Mona vs extremisterna

Vem fasen kan man lita på på nätet?

Jag är ingen stor Mona Sahlin-fan. Att Sverige var nära att ledas av en person som inte ens kan hålla koll på sina egna p-böter och behandlar statens plastkort som sitt eget gör mig rädd. Jag har heller aldrig, vad jag minns, sett Mona Sahlin uträtta något. En politiker ungefär lika överskattad som Margot Wallström.

Så när jag på sossen Johan Westerholms blogg läser en sågning under fotknölarna av Mona, så slickar jag i mig den. Monas enda vapen emot extremisterna, i sin nya roll som samordnare emot just extremismen, är enligt Johan en telefonlinje.

Sen, dagen efter, läser jag i Sydsvenskan ett stort uppslag om samma Mona Sahlin, och hennes strategier emot extremismen. Och där verkar Mona få alla rätt på tentan:

• Hon är tydlig med att det inte bara är de högerextrema man skall vara rädd för, utan även vänstertokar och islamister. Jag har varit lite oroad att grabbarna i AFA skulle vara du och bror med Mona.
• Hon pekar på både de som åker ned och krigar för IS, och de som krigar i Ukraina. Hur bägge grupperna kan komma hem stridsvana och psykade.
• Hon är tydlig med att hemvändarna först ska mötas av rättegång och, vid fällande dom, straff. Sedan tar rehabilitering vid.
• Hon har konkreta förslag, förutom telefonlinjen: exitverksamhet även för islamister. Jag utgår, kanske lite optimistiskt, från att även AFA får sin exitverksamhet. Det ska även skapas en faktabank så att skolpersonal kan gå in och se hur IS flagga och diverse nynazistiska symboler ser ut. Ok, det där sista var väl inte så hett.
• Hon samlar "goda krafter" till en kickoff. Bara de goda krafterna nu inte innebär såna där som tycker att IS-krigare är som finlandsfrivilliga, att vänsterligister kukar ur i det godas tjänst, eller att nazisthjon bara är missförstådda nationalister.
• Hon pekar på att imamer har en viktig roll i arbetet att hitta och vända presumtiva islamister. Och antyder att imamerna emellanåt verkat rätt ointresserade av detta arbete.
• Det ska gå att konfiskera passet för de som är på väg att åka iväg till krig. Ok, men låt oss inte glömma att Sverige är en rättsstat. Innan mitt pass konfiskeras vill jag ha en rättvis rättegång. En anonym anmälan av en ilsken granne skall inte räcka. Och det är inte helt lätt att bevisa att jag tänker begå ett brott.

Efter att ha läst ovanstående, blir jag lite förbryllad. Jag har nu fått en rätt positiv bild av vad Mona Sahlin vill åstadkomma. Jag skriver under på det mesta, även om jag inte är övertygad att alla åtgärderna är särskilt effektiva.

Det enda som oroar mig är att Mona Sahlin tenderar att vara mycket snack, och väldigt lite verkstad. Men jag håller tummarna för att hon får tummen ur här.

Budgetregeringens regeringsbudget

Stefan Löfven försökte lansera begreppet samarbetsregeringen. Varpå hans regering sedan gör sitt bästa för att söka konfrontation med alliansen, och alienering med SD. Jag tycker begreppet budgetregeringen passar bättre. Eller lågbudgetregeringen.

Ministrarna har inte direkt utmärkt sig positivt hittills.

Jo, Margot Wallström överträffade mina förväntningar, men det var bara för att mina förväntningar var att denna hiskligt överskattade politiker skulle antingen klanta sig eller bli osynlig. Hon lyckades dra till med att erkänna Palestina och svamla bort sig om Ryssland.

