Den värdelösa värdegrunden

Jag har länge tänkt skriva några ord om värdegrund, och hur det verkar funka som ursäkt för de mest stolliga påhitt nuförtiden. Och så kommer Zlatan ivägen, och triggar Mats Skogkär på Sydsvenskan att hinna före mig.

Zlatan? Vad har han nu med något att göra, undrar jag som inte sett fotboll på 20 år. Men tydligen är han lite av mannen som gör vad som faller honom in. Han har vågat hävda att svensk damfotbolls största namn inte är mycket att hänga i gran bredvid Zlatan själv. Och kanske han har rätt? Kanske detsamma även gäller svensk herrfotbolls övriga giganter?

I vilket fall, för att nu återknyta till ämnet - värdegrund - så har Pia Sundhage, damlandslagets förbundskapten, kommenterat att Zlatans yttrande visar på brister i manlig fotbolls värdegrund. Här finns anledning att stanna till och tänka ett ögonblick. Vad bör finnas i en värdegrund? Typiskt svenska saker som allas lika värde, kompisanda, demokrati osv? Med tanke på att Pia Sundhage är kommunist, så misstänker jag att Pia själv skulle vara den första att åka ut om man började kritisera de som bryter mot värdegrunder. Att vilja störta demokratiskt valda regeringar medelst revolution, med våld införa den ideologi som redan har mördat en massa miljoner människor - vilken värdegrund kan det passa med?

Värdegrund används även av facket, som ursäkt för att utesluta medlemmar med sverigedemokratiska åsikter. Borde inte en grundläggande värdegrund för facket vara att värna om sjyssta villkor och löner för knegarna, snarare än att åsiktsregistrera och -bestraffa sina medlemmar?

Ja, just sverigedemokrater verkar vara populärt att angripa med värdegrund som grund. Logiken verkar vara:

1. SD skiljer på folk och folk. 
2. Det gör inte vi. 
3. Alltså har vi rätt att skilja på oss och SD.

Någon som begriper den logiken?


För att återknyta till Pia Sundhages kommunistiska böjelser, så får jag en känsla av deja vu när jag hör ordet värdegrund. För ett tag sedan läste jag Frank Dikötters bok om Maos Kina. Där beskrevs hur fritänkande kommunistledare kunde få höra av Mao att de led av "borgerliga tankar". Varpå sagda kommunistledare insåg att det var dags att hålla en räcka hyllningstal till Den Store Ledaren och ångra sina feltänk. Eller beställa en kista.

På liknande sätt börjar värdegrund användas i Sverige. Inte för att förbereda människor för nackskott, förvisso. Men för att tvinga in fritänkare i den ideologiskt rätta fållan.

Eller, för att citera Skogkär:

"Tanken att det går att uppnå något som liknar enighet i så komplexa frågor annat än på en väldigt allmän nivå är märklig.
Tanken att det är önskvärt är snarast totalitär."

Dags att lägga av?

Westerholm har lagt kepsen på hatthyllan, Anybody undrar om klockan är slagen. Skall även jag lägga ned?

Nej, jag tänker inte lägga ned för att mobben hylar. Inte än, i alla fall. Det är lätt att vara modig innan fienden står på andra sidan vallgraven.

Men ibland stöter jag på inlägg som får mig att undra vad sjutton jag bidrar med.

Som Nima Dervish, som plockar isär Aftonbladets rasistutmärkelse av Stellan Bojerud.
Som Stig-Björn Ljunggren, som reder ut varför det är inte bara rätt utan även gott och gagneligt att tillåta förintelseförnekelse.

I sällskapet känner jag mig lite kortvuxen.

Men jag fortsätter nog ändå. För min egen skull, om inte annat. Så jag kan se tillbaka om 10 år och se hur tokigt jag tänkte.

Jag har en näthatarsajt

Jag ser två separata frågor i den senaste tidens näthatardebatt:

1. Vilka metoder bör/får man använda för att leta rätt på människor med obehagliga åsikter?
2. Vad gör man sedan med de fula fiskar som sitter och sprattlar i nätet?

Låt oss börja med den första frågan. Det första jag då får göra är att närmare definiera "man". Jag anser nämligen att vad man får göra beror på vem man är. Jag tycker den lag vi har idag, som förbjuder staten att efterforska vem av dess anställda som talat med pressen, är bra. Det gör det möjligt att offentliggöra missförhållanden som det är i statens uppdragsgivares, dvs vi alla, intresse att offentliggöra. Jag vill även utsträcka detta förbud till att gälla privata aktörer inom vård/skola. För privata företag i allmänhet har jag ännu inga fasta regler; jag är inte för att man skall kunna röja viktiga företagshemligheter hur som helst, samtidigt som jag gärna vill att saker som Boforsaffären skall komma upp i ljuset. Kanske någon regel om immunitet vad gäller att röja sådant som är olagligt?

Vad bör polisen kunna göra? Att polis inte hur som helst får öppna mina brev eller kliva in över min tröskel tycker jag är bra. Vi medborgare är oskyldiga tills motsatsen bevisats, det skall krävas hög grad av misstanke och skriftliga beslut innan gränserna flyttas. Personregister av organiserad brottslighet och dess umgänge? Visst skall polisen kunna upprätta sådant, det blir svårt att bekämpa Hells Angels och Bandidos om man inte vet vilka de är. Men givetvis skall dessa register föras enligt reglerna, och vara föremål för oberoende granskning, så poliserna inte börjar registrera allt som rör sig. Poliser är ju liksom vi bara människor. Om något kan missbrukas så kommer det förr eller senare missbrukas, så låt oss inte inleda ordningsmakten i frestelse.

Privatpersoner, då? För att nu bli lite dagsaktuell: vad skall några privatpersoner som går ihop och kallar sig "Researchgruppen" få göra? De får givetvis inte öppna folks brev; där har vi lagar som raskt skulle förpassat dem in i finkan. De får samla in vad folk själva skickar ut i offentligheten: facebook-updateringar, tweets, osv. Däremellan finns en gråzon. Var är rimligt att lägga gränsen?

Jag skulle vilja ha ett skydd för data som ligger på nätet. Ungefär som mitt hem är skyddat; ingen får gå in där och plocka åt sig saker, eller klottra på tapeten. Oavsett hur dålig min säkerhetslösning är. Liknande skydd borde vi kunna ha på nätet, så att det som vi vill hålla dolt förblir dolt. Här hamnar jag antagligen på tvärsan emot alla nätets frihetsapostlar, men jag anser att anonymitet och sekretess är viktigt. I första hand gentemot staten, men även emot självutnämnda moraltanter och -gubbar.

Om vi nu hittar ett riktigt fult uttalande på nätet, med de metoder som står till buds; vad göra?

Vad gäller gamla hederliga tidningar, så är jag rädd för att vi har fått två parallella rättssystem. Vid "riktiga" brott så publiceras sällan namn. För det första krävs en formell anklagelse; att publicera på rykten gör endast riktigt usla tidningar. Helst skall det till en fällande dom, och ett rejält allmänintresse, som att den dömde är politiker.

Sen har vi de inte lika "riktiga" brotten. De som bryter mot våra oskrivna morallagar. Och där verkar det vara fritt fram nuförtiden att publicera och ställa folk mot väggen. Och det verkar också som om påföljderna är hårdare, och helt omöjliga att överklaga. Bryter du mot morallagarna så kan du förlora jobbet, bli utsparkad ur facket. Vore det inte barmhärtigare att återinföra kyrkstocken: näthataren får sitta kedjad på kyrkbacken en helg och ta emot skurar av ruttna tomater, men kan sen gå tillbaka till jobbet igen?

Ja, jag lutar åt att problemet inte är att vi publicerar alla möjliga dumheter. Avpixlat har redan varit igång och publicerat bilder på invandrare, och Expressen/AB tar nu upp manteln. Det verkar vara här för att stanna.

Det verkliga problemet är "den svenska ankdammen". Att alla skall tycka likadant, och fan ta den som inte gör det. Vi skakar på huvudet åt hur kyrkan för några hundra år sedan behandlade Galileo. Är vi bättre idag? Här kan jag rekommendera piratpartisten Christian Engströms tankar.

Johan Westerholm skriver klokt om Aftonbladets hantering av sverigedemokraten Stellan Bojerud. Samme Westerholm lägger nu ned sin blogg efter att han måst förklara för sina barn varför han hamnat på Aftonbladets lista över hatsajter. Han hade låtit Bojerud kommentera på bloggen. Aftonbladet kan visst inte sin Pippi - Prussiluskan var inte hjältinnan i berättelsen. Vi saknar dig redan, Johan!

Jag håller också med Alice Teodorescu: det är dags att protestera. Först Avpixlat, sendan Westerholm. Snart är det väl jag som är Sveriges värsta hatsajt. Jag är ju kritisk till dagens invandringspolitik, skolpolitik, bostadspolitik, osv. Både sverigedemokrater och kommunister är välkomna att kommentera här. Till och med extremisterna från Researchgruppen!

Så vad är receptet? Jag vill ha två saker:

1. Anonymitet på nätet. Det behövs en möjlighet att hävda sina politiska åsikter utan att åsiktspolisen knackar på dörren.
2. Större tolerans. Tolerans idag verkar betyda att hata rasister, och att alla är rasister. Riktig tolerans betyder istället att vi låter folk tycka även riktigt otrevliga saker, och säga dem högt. Inte utan mothugg, debatt är bra. Dock utan förakt, hat eller att de förlorar jobbet, blir utsparkade från facket, deras barn inte får gå kvar på dagis, eller vilka påföljder som toleransens riddare nu tycker är lämpliga. Det skall vara OK att hävda att Lenin var en hyvens kille - man skall inte behöva bli sparkad från sitt jobb som chef på Aftonbladets kulturredaktion. Inte ens om man skriver det öppet i den egna tidningen.

Ett anspråkslöst förslag

I Sydsvenskan den 12 november läser jag att två sossar, Anna-Lena Hogerud och Olle Holmberg, har kommit på något riktigt smart. Så smart att de inte riktigt själva fattar vilken idé de sitter på. Tyvärr verkar artikeln inte finnas på nätet.

Lund och dess grannkommuner verkar ha problem, enligt artikelförfattarna. Nu när gymnasieelever själva får välja var de skall gå i skola, så blir skolorna i Lund överfulla medan skolorna i mindre heta kommuner (Eslöv, om jag själv får gissa; staden har ungefär samma rykte som Åmål här nere i Skåne) gapar tomma.

Ett citat från artikeln visar hur författarna ömmar om de stackars kommunpolitikernas väl och ve:

"Det är ingen lätt sak att planera utbildning när valfriheten rör så stora områden och så många människor."

Förvisso inte. Men nu finns inte valfrihet och marknad till för att göra livet lätt för de som producerar tjänster, utan för de som konsumerar dem.

Författarna tar också upp det fria valets nackdelar gällande sociala aspekter. Motiverade elever söker sig hemifrån, och dränerar därmed hemorten på motiverade, intelligenta elever. Segregationen tilltar.


Kommen så här långt, så inser jag att här finns fröet till en ny giv för Sverige.

