt även vila ögonen (och öronen) på allas vår Sickan:



På den sista bilden kom det med lite ögonfröjd för damerna också. Även där är det fördel Danmark, där har flickorna Dirch Passer att glädjas åt medan vi får nöja oss med Elof Ahrle:

 

 

Eh, nej, nu blev det fel. Jag skulle visst slutat medan det gick bra. Dags att lämna tv-tramset. Slutklämmen där: det finns bättre än svensk TV. Den dagen jag inte är tvungen att betala licensavgift längre lär jag sluta, omedelbums. Det ledsamma är att det rent tekniskt är så enkelt att fixa - bara att lägga SVT som betalkanaler. Så kan den som vill se på SVT betala för det, och vi som vill se danska lystspil göra det istället. Eller norska repriser av Fleksnes, om man bor norröver.

 

 



Jag fick också en prenumeration på Axess magasin. En tidning proppfull med artiklar som passar en surkonservativ gamling med värderingar från 50-talet. Månadens nummer handlar om statens reträtt. Hur staten drar sig tillbaka från bibliotek och badhus, och lämnar arenan fri för slödder och böss. Hur det offentliga försvinner från glesbygden, just i det ögonblick när vi börjar fylla upp den med asylsökande som behöver massivt med offentliga insatser.

Är allt statens fel? På ett vis är det civilsamhällets fel. Civilsamhället, vi alla, drar oss tillbaka. Till viss del med full avsikt: Tittar vi på gamla svartvita filmer, så är de fulla av scener där busen antastar en flicka på dansbanan och får ett par rejäla proppar av hjälten. Sådant kallar vi nuförtiden misshandel, våld skall utövas av polis om alls. Men i ett läge när det bara finns två fjärdingsmän i Norrlands län, så lär de flesta dansbanor bli rätt kaotiska tillställningar. Om polisen skall utöva sitt våldsmonopol, så krävs att polisen är synlig och på plats. Inte att polisen inte vågar gå in på öppen plats för att riskera att provocera drägget. Två trender går åt fel håll: polisen drar sig tillbaka från glesbygden och förorten, och asylinvandringen pumpar in mängder av nya människor där.

Civilsamhället drar sig också undan oavsiktligt. Eller, i alla fall, oönskat. Se på skolorna, till exempel, där elever får bete sig hur som helst och det enda som händer är att de lärare som vågar protestera blir tagna i örat.

Aha, så det är skolans fel!? Nja. Ungdjävlarna skall lära sig hut och hyfs hemma! Allt börjar i hemmet. Dock misstänker jag att de ynglingar som växer upp i en invandrarfamilj, eller kommer hit i skolåldern, har en tämligen strikt uppfostran hemifrån, där de lärt sig att uppstudsighet gentemot vuxna raskt resulterar i några hårda örfilar, och mer av varan om de inte bättrar sig. När de sedan kommer till den svenska skolan, måste kulturkrocken vara total. Ingen säger ifrån, ingen gör något. Allt är tydligen tillåtet!

Så jo, skolan har ett ansvar. Ansvaret att konsekvent visa barnen att det de (förhoppningsvis) lärt sig hemma gäller även i skolan, och att den som bryter emot reglerna raskt tas omhand. Där ser jag att det ofta brister idag. Är det mesiga lagar, fega rektorer eller lata lärare som är problemet? Alla har vi nog vår favorit att peka finger på. I vart fall verkar det som det man mest effektivt lär sig i skolan idag är att man får bete sig hur fan man vill. Vilket man sedan tar med sig in på bibliotek och badhus.

Trenden måste brytas. Jag tror inte det är polis som behövs, utan vuxna som från början säger ifrån och agerar konsekvent. För det första: lagar som tillåter vuxna att göra rimliga ingripanden, som att ta ett saftigt tag i den som missköter sig och dra dem därifrån. Sedan rektorer, chefer för bussbolag, ansvariga för simhallar osv som tydligt pekar och visar vad som gäller: ordning muss sein. Att de anställda är ansvariga för att ordning råder, och att det kommer uppskattas uppifrån när de säger ifrån, och att det absolut inte kommer uppskattas när rapporter kommer om att de ser mellan fingrarna på buset.


Men är det ett problem att den statliga servicen och arbetstillfällena försvinner från glesbygden? Jag är en sån där marknadsfrälst typ, som tycker att fria företag i konkurrens ofta lyckas hitta och tillfredsställa människors behov bättre än staten. Att Nokia och Samsung gör bättre telefoner än Televerket, till exempel. Att postkontoret här i byn försvann gjorde mig bara glad, lokala matbutiken och bensinstationen har både bättre öppettider och bättre bemötande än de gamla posttanterna.

Jo, viss service är bra om staten tillhandahåller. Jag tar hellre en länsman som plockad ur en Åsa-Nisse-film än ser byns begåvningsreserv bilda en lokalavdelning av Soldiers of Odin, Fatta Noll Man, AFA-Skåne eller vad nu det lokala gardet skulle komma att heta.

Som månadens magasin visar, så verkar också omflyttningen av statlig personal inte vara från landsbygden till Stockholm, utan från de små nedläggningsorterna till de lite mindre små "central"-orterna. Varför inte låta vart verk välja en pytteort och centralisera verksamheten dit?

Dock verkar det ju, enligt magasinet, som om civilminister Shekarabi har gjort lite åt det där sista: ruskat fram lite direktiv åt de statliga verken som gör att de värsta neddragningarna i glesbygden nu bromsas. Och det är en trevlig knorr: vi har en minister i Löfvens regering som åstadkommit något. Något positivt, alltså. Låt oss utropa en skål för Shekarabi, och hoppas att han levererar mer framöver.

Om nu någon tyckte det där var lite ironiskt och elakt, med en vass udd riktad vänsterut - alls inte. Medaljskörden i Reinfeldts andra ministär var minst lika blek. Många är de statsråd som då borde fått passivitetsvarning. Vi får väl minnas att det var alliansen som lyckades nedrusta försvaret och avskaffa beredskapspoliserna. Handlingskraftigt, förvisso, men knappast på rätt väg.

Vi har en tung sten att rulla uppåt framöver. Men i alla fall lite trevlig läsning på vägen.

Bah - humbug!

Titelns fras kommer från Dickens "A Christmas Carol". Den skall vi raskt lämna därhän. Viss koppling finns dock till texten, vi återkommer därtill.

För att börja med "humbug":

I gårdagens tidning kunde vi läsa om hur svenska forskare sågar den rapport som Försvarshögskolan skrev 2009 om hur islamismen sprids i Rosengård. Rapportens författare, Magnus Ranstorp, svarar idag. Hans tes är att vänstermuppar förklädda till forskare sedan länge blundat med bägge ögonen och gjort sitt bästa för att förneka alla problem/utmaningar som skulle kunna ha med Islam att göra.

Va, svenska forskare med Mao-glasögon, kan det vara så illa? Jodå, läs även dagens ledarsida, där ledarskribenten Bredberg berättar om hur hans svåger, Aje Carlbom, skrev en liknande rapport 2003, till skillnad från Ranstorps rapport ett riktigt forskningsarbete, men att även detta togs emot tämligen kallt av islamforskarna. Det man kan undra lite över, förutom forskarna, är Sydsvenskans ledarsida: om ni nu har så nära band till forskare som vet läget, var har er islamistkritik varit det senaste decenniet? Rädda för att gynna SD?

Sen kan vi spä på med att i tidskriften Kvartal lyssna på en psykiatriprofessor som berättar om den ovetenskapliga vänstervridningen inom hans eget fält.

Humbug är sannerligen inte att ta i i överkant. Tyvärr lever 68-vågens antifaktavåg kvar i flera humaniorafält, vilket gör det väldigt svårt att i debatter använda argumentet "forskning visar att...". Risken är att det bara är någons ideologiska insikter eller "analys" man vidarebefordrar. Dags att rensa ut och börja om från början. Att gå till den internationella forskningen hjälper heller inte alltid; skolforskning i både USA och Storbritannien verkar lika politiserad.


Sen kommer vi till bah. Bah-Kuhnke, alltså. Efter Kaplans gråvargs-fadäs verkar alla miljöpartister som har ett par hjärnceller kvar efter att ha stått och målat båten med giftfärger vilja distansera sig lite lagom från Kaplan, utifall att Löfven skrider till handling (osannolikt, förvisso, men vem vet). Bah-Kuhnke hävdar:

"Jag tycker det är ytterst olämpligt att vi statsråd finns i sammanhang där extremister också finns."

Ok. Då vet vi. Att bli inbjuden till samma middag som en extremist, och snällt sitta kvar på denna middag, en bit bort från den däringa extremisten, det är fult.

Men att ta en selfie med extremister, då?

Bah!