Vad är vetenskap?

Ivar Arpi har en serie inlägg på SvDs ledarsida om genus, om vetenskap, och om kombinationen av de två. Idag har han kommit till den norska TV-serien Hjernevask, där balansen mellan arv och miljö tas upp:

Som Arpi skriver blir det lite problematiskt att programledaren är en av Norges mest kända komiker. Norrmän som intervjuas på gatan tror inte att det är ett seriöst program, utan väntar bara på att dolda kameran eller spanska inkvisitionen skall hoppa fram bakom ett hörn. Förståeligt, tänk hur vi hade reagerat om Jonas Gardell, Henrik Schyffert eller Malena Ernman hade försökt sig på att lägga sig i politiken.

Nuförtiden skall dock inte en seriös finmediakrönika handla om ämnet, utan mest om krönikören. Så låt mig prata lite om mig själv först.

Vad är genus?

Enkelt, tänker ni. Det tänkte även jag när jag började hänga på feministiska bloggar för att "skaffa mig en analys". Låt oss anta att det finns en mängd med manliga och kvinnliga beteenden. Låt oss även anta att en delmängd av dessa beteenden orsakas av skillnader i vår biologi, snopp versus snippa alltså, medan resten orsakas av kulturell upplärning under uppväxten - utan att därför ta ställning till fördelningen däremellan, eller om en av mängderna till och med är identisk med nollmängden. Då är:

• genus beteckningen på det kulturellt orsakade
• kön beteckningen på det biologiskt orsakade 

Svenska wikipedias enkla förklaring verkar stödja den tesen.

Denna förklaring räckte dock inte särskilt långt när jag emellanåt försökte ge mig in i diskussionerna. Jag märkte snabbt att förvirringen om vad genus är var total. Vilket visas av den något spretiga teoribildning som återges på engelska wikipedia. Varenda akademiker verkar ha sin personliga definition av begreppet, vilket leder till att den som vill ge sig in i en diskussion får börja med att ange om det är genus enligt professor Kalkyl eller genus enligt professor Moriarty som avses. När vi sedan tar med transaktivisterna i kalkylen, de som introducerar begrepp som fitt- och kukbärare och anser att könets essens sitter i hjärnan och inte mellan benen, och att den som inte i alla delar håller med är en -fob, så börjar det bli kortslutning i den feministiska begreppsapparaten.

Vad är vetenskap?

Åter till Arpis artikel. I Hjernevask intervjuas först norska forskare. Inte bara genusforskare, utan även andra humanistiska discipliner. Alla är de rörande överens: det finns inga biologiska skillnader mellan kvinnor och män. Därpå intervjuas utländska forskare, som pekar på de forskningsresultat som enligt dem tydligt pekar på att det finns skillnader. Inte så att vi är från olika planeter (Mars och Venus, om ni minns...), men dock mätbara skillnader. De norska forskarna var dock totalt ointresserade av att erkänna dessa forskningsresultat. Intrycket gavs att de hade satt upp ett axiom som banaliteter som verkligheten inte kunde rucka på.

Vad kännetecknar då god vetenskap? Låt mig besvara det med religion som exempel. 

Förutsättningslös. Som jag nog nämnt tidigare gick jag en universitetskurs i Islam häromåret. En mycket bra kurs, som jag kan rekommendera. I kursen var föreläsarna mycket tydliga: vi är här inte intresserade av vad som är "rätt" tolkning av Allahs ord. Vi förutsätter inte ens att Allah finns/funnits, tvärtom. Kursen är en kurs på vetenskaplig grund. Vill man ha en annan inriktning, så finns det i närmaste moské. Även teologiska studier på svenska universitet bedrivs på strikt vetenskaplig grund, sedan Ingemar Hedenius gjorde kaffeved av våra biskopars tal om "alternativa verkligheter". Gammelreligiösa präster brukar säga att den tro som överlever teologistudierna är en stark tro.

