Vad ska man få säga i det här landet?

Jag läste häromdagen en upprörande historia om hur en SFI-elev hade börjat förneka Förintelsen på en lektion, och blivit tillrättavisad av läraren och utvisad från lektionen. Varpå läraren blir tillrättavisad av sin "samordnare", vad det nu är. Genast flyger jag i taket. Skicka hem förintelseförnekaren omedelbart! Hylla läraren! Sparka samordnaren!

Sen gör jag som vårt statsöverhuvud och vänder blad.

Jag läser om hur studenter, vuxna människor som flyttat hemifrån, ses som barn som måste skyddas från att möta människor med andra åsikter. Hur universiteten i USA och England börjat använda begrepp som "No Platform" och "Safe Space" i syfte att begränsa yttrandefriheten. Ok, det kanske inte är det primära syftet, men det verkar bli resultatet. Lars Vilks ska inte få tala på universitet, då det kan kränka muslimer (att vi därmed skickar en tydlig signal till dikatorer att det är rätt för dem att tysta sina oppositionella tecknare glömmer vi). Debatter om abort eller HBTQ får inte förekomma, eftersom någon då kan bli kränkt. En tydlig effekt av vad vänsterbloggaren Fredrik DeBoer kallat "we are already decided", där endast vänsterns åsikter tolereras.
Återigen flyger jag i taket. Universitetens livsluft är ju den öppna debatten, där tabun ifrågasätts och ny kunskap därigenom vinns. Självfallet måste även den mest kontroversiella frågan kunna tas upp till debatt. Det är just dessa frågor som skall tas upp till debatt!


Aj då. Kommen så här långt inser jag att jag just samtidigt svarat ja och nej på samma fråga. Jag vill både tysta oliktänkande, och uppmuntra dem att tala ut. Det verkar som min princip är:

Det jag gillar ska vi prata om, det jag ogillar får ni tiga med.

En intellektuellt otillfredsställande princip. För att hitta en väg ut vänder jag mig till ännu en tänkare ifrån vänster, Kenan Malik. (För den som inte kan engelska finns en liknande artikel på danska.) Han lyckas uttrycka mina tankar om det mångkulturella samhället bättre än jag själv kan hoppas göra:

"In a homogenous society in which everyone thought in exactly the same way then the giving of offence would be nothing more than gratuitous. But in the real world where societies are plural, then it is both inevitable and important that people offend the sensibilities of others. Inevitable, because where different beliefs are deeply held, clashes are unavoidable. And we should deal with those clashes rather than suppress them. Important because any kind of social change or social progress means offending some deeply held sensibilities. The right to 'subject each others' fundamental beliefs to criticism' is the bedrock of an open, diverse society. 'If liberty means anything', as George Orwell once put it, 'it means the right to tell people what they do not want to hear'.
Ah, say the would-be censors, but should we not also ensure that minorities are not deliberately denigrated? Is it not incumbent on a civilised society to protect the powerless and the vulnerable? Indeed it is. But ask yourself this: who is it that benefits most from censorship? Not the powerless and the vulnerable but rather those that possess both the power to censor and the necessity to do so."

Kloka ord. Att han dessutom citerar George Orwell gör mig glad. Men vad betyder då detta om vi ska gå tillbaks till början och granska den förintelseförnekande SFI-eleven igen? Är det fritt fram för oemotsagd förintelseförnekelse och judehat i landets klassrum? Nej, bort det. Malik fortsätter:

"In any case, you cannot challenge bigoted ideas by banning them. You simply let the sentiments fester underground. Free speech does not mean accepting all views. It means having all views in the open so we can challenge the ones we find unconscionable. Today, though, we do the exact opposite: there are certain views we ban because they are deemed too unpalatable. But there are other views we are too frightened of challenging because we don't want to give offence to diverse cultures."

Kort sagt: vi bemöter stolliga åsikter med argument, inte med vare sig förbud eller undfallande tystnad.


Om vi nu för en tredje gång går tillbaka till det där SFI-klassrummet. Vem hade rätt, vem hade fel? Vad gäller åsikten om Förintelsen hänt eller ej, så vill jag argumentera för att den har det. Dels genom att hänvisa till de ögonvittnen jag mött, dels genom att hänvisa till respektabla uppslagsverk. Vad gäller anklagelsen om att "judarna ljuger", så anser jag att den som kastar fram en anklagelse som jag anser som så osannolik och lika fångad ur luften som "zigenarna stjäl" är skyldig att lägga fram belägg för anklagelsen.

Men situationen i klassrummet, då, som slutade med att eleven gick därifrån? Kan läraren ha gjort något fel? Ja, inte vet jag, jag var inte där. Under min egen skolgång har jag både varit med om elever som försöker kapa en lektion och driva sin käpphäst, och lärare som möter kloka elevers argument för sin sak med "nej, så är det inte" som enda motargument.


Är Förintelsen något som bör undervisas om på SFI, eller ska man prata tyst om det? Jag anser att det är lika viktigt att prata om Förintelsen som att lära ut svenska. Vadan det? Jo, titta på det kollektiv som kommer till Sverige nu. De har inte vuxit upp i svenska genusförskolor, dränkta i demokrati, jämställdhet och allas lika värde. Nej, de har vuxit upp i diktaturer där judehatets, rasismens, patriarkatets och diktaturens välsignelse har bankats i dem från späd ålder. Detta skuddar de givetvis inte av sig som resdammet från en mantel när de kommer upp på Öresundsbrons högbro. Nej, detta är det vårt ansvar att avprogrammera dem ifrån, så de kan fungera i det svenska samhället även utanför P3s och Aftonbladet Kulturs domäner.

Men vänta nu. Jag brukar ju proklamera individens rätt att ha djupt konservativa värderingar. Jag citerade just Malik om hur allsköns obehagliga åsikter skall tillåtas. Och sen börjar jag prata avprogrammering?

Japp. Jag anser att det går både att som samhälle lära ut vissa värderingar, och acceptera att alla individer inte delar dessa värderingar. När vi släpper in kollektivet "resenär från Långtbortistan" i landet, så behöver kollektivet viss upplysning om hur världen här fungerar. Tänk tanken att de är vana vid vänstertrafik. Nog sjutton är det vettigt av oss att upplysa dem om att här råder högertrafik, och vad straffen är för den som inte följer reglerna? Att de sen har full frihet att både tycka högertrafik suger, och till och med öppet propagera för en övergång till vänstertrafik, är en annan sak.

Alltså: Vår SFI-undervisning bör vara väldigt tydlig med vad svenska värderingar är vad gäller jämställdhet, aborter, yttrandefrihet, hädelse, (brist på) respekt för äldre, och så vidare. Jag misstänker det kan bli en del mothugg under lektionerna, vilket skall mötas med argument. Vem vet, det kanske finns saker det svenska samhället kan lära sig av våra invandrare? Nej, jag är inte kulturrelativist, men jag tror inte heller att vi bor i den bästa av världar.


Att avprogrammera diktaturskadade människor är dock knappast något som SFI ensamt kommer lyckas med. Det som behövs är att dessa människor får komma in som en del av det svenska samhället: jobba med svenskar, bo ibland svenskar, handla mat och fika ibland svenskar. Och här har vi problem.

Vår invandringspolitik är generös på så vis att många av de som tagit sig över dödens Medelhav och genom halva Europa får stanna i Sverige. Den är däremot mindre generös med att erbjuda möjlighet till anställning; den solidariska lönepolitiken sätter effektivt stopp för de låglönejobb som de flesta invandrare kommer i fråga för. Den är mindre generös med att erbjuda bostäder bland svenskarna; de flesta landar i utanförskapsområden rena från svenskar. Resultat? Jag läser i media om hur bostadsområden segregeras, hur fiken i Tensta har blivit kvinnobefriade mansreservat, hur sedlighetspoliser håller ordningen i Rosengård. Det som gör mig riktigt rädd är när undersökningar visar att invandrarnas barn är mer traditionella än sina föräldrar. Men där finns även ett hopp. För eftersom radikaliteten har uppstått i Sverige, så kan vi inte skylla på några mörkermän och hatpredikanter i mellanöstern.


Det är vi som skapat problemet, och därmed även vi som har både ansvaret och möjligheterna att fixa det. Mer om det någon annan gång.