lördag 26 maj 2018

Yttrandefriheten

Alltför ofta idag möter jag människor på nätet som tolkar yttrandefrihet som deras frihet att slippa bli utsatta för andra människors yttranden. Säkra rum, avplattformningar, uppsökande av de misshagligas arbetsgivare - ja, ni vet vad jag pratar om. Människor som anser att visst, du får yttra dig, men det innebär inte att du har någon rätt att slippa ifrån konsekvenserna av ditt handlande. En yttrandefrihetsattityd som, dragen inte särskilt mycket längre till sin spets, skulle innebära att det i Saudi-Arabien och Iran faktiskt är fullt tillåtet att ha sex utanför äktenskapet eller offentligt hävda "Muhammed är en pedofil ökenkrigare". Så länge man accepterar konsekvenserna...

Att det finns folk som vill slippa få sina cirklar rubbade är dock inget nytt. Låt oss ta en liten runda runt den svenska historien.

Carl Jonas Love Almqvist. En författare, som när han publicerade en bok, "Det går an", som kritiserade äktenskapet, fick en Twitter-mobb emot sig, eller vad nu dåtidens motsvarighet var, och tvingades lämna sitt rektorsjobb. #Jaghärjarhär har anor från mitten av 1800-talet! I skolan lärde vi oss hur fult det var av dåtidens Prusilusskor att gå till storms mot den normbrytande Almqvist.


August Strindberg. En författare som nog idag, om han inte hade varit död, vit och man, och dessutom även har beslagits med diverse inte helt kvinnovänliga yttranden, hade stått i finkulturens vitrinskåp sida vid sida med Camilla Läckberg, Alex Schulman och gubben som släppte sig i Aschbergs TV-program.

I min ungdom lärde vi oss om Strindberg i skolan. Förvisso hade den moderna skolans förfall redan inletts, och vi fick knappt läsa något Strindberg själv hade skrivit, men vi läste i alla fall om Strindberg. Om hur han under Sedlighetsdebatten i slutet av 1800-talet blev åtalad. Vi lärde oss hur fult det var av staten att åtala frimodiga, normkritiska författare.


Salman Rushdie. Efter att Satansverserna fått muslimer i Indien, Pakistan och Iran att gå i taket fick Rushdie gå under jorden i åtta års tid, skyddad av brittiska staten, eftersom det bedömdes som mycket troligt att muslimer i Storbritannien skulle ta Rushdie av daga. Även här var en stor del av svenska samhället överens om att Ayathollorna var helt fel ute, visst sjutton är det väl bra att häda!?

Låt oss ta det där en gång till, ifall ni missade det. Skriver man, här i Europa, något som går muslimska lärde på andra sidan jordklotet emot, så kommer muslimer bosatta här ibland oss att ta fram kroksablarna och skära halsen av oss, ivrigt applåderade av andra muslimer. Herreminje. Jag börjar misstänka att de östeuropeiska ländernas envisa motstånd mot att ta emot muslimska flyktingar inte har med några fobier att göra, utan att de faktiskt har hängt med i nyhetsflödet och inte vill bli ihjälslagna för hädelse.

Men nu går du väl för långt, din gamle islamofob? Det är ju bara en handfull extremister som tycker så, de flesta muslimer är fredliga! Vad har du emot Islam, egentligen?

Jag har faktiskt inget emot Islam, Allah eller ens Muhammed. Det är en spännande religion med många intressanta inpass i jämställdhetsdebatten som jag kan diskutera med frugan hemmavid. Hamnar jag vid en AfS-demonstration där de spelar upp böneupprop lär jag stanna till och nynna med, med ett stort leende på läpparna. Det jag har något emot är många muslimer. Smaka på den, va!? Det är tyvärr inte bara några få extremister som tycker att Sharia är jättebra, att avfällingar skall döden dö, och att IS vet just hur homosexuella skall hanteras. Till exempel tycker 90% (!) av palestinierna att vi (dvs Palestina) ska ha Sharia-lag. 60% av muslimerna i Pakistan tycker IS är goa gubbar, men bara 10% i Palestina - vilket visar betydelsen av varifrån man hämtar sina immigranter, mer än vilken religion de tillhör. Dessa åsikter försvinner inte vid svenska gränsen.

Men för tusan, kan du sluta gnälla om detta, det har ju inget med Sverige att göra. Vränger du alla tillfällen till att handla om migrationen?

