Några tankar om nationaldagen

Ja, så har det varit nationaldag. En lugn dag, utan de excesser i flaggviftande som man är van att se i Oslo, eller för den delen hos den lilla gruppen norrmän i exil här nere i Sverige.

En hel del liberaler verkar vara rätt ointresserade av att vifta med den blågula flaggan. De ser nationalstaten som något de helst vill bli av med, och eftersom de är individfokuserade liberaler så vill de varken ta skulden för eller äran av något ett ansiktslöst kollektiv åstadkommit. De ser heller inte poängen med att fira den elake tyrannen Gustav Vasa. Ok, jag ser deras poäng.

Själv hittar jag mycket som jag kan fira 6 juni:

• Jag bor i ett land som haft fred länge. Kanske så länge att vi inte längre har en aning om vad som händer den dagen kriget kommer, eller vad man bör göra för att förhindra den dagen.
• Jag bor i ett land där arbetsmarknadens parter lugnt och städat kommer överens om vad som gäller. Ok, på 70-talet hade LO lite väl raka rör in i lagstiftande församling, men på det stora hela är vi långt ifrån de dysfunktionella länder där vilda strejker lamslår ekonomin.
• Jag bor i ett av världens mest jämställda länder. Pappor drar barnvagnar, mammor jobbar, och ingen lyfter på ögonbrynen. Titta på en gammal svartvit film (gärna med Thor Modéen, Åke Söderqvist eller Nils Poppe) och du ser en annan värld, med idel hemmafruar och hembiträden och en underklass som bockar för överheten.
• Jag bor i ett land där jag får välja skola. Japp, det är rätt unikt, verkar det som, att även vanligt folk får välja privatskola utan att det kostar skjortan. Och man får väl hoppas att jag fortfarande får välja jobb efter valet.
• Allemansrätten. Den är inte unik, även Skottland har något liknande, men den är finfin i alla fall. Skönt att kunna gå runt i skogen utan att få en ilsken jägmästare efter en.
• Svensk restaurang- och krogkultur. Ok, den kanske inte är så himla mycket att fira, men jag kan i alla fall fira att den blivit så mycket bättre. Jag såg en gammal svartvit film häromdagen, där "bongmaten" skickades runt mellan kroggästerna - enligt byråkratin så måste man beställa mat för att få beställa dricka. När jag var ung hade varje liten stad ungefär en restaurang, som serverade en torr "oxfile black & white" och kanske en plankstek om det var extra festligt. Till detta kunde man beställa en stor stark (max alkoholhalt, min smak) eller ett trist, svindyrt rödvin. Idag är läget lite annorlunda. Inte bättre än andra länder, men tusan så mycket bättre än 70-talets Sverige.

Sen finns det ju aspekter av Sverige som jag inte är så förtjust i:

• Den 6 juni firades även D-dagen. Det får mig att vilja gömma svenska flaggan långt in i garderoben. Jag skäms. När resten av västvärlden bekämpade den bruna pest som hotade översvämma Europa så satt vi i vårt hörn och gömde oss. Och lät tyska soldater skeppas till vårt norska broderfolk. En liten ljusglimt är dock att vi hjälpte Finland bekämpa den röda pest som sedermera översvämmade halva Europa i ett halvsekel. Om vi hade en del i att bastuns och den billiga vodkans folk undslapp det sovjetiska oket så tänker jag sträcka på mig en aning för det.
• Den svenska likriktningen. I Sverige ska alla tycka lika, och tycker du inte lika så får du raskt en sjukdomsdiagnos. DDR med silkesvantar. Vem behöver Stasi när hela samhället rycker ut utan anmodan?
• Politikens hopväxt med staten. Under ett halvsekel med S-styre så satte det styrande partiet sina tentakler i allt. Partibok blev viktig att ha synlig i fickan. Antalet reträttposter för politiker växte. När Alliansen tog makten hoppades jag att de skulle rensa upp i träsket, men de verkar bara ha tagit över de gamla strukturerna.
• Försvarets totala kollaps. För helvete, skärp er, alliansen! Snart röstar jag på Kalle Anka-partiet i hopp om att Oppfinnar-Jocke ska hitta på något smart försvarsvapen som förvandlar ryska soldater till Finlandiaflaskor.

Jag ska avsluta med att göra något oförlåtligt: i en nationaldagsbetraktelse ska jag länka till ett par Sverigedemokrater.

Paula Bieler skriver en text om Sverige, som väl matchar vad jag i min blödiga, sentimentala nationalism tycker. Jag misstänker att vår vision av det framtida Sverige inte är densamma, men i blickarna bakåt är vi ense. Sen skulle jag vilja fylla på med en hyllning till Storbritannien: Södra Wales mjuka och sotiga dalar, vyerna i Lake District, bullret i storstäderna, vidderna och whiskytunnorna i norr, Atlantens vågor piskande emot de hebridiska öarna. Men då börjar jag väl böla.

Jan Sjunnesson skriver om invandrarkultur, om hur vi i Sverige borde om inte omfamna så i alla fall göra plats för invandrares kultur mer än vi gör. Hur vi i Sverige pratar ned emot invandrare, säger "nu gör vi som i Sverige", snarare än att inleda en dialog. Hur vi inte erkänner att även invandrares kultur har ett värde. Hur vi inte erkänner att även invandrare har rätt att bestämma hur deras liv skall levas.

Ja, jag tror i alla fall att Jan är Sverigedemokrat. Samtidigt skriver han en text som jag hade kunnat stå som undertecknare för. Sensmoral? Jo, man lär sig nog mer om andra människor om man läser vad de skriver, kanske till och med pratar med dem öga mot öga, än om man trycker upp en vuvuzela i örat på dem. Det gör ont när fördomar brister, men det blir inga blommor därförutan.