torsdag 7 januari 2016

När är neutralitet bra?

Om inte herr Antonsson var karl, och om inte jag var gift, så hade jag gett honom en stor kram idag för hans inlägg om neutralitet, där han lyfter fram min idol och föredöme: Margaret Thatcher.

Han har en poäng i att Sverige var neutrala inte för att det var fint och gott, utan för att det var en nationalistisk, egoistisk politik som i feghetens tecken höll Sverige utanför kampen emot de ondsinta diktatorerna. En eftergiftens politik. Samt i att om vi inte hade varit neutrala, så hade det kostat blod. Svenska soldater hem i liksäckar. Måhända svenska kvinnor nyttjade som förlustelse åt Röda Armén. Raserade städer och industrier, därmed omöjliggörande det ekonomiska uppsvinget under efterkrigstiden.

Vad gäller krig i Sverige, och Sveriges närområde, går en frontlinje mellan vänster och höger. Vänstern tycker neutralitet är bra, att vi inte skall lägga oss i, medan högern tycker att vi solidariskt skall stå upp ihop med våra grannar.

Vad gäller krig långt borta, så verkar positionerna ombytta. Där tycker vänstern att bara tanken på att det skulle finnas en gräns för det svenska åtagandet att ta emot krigsflyktingar, eller vem som helst som hävdar att de är krigsflyktingar, eller vem som helst som helt enkelt bara vill bo i Sverige, är djupt rasistisk. Medan högern vill stänga gränsen och inte lägga sig i.


De två motpolerna skaver lite grand, till att börja med. Så småningom hittar jag en röd tråd att nysta i. Vi i högern är nationalistiska. Vi vill det egna landets främsta, inte andra länders. I det är det logiskt att dels vilja försvara landets gränser från flyktingar som i generationer kommer belasta statsbudgeten, och att vilja försvara landets gränser från militär invasion. Sverige är vårt, och skall så förbli.

Vad gäller den militära invasionen, så anser jag att en militär allians är bästa försvaret. Vi kommer alltid ha en regering och ett försvar - vi måste bara besluta oss för om det är Löfven eller Putin som skall leda dem. Förvisso, så formulerat, ett val mellan pest och kolera, men Löfven kan dock röstas bort, och handlingskraft är inte alltid att föredra framför svammel och frånvaro. Ryssland har med Georgien, Krim och Ukraina tydligt visat sina expansionistiska och revanschistiska ambitioner. Ensamma har vi inte mycket att sätta emot. Formellt alliansfria ser vi i dagarna tydligt hur solidariska EU-länder är emot varandra, i hur Sverige kommer till Frankrikes hjälp med militära insatser, i hur resten av EU kommer till Sveriges och Tysklands hjälp med att avlasta flyktingströmmen. Vill vi ha hjälp av någon, så är det Nato-medlemskap som gäller.

Samt en rejäl svensk militär upprustning.

4 kommentarer:

  1. Varför ens överväga ett starkare försvar och Nato-medlemsskap när vi samtidigt betalar för vår egen undergång i form av muslimsk massinvandring?
    Sverige är på väg mot ett inre sammanbrott vilket inte ett Nato-medlemsskap kan rädda oss ifrån. Framtiden ser mycket mörk ut på alla plan.
    /Micke S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också bekymrad över att mer än 100 000 vapenföra män med en helt annan grundinställning än vår till västerländsk demokrati har invaderat landet. Det enda de behöver är tillgång till vapen så är det kört.
      Förresten hur många ryssar har invaderat Sverige? Javisst det var ju ett par st i en miniubåt förra året. På SvD:s och DN:s förstasidor är rysshotet ständigt närvarande medan det inte skrivs något om det andra hotet. Våra ansvariga säkerhetsmyndigheter kan väl inte vara lika "naiva"?
      Bo Adolfsson

      Radera
  2. Hej.

    Inre säkerhet, yttre försvar, samt slagräckvidd. Sverige saknar idag alla tre både polisiärt, militärt, och diplomatiskt.

    Sverige, Danmark, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Finland har gemensamt större och troligen mer kapabelt försvar än Ryssland, om det vore samövat och koordinerat, på det sätt en stark militärallians krävt (kärnvapen undantagna förstås).

    Troligen har alliansfriheten mindre med några utrikespolitiska hänsyn eller praktiska bestyr att göra under tiden från 1990 och framåt, men desto mer med maktfullkomlighet att göra. Ett Sverige knutet av förpliktigande avtal och allianser innebär mindre egenmakt åt vår diplomat- och politikeradel, och det är sorgligt tydligt hur dessa kårer är befolkade av kosmopolitiskt lagda egoister och naiva idealister.

    Troligen måste ett allvarligt sammanbrott ske innan detta fredsskadade folk inser vad som krävs för att överleva som grupp. Lite granna som en missbrukare kan stå inför insikten att valet står mellan hård inre och yttre kamp, eller att ge upp och gå under.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  3. Du skulle nog sätta dig i vad som hände i Georgien, Ukraina och Krim i stället för att sprida lögnaktig Natopropaganda.
    Hela inlägget är ju bara trams utan någon som helst analys av varför Ryssland agerar som man gör...

    SvaraRadera