Länken till Sverige kommer här: när Rushdie fick sin dödsdom lyckades Svenska Akademin inte samla sig bakom ett enat fördömande av en dödsdom gentemot en författare. Förmodligen var vissa ledamöter för fullt upptagna med närgångna intervjuer av unga kvinnliga praktikanter på Klubben för att kunna nedlåta sig att syssla med något så praktiskt och rakryggat. Först 2016 kom de till skott.


Åke Green. Pastorn som kallade sexuella abnormiteter en cancersvulst på samhället, blev åtalad för brott mot lagen om hets mot folkgrupp, dömd till fängelse i tingsrätten, men friad i nästa instans. HD kom tydligen sedan fram till att EUs regler om religionsfrihet hindrade oss från att sätta Green bakom galler. En för mig djupt otillfredsställande inställning, då jag anser att sekulära och religiösa skall lyda under samma gränser för hädelse och kränkningar.


Laila Freivalds. När SD-Kuriren anordnade en Muhammed-karikatyrtävling såg Freivalds till att släcka ned deras hemsida. Här fungerade skyddet för yttrandefriheten - Freivalds fick avgå. Idag när Morgan Johansson tar ett snack med Facebook och Google är inte reaktionen riktigt densamma, tyvärr. Så om någon undrar om Sverige någonsin haft en sämre utrikesminister än Margot Wallström så är svaret: jajamän!



Lars Vilks. Jag överlämnar åt läsarna att klurar ut vilken bild som föreställer Vilks, och vilken som föreställer Muhammed. Jag misstänker Vilks gjorde ett självporträtt. När Vilks ritade Muhammed hände ungefär samma sak som för Rushdie: muslimer världen över exploderade, deras SS-trupper i Europa förklarade sig villiga att verkställa ordern, och Vilks fick gå under jorden. En del komiska inslag kom på vägen, som gossarna som brännskadade sig när de försökte och misslyckades med att tutta på Vilks skånska villa, och de knivbeväpnade männen i Göteborg som släpptes då inget uppsåt kunde bevisas. Även mer tragiska inslag, som när en terrorist tog sig in i en lokal i Köpenhamn där Vilks föreläste och hade ihjäl folk.

Vilks lever än idag under jorden, ständigt vaktad av beväpnade vakter. Skolad av litterära giganter som Fantomentidningen ställer jag mig ständigt frågorna, närhelst någon påpekat att Annie Lööf har rätt i att det är dags att öka invandringen från länder så konservativa att till och med jag är HBTQ-aktivist i jämförelse:

  • Kan Lars Vilks gå på stadens gator som en vanlig man? Kan en harmlös icke-provocerande jude med kippan på göra det?
  • Kan en halvklädd kvinna gå genom djungeln, förlåt, Rosengård, mitt på natten utan att få moralpolisen på sig?
Nej, Fantomens fred råder nog inte i Sverige ännu.

Men det som var den intressanta skillnaden med Vilks var att kultureliten plötsligt hade gått över till den andra sidan. Nu var det Vilks det var fel på. Efter att konstnärer sedan Strindbergs tid hade hyllats för varenda sensationssökande provokation gentemot borgerligheten, var det nu plötsligt fult för Vilks att söka uppmärksamhet. Det var fel av honom att provocera människors religiösa känslor. Förvisso var det inte helt okej av muslimer att försöka avrätta Vilks, men man fick ju ha förståelse för att de blev kränkta. En del gick till och med så långt att de ville att Vilks polisskydd skulle dras in, så Vilks kunde få ta konsekvenserna av sina provokationer. Ni vet, yttrandefrihet med konsekvenser.


Jag undrar just hur många som skulle visa förståelse om det dök upp ilskna katoliker från Nordirland och började bomba redaktioner och skjuta journalister i knäskålarna för att det dyker upp bilder i pressen på påvens roliga hattar?


