När är neutralitet bra?

Om inte herr Antonsson var karl, och om inte jag var gift, så hade jag gett honom en stor kram idag för hans inlägg om neutralitet, där han lyfter fram min idol och föredöme: Margaret Thatcher.

Han har en poäng i att Sverige var neutrala inte för att det var fint och gott, utan för att det var en nationalistisk, egoistisk politik som i feghetens tecken höll Sverige utanför kampen emot de ondsinta diktatorerna. En eftergiftens politik. Samt i att om vi inte hade varit neutrala, så hade det kostat blod. Svenska soldater hem i liksäckar. Måhända svenska kvinnor nyttjade som förlustelse åt Röda Armén. Raserade städer och industrier, därmed omöjliggörande det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden.

Vad gäller krig i Sverige, och Sveriges närområde, går en frontlinje mellan vänster och höger. Vänstern tycker neutralitet är bra, att vi inte skall lägga oss i, medan högern tycker att vi solidariskt skall stå upp ihop med våra grannar.

Vad gäller krig långt borta, så verkar positionerna ombytta. Där tycker vänstern att bara tanken på att det skulle finnas en gräns för det svenska åtagandet att ta emot krigsflyktingar, eller vem som helst som hävdar att de är krigsflyktingar, eller vem som helst som helt enkelt bara vill bo i Sverige, är djupt rasistisk. Medan högern vill stänga gränsen och inte lägga sig i.


De två motpolerna skaver lite grand, till att börja med. Så småningom hittar jag en röd tråd att nysta i. Vi i högern är nationalistiska. Vi vill det egna landets främsta, inte andra länders. I det är det logiskt att dels vilja försvara landets gränser från flyktingar som i generationer kommer belasta statsbudgeten, och att vilja försvara landets gränser från militär invasion. Sverige är vårt, och skall så förbli.

Vad gäller den militära invasionen, så anser jag att en militär allians är bästa försvaret. Vi kommer alltid ha en regering och ett försvar - vi måste bara besluta oss för om det är Löfven eller Putin som skall leda dem. Förvisso, så formulerat, ett val mellan pest och kolera, men Löfven kan dock röstas bort, och handlingskraft är inte alltid att föredra framför svammel och frånvaro. Ryssland har med Georgien, Krim och Ukraina tydligt visat sina expansionistiska och revanschistiska ambitioner. Ensamma har vi inte mycket att sätta emot. Formellt alliansfria ser vi i dagarna tydligt hur solidariska EU-länder är emot varandra, i hur Sverige kommer till Frankrikes hjälp med militära insatser, i hur resten av EU kommer till Sveriges och Tysklands hjälp med att avlasta flyktingströmmen. Vill vi ha hjälp av någon, så är det Nato-medlemskap som gäller.

Samt en rejäl svensk militär upprustning.