Det är fart på skoldebatten

Många ledarsidor har aktiverat sig i skolfrågor. GP har skrivit en hel del om PISA. Idag ger sig Mats Skogkär på Sydsvenskan in i leken: Kräv din rätt. Det är din skolplikt.

Skogkär noterar att staten och dess myndigheter har definierat en mängd rättigheter som eleven i teorin skall ha, men väldigt få skyldigheter. Om eleven är lat, är det skolans ansvar att få fart på eleven.

"Ett synsätt som lägger ansvar på eleverna står inte bara i strid med skollagen, det leder heller inte till förbättrade resultat i den svenska skolan, mästrade avdelningschefen.
Med tanke på hur svenska elever rasat i kunskapsmätningar som Pisa de senaste åren, hade kanske en något större ödmjukhet varit på sin plats."

 Skogkär är inte glad. Nog sjutton borde väl elever, så som det var förr i tiden, ha lite eget ansvar?

Jag anser att det är bra att ansvaret hamnar på skolan. Dagens låt-gå-skola släpper alltför lätt den late, omotiverade, överintelligenta och därmed uttråkade, eller sjuka eleven vind för våg. Klarar de inte undervisningen? Ingen ko på isen, vi ger dem ett E och släpper vidare dem till nästa stadium. Till sist sitter ungarna på universitetet och kan inte formulera en enkel mening i skrift. Istället vill jag att skolan skall vara ansvarig för att tydliga krav ställs på eleverna (och här möts visst jag och Skogkär). Skolan skall även ansvara för att möjlighet att lära sig finns - där brister många svenska skolor idag. Liksom du idag kan stämma den högskola som tar betalt för en undermålig utbildning, skall du kunna stämma skiten ur den grundskola som ger en undermålig utbildning för dina skattepengar.

Skogkär pekar också på den stora skillnaden mellan de vackra planer staten skissar upp, och de rättigheter som ges i skollagen, gentemot vad som gäller i verkligheten på enskilda skolor. Där håller jag helt med honom. Skollagen säger att varje elev skall ges möjlighet att utvecklas efter sin förmåga, och undervisas på ett sätt som passar den eleven. I verkligheten har vi en enhetsskola där alla, oavsett intelligens och motivation, sitter i samma klassrum. Lärare får inte säga till elever, och har minimalt stöd av rektor. "Utvecklas efter sin förmåga" översätts normalt till "får han bara E så är allt bra".

Låt mig ta en personlig anekdot: min yngste son fungerar, efter hjärntumör och behandling för densamma, som klassens kanariefågel. När det är stökigt i klassrummet drabbas alla barn, blir tröttare och får svårare att lära sig - men det är min grabb som somnar efter första lektionen och får vara hemma en dag därefter. En situation som den lokala skolan inte orkade åtgärda genom att få det tystare i klassrummet, utan istället tänkte åtgärda med att hålla honom borta från undervisningen eftersom han var så pass långt före sina kamrater att han skulle få godkänt utan att närvara.

"Men så blir det kanske när de som så generöst delar ut rättigheter – riksdag och regering – lämnar åt andra – kommunerna – att uppfylla löftena. Också ett skäl att förstatliga skolan så att ansvaret för utförandet hamnar där kraven ställs."

Som ni ser av citatet ovan vill Skogkär att staten skall ta över igen. Staten ska få äta sin egen hundmat, drabbas av sina egna beslut. Jag förstår varför, men jag tror inte att det som första åtgärd kommer hjälpa. Staten är idag en del av problemet. Läroplaner och betygssystem bestäms av staten. Statligt anställda pedagogikforskare på våra statliga lärarhögskolor indoktrinerar våra lärarstudenter med felaktig information.

Det vi behöver först, är disciplin. Lite av dessa män:

 Eller varför inte en kvinna, så vi karlar får något att fästa ögonen på också?

Oavsett vilket, så är det disciplin vi behöver först och främst. Låt mig befästa det med en anekdot från grabbens nya skola. Det är en sån där internationell skola, med undervisning på engelska. Där råder hård disciplin. Det är tyst när läraren talar, och mobilförbud hela dagen är en självklarhet. Vad tror ni händer om någon kallar en klasskompis för hora?

Just det, snabbtransport till rektorn. Och rektorn vill inte barnen träffa mer än en gång.

Hur kan skolan vara så disciplinerad? Jag tror flera faktorer samverkar. Eftersom det är en internationell skola är de flesta lärarna utlänningar, oförstörda av svensk lärarhögskola, flum och snällism, vana vid sitt hemlands skolmiljö. Detsamma gäller eleverna. Men vänta nu, invänder ni - det är ju i de invandrartäta förorterna som vi har mest problem med kaotiska skolmiljöer? Jodå. Enligt samma princip som när svenska ungdomar kommer utomlands på charterresa och fullständigt super ned sig i första mötet med tillgänglig alkohol. Invandrarungdomar är vana vid fasta regler hemifrån, och kommer fortsätta hålla sig till det när de möts av en tydlig förväntan att det är fast disciplin som råder. När de däremot möts av den svenska luddiga snällheten, där det är kränkande att säga till, går de bananas. Bara för att de kan.

I den disciplinerade miljön klarar grabben det som inte gick i svensk skola: att hänga med i undervisningen hela dagen, och därefter göra sina läxor. Inga kollapser på dagens första lektion. Det behövdes inga kuratorer, hjälplärare eller centralstimulerande droger. Allt som behövdes var att läraren förväntar sig att klassen håller käften när läraren talar.


Så visst, förstatliga gärna skolan igen. Men innan dess, se till att staten klarar av de åtaganden den har idag. Att skapa en skolforskning som bygger på vetenskap istället för postmodernt trams. Att skapa en vass lärarutbildning som skickar ut ämneskompetenta auktoriteter till skolorna. Att se till att kontrollinstanserna har tummen i ögat på både kommunala och fria skolor.

Ned med de obilliga!

Det finns de som påstår att man kan lära sig allt om mänskliga relationer, statsvetenskap och kvantfysik genom att läsa och begrunda Shakespeares dramer. Trams, säger jag. Och finkulturellt snobberi. Själv lär jag mig allt i Fantomen och Lucky Luke.

Ja, dagens lärdom kommer från Lucky Luke. I ett album, som jag tyvärr inte har i min samling och därför får ta från mitt något luddiga minne, kämpar Luke och några skurkar om makten över en stad. Inte med sexskjutarna, det hade varit lite för enkelt, utan i en valkampanj. En av skurkarna, som kan sin Goebbels, kommer på parollen "ned med de obilliga". Ingen i staden vet vad en obillig är, men ordet fastnar och används i alla sammanhang när någon motståndare skall nedsablas. Det får samma kraft som "Jehova". Vad kan stackars Luke sätta emot, när han anklagas för att vara en obillig obilling som obilligar?

Ursprungliga inspirationen till dagens epistel kommer från Paulina Neudings artikel i Dagens Samhälle. Där går hon igenom hur en gammal dam som arbetade som volontär på Röda Korset för ett par (!) år sedan på band sade att hon tyckte att det vore bättre att vi hjälpte invandrare på plats istället för att ta hit dem. Röda Korset var givetvis snabba med att uttrycka sin avsky och markera en tydlig vallgrav - mellan de goda vi å ena sidan, och de onda dem som skiljer på vi och dem å andra sidan. Som Andreas Ericsson är inne på så var även tidningars ledarsidor med på att offentligt skambelägga denna privatperson:

när man läser röda korsets och dalarnas tidnings kommentarer från 2014 märks det verkligen hur vilsna de är när de ska definiera rasism.