Tänk bara på Sveriges glesbygdsproblem. Unga, välmotiverade människor lämnar hemorten för att flytta till Stockholm för att studera på universitetet. Landsbygden dräneras på högskolestuderande kvinnor, och kvar sitter sjukbidragstörstande jägarmän. Trycket på bostäder och utbildningar blir hårt i storstaden, och i glesbygden finns intet kvar.

Här funkar artikelförfattarnas medicin som rena trolldrycken. Förbjud helt enkelt folk att flytta från sina kommuner! Segregationen avstannar; intelligenta, driftiga människor stannar kvar i Degerfors och Grums och får orterna att blomstra. Bostadsköerna i Stockholm blir ett minne blott, när tullarna verkligen blir tullar som ingen får passera.


Och tänk sen när SD får tag i den här idén...

Tårtan

I min oskyldiga ungdom var Tårtan en anarkistisk och humoristisk TV-serie:



Nu är det inte lika roligt längre. Som vanligt är jag sist på nyheten, jag skulle blivit en usel journalist. Alla har redan sagt allt som behöver sägas om Åkessons gräddbomb:

• Åsa Linderborg överraskar mig positivt. "SD ska man  bemöta med argument, solidaritet och humor". Gäller alla, inte bara SD.
• Anybody pekar på hur de som bekämpar SD beter sig som en blandning av gatuligister och gated community-vurmare.
• Både DN och SvD är tydliga med att fördöma det politiskt motiverade våldet.
• Björn Andersson, en av de sossar jag gärna är oense med, skriver också bra. Kommentarsfältet, däremot...
• Mattias Irving på Dagens Seglora summerar de senaste dagarnas reaktioner, och typer av reaktioner.

Det enda jag läser som gör mig riktigt besviken kommer från Feministiskt Perspektiv, där någon som säger sig arbeta för medborgerliga rättigheter kallar den tårtande kvinnan för hjältemodig.Själv tycker jag ju det är en medborgerlig rättighet att slippa få saker kastade på sig. Liksom det är fel när skånska småglin i Tomelilla kastar kottar på en slöjförsedd muslimsk kvinna, så är det fel när en gammal tant kastar tårta på en partiledare.

En sak jag tycker kommer bort lite i allt tårtfniss är det som Anybody kommer in på i inlägget ovan. OK, det är inte helt bra att en tant kommer så nära Åkesson att hon kan bjuda på Gustav Adolf-fika, SÄPO-vakter till trots. Men har ni sett vad som försiggick strax intill?

Kolla in den här sidan hos Dissidenten Stenqvist (varning för känsliga läsare: I som här inträden kommer till SD-land).  Där finns ett videoklipp från boksigneringen. En skränande pöbel, jag hittar inte bättre ord. Gammal och halvdöv hör jag inte vad de skriker, men de låter inte särskilt vänliga. Vuvuzuelorna verkar numera ha övertagit nyckelskramlandets roll. Med lite inlevelseförmåga kan jag tänka mig hur trevligt det är att mötas av ett sådant uppbåd. Tänk hur kul det vore med 100 skränande liberaler som tystar förstamajtalen? Ja, jag vet, det känns rätt otänkbart.

Om detta borde vi tala väl så högt som om tårtorna.

Antidemokrater. Har ni något bättre ord på dem?

Det goda hatet slår till igen

Ett par aktuella händelser visar att det goda hatet ifrån vänster, på nätet och i verkligheten, lever och frodas.

• Via Högberg får jag reda på att ännu en av de elakingar som vill riva ned välfärden och lägga ned skolor har fått sitt rättmätiga straff, via en misshandel i sitt eget hem. Ja, så hade det väl i alla fall låtit ifrån twitter-vänstern om det hade varit en moderat skolpolitiker som hade fått spö. Nu var det dock en socialdemokrat, varpå intersektionalitetsanalysen blir lite svårare. Är det OK att hata de som drar ned på vår välfärd, även när de är vänster? Själv tycker jag det är mer rimligt att tycka illa om de som begår våldet - men tycker att hat är ett för starkt ord för denna känsla.
• Via Certatio läser jag att det finns feminister som bejakar manshat, som ser det som en självklarhet att hata förtryckarna. Och med förtryckare menas då alla män, inte bara de som bär sig illa åt. Hatet verkar inte bara uttryckas av kommentarsfältsherrar, utan även av en och annan uppburen, offentlig person.

Jag misstänker att jag inte kan nå hatarna med mina argument. Låt mig därför istället luta mig mot ord framspunna av en vänster- och feministikon: Maria Sveland. Så här skriver hon:

"Inför själva hotet om våld påverkas grupper av människor och anpassar sig på olika sätt. Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens. Dessutom sipprar hatet ner och färgar av sig på sådana som befinner sig längre in mot mitten. Vanliga mainstream-krönikörer, författare, journalister som plötsligt skriver och säger saker som återigen får det att fladdra oroligt i min bröstkorg."

Jag kunde inte sagt det bättre själv. När en mainstream-mediapersonlighet som Kakan Hermansson spyr ur sig hat, då har det gått för långt.

Så snälla tokvänstern: lägg ned hatet.

Nu invänder förstås de från tokvänstern/tokfeminismen att deras hat är ofarligt; ingen från deras grupp har ännu på allvar skadat någon. Där har jag några små invändningar:

• När Breivik slog till, så hade ingen en tanke på att en blond, blåögd norrman skulle kunna få för sig att plantera bomber och meja ned barn. De flesta gissade initialt, med glädje eller bävan, att det var en islamist i farten. Så varthän vårt hat kan leda vet vi inte i förväg. Den dag någon stolle tar ert hat som förevändning för sin blodtörst är det lite sent att säga "förlåt".
• Som vi såg ovan så har ju faktiskt någon misshandlat en skolpolitiker som drog ned på välfärden. Visserligen vet vi inte om förövaren var höger, vänster eller mittemellan, men enligt Sveland så lär ju det utbredda hatet emot ondskefulla välfärdsnedrivande allianspolitiker sänkt ribban något.
• 
  
• Valerie Solanas, Kakan. Man kan inte både ha kakan och äta den, ens om man heter Kakan. Att hävda att den egna gruppen aldrig kommer ta till våld, samtidigt som man hyllar ett våldsförhärligande manifest och dess pistolskjutande upphovskvinna, det ger en skärande logisk dissonans.

De taxikörande ingenjörerna

GT har gjort en snabb analys av taxiförare i Göteborg, och kommer fram till att 26 av 30 undersökta förare har högskoleutbildning. Ingenjörer och jurister ansvarar för fredagens fyllekörning från krogen.

Migro-rapporten om integration refereras i artikeln, något som gör författaren, Segerfeldt, lite upprörd. Han anser att rapporten tas till intäkt för att invandrade akademikers taxiarbete är grundat på svensk rasism. Själv förstår jag inte alls hans slutsats - var i artikeln står att det är pga rasism som invandrare inte får jobb? Artikeln är faktiskt totalt ren på vare sig ansatser som slutsatser gällande orsaken till läget.

Varför får inte invandrade ingenjörer jobb som ingenjörer, då? Segerfeldt har en förklaring:

"Det kan vara så att en oljeingenjör med en trettio år gammal utbildning från Irak, som inte behärskar svenska eller engelska, inte har den kompetens som krävs för att få ett svenskt ingenjörsjobb. I alla fall inte till den lön som krävs enligt kollektivavtalen."

Nja. Han är något på spåret, men når inte ända fram. Jag är själv ingenjör, och har därmed viss insikt i ingenjörers arbetsmarknad. Vi har faktiskt fri lönesättning! Det är jag och chefen som tillsammans avgör min lön, inte några avtal. Visst, lokala ingenjörsfackklubben kan ha lite synpunkter vid de årliga förhandlingarna, men vid en anställning så är lönesättningen helt fri. Om ett företag ville anställa Irakiska oljeingenjörer för 5000 SEK/månad, så skulle facket inte göra ett skit. Ingenjörsfacket är inte Byggnads. Vi har aldrig strejkat under mitt yrkesliv.

Så varför anställer inte företagen utländska ingenjörer då? Det enkla svaret är att det gör de visst. På min förra arbetsplats hade jag en polsk chef, och kollegor från Makedonien och Indien.

Men varför får inte irakiska ingenjörer jobb, då? Det talas vitt och brett om ingenjörsbrist, varför får de inga jobb? Mitt enkla svar där är att det finns ingen ingenjörsbrist. Denna brist ser man när man i enkäter frågar företagen om de tycker det bör utbildas fler ingenjörer. Eftersom utbildning är gratis för företagen, och de flesta företagsledare någon gång hört talas om lagen om tillgång och efterfrågan, så svarar de givetvis "hjälp, vi har akut brist, utbilda genast tusentals fler ingenjörer". Om staten kom och frågade mig ifall det behövdes stora statliga insatser för att skapa billig, högkvalitativ maltwhisky, nog tusan hade jag svarat med ett rungande "Ja!"?

Finns då inget som kan göras, för att de irakiska taxiförarna skall kunna jobba som ingenjörer igen? Jodå:

• I Sverige gäller Jante-lagen. Speciellt starkt gäller den när utbildningar skall värderas. Den som försökt byta mellan svenska tekniska högskolor, och sett hur det som varit värt ett halvårs studier i Stockholm inte varit värt ett piss i Göteborg, inser att irakiska högskoleutbildningar antagligen inte värderas särskilt högt. Här kan svenska staten göra en insats för att rätt värdera de utbildningar invandrare har, samt skapa utbildningsvägar för komplettering som inte innebär att man får börja om från början i dagis. Om detta lyckas borde det även öka incitamentet för asylsökande att faktiskt hala fram korrekta identitetshandlingar; för utan papper på sin utbildning lär man inte komma långt i formalias förlovade hemland. 
• Privatisera arbetsförmedlingen. Och effektivisera den statliga. Mina erfarenheter av AF är usla - någon som har några bra erfarenheter? Som det står i artikeln, så tar AF ofta den enkla vägen. Varför anstränga sig med att leta ingenjörsjobb på Volvo eller SKF åt Ali, när pizzeriorna skriker efter degknådare?

Till sist: har någon undersökt hur många av de icke invandrade taxiförarna som har högskoleexamen? Svaret kan bli överraskande. Den enda taxichaufför jag känner är pursvensk och har högskoleexamen.

Biskopen är rökt!

Jovisst, rubriken anspelar lite vagt på Sören Holmbergs berömda uttalande mitt i valperioden om att Alliansen var rökt, varpå de hämtade upp sig (mycket tack vare supporten från socialdemokratins vänsterflygel) och vann valet.

Nej, idag tänkte jag inte tala 2014. Däremot några ord om valet av ny ärkebiskop. Utfrågningar av kandidaterna har pågått ett tag, i rätt massiv mediaskugga, trots att det för närvarande inte finns någon melodifestivalskvalsuttagning att rapportera om. Biskop Antje Jackelén ifrån Lund har skridit fram som en given kandidat: Hon tror givetvis inte att en allsmäktig Gud klarar av att fixa under såsom jungfrufödelse. Hon är så positiv till dialog med andra religioner att hon inte kan ge något klart svar på vem som är bäst av Jesus och Mohammed, samtidigt som hon avfärdar de med andra åsikter än henne själv inom det egna samfundet med att de totalt missuppfattat vad det handlar om. Helt klart har Antje den politiska självbevarelsedrift som krävs för att bli ärkebiskop.

