Ett Austen-fans bekännelser

Häromdagen satt jag och frugan och tittade på inalles sex timmar Pride and Prejudice. Någon nytta skall vi sydvästskåningar ha av att vi kan ta in dansk TV. Japp, vi tittade på versionen med Colin Firth i en av huvudrollerna. Förvisso ägnade jag mig åt en del typiskt manligt beteende under tiden, som att dricka öl, klia mig ogenerat i skrevet och släppa väder, men: jag längtade inte under någon del av tiden efter biljakter, explosioner eller indianöverfall.

Det är bara att erkänna: jag är ett Jane Austen-fan.

Varför det? Inte är det för nöjet att se kvinnornas favorit, Colin Firth, se kroniskt förstoppad ut första halvan och salongsberusad den andra. Inte är det för glädjen att kunna påpeka för min dam hur filmens kvinnors dekolletage borde införlivas i dagens mode. Inte är det för att Austens moral- och hedersbegrepp så mycket bättre passar mina egna än den dekadenta nutiden. Inte är det enkom för romantikens skull, även om det är trevligt att se hur de unga tu får varandra på slutet.

Framför allt är det för den superbt vassa men ändå varma satiren. Hon är verkligen elak gentemot sin samtid, ungefär som när Sanna Rayman kommer upp i varv. Hennes lustmord på den gotiska romanen i Northanger Abbey är oemotståndligt. Om dagens svenska "komiker" hade ett uns av hennes humor, humör och verklighetsuppfattning skulle världen vara mycket roligare.


Hon är också aktuell än idag.

Tänk om Austen hade varit i livet idag, och fått skriva lite om våra radikalfeminister. Hon verkade inte ha mycket till illusioner om det kvinnliga könets inbyggda godhet och klokhet; hennes kvinnoporträtt är ofta riktigt vassa. Modern i Pride and Prejudice har inte många förmildrande drag, och Emma verkar inte få rätt på någonting. Karlarna ger hon sig sällan på på samma sätt, de verkar mest vara statister med vänligheten och intelligensen hos en genomsnittlig Golden Retriever. Inte ens ärkeskurken Willoughby sablas ned totalt.

Hennes moral och etik, som jag var inne på en aning tidigare, är förtjänt av en renässans idag. Darcys stolthet och pliktuppfyllelse över alla gränser kunde sätta ett föredöme för våra svenska tjänstemän och politiker. Sexualmoralen kan även ges en revival.

Har ni sett tjänarna i Austen-filmer? Dem ser man inte mycket av. När en tjänare skall tala med Darcy, sker det normalt med hukad rygg och ögonen i backen, med en ursäkt för att man existerar - ungefär så som Kölns borgmästare vill att vårt kvinnfolk ska bete sig framöver. Tjänarna har löner motsvarande brödsmulor från de rikas bord - ungefär så som vår arbetsmarknad ska bli framöver om migrationen skall bli lönsam. Vår värdegrundsindränkta skola kunde låta eleverna se ett par Austen-filmer (att läsa böcker är väl överkurs i grundskolan) och diskutera i grupp vilket sorts samhälle de vill ha framöver.

Till sist vill jag rekommendera alla att titta på Sense and Sensibility, av och med Emma Thompson.



Tyvärr innehas en av huvudrollerna av "Mr Blowjob", den för oss män oerhört kräkframkallande fjanten Hugh Grant. Dock kan hans uppdykanden på skärmen ge oss tillfälle att dölja ansiktet i ölglaset. Skål!