— Andreas Ericson (@neo_andreas) August 23, 2016

Idag är de åsikter den gamla damen hade redan implementerad regeringspolitik - socialdemokraternas och miljöpartiets regeringspolitik. Inte några löst uttalade åsikter, alltså, utan Svea rikes lag. Vad säger då de idag, som då uttalade bannbullorna? På Twitter såg jag hur Jens Runnberg, redaktör på Dalarnas Tidning, åter hänvisar till exakt samma svar som de gav 2014:

@dahl17 Jag säger så här. Igen: https://t.co/RoRwFkLZhe

— Jens Runnberg (@jensrunnberg) August 23, 2016

Det är så anmärkningsvärt att jag citerar det:

'Kvinnan uttrycker sig konsekvent om "oss", "vi", "egna" i motsats till ungdomar från andra länder. Den hon har framför sig betecknar hon som en i gruppen er. Dagens politik menar hon lett till en tappad generation. Hon säger explicit att samhället borde fungera så att svenska ungdomar ska ha förtur till stöd. En sådan hållning är främlingsfientlig, vilket ledarredaktionen skrev. Det är precis på Röda korset jag förväntar mig sådana åsikter ska avvisas. Kvinnan är fri att tycka vad hon vill och Röda korset ska bedöma om åsikterna stämmer med organisationens värdegrund. Jag delar Röda korsets bedömning i detta fall.'

Att svenska medborgare på något vis bör ha fördelar gentemot icke svenska medborgare, eller gentemot asylsökande, betraktar Runnberg alltså som solklart exempel på främlingsfientlighet. Jag säger som Neuding: var ser vi Runnberg rasa emot Löfvens och Fridolins främlingsfrihet?

Vad tusan skall man säga? Antingen har Runnberg ingen som helst kunskap om ordets makt, att pennan är mäktigare än svärdet, vilket borde göra hans arbete som journalist komplicerat. Eller så är han mycket medveten i sin strävan efter en väldigt svartvit uppdelning i goda och onda.

För vad är "främlingsfientlig"? Jo, det är en etikett som vi klistrar på de politiska motståndare vi vill sparka ut ur debatten. De vi inte vill behöva besvära oss med att ta debatten med, eftersom de inte är rumsrena. Sverigedemokrater, eller värre. Enligt Runnbergs definition är alla som inte ställer upp på Centerpartiets partiprogram främlingsfientliga. Ja, alla som har lås på sin ytterdörr är väl också främlingsfientliga, eller varför inte alla som inte har ersatt sin ytterdörr med en "strangers welcome"-skylt. Det verkar som om alla vi som inte är naiva in absurdum skall vara stolta över att vi är främlingsfientliga.

Det här är en taktik som "antirastisterna" slipat till fulländning. Leta upp ett gäng etiketter som folk i gemen tycker riktigt illa om, och se sedan till att vränga till betydelsen på dessa etiketter så att de passar de du inte orkar argumentera emot. Se gärna även till att vränga till betydelsen så att etiketten inte träffar dina vänner (här inser man lätt varför antirasisterna är så förbannade på Torbjörn Jerlerup - han tar etiketterna på bokstavligt allvar och applicerar dem på precis alla, även vänsterns polare). Vips så behöver man inte anstränga sig att argumentera längre, och det blir lätt att skapa lynchstämning och få folk utestängda från arbetsmarknaden.


Vad är då så hemskt med dessa etiketter? Jo, de fungerar som en debattens atombomb, som ödelägger klimatet i åratal varhelst de släpps.

• De skadar människor av kött och blod. Riktiga, levande människor. Den gamla tanten som skämdes ut i media blev utsparkad från Röda Korset (ge aldrig dem ett korvöre, någonstans, någonsin!) och dog inte långt efteråt.
• De gör en öppen debatt, demokratins blodomlopp, svårhanterlig. Att umgås på bloggar, Twitter eller till och med i verkliga livet är idag som en session MS Röj. Närsomhelst kan man gå på en mina och bli utskickad till närmsta spetälskekoloni.

Så den här skiten måste bort. Så småningom kommer jag försöka gå igenom dessa etiketter - rasist, islamofob, homofob, nyliberal, kontrarevolutionär eller vad nu folk använder för att få stopp på debatten och andra debattörer. Men just nu är jag mest trött på eländet. Även vi i högern är känslostyrda emellanåt.

Skoldags!

Skolorna ringer in för en ny termin, och eleverna går dit med längtan, oro eller dödsångest. Men sjutton vete om inte lärarna är de mest oroliga.

 

Det är inte lätt att vara lärare i Sverige idag. Utbildningen är så usel att man kan mindre när man går ut än när man kommer in. Från rektor har man noll stöd att ta i med hårdhandskarna emot de elever som bråkar, eller se till att de kommer bort från klassrummet så de andra eleverna kan få lära sig saker i fred. Sen kommer vi föräldrar och är besvärliga och tjatar om att barnen inte ska behöva ha hörselskydd på sig, eller inte behöva vara ligisternas slagpåsar.

 

Själv har jag det oanständigt bra inför nästa vecka. Ena pojken går på ett gymnasium fullt med motiverade elever och lärare som älskar och behärskar sitt ämne. Andra pojken går på en skola med små klasser och hård disciplin. Det är ledsamt att man ska känna sig så priviligierad bara för att ens barn längtar till skolstarten.

 

Enda orosmolnet är att jag själv skall börja studera. Jag har i ett svagt ögonblick skrivit in mig på en universitetskurs i Kymriska ihop med frun. Det känns mest som en kurs i Kryptiska - att lära sig glosor i medelåldern är ungefär som att försöka tala ens Golden Retriever till rätta. Det bara rinner av.  Språket verkar bestå av en oändlig rad w, ll och ch. Jag får viss förståelse för de som kommer till Sverige i vuxen ålder och skall lära sig ett obegripligt språk som de helt saknar referenser till. Efnadwy!

 

 

Vad skall vi göra åt skolan? Fridolin, mannen som på hundra dagar har fixat skolan, kom idag med sin lysande namnmagiska lösning: vi byter namn på höstlovet till läslovet. Jag tror det är bäst jag inte vidare recenserar denna kraftsamling, då det lär kunna få mig bannlyst från Internet.

 

Idag hade Johan Westerholm på ledarsidorna.se ett av sina bättre inlägg, om vad han skulle göra för att få landet på rätt köl om han fick möjlighet. Några av hans punkter rör skolan:

• Väck med hemspråksundervisning. På så vis frigörs desperat behövda lärarresurser.
• Avpolitisering av statliga verk. Slänger vi ut marxisterna och flummarna och tar in redigt folk i skolforskning och diverse skoldepartement är mycket vunnet. Då får vi drivkraft istället för drivankare.

Men vi får gå längre än så för att rädda skolan. Vi får inspireras av dessa gossar:

Just det: back to basics. De här gossarna visade att det inte behövs fler än tre ackord. Att en låt inte behöver vara längre än tre minuter. Att man inte ens behöver kunna sjunga en ren ton.

Låt oss ha samma anslag i skolan. När fungerade skolan senast? Nej, inte hvergang. Fram till enhetsskolans genomförande under 60- och 70-talet. Sedan dess har det gått utför. Vi behöver, som Inger Enkvist hävdar, gå tillbaks till det ursprungliga.

