fredag 5 januari 2018

Vem ska få välja vad?

Jag nås av nyheten att Sylteskolan i Trollhättan skall rivas och byggas upp på nytt. En skola jag är gammal nog att ha sett byggas en gång i ungdomen. En skola jag själv promenerade iväg till för syslöjdslektioner på mellanstadiet. En skola där min mor undervisat i decennier. Varför berättar jag då detta? Jo, nu slås det upp i riksmedia att där skall anläggas extra omklädningsrum. (Att stadsdelens bibliotek, där jag också tillbringat många timmar då de hade stadens största utbud av Science Fiction-romaner, skall förläggas till skolan kan säkert ge upphov till många spännande utmaningar av tysthetsnormen. Det är lite livligare där nu än när jag var ung och den nybyggda stadsdelen fylldes av finnar som fått jobb på SAAB.)

Varför blir det ett sådant hallå för detta, då? När det offentliga anpassar sig efter kundönskemål brukar protesterna komma från flera håll. Här kommer min högst personliga, icke-balanserade uppdelning:

  1. Kollektivisterna. Gamla maoister vet att det finns ett egenvärde i att likrikta massan, att få alla att bära samma fula kostym och rabbla samma ramsor. Jag är faktiskt förvånad över att inte vänstern driver krav på skoluniform - både i och utanför skolan. Det verkar på mig som om kollektivisterna insisterar på att alla skall pressas igenom samma mall för att de känner en stor personlig glädje i att pressa sina medmänniskor genom så trånga mallar som möjligt.
    Varje förändring som gör det möjligt för människor att bete sig på olika sätt kommer bekämpas av dessa.
  2. Muslimhatarna. Jodå, det finns människor här i landet som avskyr både religionen Islam och dess utövare. Människor som längtar efter att tvinga muselmanerna att äta fläskkött, visa pattarna, ta sig en jävel, dela 50/50 på föräldraledigheten och så vidare. Liksom det finns människor som hatar kristendomen och dess utövare, ja alla religioner helt enkelt.
    Varje förändring som gör det möjligt för muslimer att bete sig som muslimer kommer bekämpas av dessa.
  3. De praktiska. Hittade ingen riktigt bra benämning på den här gruppen. Den består av människor som förvisso erkänner vikten av att människor får göra egna val, men att staten inte kan vara alla goda gåvors givare och alla infalls bifallare. Att privata köns-okodade omklädningsrum, halal i matsalen och privatlärare till alla inte är rätt sak att prioritera när staten inte klarar upprätthålla nattväktarstaten och vår skolundervisning är i fritt fall.

Jag, då? Vad vill jag? Jag får erkänna att jag hamnar i ståndpunkten "valfrihet, men...". 

Häng med några decennier bakåt i tiden. Sossarna hade fortfarande tjing på makten vid varje val, den offentliga sektorn hade hunnit växa till den ofantliga sektorn, men valboskapen var ändå inte riktigt nöjd. Det knorrade i leden. Till och med sossarna insåg då, att om man skall plocka alla pengar ifrån folket för att sedan sköta angelägenheterna kollektivt, så duger det inte att göra det enligt Henry Fords eller Konsums princip: "what we give you is what you get". Människor vill kunna välja själva. Välja ålderdomshem, välja dagis, välja skola. (En så hädisk tanke som att människor skulle få välja att vårda sina barn själva har dock ännu inte slagit rot). Lika lite som vi är nöjda med en sorts kläder, en sorts smör, en sorts ost i butikerna är vi nöjda med att staten först tar våra pengar och sedan bestämmer hur de ska spenderas när vi i nåder får dem tillbaka. Ja, alla vi förutom Lina Thomsgård, alltså. Det är detta - att en gigantomanisk stat kräver viss flexibilitet för att kunna behålla sin legitimitet hos medelklassen - som gör att det offentliga anpassar sig till folks önskemål, inte  underkastelse under de invaderande muslimska horderna. Så långt anser jag alltså att det är bra att staten är lyhörd för hur medborgarna vill ha sina pengar spenderade.

Sen kommer vi till det där "men". Principer rasar raskt samman vid kontakten med verkligheten. Egentligen är det snarare så att principer, det är något man kan formulera genom att först konfrontera sig med en mängd fall från verkligheten. Om man där hittar ett mönster i sina val, då har man hittat en princip. Om man inte hittar något mönster alls, så kan man väl i alla fall hitta en ansökningsblankett till Miljöpartiet. Så låt oss titta på några kända fall:

  • Separatistiska omklädningsrum? Nej. Vare sig orsaken är en överdos transaktivism, kulturell blyghet med bakgrund i Mellanöstern eller rädslan att visa sina manboobs. Våra kommuner har så akuta problem med pengar och resurser att detta får hamna långt ned på listan på angelägna åtgärder. Vi får byta om tillsammans som vi alltid gjort. Om femtio år, när alla kurvor pekar åt rätt håll igen, kan vi ta upp frågan igen. I och för sig, om damerna vill byta om med oss herrar så kan jag gott tänka mig att i konservativ besparingsiver halvera antalet omklädningsrum.
    Va, lämnar du därmed mobbade skoleveler i sticket? Nej. Här ser jag en marknad för de där "enkla jobben" som alla talar om. Vi har sisådär 270 kommuner, med ett antal skolor och badhus i varje. Varför inte placera ut två syrier i varje omklädningsrum, beväpnade med var sin blöt vriden handduk att snärta i röven på den som bär sig illa åt eller glömmer tvåla in sig innan badet? Till denna uppgift krävs ingen utbildning. Lönen kan bestå av kost och logi på skolan, så får vi nattvakter på köpet. Ett utmärkt instegsjobb, med vidare steg, efter vidareutbildning, till den antagligen framöver kraftigt expanderande väktarbranschen. Win-win! (Om det blir brist på syrier av lämpligt kön till de kvinnliga omklädningsrummen, så har jag hört ryktas att det går utmärkt att självidentifiera sig nuförtiden.)
  • Täckt sjukvårdspersonal? Nja. Här måste hygienkraven vara vägledande. I viss utsträckning säger dessa att man skall vara täckt; långt hår får inte falla ned i patienten under pågående operation. Skall det då vara tillåtet för en arbetsgivare att kräva att en tandläkare har bara armar? Ja, om vetenskapen så säger. Om engångsarmar ger lika gott skydd som bara armar, tycker jag tandläkaren ska få använda dessa - däremot är det inte självklart att det är arbetsgivaren som skall betala dem. Så fort engångsarmarna ökar risken för patienten så är det stopp. Detsamma skulle gälla om infektionsrisk skulle upptäckas vad gäller våra pursvenska flickor och pojkars piercningar av diverse kroppsdelar.
  • Sikhiska knivar? Nej. Egentligen är jag ju Bohman-moderat vad gäller moraknivar. Helst skulle jag vilja att det var kriminella som - med drakoniska straff vid brott mot lagen - var förbjudna att bära kniv, medan alla vi andra kunde fixa licenser för dolda skjutvapen. Men så ser det inte ut i Sverige, och då får Sikherna stå ut med det. Dock kan de få bära kniven till/från veckans bönestund, på samma vis som scouter får bära kniv till veckans lägereldning.
  • Sikhiska turbaner istället för MC-hjälm? Nej. Hjälmlagen gäller alla, även Hells Angels med mjällbesvär. Dock är det inget som hindrar påhittiga sikher att kontakta Hövding för att utveckla en uppblåsbar hjälm som kan svepas in i en turban.
  • Samvetsfrihet i vården? Ja. Jag anser att mänskligt liv, och avslutandet av detta, har en särställning. Oavsett om den samvetsömme har läst Bibeln eller någon sekulär filosof. Oavsett om det gäller ofödda barn, nyfödda barn eller dementa gamlingar. Herrejösses, jag kanske håller på att bli Sverigedemokrat?
  • Halal i skolmatsalen? Nej. Klart vi skall erbjuda alla våra invånare möjligheten att glädjas åt fläsklägg med rotmos, grishals, syltade grisfötter och annat som vi så ofta och gärna äter. Samtidigt är det klart att vi skall erbjuda våra nyanlända mat de kan äta. Skolköken idag har massor av saker att ta hänsyn till: olika typer av vegetarianer, gluten, laktos, nötter, citrus, osv. Skolköken måste ges möjlighet att begränsa permutationerna något. Ett sätt är då att de som inte kan äta grisamaden får ta av det vegetariska istället, så är det fixat. För att dra in den vegetariska maten till våra små telningar vill vi väl inte?
  • Religiösa friskolor? Ja. Är det något som skall förbjudas idag så är det kommunala skolor, inte våra katolska och judiska friskolor som fungerar bättre än de kommunala. Men - indoktrineringen då? Jo, indoktrineringen av goda DDR-medborgare som sker i den kommunala skolan är fruktansvärd. Det är skönt att de religiösa andningshålen finns. Men - de muslimska skolorna då? Ah, skönt att du äntligen kom till pudelns kärna. Jo, det verkar finnas några skolor (inte nödvändigtvis registrerade som religiösas skolor) som drivs av muslimska organisationer ungefär lika sansade som Nordiska MotståndsRörelsen. De kan vi fundera på att stänga. För övriga muslimska skolor skulle jag, innan jag drar i nödbromsen, vilja få mer information. Litar du månne på media lika lite som jag? Satsar skolan på ordning och reda? Lär de barnen att läsa, räkna och skriva, och att inte ropa "fitta" åt vuxna auktoriteter på skolan? I så fall kommer de återigen efter de kommunala skolorna i nedstängnings-kön. I valet mellan att sätta mina barn i en kommunal kaoz-skola och en muslimsk kadaverdisciplin-skola skulle jag välja den senare, även om det innebar att barnen lärde sig några suror utantill.  
  • Subventionerad omskärelse? Nej. Totalförbud. Rör inte min kompis! I ett land där man inte får ge barnen en uppfostrande dask på rumpan, hur kan detta vara en fråga?

Sådärja. Blev det någon röd tråd? Jag är inte helt säker på att jag lyckades, men här är vad jag skulle velat få ut av övningen:

Ja, det är bra om människor får göra individuella val och följa sina övertygelser. Men det kostar. Ibland kostar det pengar, ibland måste människor och lokaler avsättas - ibland i mängder som inte finns i verkligheten. Vi måste ställa grupp mot grupp, det där fula ni vet. Allt åt alla är bara görbart i fantasin, eller en begränsad tid.

Så den fina principen blir att där inte finns någon princip, bara krafter som drar åt olika håll och vars tyngdpunkt vi får försöka reda ut i varje fall för sig.

Staten har idag en ovana att ställa upp fina principer, att i lag lova mängder med fina rättigheter, som sedan stackars kommunanställda utan någon som helst finansiering får försöka reda ut. Ofta genom att i tysthet plocka bort rättigheterna för de som har svårast att klaga, de svagaste och mest skyddsvärda. De fina lagböckerna visar sig endast vara bra till att riva av ett blad och torka sig med.

Min princip får bli att det är dags att införa ett finansieringskrav för riksdagen. För varje ny rättighet som instiftas, skall även pengarna till detta skakas fram.

Principen kan lämpligen börja tillämpas på utplaceringen av flyktingar i våra kommuner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar