Om det öppna samtalet

Sydsvenskans Heidi Avellan skriver idag om hur vi bör prata med varandra. Väldigt klokt. Jag är själv oroad över hur SD-arna sitter på Avpixlat och klagar på invandring, medan de intersektionella stänger in sig i säkra rum och klagar på rasisterna. Och enda stället de möts är över barrikaderna. När man istället kunde försöka att lyssna på de som har en annan åsikt, och argumentera emot dem.

Samtidigt håller jag inte med om allt Avellan säger. Hon tar upp hur människor överger media för "alternativmedia", eller även "hatsajter". Som jag tolkar henne så står traditionell media för en allsidig nyhetsförmedling, medan alternativa media har väldigt snäva perspektiv: typiskt att de ägnar all sin tid åt att skälla på mörkhyade.

Förvisso är nog våra svenska tidningar för det mesta lite mindre ensidiga än Avpixlat. Men allsidiga?

Antag att vi lägger ut alla våra åsikter på en gungbräda. Vänsterextrema åsikter på ena sidan, högerextrema på andra sidan, och mitten - ja, i mitten. Det jag ser att svensk press har gjort är att kapa bort en rejäl bit av den konservativa högerdelen av brädan. Vilket gör att de acceptabla områdena i åsiktskorridoren blir lite skeva, och gungbrädan väger över åt vänster. Detta samtidigt som mittfältet är väl representerat, Avellans socialliberalism-feminism lär göra att hon känner sig som fisken i vattnet - hon reflekterar inte över att vattnet finns där överhuvudtaget. De som har konservativa åsikter däremot - den nyanlände assyriern som anser att abort är mord, eller islamisten som anser att kvinnans plats är i köket - lär ligga på land och kippa efter luft.

Är jag tokigt ute? Tänk tanken att det på SvDs kultursidor satt skribenter som hyllade Marinetti eller Pinochet, på samma sätt som Åsa Lindeborg hyllar Lenin på Aftonbladet. Otänkbart? Visst.

Jag har ingen grundlig undersökning om journalisters partisympatier eller vinklar när de skriver att delge Avellan, men här kommer några personliga anekdoter som borde göra henne lite orolig:

1. Jag upplever själv att journalisternas vinklingar är tydliga. Och på svenskt vis även så att alla vinklar på samma sätt, samtidigt. Ordnung muss sein! Om jag enbart hade följt DNs och Sydsvenskans nyhetssidor, hur pass väl förberedd hade jag då varit inför det politiska läge vi har idag? Efter att ha läst halleluja-rapporter som den om Sandviken, hur skulle jag nu kunna förstå varför vår regering använder ondskefull signalpolitik för att få de flyktingar vi så väl behöver att vända om? Om jag inte läst Tinos sågning av densamma, förstås. Utan alternativa bloggar och tidskrifter hade jag varit betydligt mindre klok idag.
2. Häromdagen samlades vi några på jobbet och diskuterade. Snackade skit, med andra ord. Eftersom vi i dagarna hade läst om avhysningen av romer från Sorgenfri, och även sett polisuppbådet från kontorets fönster, så kom samtalet in på invandring och EU-migranter. Döm om min häpnad när de andra börjar prata om hur media mörkar sanningen, och hur de läser alternativmedia för att få reda på vad som verkligen händer. Tinos namn nämndes också. Och jag som trodde att jag var ensam i mina förvillelser.
   Det som borde göra Avellan lite orolig är att det här inte hände bland ett gäng arbetslösa män på landsbygden, utan på ett IT-företag i Lund. Ett IT-företag där de anställda är globaliseringens vinnare; vi har flera utländska medarbetare, omtyckta och högt värderade medarbetare, och umgås flitigt med kollegor i Indien och Kina. Om vi börjar tappa tron på media, hur är då läget i byggfuttarna ute i landet?
3. Jag tittar vidare i Sydsvenskan. Ser en artikel om ensamkommande flyktingar. 15-åring? Döm själva. Tidningen har även en artikel som går igenom de dära ålderstesterna, där det hävdas att felmarginalen är flera år. jag misstänker att flera av "grabbarna" hade fastnat i det filtret. När journalister så fullständigt stänger av sin kritiska tankeförmåga och struntar i att nysta i konstigheter - är det konstigt att vi saknar förtroende för dem?
4. På tidningens lundasidor hittar jag en artikel där man presenterar nyheten att ett hotell hyrt ut rum till ett politiskt parti. Typisk "hund bet brevbärare"-nyhet, men nu var ju partiet SD. Och då är plötsligt den journalistiska vinkeln att man skall serva minoriteter - inte vägra hyra bilar till romer, inte vägra baka bröllopstårtor till homosexuella - förbytt i sin spegelbild. Journalistens frågor: "Varför hyr ni ut till Sverigedemokraterna?" "Finns det några rättsliga möjligheter att slippa jobba för att det är just Sverigedemokraterna?". Som om det självklara skulle vara att man borde inte hyra ut till ett av våra riksdagspartier. När en mer rimlig vinkel borde varit att leta upp nättrollen som protesterat och ställt frågor till dem som "Är inte alla människor lika mycket värda, även SD:are?", "Vilka övriga partier vill du hindra hyra hotellrum?".