Är jag den enda som gillar kulturministern?

Bah - humbug!

Dessa ord yttrar Ebenezer Scrooge ett antal gånger i Dickens berättelse "A Christmas Carol". Ser ni, jag är ju nästan kulturministermaterial så bildad som jag är. Men, för att komma till saken, är vår nya kulturminister, Alice Bah-Kuhnke, en humbug?

Hon har inte haft det lätt. Rekryterad till ett miljöparti som idag helt saknar kulturpolitik, med en bakgrund som inte direkt osar av finkultur (eller ens fin kultur, dvs vänsterkultur), har hon ett taskigt utgångsläge. Drevet på¨twitter har varit hårt, jag har säkert bidragit med ett par lustigheter också, det är lätt att dras med i mobbmentaliteten. Hon har fått massiv kritik ifrån alla läger, för att:

• Ha programledarskap i Disneyklubben som främsta merit
• Ha svarat helt tomt, floskulöst och innehållslöst på en intervju.
• Ha skrivit ett ännu tommare, floskulösare och innehållslösare svar till intervjuns belackare i en tidningsartikel. 
• Inte ha gett journalister tid för intervjuer och inbäddade reportage.
• Ha läst saga för politiker i kulturutskottet, och frågat dem vilka superkrafter de vill ha.

Vad säger ni, dags för drev och för tidig avgång? 

Nej, jag tycker inte det. Jag tänker faktiskt stå upp till vår kulturministers försvar. Varför det? Jo, för det första är jag såpass gammal att jag satt klistrad vid TVn när Disneyklubben gick. Den som var med och hjälpte till med den kulturgärning det innebär att sprida gamla fina filmer med Kalle, Musse och Långben till det seriesvultna svenska folket förtjänar bli kulturminister. Men framför allt så är jag en såpass ohjälpligt konservativ stöt att jag i politiskt trångmål brukar fråga mig: Vad skulle Margaret Thatcher ha gjort? Och när jag inte lyckas få kontakt med Maggie medelst mitt ouija-bräde, så tar jag fram backuplösningen: Vad skulle Sanna Rayman ha gjort?

Sanna är tack och lov lättare att få kontakt med än Maggie. Sanna har levererat i SvD. Läs gärna den artikeln. Hennes huvudbudskap, förvanskat genom mig, är: en kulturministers främsta uppgift är och har alltid varit att leverera tomma floskler. Ungefär som en invandringsministers uppgift är att mässa "allas lika värde, allas lika värde" medan bostadsbrist och arbetslöshet stiger. Den kulturminister som faktiskt började göra saker skulle hängas från närmsta lyktstolpe av en samlad kulturarbetarkår. Bokstavligt, istället för som nu bildligt.

 Men jag kan ju inte bara luta mig emot Sanna. Riktig karl reder sig själv. Så jag får försöka bemöta anklagelserna emot Bah-Kuhnke själv också. Kanske jag tillför något:

• Disneyklubben. Ja, jag anser programledarskap för Disneyklubben vara en kulturell merit. Innan ni fnissar alltför högt, betänk att den andra programledaren för Disneyklubben var den inte helt okända skådespelaren Eva Röse. Se vad man kan bli av att leda barnprogram. Det borde ju också ge Bah-Kuhnke visst försprång när hon skall resonera med sin partikollega Fridolin. Hon kan även ge honom några tips till hur man inte talar ned till 12-åringar.
• Floskulösa svar. Som sagt, det är en kulturministers jobb att svamla. Sen, vad kan hon göra? Hon är som sagt helt ny på posten, och MP har ingen kulturpolitik. Så vad sjutton ska hon säga? Hennes strategi att säga ingenting med en massa vackra ord är inte orimlig, och inte alls ovanlig i politiska sammanhang. Den som tycker annorlunda döms att skriva "Öppna våra hjärtan" 100 gånger på tavlan.
• Taskig hand med pressen. Här behöver hon bättra sig. Man måste vinna över pressen på sin sida, om man ska ha någon chans. Om pressen tycker man rapar floskler, ska man ge så många intervjuer och rapa om dessa floskler så många gånger, att pressen tröttnar på att be om intervjuer. "Give the dog a bone" (och nej, alla referenser till nån gammal AC/DC-låt är helt irrelevanta).
• Sagoläsning. Här tycker jag folk dömer alldeles för snabbt. Jag var inte på mötet, och vet inte vad Bah-Kuhnke hade för syfte, och till vilken del detta uppfylldes. Jag ser dock inte varför det i sig skulle vara fel att ta upp barnlitteratur på mötet. Dels: om kulturutskottets medlemmar är lika pantade som den försvarsutskottsmedlem som för ett tag sedan intervjuades och hade noll koll på vad försvaret höll på med, så kan det nog vara bra att börja på ABC-nivå. Dels: när jag jobbade som teknikkonsult, så satt vi och läste skönlitteratur för varandra för att öka vår teknikkompetens. En teknikjournalist som tittat in genom fönstret hade säkert kunnat skriva någon nedgörande kolumn om det, men det funkade för oss. Jag vill gärna höra en kommentar från Bah-Kuhnke om vad hon ville uppnå innan jag dömer.
  Barnkultur är också användbart, även för politiker. Ta till exempel den äktsvenska serien Bamse. Alla minns vi väl den elaka Vargen, som blev snäll när Bamsegänget bjöd in honom att ta hand om hästarna i stallet. En intressant läxa i hur man hanterar Sverigedemokrater, som nog fler än kulturutskottets ledamöter kan behöva höra. Tusan så mycket mer lärorikt än att sitta och lyssna på SCUM-manifestet.