Löfven själv blev en besvikelse. Jag hade hoppats på hans förhandlingsrutin, därav blev inte så mycket. I och för sig är hans bespottade förhalning av förbifarten runt Stockholm inte så dum. Inte för att jag önskar stockholmare illa. Utan för att han därmed får tyst på miljöpartisterna och kan regera i fred. Ett rimligt pris att betala, när man ger några hundra miljoner till Ungdomsstyrelsen att slänga ut på inget vettigt, så kan ett par hundra miljoner för att få igenom en budget vara bra investerade pengar. Faktiskt.

Miljöpartistiska statsråd som Kaplan och Romson är det väl bäst att hoppa över, annat vore lyteskomik.


Så till budgeten. Nästa vecka smäller det. Riksdagen röstar om vems budget som ska gälla. Politiska kommentatorer har kommenterat sig blå i ansiktet om lagar, praxis och de inblandades moraliska kvaliteter. Jag har inte mycket att tillföra där. Bara en liten fundering. De senaste åtta åren har ägnats åt att högt och offentligt ställa sig i ring runt det där udda partiet på skolgården: tala om hur korkade och lågpannade deras väljare och representanter är, ändra på praxis i riksdagen så de inte ska få utskottsplatser och annat gött, demonstrativt vägra samarbeta eller samtala, störa deras torgmöten.

Sen så hör jag krav på att detta parti nu ska bete sig moget, följa praxis och ta ansvar för landet.

Kunde ni inte tänkt på det för åtta år sedan? Som man sår får man skörda, go'vänner.


Vad som än händer i veckan så kan det nog bli spännande framöver. Om budgeten går igenom, så får samarbetsregeringen sitta kvar, men får svårt att få igenom sin politik. Det kommer många tillfällen till nederlag framöver. Om budgeten faller, så lär Löfven studsa tillbaka på något sätt. Det jag innerligt hoppas är att inte C/Fp lyssnar på sirenens lockrop och går med som aktiv eller passiv partner till en S-regering. Att de sedan skulle kunna samla sig till en kraftig Allians-valrörelse 2018 ser jag då som osannolikt. Varpå sossarna har vunnit en viktig seger.

Vad kan vi lära av Torgny Segerstedt?

Torgny Segerstedt var en av min ungdoms hjältar. Familjen prenumererade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, på den tiden krympt till ett en gång i veckan utkommande blad som var rätt likt Grönköpings Veckoblad i formatet, om än inte till innehållet. I skolan gladde jag mig över att läsa om Segerstedts outtröttliga kamp emot nazismen.

När jag nu i DN läser ett utdrag av det tal Lena Sundström höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna, så väller minnena fram. Minnen av hur vi undervisades i nazismens fasor. Minnen av hur jag (verbalt) kämpade emot kommunismen.


Sundström tar upp ett par riktigt intressanta trådar:

• Hur det är att stå upp för det man tycker är rätt även när andra tycker man är en idiot. Hur det kan synas i lönekuvert och utfrysning i fikarummet när man tar ställning för något impopulärt. Exempel: Selma Lagerlöf riskerade sin tyska läsekrets, Olof Lagercrantz fick kritik av riksdagsmän, och Karl Gerhard blev bötfälld för tyskfientliga kupletter.
• Hur det är att få rätt först några decennier senare, kanske efter sin egen död. Hon exemplifierar med Segerstedt, som dog strax innan kriget slutade.
• Vi vet idag att de som stod upp emot nazismen hade rätt. Men det var ingen självklarhet på 30-talet. Så vilka av "de obekväma" som rasar emot olika företeelser idag kommer att ha fått rätt imorgon? Och hur bör vi bemöta dem idag?

Dock ser jag aldrig att Sundström tar analysen vidare. Vilka är de Segerstedt-liknande grupperna idag? Hur ska vi bemöta dem? Jo, lite kommer hon in på att antirasisterna är Segerstedts arvtagare, och att deras ibland tämligen hårda ordval och handlingar (nyckelskrammel, vuvuzelor, ägg- och stenkastning) bör bejakas. Åtminstone tolkar jag Sundströms här tämligen vaga text så.