Mannen med åsneskriet. Det här låter lite som en västernfilm: "Mannen från vildmarken" (Alan Ladd), "Mannen från Laramie" (med James Stewart, mums!), men det är det inte. En man i Sverige, vet inte om det var västra eller ej, vaknade på fel sida en morgon, väckt av ett muslimskt böneutrop. Ett böneutrop han på facebook jämställde med skriandet från en åsna med magont. Allteftersom inlägget spreds på nätet blev även muslimerna varse det, varpå en stor och ilsken mobb med facklor och hötjugor samlades utanför hans lägenhet. Polis tillkallades, och grep raskt pöbeln. Eh, nej - polisen grep mannen! Jag skulle ju, i ett anfall av generositet, kunna tänka mig att poliserna, när de sattes inför uppgiften att sära på mannen och pöbeln helt enkelt fann det enklare att plocka in mannen än hundra ilskna muslimer, men efterspelet tydde på att så inte var fallet. En åklagare väckte åtal - för grovt fall av hets mot folkgrupp. Förvisso frikändes mannen, men det är inte utan att man undrar: hur i hela friden tänkte de där? Har världen blivit galen?

För att förstå hur åklagaren, som har att lyda lagen, tänkte, låt oss läsa lagen:
Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.


 Ordet missaktning känns centralt. Det är, i alla fall för mig som juridisk lekman, väldigt vagt och därmed beroende av en rejäl mängd domfall och praxis. Vore jag åklagare skulle jag mycket lätt kunna känna mig tvungen att skicka en böteslapp till varenda svensk som säger något negativt om Jehovas Vittnens dörrknackande. De progressiva svenskar som i samband med Irlands abortomröstning uttryckt missaktning gentemot katoliker skulle också ligga illa till. Detta ord bör omgående strykas från lagen. Något parti som vill ha min röst?

De funderingar kring minoriteter och majoriteter som jurister svänger sig med när de diskuterar lagen gör mig också bekymrad. Det är vanligt att anse att lagen skall skydda minoriteter, men att majoriteten skall kunna tåla större mängder missaktning, eller till och med hot. Den svenska kvinna som vill gå i bikini i Rosengård är i precis samma utsatta minoritetssituation som fyra fruar som vill gå i burka i Vellinge. En Djurgårdare omringad av AIK:are är inte hjälpt av att Djurgården för tillfället leder serien. Jag anser att uppräkningen av grupper skall bort ur lagen. Som moderaterna säger nuförtiden: lika för alla!



Dan Park. Sveriges mest Ramones-liknande konstnär, konstnären som satt provokationen i system. Konstnären som fick ett halvår bakom galler för sina affischer. Återigen var lagen om hets mot folkgrupp i aktion.

Såvitt jag minns det hela så stod Park under en demonstration mot det register polisen hade uppfört över zigenarfamiljer, där både brottslingar och deras ostraffade släktingar hade hamnat, och höll upp sitt plakat med "Zigenarbrott är något gott". Jag tolkar detta som att Park anser att zigenare, som grupp, med en generalisering, är mer brottsliga än Svensson, att de är organiserade i täta klan- och familjestrukturer, och att det därför är motiverat att registrera släktbanden. Det kan man ha olika åsikter om. Mitt förslag till Parks kritiker är att plocka fram statistiken som visar att Park har fel, att argumentera emot. Inte att sätta honom i fängelse. Men, missaktning gentemot zigenare har han ju definitivt visat. Samtidigt: om alla som kallat Hanif Bali husneger eller hävdat att kulakerna ska hängas i sina egna rep skulle plockas in i buren skulle det bli överfullt i arresten.


Jan Sjunnesson. Så har vi till sist lämnat historien och kommit till nutiden. Återigen har lagen om hets mot folkgrupp fått polisen att hälsa på. Förhörsprotokollet är en ypperlig argumentation emot denna lag. Brottet? Att publicera denna bild på ett par fejkböcker:


Det är fascinerande att kritik av stening av kvinnor, och kritik av piskningar av förbrytare, skall leda till besök av polisen. Vi minns väl alla när vår utrikesminister, Margot Wallström, uttryckte hård kritik gentemot Saudi-Arabien om deras medeltida värderingar? Skall hon börja oroa sig för att Kling och Klang ringer på dörren?


Sensmoral:
  • Lagen om hets mot folkgrupp måste bort. Eller rejält skrivas om.
  • Det är en himla tur för oss svenskar att inte Donald Trump är en folkgrupp...

Istället för den sedvanliga Muhammed-teckningen kommer idag ett vackert böneutrop istället. Ja, det är vackert. Inte lika vackert som en Bach-kantat, men oändligt mycket vackrare än varenda Melodifestival-låt. Så lyssna och njut:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar