Vad kan vi lära av Torgny Segerstedt?

Torgny Segerstedt var en av min ungdoms hjältar. Familjen prenumererade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, på den tiden krympt till ett en gång i veckan utkommande blad som var rätt likt Grönköpings Veckoblad i formatet, om än inte till innehållet. I skolan gladde jag mig över att läsa om Segerstedts outtröttliga kamp emot nazismen.

När jag nu i DN läser ett utdrag av det tal Lena Sundström höll när hon tog emot Torgny Segerstedts frihetspenna, så väller minnena fram. Minnen av hur vi undervisades i nazismens fasor. Minnen av hur jag (verbalt) kämpade emot kommunismen.


Sundström tar upp ett par riktigt intressanta trådar:

• Hur det är att stå upp för det man tycker är rätt även när andra tycker man är en idiot. Hur det kan synas i lönekuvert och utfrysning i fikarummet när man tar ställning för något impopulärt. Exempel: Selma Lagerlöf riskerade sin tyska läsekrets, Olof Lagercrantz fick kritik av riksdagsmän, och Karl Gerhard blev bötfälld för tyskfientliga kupletter.
• Hur det är att få rätt först några decennier senare, kanske efter sin egen död. Hon exemplifierar med Segerstedt, som dog strax innan kriget slutade.
• Vi vet idag att de som stod upp emot nazismen hade rätt. Men det var ingen självklarhet på 30-talet. Så vilka av "de obekväma" som rasar emot olika företeelser idag kommer att ha fått rätt imorgon? Och hur bör vi bemöta dem idag?

Dock ser jag aldrig att Sundström tar analysen vidare. Vilka är de Segerstedt-liknande grupperna idag? Hur ska vi bemöta dem? Jo, lite kommer hon in på att antirasisterna är Segerstedts arvtagare, och att deras ibland tämligen hårda ordval och handlingar (nyckelskrammel, vuvuzelor, ägg- och stenkastning) bör bejakas. Åtminstone tolkar jag Sundströms här tämligen vaga text så.

Ett annat jättebra fragment från Sundström handlar om hur vi fått lära oss om nazismen. Om hur den begicks av alltigenom ondskefulla tyskar, som bekämpades av en alltigenom god omvärld, och att den var en unik händelse som aldrig får hända igen, och aldrig kommer hända igen om vi bara åker på skolresa till Auschwitz, håller varandra i hand och sjunger "We shall overcome".

Helt rätt att det är fel, Sundström. För vi har ju också kommunismen i Sovjet, Kina, Kampuchea. Nordvietnams förslavande av Sydvietnam. Balkan. Rwanda. Isis. Ondska likt nazismen ligger visst i våra gener, färdig att bryta igenom närhelst gynnsam odlingsmark finnes.

En sak saknar jag i alla de nutida hyllningstalen till Torgny Segerstedt. Ja, han var glödande antinazist. Med rätta. Men han var även glödande antikommunist. Med rätta. Han var helt enkelt liberal, och därmed emot diktatur i alla dess former. Så här hävdar wikipedia att han skrev om Lenin, den glade revolutionär som Åsa Linderborg i nutid hyllar:

”Stor var Lenin som ett gissel för människorna. Stor var han som förintare. Stor var tragiken i hans verk och hans öde. Större ännu var tragiken i det öde, som genom honom beskärdes hans folk.”

Väl så ilsket som det citat "Herr Hitler är en förolämpning" som vi svenskar ofta och gärna återger.

Jag saknar Segerstedts antikommunism även i Sundströms text. När hon nu går igenom de lärdomar historien ger oss, varför inte passa på att nämna hur svenska intellektuella, 20 år efter att de förförts av Hitler, återigen villigt lät sig läggas på rygg av Stalin, Mao och Pol Pot. Hon hade kunnat berätta om hur den Olof Lagercrantz som hon hyllar för hans antinazism ett par decennier senare yttrar citat som dessa:

"Det kommunistiska partiet har skapat ofantligt mycket som är värdefullt och framtidsdugligt. Det har bland annat – och det är en stor sak – befriat det ryska folket från påträngande materiell nöd, medan samtidigt miljoner svälter i Förenta Staterna" 

"det är en väldig tillgång för ett land att ha Mao Tsetung som lärofader därför att han är praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla med det kinesiska folket"

Jag kan tänka mig vad Torgny Segerstedt, om han då varit i livet, hade sagt om Olof Lagercrantz och hans medlöperi med diktaturens kreatur.

Men jag antar att Lena Sundström har en blind fläck i vänstra delen av ögat.

Ett avsnitt där jag hamnar på total frontalkollisionskurs med Sundström är när hon tar upp hur ord ändrar betydelse, hur de fylls med nytt innehåll. Hon ser med skräck hur ord nu får nya betydelser i samhällsdebatten. Från artikeln:

1. Tolerans – i meningen tolerans för intoleransen.
2. Yttrandefrihet – också för de som vill hota och begränsa andras yttrandefrihet.
3. Demokrati – i meningen att alla människors åsikter är lika mycket värda, också de som anser att människor inte är lika mycket värda.
4. Säkerhet – som måste försvaras till vilket pris som helst, också om det innebär att vissa medborgare får offra sin rättsäkerhet och säkerhet.

Låt mig ta de där punkterna i tur och ordning:

1. Tolerans. Jajamän, det som Sundström skrivit är just definitionen av tolerans. Från wikipedia: "Samhällelig tolerans betecknar att samhället accepterar andra politiska åsikter, religioner och etniciteter än de som för tillfället är dominerande, utan några fördom och diskriminering. Begreppet är närbesläktat med politisk liberalism.".
   Vidare står: "Tolerans misstolkas ofta som acceptans eller synkretism."
   Alltså, Sundström: tolerans innebär att inte förbjuda det man tycker riktigt illa om. Som nazister, till exempel. Däremot innebär inte denna tolerans av nazisters existens och deras åsikters existens att man bejakar åsikterna, eller ens accepterar dem. När du hävdar att man inte skall tolerera intolerans gör du dig till tolk för en uppfattning som måste få de som går förbi Segerstedts grav i Göteborg att höra ett intensivt muller från de vibrationer som alstras av gubbens intensiva roterande under jorden.
2. Yttrandefrihet. Ja du, Lena. Som din vänsterpolare Kenan Malik så träffande uttrycker det: "Free speech for everyone except bigots is not free speech at all. The right to free speech only has political bite when we are forced to defend the rights of people whose views we despise.". Jag misstänker att Segerstedt började rotera åt andra hållet när han hörde dig yttra det där.
3. Demokrati. Men för helvete, Lena!? Jag trodde att "allas lika värde" var en grundsten för vänstern. Det där med att anse att andra människor inte är lika mycket värda är ett farligt lackmustest. Tänk dig själv att Ja till Livet hävdar att de som inte är absoluta abortmotståndare inte ser till det ofödda barnets lika värde, och därmed inte ska få verka inom det demokratiska systemet. Nu snurrar Segerstedt så snabbt att lagren lär skära snart.
4. Säkerhet. Ja, här är jag nog överens med Sundström. Övervakningssamhället har gått för långt, med FRA och kameror överallt. Jag vill inte att statsmakten ska ha koll på allt jag gör, vad jag köper och vart jag rör mig. För, för att återknyta till Segerstedt och Hitler, rätt vad det är har folket i sin demokratiska visdom röstat in ett gäng tomtar som vill registrera judar.

Min summering av punkterna ovan är att Sundström bör läsa Orwell, för att få grepp om sitt nyspråk vad gäller tolerans, yttrandefrihet och demokrati. Tyvärr misstänker jag att det inte hjälper. Hon talar själv i talet om antirasism som en "värdegrund som måste genomsyra samhället och journalistiken". Och där värdegrundsdemokratin går in, går åsiktsdemokratin ut. Och vettet.

Av Segerstedt kan vi lära oss att diktatur alltid är fel, oavsett vilka kläder den kommer skrudad i. 

Av statens försök att tysta hans åsikter kan vi lära oss att inte ens den svenska staten kan anförtros rätten att skilja goda, tillåtna åsikter från onda, förbjudna åsikter. 

Av Sundström kan vi lära oss att frihetens fiender ofta kommer till oss förklädda till frihetens vänner. Låt oss skilja agnarna från vetet!