Ett annat jättebra fragment från Sundström handlar om hur vi fått lära oss om nazismen. Om hur den begicks av alltigenom ondskefulla tyskar, som bekämpades av en alltigenom god omvärld, och att den var en unik händelse som aldrig får hända igen, och aldrig kommer hända igen om vi bara åker på skolresa till Auschwitz, håller varandra i hand och sjunger "We shall overcome".

Helt rätt att det är fel, Sundström. För vi har ju också kommunismen i Sovjet, Kina, Kampuchea. Nordvietnams förslavande av Sydvietnam. Balkan. Rwanda. Isis. Ondska likt nazismen ligger visst i våra gener, färdig att bryta igenom närhelst gynnsam odlingsmark finnes.

En sak saknar jag i alla de nutida hyllningstalen till Torgny Segerstedt. Ja, han var glödande antinazist. Med rätta. Men han var även glödande antikommunist. Med rätta. Han var helt enkelt liberal, och därmed emot diktatur i alla dess former. Så här hävdar wikipedia att han skrev om Lenin, den glade revolutionär som Åsa Linderborg i nutid hyllar:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Väl så ilsket som det citat "Herr Hitler är en förolämpning" som vi svenskar ofta och gärna återger.

Jag saknar Segerstedts antikommunism även i Sundströms text. När hon nu går igenom de lärdomar historien ger oss, varför inte passa på att nämna hur svenska intellektuella, 20 år efter att de förförts av Hitler, återigen villigt lät sig läggas på rygg av Stalin, Mao och Pol Pot. Hon hade kunnat berätta om hur den Olof Lagercrantz som hon hyllar för hans antinazism ett par decennier senare yttrar citat som dessa:

"Det kommunistiska partiet har skapat ofantligt mycket som är värdefullt och framtidsdugligt. Det har bland annat – och det är en stor sak – befriat det ryska folket från påträngande materiell nöd, medan samtidigt miljoner svälter i Förenta Staterna" 

"det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket"

Jag kan tänka mig vad Torgny Segerstedt, om han då varit i livet, hade sagt om Olof Lagercrantz och hans medlöperi med diktaturens kreatur.

Men jag antar att Lena Sundström har en blind fläck i vänstra delen av ögat.

Ett avsnitt där jag hamnar på total frontalkollisionskurs med Sundström är när hon tar upp hur ord ändrar betydelse, hur de fylls med nytt innehåll. Hon ser med skräck hur ord nu får nya betydelser i samhällsdebatten. Från artikeln:

1. Tolerans – i meningen tolerans för intoleransen.
2. Yttrandefrihet – också för de som vill hota och begränsa andras yttrandefrihet.
3. Demokrati – i meningen att alla människors åsikter är lika mycket värda, också de som anser att människor inte är lika mycket värda.
4. Säkerhet – som måste försvaras till vilket pris som helst, också om det innebär att vissa medborgare får offra sin rättsäkerhet och säkerhet.

Låt mig ta de där punkterna i tur och ordning:

1. Tolerans. Jajamän, det som Sundström skrivit är just definitionen av tolerans. Från wikipedia: "Samhällelig tolerans betecknar att samhället accepterar andra politiska åsikter, religioner och etniciteter än de som för tillfället är dominerande, utan några fördom och diskriminering. Begreppet är närbesläktat med politisk liberalism.".
   Vidare står: "Tolerans misstolkas ofta som acceptans eller synkretism."
   Alltså, Sundström: tolerans innebär att inte förbjuda det man tycker riktigt illa om. Som nazister, till exempel. Däremot innebär inte denna tolerans av nazisters existens och deras åsikters existens att man bejakar åsikterna, eller ens accepterar dem. När du hävdar att man inte skall tolerera intolerans gör du dig till tolk för en uppfattning som måste få de som går förbi Segerstedts grav i Göteborg att höra ett intensivt muller från de vibrationer som alstras av gubbens intensiva roterande under jorden.
2. Yttrandefrihet. Ja du, Lena. Som din vänsterpolare Kenan Malik så träffande uttrycker det: "Free speech for everyone except bigots is not free speech at all. The right to free speech only has political bite when we are forced to defend the rights of people whose views we despise.". Jag misstänker att Segerstedt började rotera åt andra hållet när han hörde dig yttra det där.
3. Demokrati. Men för helvete, Lena!? Jag trodde att "allas lika värde" var en grundsten för vänstern. Det där med att anse att andra människor inte är lika mycket värda är ett farligt lackmustest. Tänk dig själv att Ja till Livet hävdar att de som inte är absoluta abortmotståndare inte ser till det ofödda barnets lika värde, och därmed inte ska få verka inom det demokratiska systemet. Nu snurrar Segerstedt så snabbt att lagren lär skära snart.
4. Säkerhet. Ja, här är jag nog överens med Sundström. Övervakningssamhället har gått för långt, med FRA och kameror överallt. Jag vill inte att statsmakten ska ha koll på allt jag gör, vad jag köper och vart jag rör mig. För, för att återknyta till Segerstedt och Hitler, rätt vad det är har folket i sin demokratiska visdom röstat in ett gäng tomtar som vill registrera judar.

Min summering av punkterna ovan är att Sundström bör läsa Orwell, för att få grepp om sitt nyspråk vad gäller tolerans, yttrandefrihet och demokrati. Tyvärr misstänker jag att det inte hjälper. Hon talar själv i talet om antirasism som en "värdegrund som måste genomsyra samhället och journalistiken". Och där värdegrundsdemokratin går in, går åsiktsdemokratin ut. Och vettet.

Av Segerstedt kan vi lära oss att diktatur alltid är fel, oavsett vilka kläder den kommer skrudad i. 

Av statens försök att tysta hans åsikter kan vi lära oss att inte ens den svenska staten kan anförtros rätten att skilja goda, tillåtna åsikter från onda, förbjudna åsikter. 

Av Sundström kan vi lära oss att frihetens fiender ofta kommer till oss förklädda till frihetens vänner. Låt oss skilja agnarna från vetet!

ACAB, återigen?

Ni minns väl när Kakan Hermansson twittrade om ACAB (all cops are bastards)? Det verkar som om det där är en rätt utbredd åsikt inom kultursfären.

Teaternissarna i Ung Scen Öst lägger ned en pjäs de hållit för skolungdomar, enligt egen utsago efter att ha blivit utsatta för mobbning och rasism under föreställningarna. Eleverna verkar inte hålla med.

Tack och lov har Sanna Rayman skrivit en klok, genomtänkt och samtidigt tämligen vass (gentemot teatern) genomgång av vad man kan tycka om spektaklet när man inte varit på plats och sett vad som försiggått. Finns inte så mycket för mig att tillägga.

Vad jag kan säga är att Ung Scen Öst, liksom Kakan, verkar ha sitt politiska tillhåll en bra bit vänster om Kommunistiska Partiet. Att anse att den vita polisen är mördare är inte riktigt mainstream. Alla landets värdegrundsdemokrater borde nu skrika i högan sky över att en teater får komma in i den skola som har demokrati och Staten som värdegrund, och predika att svensk polis och svenska politiker är satan själva. Detta när skolan har i uppdrag just att lära ut att vår demokrati är jättebra, och att polisens våldsmonopol är jättebra.

Själv är jag inte värdegrundsdemokrat, och tycker därför att det är helt OK att sådana här extremiststollar får komma in i skolan och sprida sina åsikter. Men jag förutsätter att det är som en tämligen liten del i ett stort teaterutbud; tänk själva hur det skulle tas emot om endast Plymouthbröderna fick komma på besök på religionsundervisningen.

Sen tycker jag att Ung Scen Öst borde vara beredda på att deras aparta åsikter möts av samma mangranna flatskratt som om Platta Jorden-sällskapet eller antroposoferna hade kommit på besök. Men jag misstänker starkt att i de identitetspolitiska kretsar de rör sig i, där man anstränger sig hårt för att skapa likriktade små "rum" där endast de med exakt rätt åsikt, bakgrund och hudfärg får vistas, där kommer man så småningom till att tro att hela världen delar samma åsikt som det dussin som är i rummet. Grupptänk.


Så det är nog rätt nyttigt att våra vänsterteoretiker får träffa lite vanligt folk emellanåt. Vem vet, kanske det blir folk av dem också så småningom.

Dags att fira mansdagen

Japp, idag är internationella mansdagen.

Dagen till ära tänkte jag reta upp våra vänsterorienterade feminister och identitetare genom att kulturappropriera James Brown: It's a Man's World:




En rejäl julöl på det, eller en hemgjord fulöl, och dagen är fulländad.

Ned med hetslagarna!

Jag försöker hänga med i vad kloka tänkare i Storbritannien och USA kläcker ur sig. Det har både för- och nackdelar. Å ena sidan känner en sig lite mindervärdig, när en ser de logiska storverk de lyckas häva ur sig. Å andra sidan så lär en sig en hel del, om yttrandefrihet, identitetspolitik och andra ämnen där mycket av den svenska debatten importeras över Engelska Kanalen eller Atlanten.

Ta till exempel Kenan Malik, som yttrar sig om hat (en gammal goding från 2012): "Why hate speech should not be banned". Jag kan inte säga mycket mer än "tack" och "amen", egentligen. Men då skulle det här bli ett väldigt kort inlägg.

På den för svensk debatt högst relevanta frågan om man skall "ta debatten" eller bara tiga ihjäl vissa åsikter, säger Malik:

"There are certainly claims that are so outrageous that one would not wish to waste one’s time refuting them. If someone were to suggest that all Muslims should be tortured because they are potential terrorists, or that rape is acceptable, then clearly no rational argument will ever change their mind, or that of anyone who accepts such claims. 

Much of what we call hate speech consists, however, of claims that may be contemptible but yet are accepted by many as morally defensible. Hence I am wary of the argument that some sentiments are so immoral they can simply be condemned without being contested. First, such blanket condemnations are often a cover for the inability or unwillingness politically to challenge obnoxious sentiments. Second, in challenging obnoxious sentiments, we are not simply challenging those who spout such views; we are also challenging the potential audience for such views. Dismissing obnoxious or hateful views as not worthy of response may not be the best way of engaging with such an audience. Whether or not an obnoxious claim requires a reply depends, therefore, not simply on the nature of the claim itself, but also on the potential audience for that claim."

Det här ser jag som en klar signal till de som anser att de sitter inne på den enda, klara sanningen att de har fel. De flesta politiska ämnen har olika infallsvinklar. Din motståndare är inte nödvändigtvis Satan själv, om du nu inte råkar tillhöra spanska inkvisitionen. Både kommunister och sverigedemokrater är värda att lyssna till, och att kritisera.

Vi bör ta debatten, inte bara för att övertyga de vi debatterar med, utan även för att vi talar till alla de som lyssnar, läser och försöker bilda sig en åsikt. När vi inte för fram våra argument, så lämnar vi walkover.


På frågan om hädelselagar visavi religiösa, svarar Malik:

"It is as idiotic to imagine that one could defame religion as it is to imagine that one could defame politics or literature. Or that the Bible or the Qur’an should not be criticized or ridiculed in the same way as one might criticize or ridicule The Communist Manifesto or On the Origin of Species or Dante’s Inferno."

Det ställer jag, som religiös fundamentalist, upp på helhjärtat. Det öppna samhälle som låter ateister skratta högt och offentligt åt min tro, och doppa krucifix i piss och kalla det konst, är även det öppna samhälle som låter mig hålla på med vad jag vill på min kant. Så fort någon annans friheter naggas i kanten för att undvika att jag blir stött, så kommer min frihet att naggas i kanten för att skydda någon annans veka själ.