Trodde jag, alltså. För nu är hon rökt. Helrökt, med enrisspån och rubbet. I dagens sydsvenskan får hon frågan vad hon lyssnar på för musik, och svarar:

"indianmusik"

Och där försvann kandidaturen, lika raskt som om hon hade sagt att hon äter negerbullar till kaffet. Det finns en lista på ord man helt enkelt inte får använda om man skall vara påtänkt till offentliga uppdrag. På den listan finns numera diverse potentiellt stötande eller nedsättande benämningar av den amerikanska urbefolkningen uppsatt. Och dessvärre hör indian till dessa benämningar.

Kanske dags att göra listan officiell, så vanliga hederliga människor inte råkar åka dit av misstag?

Prussiluskans återkomst

Det är väldigt vad mycket åsikter vi har om andra människors spritintag. Man får inte dricka alkohol på arbetstid. Man får inte dricka alkohol på tjänsteresor. Man får inte dricka alkohol på representation. Ja, det verkar som man helt enkelt inte får dricka alkohol.

Nu senast är det några politiker ifrån Staffanstorp som åkt ned på en bomässa i Cannes, och under resans gång hävt i sig lite starkvaror. Och sedan lämnat in kvitto på dessa! Vilka Uppdrag Granskning fått tag på, varpå lokaltidningen nu haft flersidesuppslag och förstasidesartiklar flera dagar i följd.

Vilka är då brotten?

De har beställt in frukostmacka med starköl och Gammeldansk vid avfärden. Detta upprör många - dricka sprit på morgonen!? Låt mig välkomna alla godtemplare från Knohults och Mariannelunds socknar ned till mitt Skåne. Här är det en självklar ritual att när man bordar Danmarksbåten i Helsingör, de gamla svävarna från Malmö hamn till Kastrup som sen blev katamaraner och till sist bro, eller om man via bron kommit till Kastrup, så är det första man gör för att fira att man lämnat Storebrorssverige och anlänt till den koloniala frihetens land att man går till fiket och beställer räkmacka, dansk pilsner och Gammeldansk. Den enda variationen på ritualen är om det blir en Hof eller Tuborg. Så jag ger politikerna tummen upp för att de uppför sig som äkta skåningar.

De har druckit champagne till lunchen. Men vänta nu, de var i Frankrike. Att åka till Frankrike och inte dricka champagne, det är väl som att åka till Skåne och inte dricka, ja, Skåne.

Men har politikerna inte gjort något fel då? Jo, några saker ser jag:

• De har varit korkade nog att spara och lämna in alla sina kvitton. Hur dum får man vara, egentligen? I Sverige skall en politiker aldrig säga något, aldrig tycka något, aldrig göra något. Idealpolitikern är en skyltdocka - jag misstänker att i alla fall Billström är en sådan. Det hade varit så mycket enklare att bara ta vanligt hederligt traktamente. Så hade alla själva fått välja om de ville ha en sallad eller oxfilé, bordsvatten eller renat. Och journalisterna hade inte haft ett skvatt att skriva om.
• De drack vodka till lunchen i Frankrike. Jäkla barbarer! Är man nu i Frankrike så kan man väl passa på att prova de ypperliga destillaten: Cognac, Armagnac, Calvados osv. Åt de mammas köttbullar till också?
• De verkar inte ha nån koll på grunderna till en arbetsgivarbetald resa. Där skall finnas ett späckat program med studiebesök, konferenser osv. De ursäktar sig med "men vi pratade ju jobb hela tiden". Jösses! Det där har sekreterarna på varenda företag jag jobbat på, statligt som privat, haft total koll på. Att sekreterarna på kommunen inte direkt skickade tillbaka ansökan när de inte fick se något konferensprogram, gör att det är dags att fixa till ordentliga betalningsrutiner i den kommunen.

Och sen det som diskussionen egentligen borde handla om: vad i hela friden gör Staffanstorpspolitiker på en mässa i Frankrike? Har de inget vettigt att göra i Staffanstorp? Att någon tar en nubbe på en resa är en skitsak, men om någon reser ut i en vecka helt i onödan så är det dags att protestera.

Vart tog ungdomens varumärken vägen?

Ett tecken på att gubben börjar bli gammal är att många varumärken jag vant mig vid sedan ungdomen inte längre finns. Nej, det här kommer inte bli ett gnällinlägg om raketost. Inte heller skall jag beklaga SAAB-fabrikens hädanfärd. Nej, här gäller det viktiga saker.

Kondomer.

Var just på apoteket. Inte ett spår av gamla vänner som Black Jack, eller Näcken (den knottriga). Nu heter gummimännen saker som Power och Thin.

Det är så man kan bli kommunist.

Några tankar om "de främlingsfientliga"

Till att börja med, varför citattecknen i rubriken? Är jag en sån där iriterande typ som står och viftar med två fingrar i varannan mening? Tanken därbakom är att jag ogillar att sätta etiketter eller diagnoser på de som inte tycker som jag. Jag vill inte kalla kommunister för demokratifiender, moderater för arbetarfiender, osv. Så istället för att kalla de som inte vill ha samma invandringspolitik som jag för något otrevligt, så låt oss t. ex. kalla dem Sverigedemokrater. Räcker bra.

Dagens mediaflöde har gett gott om material till att kommentera den sverigedemokratiska politiken. I Sydsvenskan uppger de att Höyre-ledaren Solberg efter valet kanske kommer bilda regering ihop med Fremskrittspartiet, och att det senare har en del ljusskygga förslag. Låt oss nu titta på dessa förslag i lugn och ro, i stället för att reflexmässigt korsa oss, spotta över axeln och gå åt andra hållet:

• Norge bör driva egna flyktingförläggningar i Afrika och Asien. Men det låter ju alldeles utmärkt! Nog har vi alla läst i tidningarna om hur det är att bo i flyktingläger? Dålig hygien, usla tält att bo i, och går man utanför lägret för att hämta ved, vilket man måste, så blir man våldtagen, ihjälslagen eller både ock. De som bor i lägren är dessutom de riktigt fattiga, som inte har råd att betala den obligatoriska flyktingsmugglingsavgift som gäller för att ta sig till svenskt territorium, vilket man måste göra för att kunna söka asyl i Sverige enligt den rådande generösa (sic!) flyktingpolitiken. Antag att Norge eller Sverige satte upp stora flyktingläger i omkretsen till världens stora konflikthärdar. Antag dessutom att där bjuds på näringsriktig, ekologiskt närodlad kost, och vettig logi. Då borde vi kunna hjälpa långt fler flyktingar än vad vi kunde innan, till betydligt lägre kostnad. Säkerhetsläget borde vi kunna ordna med att flyga ned en packe svenska soldater, nu när de skall börja dras ut ur Afghanistan. Nu när Juholt är ute ur politiken kanske vi till och med kan få ned några skarpladdade Jas-plan som kan ge omkringdrivande banditer en salva över bogen. Någon som ser det främlingsfientliga i detta förslag?
• Flyktingar som far hem på semester ska förlora sitt uppehållstillstånd. Lite mer omdebatterbart. Men visst, jag fattar Fremskrittspartiets utgångspunkt. Om du fått asyl för att du flytt ett dödshot i land X, och sedan åker till land X för en årlig semester, vad bestod då hotet av? Vad bör staten göra? Tänk tanken att någon fått sjukpension pga arbetsoförmåga, och sedan ertappas med att arbeta svart. Bör de få behålla sjukpensionen? Om man inför detta, så får det dock göras med förnuft. Det är inte ovanligt att folk flyr från en konflikthärd, kommer hit, får asyl, varpå sedan situationen i ursprungslandet ordnar upp sig, varpå man kan börja åka hem. Det skall givetvis vara OK.
• Äktenskap ska inte ligga till grund för invandring. Jag har sett två grupper av äktenskapsinvandring som kritiseras i debatten: vita kränkta män som importerar och misshandlar thailändskor, och invandrare som importerar tvångsgifta kusiner till sina döttrar. Jag antar att det främst är den senare gruppen som Fremskrittspartiet vänder sig emot, den förra misstänker jag de vill ha som väljare. Visst, det är viktigt att stävja det missbruk som sker, men släng inte ut barnet med badvattnet. Misshandel och tvångsgifte har väl redan sin plats i brottsbalken? Sen ser jag ju som extremliberal positivt på att den som invandrar via giftermål kan försörja sig själv och inte ligger staten till last, men det är ett annat förslag.
• Bara norska medborgare ska få sjukpeng och andra förmåner. Ja, sådant här har ju vi som förespråkar fri invandring varit inne och sniffat på. Att det skall vara fritt att invandra utan att staten har något att säga till om, men att däremot den som vill göra anspråk på statens resurser har ett nålsöga att passera. Att medborgarskapet skulle vara detta nålsöga anser jag vara helt fel, dock. Tänk tanken att en amerikansk professor skulle tillbringa några år vid ett svenskt universitet. Skulle han inte få sjukpeng osv? Gränsen bör på något sätt gå vid att man bidrar till statskassan, t. ex. genom att ha ett vanligt, vitt jobb.

Så, som avslutning på detta stycke: jag har väldigt svårt att se det rasistiska eller främlingsfientliga i förslagen. Oavsett om jag håller med eller ej.

Sen har vår egen Jimmie varit i farten, den här gången med en bredsida emot Svenska Kyrkan. Åkesson gör ett antal påståenden, påståenden som tidningen i neutralitetens namn är noga med att formulera just som påståenden från Åkesson, och inte som fakta. Eftersom jag själv är inte bara medlem i SvK, utan även aktivt följer den hetsiga debatt som pågår där (och som Sydsvenskan inte verkar ha en susning om), så tänkte jag kommentera några av dessa påståenden:

• "Intoleransen mot oliktänkande breder ut sig." "Präster som vågar opponera sig mot den politiskt korrekta ordningen inom kyrkan hängs ut, kallas till upptuktningssamtal eller omplaceras". Jodå. Ingenstans är intoleransen så stor som hos de självutnämnt toleranta. Vill du bli präst, men anser att kvinnor ej bör bli präster? Sorry, du har yrkesförbud. Har du samma åsikt, men är redan präst? Glöm alla tankar på befordring. Har du gammalkristna åsikter om homosex? Samma sak. Har du gammalkristna åsikter om polyamori klarar du dig än så länge, men vänta bara tills riksdagen knackar på nästa gång. Seglora Smedja, en vänstern nära knuten tankesmedja finansierad av SvK, ägnar mycket tid åt att röka ut rasister och högeravvikare i kyrkan. Några som fått smaka på piskan är Annika Borg (som feminist var hon inte så glad åt kyrkans närmande till islam) och Helena Edlund. Den senare anklagades upprepade gånger av smedjan, mot sitt nekande, för att vara Sverigedemokrat. Vilket enligt henne ledde till att andra präster i Malmö inte hälsade på henne längre, och att hon omplacerades. Själv skiter jag i vilket parti hon röstar på eller är medlem i; det här stinker som McCarthy-tiden.
• Jimmie hävdar att det finns ledande personer i kyrkans organ som kräver förbud mot att invandringskritiker prästvigs. Jag vet inte exakt vem som kräver vad, men jag vet att Kyrkans Tidning på ledarplats kräver just detta. Åsiktsregistrering. Yrkesförbud. Herrejävlar!
• Kyrkan ska inte lägga sig i flyktingpolitiken, kräva amnestier, uppmana till att gömma flyktingar. Även jag tycker att kyrkan är lite väl politiserad, men här kommer faktiskt evangeliet in och skaver. Där finns massor med relevanta bibelstycken om hur man skall hjälpa de behövande, berättelsen om änkans skärv, berättelsen om den barmhärtige samariten, osv. Det går inte att säga att det är Guds vilja att vi skall skita i Somalia och sköta vårt. Vi skall ta hand om våra bröder. Däremot kan vi säga att vi just nu inte orkar med mer, och be om förlåtelse för denna får underlåtelse. Att hjälpa flyktingar är en kristen plikt.
  Dock kan jag hålla med Jimmie på ett sätt: det är inte en kristen plikt att tvinga andra att hjälpa. SvK-politiken verkar ofta vara just klassisk vänsterpolitik, att vi alla hjälps åt via skattsedeln. Men Guds och Jesu förmaningar är mer direkta än så, de riktar sig till var och en individ. Så jag är faktiskt lite förvånad över att inte ärkebiskopen ställer sig upp och kraftigt stödjer Sara Skyttedals förslag om frivilliga skatteinbetalningar. SvK kunde ju starta ett skattekonto dit medlemmarna frivilligt kund skänka, säg, en tredjedel av sina inkomster. Intäkterna skulle sedan gå till att finansiera en massiv ökning av invandringen, rädda miljön, köpa ut några kvinnoprästmotståndare, eller vad SvK just nu vurmar för.
• Kyrkan har aktivt börjat stödja islamiseringen. Ordvalet "islamisering" vänder jag mig emot, det väcker bilden av en hord blodtörstiga muselmaner med kroksablar som väller över Öresundsbron. Men han har en poäng. Kyrkan har haft en tendens att vara ohyggligt utslätad i samtal med andra religioner, hävda att alla religioner leder till himlen, till och med avlöna en imam. Återigen kommer här bibeln ivägen. "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Glöm inte att kristendomen bygger på att Gud lät sin egen son spikas upp på ett kors för att människorna skulle frälsas. Vilken helgalen Gud gör detta om det inte är absolut nödvändigt!? När präster står och säger "det går lika bra med Islam", så tycker jag de bör ta konsekvenserna av sina yttranden och byta anställning till ABF, Röda Korset, Amnesty eller någon liknande, icke-religiös organisation.
  Missförstå mig inte, jag gillar Islam och muslimer! Vafalls? Ja, ni kan se mig som en hockeysupporter. Jag gillar att snacka om mitt nördintresse. Speciellt med andra som delar detta intresse. Bara kul om de håller på andra lag, då har vi lite att retas med varandra om. Bara det där med treenigheten kan hålla igång en kväll ihop med en muslim. Men det värsta som finns måste vara att som hockeyfan hamna i ett sällskap där alla spelar Minecraft. Vad pratar man om då? Så mina antagonister är inte muslimer, det är ateisterna. Och, framför allt, de hockeyfans som påstår att det inte är Björklöven som är det enda sanna laget.
  De präster som protesterat emot att alla religioner är lika bra har tagits ned hårt, med tillmälen om rasism, islamofobi och "det luktar brunt".

Efter att Åkesson fått anklaga SvK för dess partipolitisering, så får SvK försvara sig.  Komiskt nog sker detta genom att två partipolitiker uttalar sig! Först min partikollega Hans Wallmark:

• "Den som likt Jimmie Åkesson tror att en kyrka är enhetlig och monotelitisk (sic!) har inte fattat någonting. Det finns oerhört många röster i Svenska kyrkan."  Jovars, i en organisation där mer än 50% av svenska folket är medlemmar finns många röster. Det som är problemet är att vissa av dessa röster trampas på. Hårt.  Vilket jag försökt visa på ovan. Tror du jag skojar, Hans? Försök gärna komma ut som Sverigedemokrat eller anti-HBT, så ska du få se på hur vänligt och accepterande klimatet blir. Kanske dags för ett studiebesök hos Dag Sandahl?
• "Om han nu är kritisk till politiseringen av Svenska kyrkan är det konstigt att man skulle rösta på Sverigedemokraterna. Det är som att välja mellan fotogen och bensin. SD vill ju politisera kyrkan ännu hårdare." Där håller jag med.  Rösta gärna i kyrkovalet. Men rösta då inte på några politiska partier, utan på de som vill att kyrkan skall vara ett religiöst samfund. Min rekommendation: Frimodig Kyrka.

Sen är det dags för Olle Burell, socialdemokrat:

• "Åkessons frontalangrepp visar att Svenska kyrkan går den enda vägen den kan gå – för alla människors lika värde." Aha, jag fattar, Olle. Om Åkesson är för något, så måste vi vara emot. Väldigt djupsinnig politisk analys. Dags för mig att saxa lite ur Sverigedemokraternas hemsida om deras politik: "Partiet förordar en generell och solidariskt finansierad välfärdsmodell där utgångspunkten är att alla barn oavsett familjebakgrund, bostadsort och föräldrarnas inkomst skall ha goda grundförutsättningar att lyckas i livet och där alla skall kunna lita på att samhället träder in hjälper en när man av olika anledningar inte kan stå på egna ben,". Ok, Olle, det är alltså denna politik socialdemokraterna kommer bekämpa 2014?
• "En kyrka som sätter kärleksbudskapet i centrum och går före med samkönade äktenskap provocerar helt naturligt en person med de värderingar som Jimmie Åkesson har." Vafalls? Var har Åkesson hävdat att samkönade äktenskap är fel? Det jag hittat på SDs hemsida om HBTQ är detta: "Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid." Återigen, Olle, är det detta du vill bekämpa?

Så, för att summera: Ja, jag tror Åkesson har många poänger med det han säger. Nej, jag vill inte ha in SD i SvK, jag vill ha ut alla politiska partier. Och SvKs ledning verkar antingen inte se något om vad som händer innanför murarna eller så låtsas man som om det regnar.

Men barnen, då?

Sveriges främste mimare, Stefan Löfven, har brutit sin tystnad och publicerat en artikel om skolan ihop med Magdalena Andersson. Att Löven säger något överhuvud taget är intressant, att han väljer uttala sig om ett av mina favoritområden (ja, jag har gått i skolan en gång i tiden, så jag är expert...) är, ja, ännu intressantare.

Så vad säger de? Där finns en del att rota i.

• "En skola av hög kvalitet är avgörande för alla barns möjligheter i livet och är en förutsättning för ett jämlikt samhälle." Ja! Att sossarna efter decennier av nedmontering av just kvaliteten i svenska skolan nu står upp för hög kvalitet är oerhört glädjande. Dock vill jag gärna veta vad som menas med hög kvalitet. Är det att alla lär sig räkna, läsa och skriva? Eller att alla blir genus- och miljömedvetna?
• "Elever och deras föräldrar ska ha rätt att välja skola." Men jösses, det låter ju som om det är Björklund som är deras spökskrivare. Tidigare har sossarna varit väldigt tydliga med att det är kommunpolitiker och -byråkrater som vet bäst var våra små skall gå i skolan. Dock vill jag gärna veta hur Löfven tänker garantera oss föräldrar den rätten, när han gör sitt bästa för att stänga ned alternativen. I en röd kommun med vetorätt emot etableringar lär vi få lika mycket valfrihet som den som köper en T-Ford.
• "Skolforskaren John Hattie visar att byte av skola är något av det mest skadliga för en elevs kunskapsutveckling. Då kan vi inte ha ett skolsystem som är uppbyggt kring idén om att skolor ska kunna gå i konkurs." Den där forskningen skulle jag vilja veta mer om. Innebär det även att vi bör förbjuda skolbyten mellan dagis/grundskola/gymnasium? Bör vi även förbjuda föräldrar att flytta under barnens skoltid? Löfvens oro vad gäller JB-konkursen förstår jag dock. Här skulle staten kunna ställa upp regler, utan att rakt ut förbjuda. Till exempel att ett företag måste garantera, via fonder eller försäkringar, att påbörjad undervisning kan avslutas. Men då måste den lagen även gälla kommunala skolor! Glöm inte att även kommunala skolor läggs ned, till exempel Rosengårdsskolan i socialdemokratiskt styrda Malmö. Vad har du för förslag för att hindra det, Löfven?
• "JB-konkursen aktualiserar också den bristande kvaliteten i många gymnasieskolor. En rad elever får inte den utbildning de har rätt till." Helt rätt av Löfven att uppröras över detta. Något måste göras! Men varför talar Löfven endast om privata skolor och vinstens förbannelse? De kommunala har ju minst lika stora problem, problem som ju absolut inte kommer åtgärdas av vinstförbud eftersom de skolorna inte går med vinst idag.
• "Företag med samhällsuppdrag ska inte kunna tjäna pengar på att leverera dålig välfärd." Låt mig fixa det där citatet för dig, Löfven. Det borde stå: "Ingen ska kunna leverera dålig välfärd." Oavsett om det är kommun, landsting, stat eller Krösus Sork som står för leveransen.
• "När elevkullarna ökar eller minskar behöver antalet utbildningsplatser anpassas. Men i dag finns det inte någon som har ansvar för eller befogenheter att dimensionera antalet utbildningsplatser utifrån antalet elever." Nej, det finns ingen planekonom som hanterar detta. Lika lite som det finns någon planekonom som dimensionerar antalet bilverkstäder, köpcentra eller tandläkare. Detta sköter marknaden bäst, när enskilda aktörer får bedöma om det är möjligt att dra igång ett företag och få en rimlig vinst. Ibland missbedömer de, och då får de ta stöten. Empiriska studier av planekonomi vs marknadsekonomi har sällan utfallit till den förras fördel.

Min tolkning av Löfvens artikel är, lite elakt tillspetsat, att han skiter i barnen. Han använder dem endast som ett argument för sin egen käpphäst, att företag inte ska få gå med vinst. För hade det varit barnen han värnade om, så hade han i alla fall sagt ett ord om hur man kvalitetssäkrar den offentligt drivna skolan. Eller tror han likt den gode Dr Pangloss att den bästa av alla världar råder i den kommunala sfären?

Är jag för elak nu? Socialdemokraterna kanske har en hel hög med förslag på hur den kommunala skolan skall bli kvalitetens och valfrihetens högborg? Hör gärna av er om ni vet.

Men vad gör jag om det blir dans?

