I seriernas värld

När jag tänker på svensk politik, så kommer jag av någon anledning att tänka på tidningen Svenska Serier, som startades när jag var ung. En tidning med enbart svenskproducerat material. Av och till faktiskt rätt bra material, med namn som Hans Lindahl (känd Fantomen-tecknare) och Patrik Norrman (skapare av James Hund samt Bacon & Ägg).

Vad jag minns var reaktionerna i kultur-Sverige (den del ar kultur-Sverige som inte hatade serier, i alla fall) positiva till denna helsvenska serietidning. Undrar just hur reaktionerna idag hade blivit om Sverigevännerna i SD hade startat ett sådant projekt?

Sverigevänner, ja. Vet ni att jag är stolt Sverigevän? Nej, inte Sverigedemokrat. Jag anser inte att ett politiskt parti ska ha monopol på att tycka om vårt skogbeklädda (nåja, jag bor i kala Skåne) land. Förvisso har jag gnällt en hel del under åren om mina uppväxtår i det grå, enhetliga sosse-Sverige, men där fanns även saker som gjorde mig stolt och glad när jag umgicks i internationella kretsar.

• Järnvägen. Där DDR hade ånglok, och Storbritannien hade rykande diesellok, så hade vi hypermoderna RC-lok som gick på ren elkraft. SJs mackor var kanske inte lika goda som det franska köket, men fram kom vi.
• Saltsjöbadsandan. I Wales var fackföreningarna övertagna av socialistiska extremister som hatade kapitalet och gjorde allt för att få landet att gå åt h-e; här satte sig Metall och SAF ned och gjorde upp i lugn och ro.
• Bostäderna. Ok, miljonprogrammet är inte vackert, men har ni sett engelsmännens "Council houses"? Vi hade kanske inte alltid de vackraste husen, men definitivt de rymligaste.
• Invandringen. Helt nöjd var jag inte, jag ville ha fler och mer udda invandrare, för att bryta upp konsensussamhället. Men de invandrare vi fick hit fick raskt jobb och bostad. Jämförelse med Storbritannien utföll till vår fördel.

Även på senare år finns saker som utvecklats åt rätt håll i Sverige. Vi har fått frihetsreform på frihetsreform. Även om Public Service är genomsocialistiskt och samtidigt fullt av lika usel underhållning som övriga kanaler, så har vi faktiskt tillgång till fler kanaler - det blev inga parabolförbud. Vi kan säga "fuck off" till byråkratin och välja vårdcentral, barnhage och skola som vi behagar. Vi har ett krogliv som består av mer än "filé black & white och en stor stark", även efter midnatt. Vi slipper att till och med småstäderna har dysfunktionella, obligatoriska bostadsförmedlingar.

Samtidigt är det mycket som verkar gå åt skogen. Och i analysen av problemen, så finner jag mig återigen i seriernas värld.

Bostadspolitiken

Minns ni Kalle & Hobbe? En fantasirik, överaktiv grabb som i Sverige säkerligen hade fått en hoper diagnoser och preparat som fått honom att rätta in sig i mängden.

Av någon anledning får ovanstående bild mig att tänka på ett fenomen som är vanligt i Sverige av idag: Att bara man vill något tillräckligt mycket, så blir det så. Bara av sig själv. Utan att man behöver ta de tunga beslut som leder dit. Utan att man måste ge avkall på något annat.

Någon som får bostadsminister Kaplan i tankarna här? Han har i uppdrag att omedelbart - bostadsbristen är redan här - skaka fram bostäder åt den befolkning som, tack vare en rejäl invandring från Mellanöstern och Afrika, är på väg att öka. Trängd mellan kommuner som inte alls är intresserade av ökade socialbidragskostnader, planregler som garanterar att det tar många år innan bostäderna är klara, och ett trängande behov av åtgärder, vad kan stackars Kaplan göra? Några idéer är:

• Staten snabbinför nya lagar där staten kan tvinga fram mark att bygga på. Staten bygger själv hus, efter att ha ändrat lagarna så att ingen kan invända. Visst, detta skulle ge resultat - men vem vill gå våld på kommunerna så?
• Staten sockrar erbjudandena till kommunerna så att de själva vill bygga, till exempel genom att lova livstidsförsörjning av nyinflyttade. Kan funka, men har vi råd?
• Staten inkvarterar flyktingar "tills vidare" i gigantiska tältläger, antingen på statlig mark i ödebygden eller utomlands, i väntan på att flyktingströmmen skall avta och integrationsåtgärderna inledas. Ett slags bräddavlopp  alltså.

Men vad gör Kaplan? Jo, han plockar fram en av sina flyttkartonger från flytten in till Rosenbad, skriver "modulhus" på sidan med en tuschpenna, och inväntar applåderna.

I seriernas värld hade det funkat, Kaplan. I seriernas värld.

De offentliga finanserna

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, heter det. Sån tur att vi har SLÖSO.

Som skattebetalare känner jag mig ibland som Nicke i ovanstående stripp. Han har bett Gaston beställa lite dricka från fiket, och som tack får Gaston beställa lite också. Varpå Gaston beställer upp en festmeny.

Jag betalar skatt för att få nattväktarstaten: domstol, polis, sjukvård. Jag får poliser som inte kan upprätthålla markägares äganderätt, domstolar som sätter folk i fängelse för deras åsikters skull, och folk som dör i vårdköer. Samtidigt som staten lägger pengar på genuspiloter och stöd till islamistiska och nazistiska organisationer.

Det här funkade inte ens i Pojken med Guldbyxorna.

Tramsjobben

När jag läser Sakine Madon om projekthysterin i förorten, så kommer jag återigen att tänka på Gaston.

Det sitter alldeles för många på statens avlöningslista och gör ingen vettigt. Det hade varit mer produktivt att låta svenska folket behålla pengarna.

Polisen

Lokalblaskan skriver om en svensk familj som körs bort från Rosengård av trakasserande grannar. För att vi inte ska välta över i ensidigt invandrarhat, så kan vi balansera det hela med hur ungdomsgäng i min by lyckades driva bort en svart familj med glåpord och rasistiskt klotter.

Fnordspotting tar upp den "Sörgårdsidyll" där vem som helst kan ta över ett hus.

Och så har vi polisen som ville ha smörgåstårta av den bestulne för att polisen hade gjort sitt jobb och hittat tjuven.

Bara jag som kommer att tänka på dessa figurer?

Nej, nu får det räcka för idag. Jag blev plötsligt så sugen på att läsa om mina gamla Gaston-album.