Demokratins dödgrävare - det är vi!

Jag roar mig nu på fritiden med att av och till läsa en bok med brev skrivna av en av min ungdoms hjältar: Václav Havel, Mannen som först var pjäsförfattare, sedan oppositionell, för att till sist bli president i det nya, demokratiska landet. En saga lika imponerande som den om Lamanda Luaga i Fantomen, med den lilla skillnaden att sagan här är sann.

Något som slår mig under läsningen, förutom att det är dags att gå igenom mina gamla Fantomen-album igen, är hur många olika metoder en repressiv regim har för att genomdriva sin repression: förklara människor sinnessjuka, utesluta dem ur de författarförbund eller andra fackförbund som är väsentliga för att få vara yrkesverksam, socialt stigmatisera dem. Det var inte alltid nödvändigt att fängsla eller skjuta ihjäl dem.

Jag ser också en del likheter med Sverige. Va? Är vi i DDR-Sverige? Nej, lugn. I Sverige står inte gränspolisen redo att meja ned flyende borgare med kulspruta. I Sverige skickas man inte till exil i Åmål när man förolämpar samarbetsregeringen. Jag ser dock en del oroande tendenser som jag ska utveckla vidare nedan. Först, dock, lite inspirerande läsning:

Marika Formgrens krönika i Neo om åsikts- versus värdegrundsdemokrater är väl värd en genomläsning. Särskilt för de som svär sig till värdegrunder av olika slag. Det hon beskriver, av hur man med vissa åsikter plötsligt blir totalt oanställbar i hela landet, påminner starkt om Havels upplevelser av att vara dissident i en kommunistisk diktatur. Plötsligt är hela samhället emot en, och ens försörjning rycks bort under fötterna på en. Knappast ett sätt att skapa ett starkt, självständigt och demokratiskt nyfiket folk.

En annan variant på samma tema, men den här gången ifrån vänster: Fredrik deBoer om "we are all decided". Här går författaren in på hur vänsterfolk ofta är totalt oförmögna att argumentera, så fort man går bortanför slogans som "du är inte för allas lika värde, pilutta dig". Man har ju i sin lilla ekokammare kommit överens om vad som är den enda moraliskt möjliga ståndpunkten. När man sedan möter människor som har helt andra åsikter blir det kortslutning. Antingen är de korkade, onda eller både och.


Så till saken. Återigen, vi lever inte i DDR. Här i Sverige fängslar vi verkligen inte folk för deras åsikter. Eller?

I vår exemplifiering av läget, låt oss börja med Dan Park. Konstnären som har fått några månaders fängelse för att han yttrat sig fritt. Väldigt fritt. Först några pressröster: Kalle Lind skriver om skillnaden mellan brottsligt och avskyvärt. Även konstnären Lars Vilks funderar över huruvida konstnärer  bör stå över lagen. Min åsikt om konstnärer är att det inte spelar någon roll om Park kallas Konstnär, med stor vördnad i rösten, eller föraktfullt viftas bort som "konstnär". Alla medborgare (och icke-medborgare, för den delen) ska enligt mig ha samma rätt att yttra sig eller tvingas tiga. Du har ingen gräddfil för att du är riksdagsman, profet, kulturkofta eller har full pott på intersektionalitetsbingokartan.

Att staten drar en medborgare inför domstol för ett yttrande kan jag acceptera. Det är OK med förtalsparagrafer. Vi får dock iaktta försiktighet. Är det förtal att uttala sig negativt om socialismen? Demokratin? Gud, kungen och fosterlandet? Gamla hädelseparagrafer ska inte återinföras, det var bra att de togs bort. Som exempel: om Park säger "zigenarbrott är något gott", så har jag svårt att se vad rättsväsendet har med det att göra. Lämpligt svar är väl att de zigenare som blir förbannade ger Park ett skarpt och offentligt svar. Om Park däremot gör kränkande uttalanden emot en enskild person, så kan det vara dags för tinget. Men jag tycker inte att personens hudfärg skall vara avgörande för om straff skall utdömas, eller hur långt straffet ska bli.

Varför då? Jo, likhet inför lagen är en väldigt viktig princip. Det är den principen som gör att vi alla är lika, och har lika värde. Inför lagen. Så fort vi börjar stifta speciallagar som bara skyddar vissa, så blir det ett härke att hålla koll på vilka grupper som ska vara med eller inte. Och vissa grupper kommer sakna lagens skydd. Ett skydd som vi väl tyckte var väsentligt eftersom vi skapade lagen? Möjligheten att skapa speciallagar som gynnar grupper regimen gillar, öppnar också för mindre perfekta regimer att skapa speciallagar emot grupper som regimen inte gillar.


Låt oss fortsätta med exemplen: Mehmet Kaplan. Fnordspotting visar på värdegrundsdemokraternas inkonsekvens. Människor med nära band till islamister och antisemiter, kanske delande dessas "värdegrund", är välkomna in i värmen. Den som ens nämner ordet "normalisera SD" är det inte. Konsekvent? Tja, bedöm själv.
Sen tycker jag vi försöker åstadkomma konsekvens på helt fel sätt. Jag är för pluralism i politiken, att tusen åsikter ska få blomma. Åsikter man ogillar skall man argumentera emot - inte försöka få deras förespråkare avsatta. Jag tycker det är olyckligt att den som inte tycker som RFSL i alla frågor blir politiskt omöjlig i nästan alla partier. Det löser vi inte genom att även sparka ut Mehmet Kaplan. Nej, det löser vi genom att välkomna homo-motståndare, abortmotståndare och kärnfamiljsvurmare in i det politiska livet. Gillar vi olika eller vill vi ha ett åsiktshomogent samhälle? Bestäm er, för fan!

Vi har inte en repressiv kommunistisk regim i Sverige. Det behöver vi inte, för i Sverige agerar och propagerar medborgare frivilligt för ideologisk utrensning.

Så, om Mehmet Kaplan: fram för fler islamister i regeringen, för demokratins skull!


Nästa exempel: Journalistförbundet inför skrivning om demokrati och allas lika värde. Jag har en svag aning att det är första steget i att se till att de som skriver i publikationer såsom Dispatch International, Avpixlat och Fria Tider inte längre ska få vara med i gänget. Min första fundering är hur de tänkt sig göra med alla de journalister på kultursidorna som öppet vurmar för diktatur och skriver kärleksförklaringar till Lenin. Dessa kan knappast sägas verka för demokrati.

Är detta något problem överhuvudtaget? Det är inte elaka staten som förtrycker någon här, utan en privat förening som själva väljer vilka de ska ha till medlemmar.

Ja, jag anser att det är ett problem. Ett samhälleligt problem i hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. För att enskilda människor skall känna sig fria att yttra sina åsikter krävs friheter på flera nivåer:

• Frihet från statlig repression. Man ska inte behöva bli fängslad, torterad eller deporterad till Sibirien. Här känns det som vi ligger rätt så bra till i Sverige. Så länge man inte frågar herr Park. Och huruvida han sitter inne pga obehagliga åsikter eller förtal av individer har jag inte riktigt koll på.
• Frihet från privat repression. Man ska inte behöva bli misshandlad och få sitt hus nedbränt av ilskna motorcykelgäng bara för att man uttalar sig negativt om Harley Davidsson. En sexshop ska inte bli utan sätt att ta emot betalning, bara för att det stora, privatägda, dominerande företaget för onlinebetalningar ogillar sex. Här står staten plötsligt som vår garant för frihet, via polisens våldsmonopol.
• Och till sist en punkt jag inte riktigt vet vad jag ska kalla. Även i ett fritt, demokratiskt samhälle riskerar vi att drabbas av svåra följder bara på grund av våra medmänniskors moralism och klåfingrighet. Inte ens i ett öppet samhälle har alla människor ett öppet sinnelag. De som mest frenetiskt säger sig gilla olika är de som hårdast arbetar för att alla ska tycka som dem - annars. När mängder av människor går ihop för att utesluta sverigedemokrater eller afrikaner ifrån fackföreningar, frimärksföreningar, bostadsområden, arbeten - då är det svårt för lagen att täcka allt. Det som behövs är rätt inställning hos alla oss människor. En inställning att vi faktiskt gillar olika.

Ett sista exempel: Sverigedemokrater i skolan. Löjesguiden går in på konsekvenserna. Här går det tamejfaen för långt. Här kommer alltså förslag om att man skall ge människor med fel åsikter yrkesförbud. Återigen, hur har ni tänkt angående de kommunister som idag jobbar i skolan? Är det några som inte borde få jobba i skolan är det de som kommer med sådana förslag, men nu tror jag ju på åsiktspluralitet, så ni får jobba kvar. Går det här igenom, då är det dags att på allvar damma av DDR-Sverige som begrepp.



Slutklämmen:

Problemet i Sverige idag är inte att vi har en repressiv, kommunistisk/fascistisk regim. Problemet är att vi verkar ha en hel befolkning som tror att riktig demokrati är att alla tror som jag. Och tror de inte som jag så skall de med hugg och slag tvingas att antingen tro som jag eller skämmas och hålla käften.

Det här är så fullständigt fel. I en demokrati ska alla åsikter få komma till tals, och bemötas med argument. Tillsammans väljer vi sedan åt vilket håll vi vill styra landet. Samtidigt som de som tycker annorlunda är fria att fortsätta med sin argumentation.

Så, du som starkt ogillar någons åsikter, hudfärg, sociala status eller härkomst: sluta försöka förgöra din opponent. Diskutera, argumentera hur mycket du vill. Men sluta försöka skapa din egen gated community med likasinnande. Världen är stor, öppen och fylld med olika smaker och dofter. Gillar du inte det du just såg? Gå vidare bara.