Jag är en stor fan av Gaston Lagaffe. Kanske beror det på att jag känner igen mig i hans totala improduktivitet på kontoret. I vart fall så har serien några återkommande teman, där väl det mest kända är när direktör Gyllenhammer kommer på besök för att skriva under ett kontrakt, men ständigt hindras av Gastons påhitt.
Ett annat tema är där Gaston, ofta på förslag från Nicke, iklär sig nån våldsamt opraktisk maskeradkostym: amfora, Sputnik, säl, Marsupilami osv. Kostymen låser fast hans händer och fötter, varpå Gaston i sista rutan yttrar: "Men vad gör jag om det blir dans?"

Det här kommer jag att tänka på när jag hör att några Laestadianer lyckats få sina barn undantagna från skolans dansundervisning av religiösa skäl. Skolverket är upprört. Och det verkar som om de flesta liberala debattörer också hamnar på samma sida som Skolverket: att det är i barnens intresse att inte föräldrarna får sin vilja igenom. De enda som i någon mån ställt sig på Laestadianernas sida är Sydsvenskan, som menar att några timmars dans inte är så mycket att bråka om.


Och även om några timmars dans inte är så mycket att bråka om, så finns här principer att diskutera. Var går gränsen mellan statens och förälderns auktoritet? Skall religion vara en privatsak, eller ej?

Låt oss börja med religionen. Jag misstänker att det ateistiska svenska folket behöver en liten lektion i hur religiösa människor tänker. För den svårt religiöse så är inte gudstron något man ägnar sig åt i sitt eget badrum, för att sedan hänga av sig på hatthyllan innan man går ut. Är man devot muslim så ber man till Mekka, oavsett var man befinner sig. Man avhåller sig från alkohol även på svenska kräftskivor. Och är man Laestadian så dansar man inte.
En inte helt ovanlig åsikt är att man får visserligen som vuxen människa vara lite religiös ibland, men att man inte får låta det gå ut över sina barn. Återigen, nu fattar ni antingen inte hur religiösa funkar eller hur föräldrar funkar. Den som är övertygad om att den som dansar vals hamnar i helvetet lär inte låta sina barn dansa, lika lite som jag låter mina barn hoppa ut i gatan framför en bil.

Om vi pressar religiösa att acceptera alla sekulära påfund, så misstänker jag att vi kommer få en utvandrarvåg, där religiösa familjer flyttar till länder med mer accepterande inställning till deras religion. Eller att de skickar sina barn till katolska internatskolor, koranskolor osv. Är det dithän vi vill komma? Låter lite lätt nationaldemokratiskt, faktiskt.


Var går då gränsen mellan vad staten och vad föräldern skall bestämma? Svårt att ge ett exakt svar, men min inställning är nog lite mer flexibel än skolverkets. Jag anser också att det finns religiösa och sekulära paralleller till varför föräldern skall ges viss bestämmanderätt:

• Minns ni lumpen? När varje manlig 18-åring skulle ge ett år av sitt liv för att lära sig att med vapen i hand försvara riket? Det fanns de som av moraliska (ibland religiösa, men oftast humanistiska) skäl ansåg sig inte kunna bära vapen. En gång i tiden gav det en direktbiljett in i finkan, men så småningom blev vi mer upplysta och instiftade vapenfri tjänst.
• Det finns föräldrar som är vegetarianer, och även vill att barnen skall äta vegetariskt. Hur hanterar skolverket månne det i hemkunskapen? Skall barnen tvångsmatas med blodiga biffar? Visst måste väl barn både kunna laga och avnjuta svenska köttbullar!? Nej, så barbariska är vi inte att vi tvingar vegetarianer att äta kött; varenda skolmatsal har vegetariska alternativ att erbjuda.
• I Frankrike är det förbjudet att bära slöja. I ännu mindre upplysta regioner är det påbjudet. Ingendera är vettigt. Talibanerna förbjöd dans. I Sverige arbetar vi för att det skall bli påbjudet att dansa. Är det bra?

Vad gäller dans, alkohol, sex - de typiska religiösa nojorna - tycker jag att föräldrar skall ha stort inflytande över vad deras barn får och inte får göra.

Men simundervisningen då? Det som brukar få de nationella att krypa på väggarna när muslimer får egna tider i kommunala simhallen, och får liberaler att bli blå även i ansiktet när muslimska flickor undantas från simundervisningen?

Där finns en reell konflikt. Det är viktigt att vi lär oss att simma, det är så vi håller dödsolyckorna nere, och detta görs enklast i barndomen. Så vi vill verkligen att töserna skall komma till badet, för samhällets skull och för deras egen skull. Här efterlyser jag just den lyhördhet och dialog som de nationella blir så upprörda över. Vi har tagit in en massa muslimer med för oss tämligen udda seder och tabun i båten; nu får vi ro det iland. Sverige är inte längre ett enhetssamhälle där alla tittar på samma TV-kanal, handlar på Domus och begravs av Fonus. Om muslimer inte känner sig bekväma med att stå nakna i grupp i duschen, eller med att blanda damer och herrar i badet, då får vi försöka hantera det. Krävs det lite ombyggnad av omklädningsrummen eller uppdelning av badtiderna, ja då får vi ta det. Hellre det än alternativen: att staten måste fösa människor in i duscharna, eller att de uteblir.

Könsstympning? Där är jag absolutist. Ingen könsstympning på våra sjukhus. Varken av pojkar eller flickor. Rör inte min kompis, tack.

Några ord om NPM

De senaste månaderna har det flugit omkring en hel del omdömen om New Public Management (NPM) på både Twitter, bloggar och tidningar. De flesta verkar eniga om att NPM är skräp, men har sällan så mycket konkreta alternativ att erbjuda.

Några exempel:

En uppsats från statsvetenskapliga institutionen i Lund jämför NPM-styrda landsting med mer traditionellt styrda, och hittar inga skillnader. Varken i kostnader eller kvalitet. Uppsatsen rekommenderas som bakgrundsläsning, då den tar upp vad NPM är, och vad det traditionella alternativet är.

Min kommentar: jag är lite förvånad över att inga skillnader hittas. Min egen anektotiska erfarenhet är att för 10 år sedan var det lögn i helvete att få en tid på den lokala, offentliga vårdcentralen. På privatkliniken inne i Lund gick det bra, så länge de inte hade fyllt årets patientkvot. Nuförtiden så är det mycket lättare att komma till på den lokala vårdcentralen, då de vårdcentraler som inte klarar ta emot kunder inte heller får några pengar och därmed läggs ned. Så slipper vi skiten.

Ett gäng fackordförande för läkare, lärare och poliser skriver om att professionen har kidnappats av ekonomer, och att det är dags för experterna att reclaima sina gathörn. De verkar vända sig emot det ivriga mätandet som utförs nuförtiden.

Ett läkarupprop har dragits igång för att protestera emot:

• Byråkratin, som gör att läkare inte hinner tillbringa mycket tid med sina patienter.
• Ett produktionsinriktat system, där patienten blir en bricka.
• Kostnadsjakten; brist på vårdplatser, korta patientmöten, osv

Och vem är jag att kunna säga emot läkarna? Ja, till att börja med vill jag citera en kommentar till artikeln:

"Det är väldigt fint och behjärtansvärt att så många vill vara goda doktorer som tar hand om patienter på ett kunnigt, etiskt och empatiskt sätt. Något annat vore väl egentligen galenskap.
Men det jag ofta undrar över, när kampanjer som denna och typen »stoppa nedskärningarna i vården«, »det måste vara nog nu« florerar, är de konkreta förslagen. Det är väldigt lätt att skriva på en namnlista och säga nej, men jag upplever att det det är ytterst sällan som det presenteras konkreta förslag från professionen kring hur vi ska jobba istället.
Korta vänte- och handläggningstider är det väl inget ont i per se? Hur ska t ex ersättningssystemet se ut för att vi ska kunna jobba empatiskt och etiskt och utifrån patientens behov, utan att patient nr 1:s behov tränger undan patient nr 2:s behov? Hur organiserar vi kliniken för att herr X inte ska behöva träffa en ny psykkonsult varje gång? Den dag som debattartiklar och nej-stopp-upprop följs av konstruktiva förslag för finansiering och organisation av Sveriges vårdapparat, skriver jag gladeligen under med min tjockaste penna."

Malin Bohlin, leg läkare, Mälarsjukhuset

Ja, vem är jag att säga emot läkarna? Jo, jag är faktiskt också doktor. Inte sån där doktor med vit rock, utan teknologie doktor - i industriell mätteknik. Vilket gör att jag har en del insikter i det där med mätningar. "Att mäta är att veta", brukade vi säga. Vilket innebär att om man inte mäter, så vet man inte. Jag är faktiskt lite förvånad över att just läkare vänder sig emot att man mäter verkligheten, och sedan drar slutsatser därur. Det är nämligen just det som skiljer doktorn från kvacksalvaren. Kvacksalvaren går gärna på fingerspetskänsla, på vad som är biodynamiskt eller antroposofiskt tyckande, spår i kattinälvor, osv. Doktorn skulle inte komma på tanken att portionera ut läkemedel innan dessa visat sig effektiva via dubbelblindstudier.

En förklaring till läkarnas lättsamma attityd till mätningar är att de är kvacksalvare - vad gäller organisation av stora organisationer, skattefinansierade såväl som privata. Man lär sig inte särskilt mycket om lean, NPM eller ens de mer klassiska alternativen under läkarutbildningen. Så när de ber om att överlåta organisationen till professionen så missar de att vad gäller organisation så är de inte proffs.

En sak som läkarna har rätt i är att man kan mäta fel sak, eller dra fel slutsatser av vad man mätt. Vi har väl alla hört historien om fyllot som tappat nyckeln, och sedan letar under lyktan. Inte för att det var där han tappade nyckeln, utan därför att det är där han kan se något. Låt mig dra några trista anekdoter ur mitt liv:

I min fjärran ungdom arbetade jag på en elektrokemisk industri. Salter katalyserades fram i början av processen, varpå blandningen av salt och vätska leddes fram i rör och kyldes. Till sist fälldes saltet ut i stora centrifuger (plockade från nedlagda sockerbruk), packades på tunnor och säckar och skickades till kunderna. En av komponenterna i kylsteget var en så kallad flashkylare. Den funkade så att varm salt/vätskeblandning fördes in i kylaren. Luft pumpades ut ur kylaren så att undertryck bildades. Detta gjorde att vätskan lättare kokade, varpå vätska kunde avledas ur blandningen, som också svalnade, vilket ledde till att blandningen hamnade på gränsen till att saltet skulle börja kristalliseras ut ur blandningen. Inställningen av undertrycket var alltså rätt kritisk. För lågt tryck, och saltet fälldes ut en masse och satte igen rören, varpå den stackars operatören fick kasta sig ut ur kontrollrummet, springa några våningar upp på ställningarna och spola rent rören med högtrycksspruta. För högt tryck, och för mycket och för varmt vatten följde med ut från kylaren, processen fick för dålig verkningsgrad, och fabrikens ledning blev förbannade över ekonomin.

Varje dag satte "kontoret" upp mål för vilket undertryck som skulle ställas in. Jag antar att de vägde in vilken produktionstakt de för tillfället behövde, och kanske några fler variabler. Vad de glömde, var alla de variabler som de som under åratal servat denna tämligen temperamentsfulla maskin kände till: temperaturer in/ut i rören, salthalten i blandningen, vädret, månens faser, månadens horoskop, osv.

Så vad gjorde operatörerna? Jo, de "tolkade" målvärdet. De ambitiösa satte värdet så nära kontorets mål det gick, fick jobba en hel del med att justera, och belönades emellanåt med att få springa iväg och spola rent. De inte fullt så ambitiösa satte helt enkelt ett tryck så högt att de garanterat inte skulle få några problem med kylarfanskapet.

Några år senare i livet arbetade jag som doktorand på högskolan. Detta var på den tiden då Sverige expanderade, det fanns gott om anslag, och alla institutioner var trångbodda som bara den. Döm om vår förvåning och glädje när vi fick höra att staten sagt OK till att bygga ett nytt fysikhus på området. Äntligen skulle vi få plats! Det enda vi var oroliga för var att det nya huset skulle vara för litet redan när det byggdes; att döma av de platsbehov olika avdelningar redan skickat in så skulle det bli trångt.

Sen hände något. Staten ändrade reglerna. I stället för att den som skrek högst fick de utrymmen de begärde, så blev var avdelning tvungen att betala, ur sina anslag, för de ytor som de använde. Och vad tror ni hände? Jo, genast sjönk prognoserna drastiskt. Professorns gamla försöksuppställning som stått och tagit upp ett lab i 10 år åkte raskt ned i källaren. Helt plötsligt såg det väldigt tomt ut i det nya huset.

Vad vill jag då ha sagt med dessa anekdoter? Jo:

• Det är inte lätt att detaljstyra uppifrån. Jag misstänker dock att det ofta är vad som sker när det offentliga skall börja mäta och styra; det är svårt att bryta med hundratals år av byråkratisk ineffektivitet. En utmaning för sjukvården är att hitta den rätta styrningen. Detaljerad styrning av exakt vilken terapi som skall ges, och exakt hur, lär bli lika misslyckat som önskemål om vissa tryck i en flashkylare.
• Direktiv uppifrån har betydelse - särskilt om de slår på byråkraternas plånböcker. Byråkratier har en viss tendens att inordna sig så att byråkraterna får det så bekvämt som möjligt. Om långa vårdköer slår emot sjukvårdens egen organisation, så kommer denna organisation att se till att få bort vårdköerna.

Sen en liten avslutande fundering, i anslutning till sista punkten ovan. Det verkar som om många vill tillbaka till den gamla goda tiden, där det bara var att begära den budget som behövs för att verksamheten bekvämt skall gå runt. Effektivisering och liknande trams, varför bry sig när det bara är att höja skatten en procent i år igen?

Tyvärr, grabbar, den tiden är förbi. Som alliansen rätt väl har visat, så har vi nått skattetaket. Ökar vi skatten, så minskar arbetsviljan och därmed skatteuttaget. Det finns en gräns för hur mycket vården kan kost - och därmed måste vi begränsa, prioritera och effektivisera. Vad som händer om vi går tillbaka till den gamla tidens byråkrati har Parkinson redan rett ut. Jag kan rekommendera er att leta upp boken på närmaste antikvariat, den är ett komiskt mästerverk med en botten av djupaste allvar.

Har jag några konkreta råd då, nu när jag gnällt över hur lite andra har att komma med? Ja, några tankar har jag:

• Låt inte läkarna ta hand om organisationen av sjukvården. Skaffa proffs istället, som tillsammans med personalstaben stegvis effektiviserar verksamheten. Undvik offentliga sektorns tendens att med ett alexanderhugg (gärna centraliserat och gigantomaniskt) lösa alla problem.
• Fortsätt mäta, och styra på det ni mäter. Men ta gärna lite hjälp från industriexperter. Folk inom offentliga sektorn verkar ofta tro att i industrin finns endast enkla problem av begränsad komplexitet. Visst, visst. Försök gärna först hålla ett JAS-plan i luften, styra ett oljeraffinaderi eller driva ett mjukvarutvecklingsprojekt med 1000 civilingenjörer i halvdussinet olika länder. Sen kan vi snacka komplexitet.
• Sätt patienten i centrum. Alltför ofta skyfflas man mellan experter, eller ramlar ned i det svarta remisshålet mellan vårdcentral och sjukhus. Mitt förslag: låt vårdcentralens läkare vara "entreprenörer", som driver patientens fall hela vägen. När jag skall anlita mer än en hantverkare, och därmed samordna snickare, rörläggare, målare etc. så kan jag upphandla denna tjänst. Varför inte i sjukvården?

Men så får man väl inte säga i Sverige?

Så har återigen ett solklart fall av näthat inträffat. Ännu en kränkt vit man har hävt ur sig spyor emot en ung kvinnlig krönikör på nätet, och därmed även blivit översköljd av kritik från alla håll.

Nej, inte riktigt. För den här gången var näthataren en etablerad vänsterprofessor ifrån Lund, som spydde upp sitt twitterhat gentemot Ingrid Carlqvist, känd Dispatch International-profil. Och plötsligt gick maktanalysen i baklås.

Om det här bara vore frågan om att en människa skriver motbjudande, nedlåtande saker om en annan människa på Twitter, så vore det inte mycket att skriva om, utöver att tydligt pränta ned hur illa jag tycker om människor som kränker andra. Det principiellt intressanta är att nu har professorns arbetsgivare, dvs universitetet i Lund, blandat sig i leken. De skall ha ett samtal med professorn om vad han får/bör skriva på Twitter framöver.

En Lundakollega hoppar då fram till professorns försvar. Liksom staten på sin tid fängslade Knut Wicksell för skämtsamma kommentarer om den obefläckade avelsen, så skall yttrandefriheten nu begränsas. Nja, nu var det ju inte särskilt oskyldigt det den käre professorn sa. Låt oss ta fram några citat:

"@ingridcarlqvist är en plåga och förändras aldrig. I sanning en avskyvärd och liten människa"

"Jag vill inte kramas med dig @ingridcarlqvist Jag vill spotta dig i ansiktet om jag får chansen" 

Även som yttrandefrihetsfundamentalist undrar jag lite: är detta verkligen uttalanden som jag vill dö för hans rätt att få yttra?

Men tillbaka till det där med arbetsgivaren. Jag ser två modeller som står emot varandra:

1. Den svenska modellen, folkhemmet. Relationen arbetsgivare/arbetstagare är formad efter den gamla bruksorten och industrisamhället. Arbetstagaren är en utbytbar kugge i det löpande bandet. Det viktiga på arbetet är det rutinarbete man utför där, vad man har för åsikter och aktiviteter på fritiden är irrelevant. Lagstiftningen ger arbetstagaren långtgående skydd emot avsked pga arbetsgivarens nycker. Det är inte OK att avskeda någon för att de engagerar sig politiskt, låter bli att tvätta sig på helgerna, inte går i kyrkan, går i kyrkan, talar svenska med skånsk dialekt, osv. Så länge man gräver sina diken under arbetstid så har man jobbet kvar.
2. Den danska modellen, flexicurity. Där är det lättare att sparka folk, gillar arbetsgivaren inte någons uppsyn så är det bara att säga till dem att dra. Samma sak om arbetsgivaren tycker att vad arbetstagaren ägnar sig åt på fritiden påverkar företagets image negativt.

För stora företag som Volvo funkar antagligen den svenska modellen utmärkt. Vem bryr sig om ifall några montörer på Volvo är näthatare när det är dags att köpa en ny Volvo? För universitetet kan det vara lite annorlunda. Om det kommer ut att alla anställda på statsvetenskapliga institutionen är testuggande marxister, vem tusan vill ligga i Lund? Samma sak om man kan förvänta sig hatbrev av de lärare som man inte delar åsikter med. 

Initialt är jag, som tokliberal, böjd att falla för den danska modellen. Jag är ju för äganderätt, och att den som äger ett företag skall få göra vad de vill med företaget, inklusive köra det i botten. Så om ägaren ogillar vänsterhänta, låt den göra sig av med dessa. Det finns gott om andra företag att söka jobb i, företag med vettigare ägare.

Men sen kommer jag på att det är ju Sverige det gäller. Landet där alla har samma åsikt, samtidigt. Landet där det är helt oacceptabelt att inte tycka som alla andra. Så jag blir lite orolig. Om vi tillåter oss att avskeda de med en udda åsikt, kommer det finnas någon som anställer dessa? Eller blir de samhällets paria? Vi har ju till exempel redan sett hur Sverigedemokrater haft svårt att få och behålla tjänster i den offentliga sektorn, som ju faktiskt är hårt reglerat enligt den svenska modellen. Kommer man i framtiden att få svårt att hitta ett jobb för att man är för/emot demokrati, feminism, marknadsekonomi, invandring, islam, kristendom, osv?

Så för tillfället så håller jag på vår svenska modell. Och i den skall universitet ge tusan i vad deras anställda har för sig på sin fritid. Det blir ett fall för polisen i förekommande fall. Sen hoppas jag på att invandringen avsvenskar svenska folket såpass att vi en dag kan låta mer än en åsikt åt gången vara moraliskt acceptabel.

Hej dunkom och en flaska rom

Nej, nu känns det som det är dags att bli piratpartist, sätta på ögonlappen, fästa sabeln i bältet, hissa Jolly Roger och kasta loss.

I vanliga fall är jag en ärkekonservativ gammal stöt. En sån där som köper CD-skivor, emellanåt lyssnar på sin gamla vinylsamling och tycker att piratkopiering över nätet är ett himla otyg. Dagens ungdom, alltså.

Men, nu börjar jag undra om det inte är dags att rösta på piratpartiet. Integriteten och friheten börjar naggas i kanterna.

I England föreslår de konservativa att porr skall börja filtreras bort på Internet. Varpå en vänsterpartist hänger på och tycker det vore en ypperlig idé för Sverige. Konstigt i och för sig, eftersom Lars Ohly då blir den förste som får stänga sitt instagramkonto.
Även i Sverige drabbas vi av moralisterna. Sexshoppar kan inte längre sälja sina produkter över nätet, då banker och betaltjänster vägrar befatta sig med dem. Shoppens ägare beklagar sig och undrar varför just de skall drabbas, då de ju säljer feministisk porr. Jag inser inte hur det skulle göra någon skillnad. Det väsentliga är att allas vår frihet begränsas, inte vems frihet som drabbas just idag.

Låter vi privata företag styra vad vi kan köpa och sälja, så är vi riktigt illa ute. Vad kommer härnäst? Tänk tanken att Visa och Mastercard köps upp av kinesiska staten. Eller, ve och fasa, kära kulturmarxister, av den kristna USA-högern!?

Men vänta nu. Jag är tokliberal. Är det inte fritt fram för privata företag att göra som de vill? Nej, inte när det rör vital infrastruktur, vilket Internet och betalning över Internet är. Tänk om Öresundsbrokonsortiet vägrade judar att köra över Öresundsbron. Tänk om Citymail inte levererade min Fantomen-prenumeration med motivering att tidningen inte är kulturellt högstående nog. Tänk om posten vägrade leverera SD-broschyrer (aj fan, det har visst enskilda brevbärare försökt sig på, och vänstern gjorde vågen).

Som tokliberal tycker jag att staten skall sätta upp spelreglerna, och sedan släppa företagsamheten fri. En av spelreglerna bör vara att företagen inte får sätta upp godtyckliga moraliska regler för vem som får handla hos dem. Och döm om min häpnad när jag läser i artikeln att sådana regler finns, på EU-nivå. Utmärkt! Men varför händer då inget? Saknas sanktioner? Saknas stake?

Mitt förslag är att sanktionen för det företag som inte följer reglerna är att det mister rätten att driva handel. Innan de återfår rätten skall de visa hur liknande misstag undviks att upprepas. Den som drabbats skall givetvis ha rejält skadestånd. Så om Visa har några konstiga antiporr-regler, så får de ha dessa regler. Och finna sig i att vara utestängda från den europeiska marknaden. Så kan vi använda Dankort i Europa istället - för jag misstänker att danskarna inte har några onödiga moralregler.

Under tiden detta fixas till skall jag se till att söka på google efter "när det gick för kyrkoherden", Bengt Anderbergs finfina novell sedermera filmad med Jarl Borssén i huvudrollen. Samt Fäbodjäntan. Och några tyrolerfilmer. För snart kan det vara för sent.

Några ord om Utöya

Så har det redan gått två år sedan Utöya. Låt mig börja med en tyst minut vid tangentbordet, för att hylla de som dog, för att sedan fortsätta med att å det skarpaste fördöma den nedrige gärningsmannen.

Och sedan fylla på med varför sådana tomma hyllningar som den ovan inte leder till mycket mer än att jag känner mig ädlare.

Jag tycker Johan Westerholm har prickat rätt: http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/07/overbevisa-mig-om-ni-kan.html. Hans tes, om jag förstått den, är att det inte hjälper att vi står publikt och slår oss för bröstet med hur goda vi är. Det hjälper inte hur mycket vi förkastar sverigedemokrater. Det som hjälper är att vi var dag står upp emot rasismen: säger emot när vi hör en förflugen kommentar på jobbet, vågar faktiskt tala med en invandrare, osv.

Jag kan inte lova att jag klarar av att följa honom hela vägen, men jag skall försöka en bit. Jag skall försöka stå upp för de goda ting jag tror på: demokrati, frihet, fundamentalistisk kristendom, liberalism, fri invandring. Ja, jag är så funtad att jag hellre talar väl om det jag tror på än illa om det jag inte tror på. "Antirasister" har jag aldrig förstått mig på, de verkar i sin intolerans väl så rasistiska som de de säger sig vilja bekämpa.

Sen vill jag bredda kampen. All sorts våldsam extremism, och uppmaning därtill, är värd att bekämpa. Kvittar om det är en högerextremist som hatar judar, en feministextremist som vill slå män med spikklubba, en vänsterextremist som vill fylla moderater med bly, eller en islamist som vill spränga de feltroende. Här är mitt ansvar att lugnt men bestämt påpeka: så där säger man inte i vuxet sällskap. Om du envisas, så får du sitta vid barnbordet ihop med de andra extremisterna.


Mitt ansvar? Ja, en av de fina poängerna i Westerholms text är att den talar till mig att handla. Inte att sitta vid tangentbordet och gnälla över att inte alla andra gör något. Det är så lätt att klaga på andra. Till exempel skälla på konservativa för att de inte håller rent mot Breivik, eller på muslimer att de inte håller rent mot islamister, eller socialister för att de umgås med människor som hyllar Che och Stalin. Men de får själva läsa och fundera över Westerholms text, liksom jag. Vill de sen resa sig upp och handla, så välkomna, govänner. Om inte, tja, vi orkar inte alla agera mot allting hela tiden.

Till herr Omars försvar

Det kan inte vara helt lätt att vara Omar Mustafa idag.

De senaste decennierna har kampen emot extremisterna haft en väldigt tydlig slagsida. Det är (den vita) högerextremismen som är hotet.

• Om någon till höger råkar använda samma ord som Breivik, kulturmarxist, så är han en suspekt person som krattar manegen för massmord. Om Aftonbladet Kulturs medarbetare pratar om klasskamp, klasshat och hyllar Lenin så reagerar ingen.
• Om Lars Vilks föreläser för Pamela Geller & Co så är det fult. Om en medarbetare på en av våra stora dagstidningars kultursidor håller föredrag för revolutionära kommunister, så är det inget att orda om.
• Om en pingstpastor håller en predikan emot homosex så är det riksnyheter och twitterstorm. Om en imam håller en predikan emot homosex, så är det OK.

Så jag förstår så väl att Omar Mustafa inte fattade vad som hände när Expo häromdagen avslöjade det som vi i högern vetat om i åratal: att muslimer tenderar bjuda in utländska muslimer som inte till fullo omfattar svenska värderingar vad gäller genus, dagis, arbetslinjen och judendomen. Johan Lundberg och Per Gudmundson har ju påtalat detta i åratal, utan att någon bryr sig.Tyvärr verkar det som om det viktiga här i Sverige inte är vad som sägs, utan vem som säger det. Så när Expo tar till orda, så tar det skruv.

Och när Expo tar till orda, tvingas även vänstern till viss konsekvens. Löfven har gått ut och sagt att Omar får välja: antingen är han med i ett parti som kräver samma syn på HBTQ, feminism och familjepolitik, eller så är han med i en muslimsk förening. Men jag undrar - har Löfven någon aning vilken ande han nu släppt ut ur flaskan? Vad gör vi med de sossar som i Ship to Gaza umgåtts med skogstokiga antisemiter? Vad med de som fortfarande gillar Kuba-diktaturen? Givetvis måste väl även de få välja mellan S och sitt ljusskygga umgänge! Eller gäller en extra hård uppsättning regler för muslimer enbart?


Vad har nu egentligen Omar gjort som är så hemskt? Han har bjudit in muslimska auktoriteter från utlandet hit till Sverige. Dessa auktoriteter har sedan visat sig ha uppfattningar om judar som är minst sagt obehagliga. Antagligen har de även helt osvenska åsikter om homosex, antal tillåtna fruar, manlig/kvinnlig arvsrätt, barnaga osv. Uppriktigt talat: om muslimska förbundet vill bjuda in en talare från arabvärlden, är det överhuvudtaget möjligt att hitta någon som duger? Visst, man kanske skulle sålla ut de allra tokigaste, men betänk att antisemitism är helt koscher på prime time TV i arabvärlden. Och de är inte inbjudna för att tala om judefrågan, utan för att tala om profeten. Antar jag.


Själv vill jag ha en annan linje. Jag tycker det är helt rimligt att umgås med extremister. Och innan ni hoppar i taket, betänk att extremisterna faktiskt är vi. Om man jämför Sverige med resten av världen, finner man snabbt att "de normala" har ärkekonservativa familjevärderingar, är emot homosex, måttligt intresserade av demokrati och kanske till och med abortfientliga. Så om vi skall isolera oss från alla som inte delar våra värderingar, så kommer vi bli rätt ensamma.

Jag föreslår istället en linje där vi med nyfikenhet och öppet sinne kan träffa och umgås med både ärkekonservativa muslimer, HBTQ-aktivister, nazister och kommunister. Genom samtalet lär sig båda parter någonting. När vi står på ena sidan kravallstaketet och ropar "inga rasister på våra gator" eller "muslimer go home" så lär den andre sig bara att hata oss tillbaka.


Jag ser nu att Omar valt att avsäga sig sina uppdrag i S, för att fokusera på den muslimska rörelse han leder. Han har valt att inte förneka sina bröder och systrar för att vinna inflytande. Ett hedersamt beslut, som jag beundrar honom för.

Vad kan Omar nu hitta på? Ja, varför inte komma över till oss i alliansen? Vi tenderar att inte vara så bokstavstroende som de till vänster. Tycker du att kvinnor (eller män...) skall kunna stanna hemma och ta hand om familjen? Kristdemokraterna välkomnar dig med öppna armar, där finns redan gott om religiösa. Kanske ibland lite för religiösa för att partiledaren skall vara riktigt nöjd. Om du vill driva månggifte som en islamsk fråga, så är Centern partiet för dig. Välkommen!

Tack, Maggie!

Maggie och en annan konservativ idol

Margaret Thatcher är död. Idag blir det inga lustiga inlägg. Bara några påminnelser om vad hon lämnade efter sig.

På 70-talet var England på väg ned i avloppet. Sen kom Maggie, rensade upp i de militanta fackföreningarna, lade ned dödsdömda industrier och började sätta landet på fötter.

När jag 10 år senare studerade i Wales, i landets kolcentrum där gruvorna hade lagts ned och mängder med jobb försvunnit, så var det fattigt. Men det fanns i alla fall en framtidstro. En tro som hade Maggies politiska passion,. vision och ledarskap som grund. Även om man grät över att England låg efter Italien i den europeiska välståndsligan så hade man visst hopp om att inte behöva falla bakom Grekland.

Sen när argentinarna trodde att de kunde stilla en stökig inre situation genom att ge sig på en liten ögrupp i trakten, så var det Maggie som skickade ned flottan och räddade "the British way of life". Hon hade mer stake än resten av Tory-partiet tillsammans.


Så tack för den här tiden, Maggie.

Pokemontajm!

Har ni barn? Det har jag. Lagom till att de slutat med blöjor och börjat knata iväg till dagis så kommer de hem med Pokemon-kort. Och sen fler Pokemon-kort. Och ännu fler. Först samlas korten i en pärm, men sedan kommer till sist den dag då telningen ställer sig vid TV-soffan, tittar på pappa med stora ögon och säger de ödesmättade orden:

Let's battle!

Vilket innebär att pappa får försöka lära sig en uppsättning regler som skulle fått en erfaren bolagsskattejurist att gråta. Har man tur finns reglerna nedtecknade någonstans, men normalt lär sig pappa reglerna genom att göra någon miss i spelet och bli brutalt rättad och nedsablad av den lille. För varje kort som skall hanteras så måste en ålderstigen, skumögd pappa läsa "stats" skrivna med så litet typsnitt att det passat bättre på mikrofilm. Förlusterna blir många, och förnedringen total.

Så plötsligt händer det! Pappa finner sig sitta med ett riktigt superkort, som lovar att vända förlustsviten i en seger. Enligt alla spelets regler krånglas kortet ut på spelplanen, varpå pappa i bakhuvudet när en vag förhoppning om en motspelare så förkrossad att alla önskemål om vidare matcher glöms bort, och Pokemonkorten byts mot fotbollskort. Men icke. Korthajen på andra sidan bordet flippar från någon gömd och glömd hög upp ett kort som raskt negerar effekten på superkortet eller reflekterar dess överlägsna attackkraft tillbaks på angriparen. Och återigen får pappa se sig nesligt besegrad.


Ungefär så måste det känts för Maria Sveland idag. Äntligen hade hon lyckats lägga ut gubbslem-kortet, inte bara emot män i allmänhet utan även emot svensk journalistiks egen pitbull, Jan Josefsson. Men då, helt plötsligt, så hoppar Lidija Praizovic fram och drar - vithetskortet! Det starkaste kortet i leken!


Dramaturgin påminner lite grand om de västernfilmer jag såg när jag var liten. Äh, låt mig vara ärlig, jag ser fortfarande på dem. John Wayne, Jimmy Stewart, Gary Cooper, Randolph Scott, osv. Ett vanligt tema var den elake buffeln som använde sin styrka till att mobba andra, och sedan till slut bet i gräset när han stötte på någon som var starkare. Den som tar till svärd skall med svärd förgås, var sensmoralen.

Samma problem får vi i dagens samhällsdebatt, där det verkar viktigare vem som säger något än vad de säger. Så länge kritiken skickas nedifrån och upp så är det bra; om kritiken har något med verkligheten att göra spelar mindre roll. Det är det som gör att Sveland hittills kommit undan med att förknippa mig med Breivik utan några som helst rationella argument. Och det är det som gör att Sveland nu, som purvit svensk, har noll chans att försvara sig emot kritik yttrad av en invandrare från förorten. Om ditt enda argument i debatten är att du är förfördelad, så kommer det till sist att dyka upp någon som är ännu mer förfördelad. Varpå du förlorar.

Johan Lundberg redde ut det här med ovan/under-perspektiv rätt bra på den nu avsomnade och nedplockade Axess-bloggen. Med alla de kategorier som vi människor tillhör, hur sjutton skall man kunna hålla koll på vem som ligger ovanpå? När vi hånar påven, sparkar vi då på rika och mäktiga kardinaler i Vatikanen, eller på de svarta invandrade kvinnor som vördar honom? När Ohlsson-Wallin gör en bild med Silvia på, vad är läget då? Är det en fattig konstnär som ger sig på rikets härskare, eller en uppburen kulturprofil som sparkar på en invandrad hemmafru med notoriskt otrogen karlslok?

Mitt förslag: gå tillbaks till grunderna. Har du något att säga, så säg det och skicka med de argument du har. Så skall jag lyssna på dessa argument, oavsett om du är kommunist, jihadist eller folkpartist. Annars blir det för krångligt för mig.

Juholtarnas julafton

Nej, för en gångs skull tänkte jag inte prata om Juholt. Däremot om några som borde tänkt lite på Juholt innan de uttalade sig. Juholt har nämligen lyckats skriva in sig i ordböckerna:

Juholtare: förhastat uttalande som man snart tvingas backa på

Det är många offentliga personer som låtit tungan eller pekfingret slinta lite obetänksamt. Ilmar Reepalu, Malmös starke man, lyckas göra judarna förbannade varje gång han nämner Israel. Jens Orback jämförde bögar med hästar långt före lasagne blev twitters favoritmat. Simon Fors twittrar om hur moderater bör fyllas med bly. Billström bluddrar om de som är blonda och blåögda och de som inte är det. Och nu till sist så går en Ung Vänster-politiker ut på twitter och önskar livet ur Billström.

Man börjar ju undra. Är alla våra politiker helgalna? Döljer sig en satanisk bockfot bakom den polerade fasaden?

Nej, jag tror inte det. Skall jag döma andra, så skall jag i alla fall inte döma dem hårdare än jag dömer mig själv. Och jösses vilka dumma uttalanden jag hunnit med under åren. Tack och lov så har jag inte för vana att tala med en mikrofon under skägget.

Min teori är att vägen mellan hjärnan och munnen är lång, krokig och full av dikeskörningar. Lika lite som jag kan döma någon för vad de drömmer om på natten, så kan jag döma dem efter vad som flyger ut ur munnen i ett stressat ögonblick.

Eftersom jag älskar korta, kärnfriska sarkasmer och ordvitsar så hänger jag gärna på twitter och överöser kända personer med oönskade repliker. Ett favoritobjekt är Lars Ohly; dels är han gammal kommunist, alltid tacksamt att driva med, och dels har han humor. Det blir inte alltid helt lyckat. Ibland får jag en gliring tillbaks, ibland ett kort "idiot". Satiren går emellanåt inte fram, och är emellanåt så jämrans dålig att jag förstår Lasse om han kukar ur.

Så vad gör man då? Vad gör en politiker, och vad gör jag, när vi finner oss stå framför publiken med byxorna nere? Dags att rensa ur skrivbordet och avgå? Nej. På grund av den lösa förbindelsen mellan hjärna och käft, så finns det ingen anledning tro att ett plötsligt uttalande om blondhet och blåögdhet avslöjar en tidigare väl dold rasism. Eller att ett mindre genomtänkt tweet om moderater innebär att twittraren sitter och skriver upp dödslistor och tränar prickskytte i källaren.

Det man bör göra, som mottagare av dessa budskap, är att skicka bollen i retur. Vad sa du nu, Billström? Är mörkhyade onda? Nehej, men vad menade du nu då? Påbörja en dialog.

Det man bör göra som avsändare av budskapet är inte en intetsägande pudel, det övertygar ingen. Låt mig försöka gå igenom ett par exempel.

Till att börja med, Ung Vänster-killen Christoffer Hurtig. Hade jag skickat ett sådant tweet hade jag låtit det stå kvar, och fort som fan skickat ett nytt tweet där jag förklarade mig: att jag visserligen är förbannad på att Billströms politik skickar människor tillbaks i döden (och här blir ju då ett osökt tillfälle att presentera den politik jag själv står för som gör att så inte sker...), men att jag givetvis inte vill att någon skall dö. Jag hade också pekat på min långa karriär där jag kämpat för demokratisering av vänsterpartiet, feminism, lika rättigheter osv. Sen hade jag antagligen förbannat min dumhet att ha massmördaren Lenin som profilbild på twitter, och försökt hitta på en väldigt bra förklaring på det.

Billström då? Ja, hade jag varit Billström hade jag rakt ut sagt: "Ursäkta, jag fick hjärnsläpp. Det jag syftade på var att en hel del gömda utnyttjas av samvetslösa smugglare och slavdrivare. Dessa gömda är ännu mer rättslösa än de arbetskraftsinvandrare Löfven ömmar för. Det är detta utnyttjande vi i alliansen vill komma åt". Varpå vi andra får syna Billström i sömmarna - vad har han fört för politik hittills? Han har öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Han har satt klackarna ordentligt i marken för att slippa genomföra överenskommelserna med MP om vård och skola för illegalt härvarande människor. Sen får vi avgöra om han är rasist, realist, eller något annat.


Så vad vill jag? Ja, jag vill inte sjunga med i "avgå"-kören. För om jag hade varit politiker, så hade jag och Juholt stått hand i hand framme på scen och levererat Juholtare dagligen. Och där kom jag in på Juholt igen, förlåt. Jag vill att vi fångar upp dessa uttalanden, och frågar vad som menas med dem. Och sen, när vi väl rett ut det, går vidare till att begära avgång eller inte.

Ett kränktare samhälle gagnar ingen.

Öppet brev till Stefan Löfven

Hej Stefan!

För ett tag sedan svepte en frisk fläkt in genom socialdemokratin, och vädrade ut en del unkna vapörer. Ja, jag pratar om Juholt. Håkan Juholt.

Det var inte bara de trogna skarorna som charmades av denne man, som inte bara var "folklig" utan faktiskt en man av folket, en man som sa vad som föll honom in utan att kolla med partistyrelse och fokusgrupper först. En man som gillade Elvis kan inte finnas något ont i, fråga bara alla Sveriges raggare. Nej, även vi moderater, i alla fall en del av oss, gladde oss. Inte bara åt den inledande vänstersvängen som lovade gott i våra opinionssiffror, utan även åt att här kom en rättfram gamäng man skulle kunna prata ideologi med. Inte ännu en fyrkantig byråkrat som hasplade ur sig "kallt, hårt samhälle" och noga undvek att säga något om hur de själva skulle åstadkomma det idealsamhälle de inte lyckats ästadkomma under decennier av ohotat maktinnehav.

Sen gick det inte så bra. Journalister som ser en ideologisk, pratglad partiledare blir som vargar efter en sjuk gnukalv. Opinionssiffrorna dalade, och högersossarnas knivar kom fram och siktade in sig på Håkans ryggtavla. Till sist fick han gå, och du kom istället.

Sen har vi väntat, vänstersossarna och jag. Vad skall Juholt användas till framöver? Var kommer den kompetens som hela S-bloggosfären var lyrisk över under några månaders tid bäst till sin rätt? Och vi väntade. Och väntade.

Och nu till sist har vi fått svaret. Juholt har fått den tunga posten som ersättare i kulturutskottet. Hipp, hipp... va fan. En gång i tiden tog sossarna hand om sina egna. Nu, om en sosse snavar på en isfläck, så är där snabbt ett gäng andra sossar framme och trycker ned hans fejs i snön och fyller kallingarna med is. Hur skall ni få unga människor att satsa på en framtid i partiet, om det är så de ser att man behandlas när man faller?


Jag vill ge dig ett motförslag. Jag har tittat lite på din politik, och det ser än så länge riktigt klokt ut. Även från högerkanten. Du vill plocka bort diverse udda skattesatser på mat och ungdomar. Antagligen skulle du också vilja plocka bort RUT/ROT också, precis som Borg gärna skulle plocka bort värnskatten om han trodde väljarna gick med på det. Och vet du vad, jag är helt med dig där. Jag minns hur skattesystemet sanerades i min ungdom, så att konfiskatoriska marginalskatter och mängder med undantagsregler ersattes av en enkel skattesats som betalades av alla. Visst var väl ditt parti lite inblandat där? Nu håller vi som bäst på och gör ROTmos av skattesatserna. Det är dags för en ny sådan reform - och vi verkar överens om att enhetliga skattesatser är bra. Sen att du vill höja RUT-skatten till samma nivå som andra skatter, medan jag vill dra ned andra skatter till RUT-nivå, ja lite skall vi väl ha kvar att förhandla om.

Och förhandlingen ja - där kommer jag tillbaks till Juholt. Vår man Juholt är social och begåvad med talets gåva. Om han nu inte är partiets mattesnille, så nog tusan kan ni väl skaka fram några torra kanslihushögertyper med den egenskapen? Låt Juholt göra det han gör bäst: dra upp de stora, yviga riktlinjerna, entusiasmera de egna och charma alliansen. Juholt kommer göra det här bra. Just eftersom han inte är ett mattesnille. Juholt kommer se till att vi får ett skattesystem som vanligt folk begriper, ja ett skattesystem som Juholt själv kan fylla i rätt i blanketterna i. Och det är tamejtusan inget att förakta.

Låt Juholt driva igenom en ny skattereform!


Visst, Stefan, jag förstår om du inte vill lyssna på en gammelmoderat. Låt mig därför även hänvisa till Sjätte mannens artikel om Juholt. Denne man är av gammal god sossesläkt, även om han råkat ta en högersväng någonstans i livet. Jag misstänker att han också gillar Juholt, även om han inte vill erkänna det för sig själv.


Ha det gott, Stefan. Vi hörs i valdebatten 2014, om inte förr. Om du lyckas få något ur mig - jag har rykte om mig att vara lite tystlåten.