Efter denna glödande hyllning (nåja) vill jag dock ge några tips från läktaren till kulturministern. Om jag hade varit i hennes skor, vilket nog hade varit j-igt trångt för mina tår, det vill säga stod som kulturminister utan kulturpolitik, så hade jag tänkt för mig själv det som gamarna i Disneys Djungelboken sa till varandra: Hitt' på nåt!

Jag skulle säga till det miljöparti som ville ha mig till jobbet: Ok, ni vill ha en kulturminister men har ingen politik. Då får ni banne mig också acceptera att jag skapar den politiken. Ge mig ett blankt papper att fylla med kulturpolitik. Annars får ni plocka in Håkan Juholt. Eller varför inte han Suhonen, han är ju kulturell.

Får jag väl mitt blanka papper, så är det dags att fylla det med innehåll. Först en vision, snabbt som tusan, så jag har något att vifta med när journalisterna frågar och slipper göra mig oanträffbar eller fjanta med SMS-intervjuer. Nej, mitt språkrör är banne mig inget bra exempel. Sen några små exempel på hur visionen kan realiseras, så har jag köpt mig tid. Journalisterna låter sig nöjas några månader, och jag kan lugnt åka land och rike runt och prata med kulturutövare och -byråkrater.

Mitt förslag till vision skulle se ut så här: Barnens kulturminister. Att vända Disneyklubben från något som hånas, till en styrka. I mitt Sverige skall alla barn ha kultur. Konkret:

• Snabbt inleda samarbete med skolministern, för att ge en gemensam bild utåt. Jag sitter ju i samarbetsregeringen...
• Kulturkanon. Alla barn, oavsett om de bor i Rosengård eller Slottsstaden, ska ha en gemensam kulturell referensram när de gått igenom skolan. Dels gamla svenska favoriter som Selma Lagerlöf och Alfons Åberg, men även litteratur från de länder vi importerar nya svenskar ifrån. Så bygger vi ett gemensamt Sverige, tillsammans (sa jag inte tidigare att kulturministerns uppgift är att rapa floskler?).
• Digitala nyutgåvor av barnböcker. Borde gå att fixa för växelpengar.
• Privatisering av barnens kultursektor. Inför LOV för kulturskolor. Miljöpartister gillar lokala initiativ och gräsrotsrörelser. Väl?

Sen bör även vuxna kulturproducenter få några köttben, de tenderar bli lite griniga och skälla om natten annars. Då vill jag anknyta till de floskler jag ivrigt rapar om demokrati och kultur. Varför inte demokratisera kulturen rejält? Och då menar jag inte vänsterdemokrati; att en byråkrat väljer vilken kultur dina skattepengar ska gå till. Nej, tvärtom. Du bestämmer vilken kultur dina pengar ska gå till, utan att ta vägen via skattsedeln. Jag föreslår, i demokratins heliga namn:

• Drastiskt sänkta kulturanslag till vuxnas kulturaktiviteter. Varför ska jag betala för att andra skall kunna titta på en sinnesslö melodifestival? Varför ska andra betala för mina besök på Malmö Symfoniorkester? Låt konsumenterna betala för det de är villiga att betala. Va, innebär det att vår korkade massa kommer köpa skräpkultur för hela pengen? Kanske det, men om de är så korkade och obildade kanske vi inte ska betro dem med att välja politiker heller?
• Mångfaldssatsningar. Som vi hörde häromdagen så är det lite dåligt ställt med mångfalden på Public Service. Då var det visst för många vita utrikeskorrespondenter. Det känns inte så angeläget för mig. Min första åtgärd är däremot att ge Public Service kraftiga incitament (=gör som jag säger nu annars jävlar) att balansera den politiska övervikten av vänstermänniskor genom att aktivt rekrytera in anställda med politiska åsikter långt högerut.

Jag misstänker att de där vuxensatsningarna lär göra mig mer hatad än Alice Bah-Kuhnke. Men, vem vet, kanske Åsa Romson skulle trivas med att det finns någon i miljöpartiet som är mindre omtyckt än hon.

Vad säger du, kulturministern? Har du några planer att delge oss idag?