Liten lathund för extremister

Käre extremist-kamrat!

Har du liksom jag snöat in på en gammal dammig bok, och följer alla regler och föreskrifter däri? Delar du upp världen i de rättrogna å ena sidan, och de otrogna hundarna å andra sidan? Finns det ett himmelrike för de dina, och ett helvete för de andra? Dags för en predikan.

För oss fundamentalister är den sekulära staten vår bäste vän. Det är statens ointresse av religioner och ideologier som gör att vi fundamentalister kan bete oss som vi vill i samhället. Det finns en anledning till fetstilen här ovan, vi skall inte förväxla stat med samhälle. De som vill att religion skall vara en privatsak, som utövas i hemmet, är inte det öppna samhällets vänner. De är det öppna samhällets fiender, i lika stor utsträckning som de som idag vill att homosexuella skall hålla sitt kelande och kramande inom hemmets fyra väggar.

I Monty Pythons efterföljd kan vi fundamentalister ställa frågan: vad har den sekulära staten någonsin gjort för oss? Mycket, visar det sig. Jämför med de religiösa staterna runtom i världen. Religiösa fundamentalister flyr dessa stater i drivor. Detta eftersom den religiösa staten endast tillåter en tolkning, och hugger huvudet av alla som inte delar den tolkningen. "Värdegrundsdemokrati" in absurdum. Det är i den sekulära staten som muslimer kan hylla Allah samtidigt som judarna hyllar Jahve, vi kristna hyllar Jesus och de där till vänster hyllar Mao och Che. Den sekulära staten är alltså det som möjliggör en rik flora av religiös extremism!

För att åtnjuta den frihet som den sekulära staten ger oss, måste vi ge lite tillbaka. Vi måste stå ut med att andra extremister, med andra åsikter, rör sig öppet i det öppna och mångkulturella samhället. Muslimer som går till moskén får stå ut med att det ligger en bögklubb i samma kvarter. Kristna som går till kyrkan får stå ut med att där finns en swingerklubb i närheten. Ja till livet-föreningen får stå ut med att det ligger en abortklinik om hörnet, samtidigt som lokala F!-klubben får stå ut med att Ja till livet har sin lokal nästgårds.
Ja, du har rätt att leva ut din ideologi och att ha dina fördomar intakta. Ja, du har rätt att tycka illa om andra människor och/eller deras leverne. Nej, du har inte rätt att ta till handgripligheter för att stoppa dem.

Vad har jag då för råd till dig som ser synd och orättfärdigheter omkring dig, förutom att gå hem och ta en kall dusch? Låt oss definiera en reaktionstrappa:

1. Hålla det för sig själv. Du har upprört dig över någons sexuella beteende, eller blivit arg för att ha blivit omkörd av en snobbig stekare i pappas BMW. Du noterar att det de gör är fel, och lovar dig själv att så skall du minsann aldrig göra själv.
2. Missionera. Du skriver sura blogginlägg om saken, eller går runt på staden med plakat och skanderar i kör ihop med meningsfränder.
3. Trakassera. Du kontaktar syndarnas arbetsgivare för att pressa dessa att avskeda eller korrigera syndarna. Du startar twitterstormar som driver upp hat och förakt.
4. Eliminera. Du skaffar ett lämpligt vapen, letar upp syndarna och förpassar dem till helvetet. Eventuellt låter du sedan polisen skicka dig direkt till himmelriket.

Alternativ 1) och 2) här ovan är hur vi hanterar åsiktsskillnader i det öppna samhället. Du, liksom jag, har full rätt att med ordets och det goda exemplets makt övertyga resten av Sverige att din vision om himmelriket på jorden är den rätta. Vi har också möjlighet att strunta i att alla inte tycker och gör som vi.

Går du på alternativ 3) är du inte min fundamentalist längre. Då är du det öppna samhällets förstörare, och åsiktskorridorens och värdegrundsdemokratins fanbärare. Du bryter inga lagar, men du bryter mot god sed och civiliserat beteende. Du är inte min vän.

Går du på alternativ 4) är du min fiende. En låst celldörr och en diet av vatten och bröd är vad jag hoppas på i din framtid.

För att reta de intoleranta kommer idag inte den vanliga Muhammed-bilden, utan en video med Tom Robinson istället. Titeln, och dagshändelserna, lär förklara varför. Låtom oss hoppas, att de intoleranta blir så upprörda att de emigrerar.

Dags för ett manifest

En lägesbeskrivning

Alliansen pratar mycket om alla fel regeringen gör, och allt som regeringen inte gör, men verkar inte särskilt intresserade av att ta över. Från partitaktisk synvinkel kan sådant maskningsspel ges viss förståelse. Tro dock inte för ett ögonblick att jag gillar det! Jag har ingen lust att 2018 lägga min röst på en allians som för egen vinnings skull ignorerat landets misär.

Voffor gör di på dette viset, då? Jag misstänker att de helt enkelt saknar en plan. Saknar samsyn. Visst, de kan fälla regeringen, men hur sen själva regera? Är det Birgitta Olssons eller Ebba Busch-Thors familjepolitik som skall gälla? Är det Billström eller Lööf som bestämmer hur öppna gränserna skall vara? Skall hela landet eller bara Stureplan leva?

Mitt förslag är att de istället för att fokusera på det halvtomma glaset definierar om det till halvfullt. Att de fokuserar på några områden där de är överens, eller där de kan få borgerliga väljare att utbrista i ett djupt känt "äntligen", och talar tyst om resten. Låt helt enkelt vart parti få en hjärtefråga som de får driva, utan protester och käbbel från övriga.

Manifestet

Låt oss börja med Moderaterna. Under sin regeringstid har de inte direkt gett något större förtroende vad gäller försvarspolitik eller invandring. Oavsett vad de säger nu, har jag svårt att tro att det blir så mycket verkstad efter valet. Så låt dem hållas till sin paradgren: att sänka skatter. Moderaterna får i uppgift att sätta ramarna för budgeten, och hitta saker som staten skall sluta lägga pengar på. Föreningar får själva klå sina medlemmar på pengar. Genustrumpeter får tutas i på fritiden. Biståndet ändras från ett enprocentsmål där man frenetiskt letar projekt att slänga pengar efter, till ett effektivitetsmål där inga pengar ges till korruption eller slöseri. Arbetslinjen förblir gällande. Icke-medborgare får kvalificera sig till välfärden.

Liberalerna får hand om skolan. Ordning och reda, blir parollen. Långsiktiga målet är klättring i PISA-statistiken. Dessvärre lär det ta mer än 100 dagar, så några kortsiktiga åtgärder får föras fram inför valet. Totalrenovering av lärarutbildningen, där flummet sparkas ut, disciplinen släpps in, och fokus på goda ämneskunskaper ökar. Vill ni förstatliga skolan? Kör på, det är ni som styr på skolans område. Uppstädning i direktiven till skolorna, där värdegrunden blir omodern och disciplin, "ordning och reda" och nivåuppdelning blir dagens melodi. Vinster i skolan är vi för - hur driver man företag utan vinst - men vi för också fram förslag som skall slå emot vinsterna och skolvalens baksidor. Det är lika illa oavsett om det är en snål kommunpolitiker eller en girig kapitalist som försnillar pengar. Att över en natt lägga ned en friskola, skall det vara möjligt?

Vi kådisar får familjepolitiken i knät. Budskapet till familjen skall vara tydligt: vid köksbordet är det ni som bestämmer, inte Ebba. Med en kristdemokratisk politik är det familjen som är grunden i att skaffa och uppfostra barn. Nej, vi kommer inte förbjuda ensamstående föräldraskap - men vi lär inte anstränga oss över hövan för att uppmuntra det. Förvisso kommer staten att solidariskt finansiera barnomsorg för alla som behöver det, men som ensamstående får du, liksom familjer, räkna med att själv langa fram vad det kostar att ha barn. Vidare kommer vi återinföra sambeskattningen - eller ta bort de progressiva skatterna så det inte spelar någon roll vem som betalar vilken skatt. Vi kommer även vilja införa en "barnomsorgspeng", där varje föräldrapar får de pengar i handen som staten finansierar barnomsorgen med, med full frihet att välja hur omsorgen skall skötas - inklusive att mamma stannar hemma och fyller hemmet med doften av fruns bak. Eller pappa. Kvinnofälla? Nej, en liberal regering anser inte att det är att gillra en fälla att låta människor göra fria val.
Självklart kommer vi även vilja få in rätten till samvetsfrihet i lagen. Om vi tar med en passus om att det är en mänsklig rättighet att slippa dela kopiator med en sverigedemokrat kan vi nog till och med få Dinamarcan att rösta ja.

Centern får invandringspolitiken. Nej - där skämtade jag, den regeringen skulle inte överleva valnatten. Istället får centern en gammal profilfråga: hela landet skall leva. Det är inte bara Limhamn och Östermalm som ska ha fungerande service och poliskår. Även i Rosengård och Korpilombolo skall man kunna ringa polisen när det är inbrott, eller när grannen spottar på en för att man inte är rätt klädd för skoteråkning. Westerholm hade häromdagen en idé om att glesbygdens intäkter skulle stanna i glesbygden. Intressant, men kanske en lite väl radikal omvälvning av statens pengainflöde. Låt oss börja med att återinföra nattväktarstaten i glesbygden: poliser i varje kommun, postkontor, tingsrätter, skattekontor, och så vidare. Gärna några regementen. Statliga verk som bara producerar trams kan lika gärna producera det i Mellerud som i Stockholm. Turismen ges en injektion i armen genom att lokala producenter tillåts sälja alkohol. Kanske Stureplanscentern även vill driva legal cannabisodling?

Å sen då?

Tror ni att alliansen får egen majoritet på detta manifest? Det tror inte jag. I bästa fall blir alliansen det största blocket, men med tanke på den rasande kampanj och hatstorm som kommer slå emot alliansen från kulturliv och vänster får de nog vara glada om de blir det största blocket av de tre. Ni minns väl stormen när sossarna ville ta bort anslagen från några Medelhavsinstitut? Tänk då tanken att vi plockar bort bidragen från hela föreningslivet...

Nej, fler röster måste till någonstans ifrån. Vi har redan prövat hur bra det går när man lutar sig emot Miljöpartiet. Jonas Sjöstedt är inte ett mer troligt alternativ. Det är dags att ta tjuren vid hornen. Ja, hurpass mycket tjur Åkesson är får väl hans kvinna svara på, men ni fattar poängen: det är dags att kontakta SD.

2014 hade alliansen med visst hopp om framgång kunnat gå till Åkesson och säga "om du får igenom ett par av dina rasistiska, nazistiska invandringsfientliga propåer så röstar du ja och amen till allt annat vi hittar på". Nu när denna rasistiska, nazistiska och invandringsfientliga politik med råge överträffats av S, M, L och KD så är det lite sent påtänkt. Den som föreslår SD att lägga sig platt i utbyte mot invandringspolitiska gentjänster lär mötas av ett gapflabb.

Jag föreslår att vi istället erbjuder SD en plats i regeringen. Jajamän, ministerposter! Enligt den kända principen "bättre att de är i båten och pissar ut, än tvärtom". I och för sig finns det ju sådana som vissa miljöpartistiska statsråd, som inte verkar ha några problem med att både pissa i båten och de egna brallorna genom att kalla den politik man nyss kom överens om som "skit", men en gräns för hur korkade SD-rikspolitiker är finns väl ändå?

Två saker kan hända när SD släpps in i regeringen. De kan växa med uppgiften, och visa att de klarar att ta ansvar för Sverige och med kraft driva sina departement. Då har Sverige en dådkraftig regering som styr åt rätt håll - vad är fel med det? Att man därigenom "normaliserat" SD, dvs behandlat dem som folk, har jag svårt att se problemet med. Som Bamse säger, så är det bättre att plocka med Vargen i gänget än att mobba ut honom. Han kan visa sig vara en rätt trevlig prick. SD kan också trampa i klaveret på samma sätt som MP: ministrar med kopplingar till Putin och högerextrema insatsstyrkor, offentliga uppror mot den egna politiken, selfies med nazister på riksdagsrummet, två år utan någon som helst aktivitet på departementet. Då lär SDs väljarstöd gå samma vägen som MPs, och alliansen har chans på egen majoritet nästa val.

Jag föreslår att SD får posten som bostadsminister. Va, en Sverigedemokrat på en av landets viktigaste poster!? Lugn, lugn. Vi vet ju redan alla att inte ett skvatt kommer hända på bostadsfronten. Att marknadshyror införs, eller att planmonopolet avskaffas, kan vi glömma. Det enda som kan hända är en oändlig räcka otillräckliga utspel som inget ändrar. Det här är en kamikazepost, som vi ger till SD enbart för att jävlas med dem. Och för att ingen annan vill ha posten.

På den post som har hand om landets gränser vill jag också se SD. Deras talesperson i frågan är Kent Ekeroth, en man vi väl alla känner till? Jag ser fram emot uttalanden om kulsprutetorn på Öresundsbrons pyloner. Lite kul får vi väl ha? Gränsen lär i vilket fall förbli solitt stängd; så stängd den kan bli utan en mur mitt i Öresund.

Det vore också kul om vi kunde klämma in Richard Jomshof någonstans på utbildningssidan, trots att det är Liberalernas domän. Dels för att se kroppsspråket när Birgitta Ohlsson och Jomshof sitter sida vid sida på presskonferenser, dels för att se minen på de skolledare som tidigare blockerat honom från jobb för hans åsikter skull när minister Jomshof kommer på inspektion. Att sparka någon för deras åsikters skull är något varje liberal borde protestera högljutt emot. Dessvärre har ju S och MP tydligt visat på hur dåligt delade departement kan fungera; bägge sidor blockerar de andras förslag och inget blir gjort. Sen finns också vissa praktiska problem. Tänk hur desperata departementets fastighetsskötare kommer bli: här har de just lyckats få in nya toaletter för alla de juridiska kön MP:arna kan hitta på, så skall de plötsligt bygga ett nytt gäng "SD only"-toaletter enligt känd sydafrikansk modell så inte liberalerna blir besmittade. Men kanske att "it's complicated"-toaletterna bara kan ometiketteras. Liberalerna verkar ju, deras logga att döma, rätt så hemma i sin könstillhörighet.

Jag har ett litet hopp om en humoristisk valrörelse. Med en tyvärr tämligen lång transportsträcka dit.

Om vinst och förlust i skolvärlden

 Problemet

Återigen mullrar det lite i sosse-leden om vinst i välfärden, eller snarare om att det inte skall kunnas tas ut någon vinst i välfärden. Först var det fel på riskkapitalbolagen, och nu när ett riskkapitalbolag tänker börsnotera ett företag så är även det fel. Jag misstänker att vänsterns bild av kapitalister, företagare och entreprenörer kommer härifrån:

Dock får vi se positivt på de senaste tongångarna. Det var inte så länge sedan som sossarna var socialister, som meddelst lönknyckarfonder försökte ta över hela näringslivet. Att de nu har accepterat marknadsekonomin till den grad att bara vissa verksamheter anses inte behöva vinst är ett gigantiskt framsteg. Socialister är ett j-la skit, men nu har verkligheten baxat dem ända hit!

Min syn på det hele

Får man förklara hur riskkapitalbolag funkar? Jag har jobbat i företag som drivs av sådana. Deras affärsidé är att hitta bolag som har en sund förutsättning att bli bra, men som för närvarande drivs av ett gäng klydderövar. De sparkar ut klydderövarna med röven före, sätter in en egen ledning, och pumpar in pengar under ett antal år för att få företaget på fötter. Efter ett tag, om allt gått väl, så har företaget ökat så pass i värde, eftersom det ökat omsättning och vinst, att riskkapitalisterna kan sälja företaget vidare eller börsnotera det och på så vis få igen sina insatta pengar - med råge. En affär där även de anställda, som annars hade fått se sitt misskötta företag gå i graven, är vinnare.

Som vanligt undrar jag varför vänstern inte oroar sig för förlusterna i välfärden istället. Verksamhet som bedrivs i offentlig regi skickar förvisso inte sina pengar till anonyma konton i Panama. Inte verksamhet utanför Göteborg, kan vi i alla fall hoppas. Däremot skickas ofta pengarna rakt ned i sjön.

Det är, som socialismens kritiker tagit upp förr, väldigt lätt att slösa med andras pengar. Låt mig ta ett exempel från min hemstad, Lund. Där finns två internationella skolor (med internationell avses här inte en svensk skola som följer svensk läroplan, men håller lektioner på andra språk än svenska, utan en skola som följer en annan läroplan). Den ena skolan är kommunal, den andra privat.

Här är den byggnad som den kommunala internationella skolan snart skall flytta in i:

Pampigt? Jovars. Till skolan hör en rejäl skolgård med gräs och gamla träd, och en rejäl damm med änder i. Skolan tycker dock att byggnaden är lite i minsta laget, och en rejäl gymnastiksal måste man ju ha, så kommunen håller som bäst på och bygger ut. Bara kostnadsökningen hamnade visst på 50 miljoner.

Här har vi den privata internationella skolan:

Där finns en minimal skolgård (innergård), som delas med lunchrestaurangen intill och därmed inte är tillgänglig lunchtid under uteserveringssäsongen. Gymnastiksal? Icke, man hyr in sig på gym eller joggar i parken bredvid.

I en marknadsekonomi kan ett företag, om man satsar rätt, gå med vinst. Utan vinsten skulle, tvingas en påpeka, investerare vara måttligt intresserade av att sätta sina pengar i företaget. I det läget skulle det ju vara mer vettigt att köpa statsobligationer för pengarna och få en, förvisso inte hög, men dock garanterad vinst.

Sen kommer den andra sidan av myntet, som socialister ofta missar: företag kan gå med förlust! Om man köper på sig ett stort schabrak till hus, bygger ut det för en massa sköna miljoner, och sen inte får några intäkter, så går man omkull. Eller får skjuta till mer pengar. Inte så kul. Just därför brukar privata företag tänka till ett par gånger extra innan de börjar investera. Just därför har det historiskt visat sig att marknadsekonomi är vida överlägsen planekonomi, både vad gäller att skapa nya produkter ingen visste de behövde och vad gäller att undvika resursslöseri.

Men - skolvärlden är ju ett ymnighetshorn, där pengarna alltid strömmar ut, garanterat av staten? Nej. Pengar får man när man lockar till sig och behåller elever, något som inte går av sig själv. I Lund är föräldrarna välutbildade, välinformerade och kräsna. Utbudet av elever är inte heller oändligt.

Men är man en kommunal skola kan man strunta i sådana petitesser. Lokalkostnader står kommunen för, oavsett om det finns några elever i lokalerna eller ej. Vilket gör att tröskeln för att göra en frejdig expansions-satsning blir lite lägre, för de som inte behöver ta konsekvenserna av ett felslut.

En apologi för vänstern

Vet ni vad? Vad gäller Krösus Sork ovan (är förresten inte det en rasistisk nidbild av japaner...), så har faktiskt vänstern rätt! Det finns en och annan filur av den kalibern. Närhelst godtrogna naivister - vilket offentlig verksamhet verkar vara fullt av - delar ut pengar så samlas dessa filurer som flugor runt en hundlort.

Återigen kan konstateras att vänstern tagit ett stort kliv framåt, i verklighetens riktning. När jag var ung sågs den som vågade hävda att bidragstagare kanske fuskade som en ond människa. Nu är det vänstern som leder kritiken emot de fuskare som plockar ut assistansersättning utan rätt därtill. Välkomna på barrikaden, kamrater!

Vi som vill ha valfrihet och offentlig finansiering inom skolvärlden måste erkänna att det finns de som inte vill skolbarnen väl. De som gärna skulle starta en verksamhet som för Oliver Twist in i 2000-talet:

 

 

Ger vi skojare och yrkeskriminella en chans, så kommer de ta den. Vi minns väl jobbcoacherna? Vi har väl läst om hur en del företag sätter i system att anställa folk med lönen betald av staten?

 

 

Det finns problem inom skolvärlden, problem som drabbar våra barn rätt emellan ögonen:

• Betygsinflation. När skolor konkurrerar om elever, är det frestande att ge lite högre betyg än det kanske finns täckning till när Lisas eller Pelles föräldrar ringer och är rasande över att deras älsking inte fått högsta betyg och hotar gå till rektor. Eller när rektor pressar på. Eller när lärare på samma skola konkurrerar om högre löner - vem vill vara den i kollegierummet som har lägst betygsmedel?
  Att återgå till en skola där föräldrar inte får välja anser jag är att kasta ut barnet med badvattnet. Men vad sägs om att återinföra studentexamen och de fruktade censorerna? Så ger vi våra gymnasieungdomar återigen rätt att sjunga "för vi har tagit studenten" för full hals.
• Totalt j-la kaos. Det är inte de fina privatskolorna som är överrepresenterade när media rapporterar om våld mot lärare, våld mellan elever och elever som fullständigt skiter i om de ska vara på lektionen eller ej. Här är det kommunerna som måste tas i örat och fås att inse att skolan är deras uppgift, en uppgift som de inte kan hantera som en kassako. Eller, vilket jag helst vill, så får staten ta över. Under tiden fortsätter jag på fullt allvar hävda att vi borde anställa några hitimmigrerade afghanska bergskrigare med gevär som får patrullera skolkorridorerna. Eller varför inte ge de däringa tolkarna som regeringen inte vill ha hit en uppgift, så de kan arbetskraftsinvandra?
• Undermåligt lärarmaterial. Lärarhögskolorna är ett skämt, mitt förslag är att riva ned och bygga upp från början igen. Med all 68-forskning utrensad och ersatt med empiriskt validerad forskning. Under tiden bör alla lärare med lärarlegitimation erbjudas en sån där Gudrun Schymansk omprogrammering.
• Att mäta är att veta. De kvalitetskrav som nu förs fram är jag kritisk till, de går ofta ut på att allt skall utföras som det görs idag: samma lärartäthet, samma sorts dammiga skolbibliotek där man letar och letar men ändå inte hittar en Piff, samma gymnastik. Jag vill istället för "hur" fokusera på "vad": att vi ställer upp kriterier på vad eleverna skall lära sig, och att dessa kriterier sedan utvärderas av en opartisk instans. Studentexamen, måhända? Samt diverse kontrollstationer dessförinnan.

Det finns mycket att göra. Klockan tickar. Tick, tock.

Affären Heberlein

Ann Heberlein verkar bli lite mobbad av landets kulturklick. Efter att ha börjat skriva kritiskt om islam har hon blivit en giltig hackkyckling, och märker hur uppdragen sakta men säkert blir färre. Enligt Heberlein har Sydsvenskans kulturchef, Rakel Chukri, till och med uppmanat Heberlein att städa bort islamkritiken från sina privata sociala medier. Något Chukri förnekar.

Sista tilltaget är att någon moralens väktare anmält Heberleins Facebook-konto och fått det blockat nån dag. Så visst drar väl vi yttrandefrihetens riddare och åsiktskorridorens svurna fiender ut till försvar av en dam i trångmål, och klistrar Twitter fullt med #backaheberlein!?


Inte så fort. Låt oss först #backatiden, det vill säga skruva tillbaks klockan. Till 2014. Då var det Marcus Birro som var mobbad av kultureliten. Han hade kommit ut ur garderoben, som kristen. Han kritiserade Islam. Vem var med i drevet, och tyckte han borde lämna kyrkan?

Ann Heberlein. I en TV-debatt var hon tydligen rätt så hätsk, betydligt hårdare än hennes egna kritiker idag. Då var det rätt, och nu är det fel. Skillnaden? Att det inte är lika roligt att själv vara utsatt för drevet, månne?

Karma is a bitch. Eller som vi säger i Sverige, det är oklokt att spotta i lovart.


Jag ser några vägar framåt för Heberlein:

1. Agera som de partitrogna kommunister i öster som blev anklagade för borgerliga förvillelser. Gråtande erkänna sin skuld till det allvetande partiet, och ta sitt straff. Till Heberleins tröst får vi påpeka att Sverige är civiliserat och inte ger sina avvikare nackskott; vi nöjer oss att ta heder och försörjning ifrån dem.
2. Öppet erkänna hur in i helvete fel hon agerade som sprang med mobben tidigare. En liten ansats gör hon här, när hon erkänner att hon under åren ändrat uppfattning. Men Heberlein, det är inte dina uppfattningar som är problemet, utan ditt sätt att hugga in i dina meningsmotståndare. Att du själv är precis lika skoningslös och kompromisslös som de som ger sig på dig idag - dina gamla meningsfränder - när du vill rensa ut oliktänkande ur Svenska kyrkan.
3. Join the dark side. Fortsätt gärna att skriva i pålitligt konservativa Axess, där lär inte lite islamkritik orsaka utfrysning. Möjligen kan de insistera på lite faktakontroll innan publicering. Tidningar som Samtiden, Nya Tider, Fria Tider eller vad de heter vill säkert också publicera islamkritik.

Eller varför inte ringa Marcus Birro och föreslå en fika? Så kan ni prata om gamla tider, och du kan få lite tips om hur man försörjer sig när flocken fryser ut en.

Om Åsaka gubbar

Åsaka gubbar, det var det gäng med Jan Lööf i spetsen som satt i en stuga i Åsaka utanför Trollhättan och klurade ihop en av svensk barnfilms största succéer: "Skrotnisse och hans vänner". Nog minns ni väl Bertil Enstöring, Skrot-Nisse, Kalle och byråkraten Ture Björkman?

Ture Björkman, ja. Med anledning av hur den nya tidens skallmätare, identitets-sökarna, nu går på Lööfs gamla böcker så är det lätt att hålla med Lars Anders Johansson: vi behöver rädda kulturen från Ture Björkman. Eller Prussiluskan. Eller Moral Majority. När de nu gett sig på Lööf, vad händer härnäst? Kommer speciesisterna att kräva indragning av Tårtan för att den har stereotypa avbildningar av gorillor?

Eller skall vi månne stoppa reprisering av Kapten Zoom för att några aliens kan bli sura? Galaxer i mina braxer!

Lite orolig blir jag dock när mina känslostormar får mig att tycka detsamma som Jan Myrdal. Det brukar vara en saftig kontraindikation. Så, dags att bena ut logiken.

Vad är censur?

Låt oss börja med att definiera ytterligheterna:

• På ena kanten har vi det normala redaktionella arbetet med att modernisera utgåvor. Jag har gamla böcker i hyllan med stavning som "hafver". Att modernisera detta till "haver" och idag "har" i nya utgåvor känns rätt okontroversiellt. Liksom att byta ut uttryck som "han runkade på huvudet", som kan leda tankarna lite fel.
• På andra kanten har vi muslimska moralpoliser som hotar att döda den som utger satansverser eller tidningar med teckningar av skäggiga gubbar, tyska nazikårer som bränner "entartete Kunst", maoistiska kadrer som låter misshagliga element svälta ihjäl. Ingen lär väl försvara detta? Ja, förutsatt att inte de misshagliga elementen är SD-anhängare förstås.
• I mitten finns gråzonen. Är det censur när Magnus Norell fick ge ut sin bok om muslimsk terror, "kalifatets återkomst", på eget förlag då inget förlag var intresserat, eller var det helt enkelt en ointressant skitbok? Är det censur när Marcus Birro helt plötsligt blir utan uppdrag och förörjning efter att han twittrat något icke-positivt om Islam och lunchat med ett par SD-representanter? Är det censur när en rektor inte tillåter en elev att visa tuttarna på skoltid? Är det censur när Lars Vilks portas från landets alla konstinstitutioner - för att hans konst är provokativ(!)? Är det censur när Facebook blockerar tuttbilder?

Svenska wikipedia har en rätt kort artikel om censur, som fokuserar starkt på när staten genom lagar genomdriver censur. Själv vill jag ha ett vidare begrepp. Engelska wikipedia är mer fyllig: förutom staten kan även media eller "andra grupper" utöva censur, och den kan vara hård (via lagar) eller mjuk (indirekt, t. ex. via socialt tryck). Dock ser jag en liten risk att jag härmed beter mig som de slemma antirasisterna. De som samtidigt vill begränsa rasism-begreppet till att bara gälla strukturellt förtryck som utövas av vita medelålders män, och vill utöka begreppet till att gälla mer än ras. Jag misstänker, mer än svagt, att de önskar utöka begreppet till precis allting som de ogillar. För har man lyckats sätta den stigmatiserande rasist-stämpeln på motståndaren slipper man anstränga sig att argumentera för sin ståndpunkt. I det hörnet, att jag står och stämplar "censor" i pannan på envar, vill jag inte hamna. Så om någon blir upprörd över att jag använder censur-begreppet vitt och brett, så är jag villig att diskutera andra termer. Vad sägs om "Social repression"?

Hur vill jag ha det?

Jag vill ha mångkultur. Mångkultur - Sverigedemokratens bäste vän. Inte mångkultur som i att det finns många kebabkök och falafelvagnar. Inte mångkultur som i att det är OK när människor från vissa kulturer kickar ut sina döttrar från balkongerna. Mångkultur som i att det är OK att tycka olika. Att vi inte gör "no platform", utan öppet diskuterar det vi är oense om.

Men kan vi inte det idag, då? Vi har väl ingen åsiktskorridor? Jodå. Åsiktskorridoren behöver inte konstaplar och batonger för att upprätthållas, ibland räcker det med att civilsamhället drar åt samma håll som staten. Eller drar iväg i helt egen riktning.

Tag till exempel Vaclav Havels Tjeckoslovakien. Han beskriver hur en butiksägare satte skylten "Arbetare i alla länder, förenen eder!" Inte för att butiksägaren nödvändigtvis älskade världsrevolutionen, utan för att det hade varit suspekt att inte göra det.

Likt Gudrun Schyman får jag hävda att det är samma strukturer där som här. (Och nu är vi verkligen inne på kontraindikatorer...) Tänk tanken att en statlig myndighet inte hissar Prideflaggan, eller att en lärare inte ropar "leve genuspedagogiken" på ett av alla dessa obligatoriska indoktrineringsseminarier. Ingen polis kommer och haffar en, men karriärmöjligheterna begränsas.

Nu skämtar du väl - i Sverige!? Tja, se på läraren och centerpartisten Annelie Sjöberg. Hon har stått offentligt på ett torg och pratat om sina åsikter. Åsikter som jag misstänker inte innefattade fraser som "Död! död! död åt de hundarna". För detta har hon fått stå ut med:

• Mängder med hatiska "motdemonstranter". Jag är rätt lack på den företeelsen. Om någon skriver något man inte håller med om i en tidning, så står man inte utanför tidningens port och skriker hatramsor, försöker hindra folk att komma dit, och gör sitt bästa att störa tidningens distribution. Nej, man skickar in en egen artikel där man hävdar sin egen åsikt. Slikt civiliserat beteende vill jag även se vid demonstrationer.
• Moralens väktare har kontaktat arbetsgivaren, som till slut uppmanade henne att säga upp sig. Jag som trodde att demokrati och åsiktsfrihet var en grundbult i den "värdegrund" skolan bekänner sig till. Jag anser att skolledningen borde få skaka galler - att skyddet för att offentligt hävda sin åsikt bör vara lika starkt som skyddet vid uppgiftslämning till journalist.
• I centerpartiet har hon givetvis inte kvar några uppdrag.

Nej, Sverige är sannerligen inget öststatsland. Men, som Lars Anders Johansson skriver när han talar om behandlingen av Stina Wirsén:

"Den som trotsar inkvisitorerna riskerar att stämplas med de fulaste etiketter som samhällsdebatten känner. De riskerar social utfrysning och att förlora framtida utkomstmöjligheter."

Med sådana straff, vem behöver statsmakten? Jag påminns om dessa gossarna:


Tyvärr är det väl så att alla i Sverige nuförtiden lärt sig att förvänta sig inkvisitionen. Därför sprider sig tystnaden.

Johanssons slutkläm är väl värd att återge:

"Tystnadens, intoleransens och likriktningens förkämpar kommer inte att nöja sig förrän alla har rättat sig i ledet. Likt Ture Björkman skapar de inte någonting av värde själva, utan ägnar sin vakna tid åt att göra livet surt för de som har verklig talang."

Det är dags att kämpa emot konformismens kreatur. Själv kommer jag med stor Quixiotisk frenesi fortsätta protestera närhelst jag hör "så där får man inte säga"-Prusseluskorna stämma upp i kör. Jo, det är just säga det man får. Utan konsekvens för anställning eller bostad. Oavsett om det är IS-support, kvinnoprästmotstånd, omskrivning av Fader vår till Livgiverskan vår, att homosex är synd, att det är dags att väcka flatan inom dig, att Hitler hade rätt, att Stalin hade rätt, att Cecil Rhodes hade rätt, att man måste skaka hand med kvinnor, att man inte får skaka hand med kvinnor, eller att AIK är bäst.

Jan Lööfs böcker kommer jag fortsätta läsa. Trots att barnen nu är lite för små för dem. Om där råkar finnas några flisor av vänster-världsbild i böckerna så rent ut skiter jag i det. Jag är en stockkonservativ religiös fundamentalist. Inte en antidemokrat.

Sen önskar jag att det här albumet faktiskt fanns i verkligheten, det hade blivit kul läsning. Jag har dock det infamösa albumet "Tintin au Congo", inköpt av en vänlig mor på besök i Frankrike.  Nu ska jag bara lära mig franska också.

Dags för en ny samordnare

Som vanligt är jag sist på bollen. Mona Sahlin har skjutit ut sig i katapultstol strax innan hon var på väg att krascha sig själv in i väggen. När nu privatpersonen Sahlin tagit sin Mats ur skolan, återstår den offentliga och offentliganställda personen Sahlin, och lite frågor:

• Anställde hon en polare (sin gamle livvakt) på sekretariatet? Sådant kallas nepotism eller korruption med lite fina ord. Det är fula saker, som borde ge höga böter eller fängelse. Alliansen lovade innan de kom till makten att ta itu med sossarnas korrupta utnämningspolitik, men glömde raskt bort löftet när det var de som hade makten - ynkligt! I vart fall: jag hoppas innerligt att media ligger på här. Är resten av sekretariatet också gamla sossepolare?
• Det osanna intyget låter också rent olagligt. Utred tack, polisen!
• Den däringa livvakten som kör omkring i miljonbil och köper tiomiljonerslägenhet på en lön av 40k i månaden - vad är det för en typ? Låter som kriminella pengar. Att ha en sådan i närheten av Sahlin, en förvisso före detta men dock en gång partiledare och politisk spindel i nätet är betydligt allvarligare än om en skum nattklubbsdirektör polar med Konungen. Dags för både media och Säpo att luska vidare?

Men nog om Sahlin. Hon lämnar nu en plats ledig som samordnare. Vem vill vi ha?

Nej, först åter till Sahlin. För att fulcitera Thomas Gür: berätta för mig om Mona Sahlins strategiska snille. Och det verkar det finnas många som vill göra, alla i offentligheten hyllar nu Sahlins insatser emot extremismen. Själv tycker jag hon varit en ren tomhylsa. Ungefär som Sanna Rayman skrev 2014: Sahlin är ständigt sist på bollen, vare sig det rör sig om hedersvåld eller handskakningar. Om Henrik Arnstadt om några månader inser att islamismen bör bekämpas tänker jag inte hylla honom för den senkomna insikten. Varför hyllas då Sahlin idag? Ren artighet emot den som ligger ned? Kaplan-syndromet? Eller har hon åstadkommit en massa nyttiga saker i det tysta? Det räcker tyvärr inte riktigt. Den nationella samordnaren måste både synas, verka och synas verka. Folket måste vara trygga i vissheten att våra makthavare ser vår nöd och avhjälper den. Där är vi långt ifrån idag.

Så vad krävs av en ny samordnare?

• Social, utåtriktad, publikfriande. Det där som Sahlin var en gång i tiden. Någon som kan åka land och rike runt och elda upp massorna, samtidigt som han får kommunalpamparna med sig.
• Idérik och innovativ. Den där heta linjen räckte inte riktigt till, vi behöver fler förslag.
• Förankrad i "rörelsen". Vi behöver ta alla sossarnas gamla muskler i anspråk: unga örnar, folksam, riksbyggen, HSB, ABF - ja till och med Fonus. För att få alla på banan krävs karisma och "street cred".

Ja, nog förstår ni vartåt jag lutar:

Japp. Håkan Juholt. Mannen, myten, mustaschen. Mannen som på partikongressen gav kvinnliga deltagare autoorgasm och fick männen att kyssa hans fötter. Bättre kan det inte bli. Dessutom har han just sagt att han skall lämna riksdagen eftersom han inga uppdrag får. Löfven, ta ditt ansvar!

Det räcker dock inte med Juholt. Vi känner alla vår Håkans svaga sidor. Han är lite av en Sahlin, faktiskt - men mer gemytlig och mindre kriminell. Han har en tendens att leva upp till epitetet "popcornmaskin". Han har en tendens att fylla i bidragsansökningar en aning för nära gränsen. Juholt behöver helt klart ett gäng omkring sig, som kan viska till honom att han är dödlig.



Extremistjagandet får inte bli en intern sosseangelägenhet - Juholt behöver en pålitlig (eller opålitlig) konservativ vid sin sida. Minns ni Örebrobloggaren Kent Persson som fick bli partisekreterare hos moderaterna? Det gick inget vidare, tyvärr. Trots det tänker jag nu upprepa detta misstag och föreslå en bloggare som slav på Juholts triumfvagn:

Fredrik Antonsson, en gång i tiden Tokmoderat, sedan förgrömmad över partiets försvars- och invandringspolitik, eller brist därpå, ett tag Sjätte mannen, och nuförtiden I Otakt. Som vi ser av bilden är han dock inte i otakt med Juholt.

Jag tror att en före detta partiledare i otakt med sitt parti väl kan servas av en bloggare så i otakt med sitt parti att han inte längre är med i partiet. Eller om det är partiet som gått ifrån honom. I vart fall tror jag Antonsson kan bli en bra presskontakt och pubkamrat åt Juholt. Antonsson har skapat tillräckligt många skarpa drev för att veta hur man hanterar dem.


Till sist behövs även en torped. En elak jävel, som ingen trampar på tårna. En pragmatiker som talar kommunpolitikernas språk.

 

Ilmar Reepalu. Malmös starke man, en gång i tiden. Honom sätter sig ingen på. Inte mer än en gång. Skickar Juholt ut Reepalu för att få kommunerna att skriva handlingsplaner, så kommer det nog tusan att skrivas handlingsplaner. De vill inte få uppföljningsbesök av Reepalu, hellre då ett hästhuvud i sängen. Det kan till och med finnas hopp att handlingsplanerna leder till konkret handling, något som annars aldrig händer i offentlig verksamhet. Där är planen kung, och handling efter planens uppställande i arkivet ointressant.

 

Reepalu borde även kunna få i uppgift att resa runt bland moskéerna och tala med imamerna. De borde om inte annat kunna få lite samsyn i sin syn på Malmös judar. Om vi inte kan få Omar Mustafa eller den där Khan istället.

 

Med detta triumvirat borde den militanta islamismen vara borta från Sverige innan nästa 1 april.

Invandringen - skolans räddning!

Dags för mig att bli miljöpartist? Kompetensen "religiös extremist" har jag ju redan, och nu hyllar jag invandringen.

Nej, jag tror inte det. Jag anser fortfarande att invandringen är ett saftigt drivankare som slukar bostäder, lärar- och vårdresurser vi inte har, som på sikt kan förvandlas till ett saftigt drivankare som slukar de pensioner jag en gång trodde mig skulle få. Invandrarnas insteg på arbetsmarknaden har hittills inte sett så ljust ut.

Men: i dagens tidning ser jag en ljuspunkt. Nej, att hälften av de som gått språkintroduktion inte fortsätter till gymnasiet är ingen ljuspunkt; utan gymnasieutbildning är alternativen till bidrag, yrkeskriminalitet eller bådadera väldigt få. Ljuspunkten är att i röda Malmö, där har man satsat hårt på att nivågruppera eleverna. Nivågruppera. Dela upp analfabeterna i en klass, och de som gått länge i skolan hemmavid i en annan. Nivågruppera. I röda Malmö. Förstår ni hur stort det här är?

I svenska enhetsskolan anses nivågruppering vara något väldigt fult. Alla skall istället med, i samma klassrum och i samma fart. Duktiga elever skall fungera som draghjälp och oavlönade hjälplärare. De som inte klarar 3+3 på mellanstadiet skall sitta ihop med de som redan sitter med näsan i föräldrarnas gamla högstadieböcker. Med resultatet att de som inget fattar blir frustrerade och busar, och de som fattar för mycket blir uttråkade och busar, och ingen lär sig något. Varpå varje årskurs börjar med 3+3 och inte kommer så mycket längre.

I klasserna för invandrare verkar det som är uppenbart för alla utom progressiva pedagoger även ha uppenbarats för dessa. Här är det inte tal om att afghaner som lärt sig alfabetet hemma skall hjälpa de afghaner som inte lärt sig alfabetet. Nej, här skall istället undervisningen individanpassas så mycket som möjligt så att de duktiga kan komma vidare snabbt.

Dags att sprida detta evangelium även till enhetsskolan. Så kanske vi så småningom kan få se återinförd särskild/allmän kurs eller till och med elitklasser. Och stigande PISA-resultat.