Malik går även in på vad vi bör göra istället för att ta till lagboken emot allt vi ogillar:

"The whole point of free speech is to create the conditions for robust debate, to be able to challenge obnoxious views. To argue for free speech but not to utilize it to challenge obnoxious, odious, and hateful views seems to me immoral. It is morally incumbent on those who argue for free speech to stand up to racism and bigotry."

Här börjar det bränna till lite. Det där med att stå upp emot rasism, det är något våra inhemska antirasister gör väldigt bra. Ibland lite för bra, jag får uppfattningen att antirasisten hittar rasism ungefär som medeltidens häxjägare hittade blåkullaresenärer. Allt är rasism.

Toklandet har ett hysteriskt roligt inlägg, "När frisyrer blir ett stort förtryckande problem". Först tror jag det är en elak satir på människor som förläst sig på postkolonial teori, vithetsmaktanalys och identitetspolitik, men till min stora sorg ser jag att det som citeras är äkta:

En ung, vit kvinna frågar i en Facebook-grupp om det är OK för henne att ha dreadlocks, eller om hon bör klippa håret kort. Hon är oroad för att det kan vara Cultural Appropriation (CA) att ha dreads. Varpå en komisk diskussion tar fart. På ena sidan har vi de identitetskulturellt bevandrade, som tydligt instruerar kvinnan om hur förkastligt det är för henne att ha dreads, och att hon förminskar och förtrycker rasifierade kulturer. Närhelst någon försöker få rätsida på diskussionen genom att undra hur någon kan bli förtryckt av att en tjej i Sverige har dreads, det är ju bara en frisyr för tusan, så pucklas de på rejält av de rättrogna som påpekar att det bör googlas och kollas privilegier. Facebook-tråden är lång, men rekommenderas för den som vill få inblick i hur diskussionerna går i sekter.


Så vart vill jag komma med det här? Jo, att jag håller med om det Malik säger ovan, att vi skall hantera obehagliga åsikter genom att öppet kritisera dem, inte förbjuda dem. Men samtidigt vill jag mana till försiktighet - vi får inte låta de värsta foliehattarna vara de som definierar vad som är obehagliga åsikter. För då står vi snart där med mössan i hand och frågar de ideologiska översteprästerna om det är förtryckande att dricka whisky gjord av japaner.

Det finns ingen åsiktskorridor

Jag får be om ursäkt för alla inlägg jag haft om den snäva svenska åsiktskorridoren. Den finns inte.

Det visar sig nämligen, erfar jag via Lars Anders Johansson, att vi har en åsiktsbox. Jag misstänker att den ser ut ungefär så här:

Ja, det finns en del likheter mellan vår äktsvenska åsiktsbox och den poliskiosk som Doctor Who lockar in unga flickor i för deras livs åktur.

Till att börja med så rör sig åsiktsboxen i både tid och rum:

• Den allmänt accepterade åsikten om invandring kan skilja sig mellan Södermalm och Ställdalen. Även om den praktiska politiken när det gäller den egna bakgården verkar rätt lika.
• Tänk tanken att den starkt religionskritiske Ingemar Hedenius hade levt idag, och konfronterat imamer lika hårt som han (till folkets jubel...) konfronterade semi-religiösa svenska biskopar. Han hade blivit rasist- och islamofobiförklarad på ett ögonblick.

Sen är vår åsiktsbox, liksom Tardis, större inuti än utanpå. Vilket förklarar hur vi på utsidan ser boxen som kvävande liten, samtidigt som de som befinner sig inuti boxens trygga värme kan skriva krönikor om hur de minsann aldrig hindrats i sin åsiktsspridning. Varvat med krönikor om hur mycket näthat de får så fort de säger något kontroversiellt.

Så lugn, gott folk. Åsiktskorridoren är en myt. Och så länge du håller käften kommer ingen klaga på vad du säger.