Om det där med ansvar och befogenheter

Det finns ett systemfel i svensk politik. Som min politiska idol en gång sade:

Sen sa hon i och för sig även detta:



Så kanske vi skall ta hennes visdomsord med en gnutta salt. Men hon har en poäng, Maggie. Väldigt många svenska politiker och opinionsbildare har öppnat sina hjärtan på vid gavel, men skickat räkningen till andras plånböcker. Eller hoppats på att det aldrig skall bli någon räkning.

Jajamen, jag pratar invandringspolitik. Det var lätt och enkelt att propagera för vidöppna gränser och rasiststämpla den som vågade nämna Volymer, i ett läge där vi kunde lita på Khadaffi och Orban att hålla gränsen åt oss, på sådant avstånd att inga Reva-kritiska vänstertwittrare kunde komma på tanken att skapa några hashtaggar. Nu när Europas gräns går vid Öresundsbron är det värre, och helt plötsligt har åsiktskorridoren gjort en sådan helomvändning att man nu närmast blir idiotförklarad om man påstår att vi kan ta emot ännu fler än idag.

Läget har ändrats, minst sagt. Gänget bakom Allt åt alla stod i ett par dagar och välkomnade flyktingar vid Malmö central, sen gav de upp och insåg att det inte är så lätt att leverera allt åt alla om det är man själv som skall stå för jobbet. Migrationsverket har nu gett upp, och tycker att Malmö kommun ska ge husrum åt de som Migrationsverket inte längre klarar av att ta emot. Kommun efter kommun säger att det är fullt.



Vad göra? Jo, vi skall införa det som vi ingenjörer kallar dogfooding. Som de lite mindre fina i kanten uttrycker det: Eat your own shit. Eller, för att anknyta till den där leken som Bert alltid försöker leka med flickorna: den som har privilegiet att definiera sanningen, bör också få stå för konsekvenserna.


Vem ansvarar för gränsen, vem som kommer däröver och vem som får stanna utanför? Jo, staten. Alltså är det staten som äger problemet och ska ta konsekvenserna av eventuella problem.

Staten skall ansvara för gränskontroll. Inte stickprov som idag, vilket visat sig vara fullständigt verkningslöst, utan total kontroll. Den som har rätt att resa in släpps igenom. För övriga får staten välja:

1. Införa de koncentrationsläger som vi i KD föreslagit. Alla asylsökande och illegala tas dit, och släpps inte ut. Taggtråd och beväpnade vakter ser till att oönskade utsläpp inte sker. Sedan släpps man inte ut i svenska samhället förrän asylansökan bifallits. Vid avslag, eller om man inte söker asyl, så är det nästa båt ut ur landet som gäller. Förslagsvis med slutdestination i anslutning till ett flyktingläger i Jordanien eller Afghanistan.
2. Avvisa direkt vid gränsen, enligt den modell som först SD föreslog och Moderaterna sedan kopierade (av någon konstig anledning utan att berätta var man plockade den ifrån).

Om staten väljer modell 1, så är det staten som ansvarar för flyktingarna och deras uppehälle. Japp, jag föreslår faktiskt att vi ett tag frångår ett par rätt så liberala, marknadstillvända reformer:

• Privata asylboenden. Nej, tyvärr, det lägger kostnader för skola och vård på kommunerna. Asylboenden skall drivas av staten, och vara små stater i staten: utbildning och vård sker på (de stora) boendena, med personal som ditförskaffas av staten. Kommunerna skall inte drabbas.
• Eget boende (EBO). Att flyktingar har kunnat hysa in sig hos någon släkting har gjort läget svårt för de stora mottagningskommunerna, t. ex. Malmö och Södertälje. Den trångboddhet som blivit resultatet är inte heller någon succé för de asylsökande själva.

Om nu staten inte klarar av att fixa boende till en oanad mängd människor? Det är statens problem. Om staten inte klarar av att lösa det, har staten alltid motmedlet "stänga gränsen" att ta till. Eller så kan man ju förstås be andra EU-länder att hjälpa till. Danskarna är nog väldigt pigga på det...


När en asylsökande fått asyl, så är inte statens ansvar slut. Kommunerna har självstyre. Det är statens uppgift att göra de asylsökande så pass attraktiva att kommunerna vill ta emot dem. I ett läge där lagar, skatter och regler gör det svårt att få outbildade analfabeter anställningsbara, så är det statens uppgift att antingen ändra på dessa regler, själv anställa analfabeterna, eller se till att de inte kommer in i landet. Ansvaret skall inte lastas över på kommunerna. Syriska läkare, däremot, misstänker jag att glesbygdskommunerna kommer bjuda över varandra för att få tilldelade sig. Eller de två ingenjörerna.

En idé jag har är att utöka det 2-åriga ansvar staten idag har för invandrares försörjning till att räcka livet ut - eller i alla fall till den dag då en invandrare har haft ett "jobb man kan leva på" i ett par år. Därmed kan kommunerna förses med garanterade intäktskällor.


Det var hårda ord det här, och många beska förslag. Jag misstänker dock att det inte kommer gå många veckor innan det av allmänna opinionen ses som hopplöst förlegade, idealistiska vänsterflummerier.


Under tiden står Löfven på landsvägen, stelfrusen i strålkastarskenet, och ser en bil närma sig i hög fart. Alliansen står på vägrenen, ropar lite tafatta förslag, men gör inte ett skvatt för att få bort Löfven. Om det ändå funnits en Margaret Thatcher i dagens svenska politik.