Att utgå från att inga skillnader finns är alltså inte vetenskapligt, utan hör snarare till den religiösa trons domäner. Förvisso får man göra en djärv ansats ifrån vilken man bedriver sitt arbete, precis som Einstein när han postulerade att ljushastigheten var densamma i alla referensramar, men man bör inte bara vara beredd att överge sin teori när andra presenterar motbevis, utan även själv arbeta för att hitta sätt att falsifiera den. Advokatyr och vetenskap hör inte ihop.

Kräsen. Många vetenskapliga fält har plågats av charlataner, fiffel och båg. På Tycho Brahes tid var astronomi till lika delar astrologi. Alkemin är kemins moder. Tänk för ett ögonblick tanken att moderna kemikongresser till del upptogs av tomtar som föreläste om de senaste rönen om de vises sten, eller att astronomitidskrifter skulle ha artiklar om veckans horoskop. Eller att läkarkonferenser har föredrag om homeopati och åderlåtning. Sådant träck arbetar seriösa vetenskapsgrenar med att distansera sig ifrån, eftersom de vet att deras namn dras i smutsen annars. Hjärnskrynklarna hade länge dåligt anseende, eftersom Freud, Jung och andra tunga namn som de stöttade sig på ägnade sig mer åt tyckande än empiri - efter utrensning av denna gamla vidskepelse har de nu lättare att uppfattas som seriösa.

Feminismen idag lider svårt av att man - kanske i systerskapets namn? - tillåter lite vad tusan som helst. Rena manshatare som Zara Larsson och Lady Dahmer är välkomna in i värmen, och deras hatfulla utsagor tas allvarligt. Det finns ingen som helst spärr mot extremismen.

Genusvetenskapen lider av samma problem, sammanflätad med feminismen som den är. Den klassiska genustrumpeten är ett exempel på forskningsuppslag som i ett tidigt stadium borde rensas bort. Något som seriösa genusforskare får se till att rensa bort, om de vill att deras forskningsfält skall tas på större allvar än Riksorganisationen UFO-Sverige. Så länge genustrumpeten får ljuda ostört blir forskningsresultaten mest en skrällande cymbal.

Men vänta nu - vi har väl alla läst om den där Maccaroni, Macchiarini eller vad han hette? En läkare på Karolinska som hade ihjäl flera patienter med rena fuskprojekt. Har inte alla vetenskapsgrenar samma problem? Varför hacka just på genusfältet? Jo, Macchiarini blev en rejäl skandal. Folk fick sparken. Vi kan ge KI rejält med kritik för att de vara sena med att fånga upp varningssignalerna. Utifall insyltade personer fortsätter sitta inne i värmen och behålla sina fina jobb bör vi vara fortsatt kritiska; jag har inte följt med tillräckligt noga för att veta om så är fallet. Här kan vi samtidigt nämna att genusvetarna faktiskt emellanåt drar en gräns. När FI-toppen Victoria Kawesa plankade en annan doktorands material anmäldes hon, avgick "frivilligt", och fälldes nyligen. "Fusk i luftgitarr", som Thomas Gür uttrycker det.

(Inom parentes: jag har en hypotes om många av dessa uppenbart idiotiska genusprojekt. De är feletiketterade, helt enkelt. Ta trumpeten som exempel. En musikforskare vill ha pengar för att forska på trumpeter, älskar trumpeter, men märker att det finns inte en jäkel som vill ge forskningsanslag därtill. På genusområdet, däremot, vräks pengarna ut med en frenesi och brist på uppföljning som för tankarna till SIDA. Så vad är enklare än att klistra på lite genus på sin ansökan, ungefär som när Sveriges Unga Muslimer klistrar demokrati och integration på sina ansökningar? Vips trillar pengarna in, och efter ett par år med forskning på det man egentligen ville göra kan man göra en liten genusrapport specialskriven för anslagsgivaren. Eller så struntar man i det; ingen i staten kollar väl ändå vad miljonerna ger för resultat? Som Margaret Thatcher sa: "The problem with socialism is that you eventually run out of other people's money" - men innan det sker kan forskarna ha himla mycket roligt för slantarna.)

Begriplig och förklarande. Vetenskap skall reda ut hur verkligheten förhåller sig, inte krångla till den. Som min käre farfar sa en gång i tiden: ett geni är den som kort och redigt kan förklara ett svårt ämne för envar. Vad han tyckte om den som i oändliga utläggningar fyllda med obegripliga ord förvirrade sin omvärld sade han inte explicit, men jag kan tänka mig ett och annat uttryck från hans ungdoms Dalsland.

Här lider genusvetenskapen svårt av sitt postmoderna arv. Forskarna tenderar hylla, referera till och använda sig av franska filosofer som Focault och Derrida, män (döda och vita, dessutom...) som satte en ära i att vara obegripliga. När de inte kunde krångla till det tillräckligt på egen hand plockade de terminologi från riktiga vetenskaper, utan att ha koll på hur formlerna skulle användas. Det blev inte hej matematik, utan hej pseudovetenskap!

I deras efterföljd verkar många genuspapper idag kunna sammanfattas så här: "Jag har inget nytt att komma med utöver vad jag läst mig till i kursboken, och för att dölja detta faktum kommer jag här använda en onödig mängd förbaskat långa och krångliga ord". Jag får erkänna att även jag fallit i den fällan emellanåt. Jag har använt obskyra grekiska tecken i mina formler, istället för A, B och C. Vete sjutton om jag inte till och med har skrivit "utilize" när "use" hade räckt. Fy på mig.

Men det är inte bara småspiggarna i stimmet som frestas uttrycka sig obegripligt. Vinnaren av 1998 års Bad Writing Contest var Judith Butler, en av genusvetenskapens portalfigurer. Hon vann tack vare denna text:

"The move from a structuralist account in which capital is understood to structure social relations in relatively homologous ways to a view of hegemony in which power relations are subject to repetition, convergence, and rearticulation brought the question of temporality into the thinking of structure, and marked a shift from a form of Althusserian theory that takes structural totalities as theoretical objects to one in which the insights into the contingent possibility of structure inaugurate a renewed conception of hegemony as bound up with the contingent sites and strategies of the rearticulation of power."

Jag säger som Manuel i Fawlty Towers: QUE?

Hur bör man göra istället? Här är ett vackert exempel klippt från wikipedia:

Maxwells ekvationer, en superkompakt beskrivning av hela elektromagnetismen. Något av den vackraste poesi en elingenjör kan tänka sig, väl i nivå med både Shakespeare och Eddie Meduza. Förvisso grekiska för den oinvigde, men det räcker med några matematikkurser på universitetet för att uppskatta skönheten och förstå innehållet. Liksom det behövs några kurser utöver "Affärsengelska I" för att hänga med i Shakespeare.

Gjorde jag det lätt för mig nu, som ställde ett matematiskt problem gentemot ett humanistiskt ämne som lär kräva hyfsat stora textsjok för att framföra budskapet. Förvisso. Men tänk er då istället en debatt mellan Hans Rosling och Derrida. Vem bör man ha som förebild när man skriver sin avhandling?

Summering

Det går säkert att få riktig vetenskap av genusvetenskapen. Det har ju gått med både medicin, astronomi och kemi. Dock krävs att de som verkar inom fältet tar tag i:

• Ut med månglarna från templet! Håll gränsen gentemot lycksökare som vill sno stålar från er.
• Tala så vi förstår! Och om det är så att ni inget har att säga, säg inget.
• Ut med religionen! Vetenskap och religion är ingen bra blandning, vare sig det är Den Helige Ande eller Patriarkatet man tror på.
• In med empirismen! Förvisso kan man sitta rätt länge och skriva papper om "ifall världen vore beskaffad så här, vad skulle vi då göra?", men förr eller senare är det dags att intressera sig för hur världen faktiskt är beskaffad. I alla fall om man inte är Science Fiction-författare.