Bara ett litet problem. Den gamla skolan var uppdelad i en elitskola för de få, och en basskola för de många. Vi har inte resurserna att låta alla förberedas för vår kunskapsintensiva nutid i realskolan.

Enkelt löst. Den kunskapsintensiva samtiden är en myt. Vi har inte en brist på utbildade arbetssökande, vi har en gigantisk överutbildning. Låt mig exemplifiera med mitt eget yrke, programmerarens. Hundratals civilingenjörer utbildas från högskolorna, varav de flesta blir kodslavar på storföretagen. Med arbetsuppgifter som en självlärd datorintresserad 15-åring med lätthet kan sköta. Det hade varit bättre om vi utexaminerade en tiondel så många ingenjörer, så att vi fick en spetsutbildad elit. Alltså:

Dra ned på utbildningsvolymen

Stäng alla pysselsättningsutbildningar. Det behövs inte en tvåårig universitetslinje för hamburgarvändare. Bachelor i "Tourism Management" - du driva med mig aprilo? Stäng alla universitetsinstitutioner som bygger på marxistisk eller postmodern grund, av samma skäl som vi stängt alkemiavdelningarna.

Men - om det nu är som jag säger, att vi är våldsamt överutbildade redan, varför efterfrågar då arbetsgivare välutbildade medarbetare? Enkelt, av samma anledning som förortskidsen bränner bilar: för att de får, för att de kan, för att det inte kostar dem något. Sverige har en extremt hoppressad lönestruktur. Om du skall anställa en programmerare, får in en ansökan från en självlärd 18-åring och en ansökan från en teknologie doktor i datateknik - vem väljer du? Eftersom lönekostnaden inte skiljer nämnvärt, så lär alla välja doktorn, vilket gör att det blir en hiskelig brist på doktorer i datateknik. För att ta en liknelse: ponera att jag går ner till det lokala bilförsäljarområdet för att fixa en ny bil, och upptäcker att Ferrarin bara är sisådär dubbelt så dyr som Kian. Tror tusan att det raskt kommer bli en väldig brist på Ferraribilar, och en mängd Kior som är osäljbara.

Ser ni vartåt det lutar? Genom att ha ett saftigt lönespann ser vi till att de begränsade resurserna, de välutbildade, används klokare och räcker längre. Vi ser också till att de outbildade blir anställningsbara. Genom att sänka svenskens utbildningsnivå gör vi våra outbildade invandrare mer lättanställda. Fint va, vänstern!?

Liten summering:

• Alla går, som idag, 9-årig grundskola. De där skoltrötta som gjorde högstadiet till ett helvete för alla, inklusive dem själva, kan få börja med praktik redan i högstadiet. Sverige behöver praktiska yrkesmän och -kvinnor! Givetvis har vi nivåuppdelning på varje skola, men även mellan skolor. Kommuner skall kunna få ordna elitskolor för de driftiga och slöskolor för de som inte vill satsa. Till exempel kan Malmö lägga en elitskola mitt i Rosengård, så att medelklassföräldrarna slåss om att få bussa sina barn dit - och rör upp himmel och jord varje gång det brinner en bil eller säljs en påse knark i grannskapet.
• Gymnasiet är definitivt inte för alla. Även här finns nivåuppdelning, med elitklasser för framtida forskarämnen. Jag vet, det finns idag, men det skall finnas även i glesbygden, inte bara på våra universitetsorter. Alla skall med, efter förmåga, även de som är födda i Åmål.
• Högskola/universitet är definitivt för de få. Många utbildningar som akademiserats bör återförvisas till yrkesskolenivå. Det är ingen skam att ha en yrkesutbildning. Det är däremot lite skämsigt att gå en flumteoretisk utbildning som inte lär en yrket, eller som är onödigt lång eftersom den innehåller onödigt snömos. På de utbildningar som är kvar satsas på kvalitet, inte kvantitet. Ersättningssystemen görs om så att lärare inte frestas att släppa igenom undermåliga studenter. Högre utbildning används inte längre som en arbetslöshetsbuffert.

Starta om utbildningsväsendet

Westerholm är också inne på Finland i sitt inlägg: att vi skall samplanera försvaret med Finland och lägga oss på samma miljökravsnivå som Finland. Utmärkt. I skolpolitiken vill jag dock gå ett steg längre. Vi skall outsourca skolledningen. Ansvaret för svenska skolan överlämnas under tjugo år till den östra rikshalvan, som får fria händer att implementera den finska skolans överlägsna metodik i Sverige. Enda undantaget är att de inte får gå över till finska som undervisningsspråk. Vi börjar med att lägga ned alla verk och departement i Sverige, och låter finnarna återuppbygga dem. Eftersom finnarna saknar gamla lojalitetsband och kompisar att ryggdunka, så lär tillsättningarna ske på meritokratiska grunder. Vi byter givetvis omedelbart till den finska läroplanen. Uppföljning av kvalitet och avpolitisering görs av finska revisorer och censorer.

De sverigedemokratiska journalisterna

Jag har tidigare lanserat teorin att våra journalister inte alls är vänster allihop; de är istället sverigedemokrater som jobbar undercover med att pumpa upp SD:s väljarbas. Deras fåraktiga sätt att rakt av återberätta samma historia som alla andra, deras totala oförmåga att ställa några som helst följdfrågor eller ifrågasätta rena absurditeter får mig att tänka på öststaterna under kommunistdiktaturerna. Eftersom regimens berättelser om hur bra 5-årsplanerna gick var så uppenbart felaktiga, så kunde den som för allmänheten ville avslöja dumheterna bara rapa upp dessa berättelser - så visste alla att skribenten egentligen tyckte tvärtom. Ungefär som vår A-press, den där som alltid var S trogen, fast tvärtom.

Den artikel jag hittar om tiggeriet i Sydsvenskan stödjer min tes. Så här urbota korkad kan ingen journalist vara, inte ens om han gått på journalisthögskola. Smaka på det här citatet från en intervjuad tiggare:

"När jag hör ordet EU tänker jag på jobb, möjligheter och frihet. Min tanke var inte att sitta på gatan utan att hitta ett arbete direkt. Men när jag väl kom hit blev jag inte erbjuden att lära mig språket eller tak över huvudet och då är det inte så lätt."

Jag undrar just hur många av de läsare som ser detta som kommer rösta på SD i nästa val? Herrejösses, vad säger tiggaren? Han tror alltså att så fort man sätter foten i marken i Sverige så hoppar det fram en vänlig byråkrat bakom en buske och erbjuder gratis svenskkurser och bostad!? Välfärdsturist är väl det vänligaste ord man kan använda i sammanhanget.

På frågan om vilket ansvar migranten anser att Sverige har för hans situation, svarar han:

"Som EU-migrant vill jag ha min rätt att stanna kvar och inte bli utslängd från skog till skog. Det enda jag begär är tak över huvudet och ett arbete, vilket som helst."

Återigen: herrejösses! Han anser sig alltså ha rätt att vildcampa i skogen. Förvisso, allemansrätten ger honom rätt att sätta upp ett tält ute i skogen, en natt, borta från hus som kan störas. Men att göra detta tillsammans med flera andra familjer,  en längre tid, och skräpa ned, det har man ingen rätt till. Tak över huvudet är något man skaffar sig själv, genom att betala för sig. Han begär även ett arbete. Nej, vännen, arbete är något man skaffar sig själv. Till exempel kan du ju göra som de irländska asfaltläggarna, knacka dörr i villaområdena tills du hittar någon som vill anställa dig. Helst utan att rasera husen så som asfaltläggarna gör.

SD-journalisten är verkligen elak som låter tiggaren komma till tals på det här viset utan följdfrågor och förklaringar. Det tiggaren säger får ju blodet att koka hos ärlig skattebetalare.


Kommen så här långt blir jag lite konfunderad. Vänta lite - kan detta stämma? Jag vet inte mer om romer än jag lärt mig av att läsa Katitzi-böcker och vad Chang Frick berättat om sin barndom, men det jag vet stämmer inte alls med den här tiggaren. Romer är födgenier, som kan skrapa ett leverne ur en stenöken. Födda entreprenörer. Visst, de sliter inte 60 timmar i veckan för att ha råd med villa och segelbåt, istället jobbar de när de absolut måste för att få ihop nog för att leva. Vilket ju tydligt visas av deras smarta drag att slå sig ihop i gruppresor till Sverige, där de kan tigga ihop en månadslön långt bättre än vad universitetsutbildade rumäner får i hemlandet.

Var kommer de där orden tiggaren uttalar ifrån, de som låter som citat från Allt Åt Alla? Jag har en misstanke. En misstanke om att tiggarnas huvudsakliga kontakt med svenskar är med svenska hjälporganisationer. Att dessa svenskar har synen att det är svenska samhällets ansvar att ställa upp med allting, ett budskap de har trummat in i tiggarna. Som givetvis inte är dummare än att de håller med.


Jag tror det är dags för signalpolitik. Att Sverige skickar ned informatörer som talar om vad som gäller i Sverige, vilka förmåner man får. Att staten via nya lagar ger tydliga signaler till de kommuner som gärna försörjer andra länders medborgare att det inte är tillåtet, och att det kommer svida i skinnet om man försöker. Att staten ger sig själv lite stryk och omedelbart slutar ge gratis vård och skolgång åt andra EU-länders tiggande medborgare. Att polis och rättsväsende på allvar börjar med nolltolerans vad gäller 3-månadersregel och illegala bosättningar.

Tiggare kan ingen vara...

Aj, vilken nackspärr jag har idag. Återigen har det politiska fältet vridits ett halvt varv. Det som för ett år sedan var rasistisk ondska, emot värdegrunden, och ett fult SD-sätt att skilja på folk och fä, är nu S-politik.

Jag har inget emot att politiker ändrar åsikt. Verkligheten har en tendens att till sist vrida om näsan på även den mest envetne och enögde politiker. Ta till exempel borgerlighetens försvar för den fasta kronkursen en gång i tiden. Det som stör mig är moralistens skamlöshet. Att ena dagen måla ut sin motståndare som en ond människa, och deras förslag som kommande från Satan själv, för att nästa år föreslå samma sak.


Så till saken: vad tycker jag om tiggeriet och dess eventuella förbjudande?

Jag har inte mycket emot tiggeri som sig. Förvisso ger jag aldrig ett korvöre till tiggare, men damerna som sitter utanför matbutiken och säger "hej, hej" stör mig inte. Jag ser en rumänsk kvinna som oändligt mycket mindre förfulande av närmiljön än de där jämrans domusladorna som våra politiker byggt upp i våra centra. Jag tar gärna ett helt zigenarläger på parkeringen, om det innebar att jag även fick lite vacker arkitektur i kvarteret. Tyvärr lär dock de två inte ha mycket med varandra att göra.

Så varför komma på tanken att förbjuda tiggeri?

Alla tiggare är inte snälla. På våra centralstationer verkar en del ha slipat taktiken, och är rentutav jobbiga. Men varför ser då inte de som äger stationerna till att schasa bort dessa typer? Enkelt. De har försökt. Jag minns hur fastighetsförvaltarna försökte sätta upp förbudsskyltar i Lunds stations vänthall för ett par år sedan, efter att det klagats på att alla bänkar var upptagna av sovande tiggare - men de fick backa. Alltför många godhjärtade människor protesterade. Så det blev den vanliga lösningen: antingen håller man öppet för alla, vilket resulterar i att vanligt folk inte vill sitta där, eller så håller man stängt för alla. Man kan dock undra om åsiktskorridoren nu har svängt så pass att det är dags att göra ett nytt försök; att ha väktare på våra stationer som resolut avvisar de som är påträngande eller ivägen, och låter de andra sitta kvar i lugn och ro?

Boendefrågan. Visst, tiggarna gör inget väsen av sig utanför butiken, men när de vildcampar på platser utan sanitet lämnar en del av dem massor med skräp efter sig: plastpåsar, bajs osv. Så kan vi inte ha det. Att dagens lagar, eller tillämpningen av dem, gör att privata markägare måste först identifiera alla vildcampare och sedan betala kronofogden för att bli av med dem, är "inte okej".

Brottslighet. Rumäner lånar pengar för att ta sig hit, pengar som måste återbetalas - alla är inte lika givmilda som våra kommuner. Om tiggeriet inte ger de tänkta intäkterna, så lär pengarna behöva skaffas ändå. Tillräckligt många kommer falla för frestelsen för att företeelser som prostitution och stöld kommer öka.

Tremånadersregeln. Många tiggare lever här betydligt längre än de tre månader man får vistas här för att hitta ett fast jobb. Något som polisen fullkomligt struntar i att försöka kolla upp. Visst, jag har viss förståelse för det - har de inte ens resurser att utreda uppenbar barnsexhandel lär de inte ha resurser till detta. Men som regelfascist stör det mig att vissa lagar inte gäller vissa.


Sen finns det skäl att inte göra tiggeri olagligt:

Polis, polis, totalkris. Polisen klarar idag inte av att kolla mer än 10% av Öresundstågen, de klarar inte av att ta emot anmälningar om att flyktingbarn utnyttjas i sexhandel, de kan inte ingripa mot bilbränder. Skall vi då även ge dem i uppdrag att gå runt och samla ihop tiggare? Om vi ger dem uppdraget, och även resurserna, kommer de då sköta uppdraget? Vi minns väl hur polisen skulle göra interna utlänningskontroller i REVA-projektet, men genast backade när identitetsvänstern började protestera? Jag misstänker att vi först får förbjuda Dan Eliasson.

Fel folk drabbas. Det är inte de lugna och snälla tiggarna som vi vill åt, utan de otrevliga. En lag mot tiggeri kommer heller inte åt de irländska asfaltsläggarna eller vägpiraterna; de tigger ju inte, de bara tar.


Efter att ha begrundat ovanstående för- och nackdelar med ett förbud har jag kommit fram till att jag är principiell motståndare till ett tiggeriförbud. Det slår inte mot det jag vill slå emot, och det är svårt att praktiskt genomföra.

Det jag helst skulle vilja ha är en överenskommelse på EU-nivå om en ändring i den fria rörligheten av människor. Att man bara skulle få resa till ett annat EU-land om man först visat att man har tillräckligt kapital för att kunna finansiera bostad och mat i tre månader. Att man måste registrera sig vid ankomst, eller ännu hellre innan avfärd. Att den som påträffas i oregistrerat tillstånd, eller utan jobb efter tre månader, döms till arbetsläger (i hemlandet!) i ett halvår och inreseförbud ett par år. Med eskalerande straff vid återfall.

Men chansen att EU kommer överens om något är inte stor nuförtiden. Vi måste ha lite unilaterala (dvs svenska) åtgärder medan vi väntar på EU. Mina förslag är:

1. En svensk variant av den irländska campinglagen. Den som försöker ta privat mark i anspråk haffas av polisen. Om man skadat marken, tas ens ägodelar i beslag för att betala för återställandet. Äh vad tusan, ta ägodelarna i beslag i alla fall. Så får vi bara skaffa oss en polisledning som har kulor nog att se till att haffa den som inte följer lagen.
2. Återinföra lösdriverilagen, med de straffskalor som var i bruk på den gamla tiden. Eller ha som straff att man får anställning som latrintömmare på ett av Bert Karlssons flyktingboenden ute i obygden. Jo, det skär lite i hjärtat på en konservativ Sverigevän att förbjuda våra traditionsrika luffare, men det är en kvarnsten vi får bära tills dess situationen förbättrats. När väl rätt EU-lagstiftning kommer på plats kan lagen förhoppningsvis återigen bli en historisk kuriositet.

Det hycklande högdjuret

Alternativ rubrik: SD hade visst rätt, #femtielva.


Kommer ni ihåg tidningsartiklarna om när herr Åkesson var på besök i ett flyktingläger i Jordanien? Aftonbladet pressade Åkesson ordentligt om de där människofientliga och värdegrundsvidriga sakerna han sade om att syrier inte skulle få PUT, och att hjälpen skulle ges i närområdet istället. Det där senare skrattade många åt; hur ger man hjälp i ett land där bomberna faller som spön i backen? Detta utan att fundera över hur riskabelt läget skulle kunna vara på en plats där halva SD-toppen sitter och har presskonferens. Även SvD gjorde sin journalistiska plikt och pressade SD-ledaren hårt med följdfrågor. Jag fick gå till SD-Kuriren för att hitta någon som hade något positivt att säga om resan, men där var positivismen å andra sidan översvallande - påminner mig lite vagt om DN:s "wir schaffen es"-kampanj häromåret.

Låt oss spola fram till nutid. Sydsvenskan rapporterar när vår store ledare Stefan Löfven besöker ett flyktingläger i Jordanien. Reportaget är så översvallande positivt att jag ett ögonblick misstänker att SD-Kurirens reporter bytt arbetsgivare. Löfven får berätta om att allt inte löses av att människor flyr långt bort, underförstått till Sverige. Han får även gå in på hur det behövs mer resurser i närområdet.

2016 säger alltså Löfven det som Åkesson sade 2014. Men får inga följdfrågor eller ifrågasättanden överhuvudtaget. Har alla undersökande skjutjärnsjournalister gått i sommardvala?


Löfven säger också:

"Vi ska respektera asylrätten – det kommer vi alltid att stå upp för..."

 Dessa ord yttras alltså av den man som beslutat att gränsen till Sverige skall stängas. Att Sverige skall ha asylrätt modell Moment 22: alla som är i Sverige får söka asyl, men du får inte ta dig till Sverige. Och inte en följdfråga.

Jag börjar undra vad de lär ut på Journalisthögskolan.

Den konkreta kåsören

Häromdagen klagade jag på att våra religiösa företrädare, när de samlas för att skriva artikel, mest åstadkommer snömos. Nu kom det ett svar från Andreas Ekström på Sydsvenskan: Vi behöver mindre religion - inte mer. Jag brukar mestadels använda Ekström som kontraindikator - tycker Ekström något, så är chansen stor att jag tycker tvärtom, men på slutet av sin artikel får Ekström in ett klockrent citat:

"Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man däremot förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst, och inte vara rädd för att bemöta dem med sedvanlig politisk polemik."

 Det här är ju precis det jag vill! Att vi religiösa extremister skall få vara med i det politiska samtalet på samma villkor som Sven Wollter, Åsa Lindeborg och Ivar Arpi. En man, en röst, alltså.

Samtidigt har många religiösa blivit kränkta ända ner i tårna över Ekströms artikel. Varför, kan man undra? Jag misstänker att det beror på att de först läste rubriken, som ju är precis motsatsen till Ekströms slutkläm, samt all den text som leder fram till slutklämmen och som mest består av kritik av religion, religiösa och religion som politisk kraft. Sen när de kommer till slutet är de redan så rosenrasande att de inte riktigt läser vad som står där.

Frågan är dock om Ekström själv läst vad han skrivit. För se här vad Ekström själv, parallellt, skriver på Twitter:

Kom inte och påstå att aborträtten ska anpassas efter diverse personliga trosuppfattningar.

— Andreas Ekström (@andreasekstrom) August 11, 2016

Det där verkar ju vara precis tvärtom. Om personliga trosuppfattningar inte skall få påverka en politisk fråga, och religiösa ska ha samma rättigheter att ge sig in i politiken som alla andra, så är den logiska slutsatsen att ingen skall få påverka en politisk fråga. Det verkar ju lite dumt sagt.

Men, hav förtröstan. Vi religiösa är vana vid att slå upp en sida i bibeln och läsa "älska och förlåt dina fiender", för att sedan slå upp en annan sida och läsa "Jahve säger eder: I ska spilla era fienders blod, till dess vare sig män, kvinnor eller barn andas längre". Teologer har tusentals år av vana att få sådana utsagor att bli logiskt samstämmiga. Så låt mig ge mig på de Ekströmska stentavlorna.

En tolkning är att de religiösa enbart ska få komma med i matchen när de spelar på Ekströms planhalva, det vill säga har samma åsikter. Nej, jag tror inte på den tolkningen. Ekström vet ju att vår ärkebiskop aldrig med en stavelse skulle våga avvika från en bokstavstolkning av det socialdemokratiska partiprogrammet.

En annan tolkning är att det finns vissa "heliga" frågor som de religiösa ska hålla sig borta ifrån. Följdfrågan är då vilken politisk överprövningsdomstol det är som skall bestämma vilka frågor det gäller: Ekström själv?

Ytterligare en tolkning är att Ekström menar att den enkla demokratiska principen "en man, en röst" skall gälla, och eftersom de religiösa är i kraftig minoritet så ska de inte få igenom sin vilja. Det är en vettig och välvillig tolkning, som har den stora fördelen att det får Ekström att framstå som den kloka och vänliga man han antagligen är. Emot den talar att hans mångordiga argumentation emot den politiserade religionen blir rätt onödig. Det räcker med att säga att "alla är oavsett bevekelsegrund fria att engagera sig i den demokratiska processen". Men hjälp - det var väl det Ekström sade, ursprungligen!?

Skulle vara skönt om Ekström själv kunde klargöra läget. Vem vet, kanske han kommer med en retur-replik emot alla de religiösa kritikerna?

Ekström har rätt - nästan!

Kommen så här långt slår det mig. Ekströms kraftiga, mångordiga kritik emot den organiserade religionens politiska anspråk har mycket fog för sig. Han har bara ställt in siktet lite fel. Det som är farligt är inte att religionen organiserar sig. Det som är farligt är att staten glatt släpper in, eller till och med uppmuntrar, organisationer in i beslutsfattandet.

Fienden är korporativismen. Från Wikipedia:

"Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo 'göra till kropp', ytterst av corpus 'kropp') är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av."

 Korporativismen är ett samhällsgift som sossarna gladeligen hällde i samhällskroppen, där medborgare i alla sammanhang skulle företrädas av en organisation, gärna styrd av sossar och finansierad av skattebetalaren. Vi i högern jobbade intensivt för att komma från korporativismen. Arbetsgivareföreningen drog på 90-talet ur sina representanter ur statliga styrelser. Tänk tanken att det skulle sitta en representant från Muslimska Brödraskapet i varje statlig styrelse...

Jag vill inte bli representerad av religiösa organisationer i politiska sammanhang. Varken Antje Jackelén, Omar Mustafa eller Ulf Bjereld representerar min politiska uppfattning, hur religiösa de än är. Som prelaterna påpekade i sin artikel så är bibel- och korantolkningarna oändligt många. Det medför att de politiska utfallen också är oändligt många. Inom samfunden kan de olika medlemmarna komma till radikalt olika slutsats om abort, dödshjälp, arbetslinje, respekt för äganderätt, om inkomstklyftor är bra eller dåligt, miljö, trafik och glesbygdsstöd. Detta löser medlemmarna genom att engagera sig i och/eller rösta på politiska partier. Det står även medborgare fritt fram att starta politiska partier på religiös grund (KDS, muslimska brödraskapet) och locka till sig medlemmar och röster.

Några korporativistiska snabbfiler in i beslutsfattandets finrum för religiösa organisationer bör dock inte finnas. För de troendes skull, och för alla andras skull också.


Fascinerande: det verkar som jag är överens med Sydsvenskan-Ekström. När han dessutom rakt ut skriver att han är emot stympning av både pojkar och flickor får han en guldstjärna i kanten.

Om nu bara inte Twitter-Ekström fanns. Honom begriper jag ännu inte.

Det båtar föga

Det brinner bilar i förorten.

Liksom sverigedemokraterna har jag säkert otur med min illustration, och lyckas plocka en bilbrand från Indien eller Långtbortistan, men jag tyckte bilen var läcker.
De rykande bilarna verkar ge landets begåvningsreserv utrymme att fyra av diverse stolpskott i våra tidningar.

Dels hävdas att bilbrännandet gått ned, givetvis räknat från det rekordår 2009 då det var rejäla kravaller i Rosengård. Jämfört med min ungdom har hembrännandet knappast gått ned.

Sen hävdas att bilbrännandet orsakas av att de stackars gossarna i förorten, till skillnad från alla andra gossar i riket, inte har tillgång till en segelbåt i vilken de kan vaska champagne och tända kubanska cigarrer med tiotusenlappar.


Dags att göra det politiska personligt, och gå in lite på min ungdom. Vad jag minns brände vi inga bilar i Trollhättan. Förvisso lyckades jag en gång tända eld på min egen moped då jag skulle testa tändstiftets gnista på en bensinvåt motor, men den branden släckte jag själv raskt. Men inte sjutton fanns det någon som hade segelbåt? Jodå. Vår familj hade tre (3!!!) lyxåk till båtar!

En kanadensare, hembyggd. Familjen stod i garaget och fyllde en inlånad mall med lager efter lager av glasfiberväv och epoxi. Undrar just vad socialen hade sagt idag om att föräldrarna lät barnen stå och inandas farliga gaser timmar i sträck. Men kul var det. Och hiskligt ful blev den.

En segeljolle i trä. Den skymtar till vänster i bilden.

En eka med en fyrahästars utombordare. Ser ni den fina hembyggda relingen, vinkeljärnen och vävtejpen?

Visst, vi hade en sommarstuga:

Jag kan tänka mig de tappade hakorna på de som, på den tiden vi hyrde ut stugan, vid ankomsten fick annonsens "10-bäddars läkarvilla" raskt justerad emot verkligheten: en stuga där köket var en vrå med tre-plattors spis utan fläkt, och dubbelsängarna knappt fick plats i rummen. Men visst, efter ett tag fick vi till och med vattentoalett, och en utomhus dusch.

 

Kan ni tänka er dagens förortsglin sitta i min segeljolle och festa?

 

 

Aha, tänker ni: ni vet varför bilarna inte brann på 70-talet. Fritidsgårdarna! Givetvis hade varje kvarter en gård fullutrustad med X-boxar, biljardspel och fyrhjuliga motorcyklar.

 

Pah. Glöm det. Fritidsgårdar fanns bara i problemområdena, jag tror den närmsta låg tre kilometer bort. Och dit vågade sig ingen välartad grabb, ens på den tiden.

 

 

Så vad sjutton gjorde vi på dagarna, då? Lite bus blev det allt, men det närmsta jag kom bilbränning var att ligga på lur och skjuta med ärtrör. Sådana kunde man köpa i tobaksbutiken på den tiden, nu har de väl avancerat till handgranater. Men för en uttråkad grabb fanns det saker att hitta på:

• Biblioteket. Inte för att leva rövare, utan för att låna böcker. Jag läste massor, var nog på lokala biblioteket ett par gånger i veckan. Genom att jag läste lika mycket på engelska som på svenska fick jag ett bra ordförråd.
• Musik. Genom att utnyttja både kommunala musikskolan och kyrkan så höll jag igång tre instrument parallellt.
• Motorsport. Det går åt mycket tid och energi åt att plocka isär en motor - särskilt om man sätter ihop den efteråt. Det behöver inte heller bli så dyrt, min första moppe var ett vrak för tvåhundra spänn.
• Sport. Nej, jag är faktiskt totalt ointresserad av organiserad idrottsutövning. Däremot har jag alltid gillat att cykla, och gav mig redan i 4-årsåldern ut och cyklade runtikring på egen hand. Jag gissar att socialen hade blivit rätt intresserad även av detta idag - och utan hjälm, dessutom! Men nog finns det möjlighet för förortens stenkastare att gå med i lokala diskusföreningen istället?
• Alkohol. Om du nu är totalt utan förmåga att företaga dig något vettigt, kan du då inte i alla fall sätta dig på lastkajen bakom Konsum ihop med likasinnade och förstöra din egen framtid i stället för att ställa till ett helvete med andras liv?

 

Som ni ser använder jag mina egna anekdotiska erfarenheter för att förkasta teorierna om att ungjävlarna bär sig illa åt för att ingen ger dem något att göra. Vill de sysselsätta sig med något vettigt så finns den möjligheten. Så varför gör de på detta viset? Svaret hittar jag hos Pontus Herin:

"Så vad handlar det då om, vad får en tonåring att sätta eld på en bil? För att de tillåts göra det förstås. Det finns ingen nedsida för dem, bara uppsida i form av en känsla av gemenskap, spänning och kanske status. Varför då inte göra det? Återigen, det handlar om barn."

 

Så enkelt, så självklart. Barn vet inte i förväg vad som är rätt och fel, de lär sig genom att göra rätt och fel och få återmatning därifrån. Spädbarn och hundvalpar stoppar vadsomhelst i munnen, men fortsätter inte äta det som inte smakade bra. Min Golden Retriever åt bara mördarsnigel en gång - tyvärr.

 

Det som behövs är inte fritidsgårdar, värstingresor eller medömkan. Det som behövs är att samhället tydligt visar att kriminellt beteende straffas. Tidigt och konsekvent. Det som är så farligt med glykol, vanlig kylarvätska alltså, är att den smakar sött och gott när man dricker, varpå man är död några timmar senare. Därför märks flaskorna tydligt, och vi uppmanas att absolut inte tappa om vätskan i omärkta kärl.

 

Dagens social- och kriminalpolitik borde ges liknande dödskallemärkning.

De diffusa debattörerna

Svenska kyrkan har gjort lite mer väsen av sig än vanligt på senare tid. Först kom uppropet Mitt Kors, startat av några prästvigda svenskkyrkliga, vilket fick kyrkan att gå ut med den för en kristen organisation tämligen udda uppfattningen att det är söndrande och konfrontativt att visa upp korset som symbol. Sen skrev ärkebiskopen, tillsammans med muslimska, katolska och judiska företrädare, en artikel i DN: "Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp". Det är den jag tänkte fundera över idag. Samt över det svar som Hägg, Nordén, Norell och Westerholm ger.

Jag är bedrövad över hur flummigt debatten förs på sina håll. Begrepp kastas runt, utan någon som helst konkretion. De religiösa anser att religion inte är en privatsak, utan att religionen bör ta plats i det offentliga. Utan några som helst exempel på hur detta har gjorts väl, och var gränsen bör gå. Hur fasen svarar man på en så luddig propå? Förvisso har jag viss förståelse för att det i en artikel undertecknad av en rabbin och en representant för muslimska brödraskapet är svårt att exakt ange var skåpet ska stå; de är nog lite oense om detaljerna. Men det är ju just skiljelinjerna som är det intressanta. Att vi alla lite vagt vill ha "fred på jorden" och "allt åt alla" är trivialt. Det spännande är hur vi ska nå målet: utrota kulakerna, stegla kättarna, eller gneta på med demokratiskt beslutade reformer?

Svaret från de sekulära är jag mer nöjd med. De tar upp ett par grundläggande punkter:

• Den sekulära staten. Att den bästa förutsättningen för olika religiösa inriktningar att samtidigt leva i ett land, utan att skära halsen av varandra, är att staten garanterar dem alla lika rättigheter och skyldigheter.
• Svenska kyrkans tilltagande politisering. Jodå, den har jag också märkt av. Kyrkan blir mer och mer ett socialdemokratiskt/miljöpartistiskt organ, med miljö, inkomstklyftor och migration som huvudfrågor. Att frälsa själar och omvända människor till Kristus anses nuförtiden rätt suspekt och kulturimperialistiskt av kyrkans ledning.

Berömmet till trots, finns en del att anmärka på.

Skribenterna har totalt missuppfattat tvåreglementsläran, när de hänvisar till hur Lutheranska kyrkor historiskt sett velat ha en tydlig uppdelning mellan stat och religion. Visst, Luther ville att staten skulle sköta nattväktarstaten, medan kyrkan sörjde för att människor fick evigt liv. Att staten skulle vara sekulär, skulle dock aldrig fallit Luther in. Har skribenterna månne missat att Sverige fram tills rätt nyligen hade en statskyrka? Att katoliker för inte så länge sedan sågs som något som katten dragit in? Att kungen har lagkrav på att bekänna sig till den rätta, Lutherska läran? Nej, den helt sekulära staten är ett nytt påfund. Vilket inte gör det till ett sämre påfund, men rätt ska vara rätt. Om sedan staten fick för sig att stifta lagar som avsteg från kristendomens bud, hade knappast Luther varit den som suttit tyst.

De hävdar att "Att politik och religion hålls åtskilt, är även en av hörnstenarna i det svenska samhällsbygget". Vad menar de, exakt? Vad tror du menas, när du hör detta?

Låt mig skissa några alternativ:

1. Religionen förpassas till hemmet. Vill du visa ett kors eller lägga dig på knä och be till Mecka, får du göra det innanför stängda dörrar. Du får absolut inte ta med dig dina religiösa övertygelser utanför dörren. Du får inte introducera dina barn till din tro. Du får inte propagera för din tro.
2. Religion tillåts i samhället. Du får gå i Jesus-parad och tungomålstala bäst du vill. Du får, utifrån dina etiska bryderier, rösta på politiska partier som passar dig, starta egna partier, eller starta vilken förening som helst ihop med likasinnade. Precis som vilken punkare, filatelist eller marxist som helst. I staten lär dock råda begränsningar för oss alla: till exempel är det måhända inte så lyckat att kräkas över vissa demokratiska partier om du är rikspolischef. Frågan om sikher och/eller scouter får bära kniv offentligt kan bli föremål för intressanta debatter utan fobianklagelser.
3. Religion får en särställning i samhället. Staten stiftar speciallagar som gynnar vissa grupper, och bara dessa grupper. Pastafaris göre sig icke besvär. Självfallet får sikhen ha sin kniv. Frågan om ifall invandrade amerikaner utgör en religiös sekt, och därmed får bära automatvapen, sysselsätter statens korporativa råd för religionsfrågor i ett decennium.
4. Teokrati. Mulla Omar rules!

Jag tror vi har en överväldigande politisk majoritet för att alternativ 4 inte är önskvärt. Möjligen med undantag för vänsterpartiet, om det är Sjöstedt som får bli mulla.

Måhända överraskar jag någon med att, som religiös fundamentalist och kristdemokrat, inte vilja ha alternativ 3 heller. Tänk då tanken att det är sunnimuslimernas organisation som får lagstiftarens öra - hur kul blir det då för shia? Och omvänt. Och båda lär göra sitt bästa för att göra livet surt för ahmadiyya. Sen har vi i högern ju också i decennier kämpat för att röka ut sossarnas korporativism ur staten. Varför ta ett steg tillbaka?

Alternativ 1 tilltalar mig inte heller. Varför inte, det är väl så det skall vara i en sekulär stat, att religionen är en privatsak? Nej, inte så privat. Låt mig ta en liknelse:

Just det, raggare! Tänk tanken att raggare blev tillsagda att hålla sin passion inom hemmets fyra väggar. Att de gärna får ha stora amerikanska vrålåk, bara de inte tar dem utanför garaget. Att de absolut inte får låta sin passion för bensinslukande V8:or påverka dem att inte rösta på miljöpartiet. Att de under inga omständigheter får bilda organisationer som försöker lobba för lägre bensinskatt och rätten till att ta varv efter varv runt torget och spana in brudar. Att Elvis endast får lyssnas på i täta hörlurar.

Nej, det vore givetvis en fullständigt orimlig frihetsinskränkning. Om ni nu råkar ogilla raggare, inte ännu insett Eddie Meduzas poetiska snille, eller tycker raggare inte har ett skvatt att göra med tokar som tror på tomtar och sagor: låt mig då dra ett nytt exempel, som rör just människor som tror på just tomtar och sagor.

Just det. Marx - Karl Marx. För nog skulle väl han passa som tomte på ett amerikanskt varuhus? Och akademia har sedan länge skrattande kastat ut hans teorier, såsom varande sagor. Så vill ni att socialister skall hålla sitt teoretiserande inom hemmets fyra väggar? Att politik och socialism absolut inte skall blandas? Jösses, ni är ju mer förbudsivrande än folkpartisterna.


Jag vill slå ett slag för det samhällskontrakt där religionen, liksom alla andra ideologier, manier och paranoior, är ute i samhället. Där var individ, separat eller i en organisation, är fri att försöka driva sina åsikter, oavsett var dessa åsikter stammar ifrån. Där religion inte har en särställning, utan en likställning.

Därmed har jag egentligen inte löst några problem. Jag har släppt ut de religiösa utanför lägenhetsdörren. Jag har tagit bort möjligheten för särlösningar för officiellt godkända religioner eller grupper. Men alla mellanmänskliga stötestenar och friktionsytor återstår. Skall man få ha slöja på Lomma strand, och bikini i Rosengård? Är ett halvdussin nålar i tungan på ett butiksbiträde okej? Får gossar ha långt hår?

Den väg jag ser framåt är den liberala vägen. Vägen där vi alla är så toleranta som möjligt över avvikarna, och undviker att leta efter anledningar att känna oss kränkta. Dessvärre känns det inte så troligt att det kommer gå överallt. Många verkar vara så lättkränkta att de nog har gått charmkurs i Östtyskland. När en normbrytare har ett önskemål att få hanteras annorlunda, slår de knut på sig i försöken att förklara varför det är helt omöjligt.

Jag skulle vilja angripa det från två håll:

1. Sverige är mångkulturellt. Även utan invandrare; här finns både queerfeminister och gamla stötar som jag, som hellre skulle vilja leva i en Austen-roman. Vi får fanimej acceptera att vi kommer stöta på människor som är annorlunda.
2.  Sverige har traditioner, som inte ändras på ett ögonblick. Vi har gränser vi inte går över. Kastar du din dotter över balkongräcket åker du i finkan - i alla fall när vi sparkat Dan Eliasson.

Sluta svamla, gubbe!

Det verkar som jag gör mig skyldig till det jag anklagar andra för: prata om generella plattityder utan att konkretisera mig. Nåväl, då får jag väl avhandla några snabba aktuella frågor.


Slöjförbud eller ej? Jag tycker det är var vuxen människas sak att välja sin egen klädsel, inom rimliga gränser. Nu är jag tillbaks i svamlet igen - definiera rimlig! Offentlig nakenhet har vi förbud emot sedan länge. Jag kan tänka mig att det som allmänt (ABs ledarredaktion och ABs kulturredaktion...) anses vara SDs starkaste fäste, unga män som inte fått ligga, kan tänka sig lyfta på den restriktionen. Jag kan även tänka mig ett förbud emot ansiktstäckande klädsel på offentlig plats. Lagstiftaren får dock tänka till ordentligt hur texten skall skrivas, så inte hela Norrlands befolkning hamnar bakom lås och bom på vinterhalvåret. Vi får även tänka på vilka polisresurser vi vill lägga till för att se till att lagen följs. Att förbjuda en vanlig slöja, däremot, är jag totalt emot. Inte fasen kan vi väl förbjuda Krösa-Maja!?

Får man vägra skaka hand? Ja. Handskakning är för en del en tämligen intim handling. Varför tvinga sig på andra människor? Men om nu någon känner sig kränkt därav?

Här har vi baksidan av Muhammedbilds-debatten. Muhammed-bild? Ja, en sån här, alltså:

 Muslimer ska lära sig tåla att vi kallar deras profet en pedofil ökenkrigare. De ska tåla att bli kränkta ända in i själen. Det skall även vi. Även om det råkar gälla något så heligt som jämställdheten.


Könsseparerade badtider: Nej. Anledningen till att jag säger nej är inte ideologisk. De damer, herrar eller något mittemellan som vill bada för sig får gärna göra det. Men inte på våra gemensamt betalade simhallar. Dessa simhallar är svindyra gökungar, som regelbundet renoveras för hundratals miljoner. De måste i möjligaste mån hållas öppna för allmänheten. Hela allmänheten. Den som vill bygga en simhall för nudister, religiösa, swingers eller blyga får helt enkelt bygga den för egna pengar. Konsekvensen blir även att simklubbarna slängs ut från de kommunala simhallarna och får gå till sina medlemmar för att finansiera egna tävlings- och träningsbanor. Lika för alla, ska de va. Vilket lär glädja de Lundabor som inte kunnat utnyttja den nybyggda 50-metersbassängen under sommaren. Med lite tur kan det även leda till att könsseparationen i omklädningsrummen upphör!


Tillåta omskärelse? Nej, rör inte min kompis! Vare sig manlig eller kvinnlig omskärelse skall tillåtas. Religiösa skäl, då? Som jag sagt innan vill jag inte att religionen ska ha en särställning. Omskärelse av religiösa skäl skal därför ges samma hänsyn som den hypotetiska situationen att svenska föräldrar börjar be om omskärelse för sina flickebarn för att porren har gått från att föreskriva renrakade kön till att föreskriva avskurna könsdelar. Det vill säga, inga alls.

 

Det öppna samhällets fiender

Det verkar som om vi kristdemokrater vaknat till. Vi oroar oss över den utredning kulturminstern dragit igång, för att stoppa stödet till odemokratiska och osvenska föreningar. Framför allt oroar vi oss över de religiösa samfundens framtid. Givetvis är det vi mest oroar oss över att statens policy visavi alkohol till måltiden gör det omöjligt för oss att köpa nattvardsvin på det allmännas bekostnad.

Det finns dock anledning även för er sekulära att oroa er. Dels gör regeringen en översyn även av stödet till sekulära föreningar, dels finns en intressant passus i utredningsdirektiven:

"Det är vidare centralt att ett trossamfund som inte respekterar samhällets grundläggande värderingar, så som alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen och det demokratiska styrelseskicket, inte ska finanseras [sic]med allmänna medel."

Alla människors lika värde

Ack ja, den frasen känner vi igen. En riktig gummiparagraf. Idag används den gärna emot sverigedemokrater. De där lömska, smutsiga typerna som tycker annorlunda, är lågutbildade, korkade, elaka och dessutom har fördomar emot andra. Och fattade ni inte ironin där så är ni väl sverigedemokrater...

"Människors lika värde" används också gärna emot religiösa som inte gillar HBTQ, eller muslimer som inte vill ta i det motsatta könet (inte på könet, nej, utan i handen).

Ingen av de där grupperna är det väl någon anständig människa som vill försvara? Utom de som gillar olika förstås, det vill säga på riktigt accepterar att även människor med för en själv obehagliga åsikter skall få inte bara yttra sig utan även ta plats i samhället. Även om du inte gillar olika, så tänk tanken att svärdet vänds emot dig själv:

• Allas lika värde. Alltså även barns. Alltså även ofödda barns. Alla som förespråkar legal abort skall genast få bidragen indragna.
• Allas lika värde. Alltså även utlänningars. Fram tills 180-graderssvängen i invandringspolitiken härom året talades det på fullt allvar om att de (SD...) som ville stänga gränsen var emot allas lika värde, eftersom de inte tillät hela världen att komma hit. Skall vi fortfarande hålla på den tesen? Ska det bara vara Allt åt Alla som får bidrag?
• Allas lika värde. Alltså även giriga kapitalisters. Alla som förespråkar klasskamp får bidragen indragna.

Jämställdhet mellan könen

Ännu ett luddigt begrepp. Är det den liberala jämställdhet där män och kvinnor är lika inför lagen som åsyftas, eller den socialistfeministiska där det är lika utfall som gäller, eller den tokfeministiska där alla män är svin som skall utrotas? Beroende på definition kommer vi bekämpa kvoteringar, beordra kvoteringar, eller beordra massavrättningar.

Återigen så är det lätt hänt att den som sprider ut jämställdhetsiverns senapsgas drabbas av den själv när vinden vänder:

• Jämställdhet. Pojkar och flickor skall behandlas likadant. Alltså bort med bidragen till alla som inte är för att även pojkars könsstympning skall förbjudas. (Hur gör vi med de som anser att både pojkar och flickor ska könsstympas? Det är ju jämställt!)
• Jämställdhet. Kvinnor och män skall behandlas lika. Det borde innebära att bidragen till uttalade kvinnojourer försvinner. Den förening för bekämpande av hedersbrott, som hade problem med att få "kvinnobidrag" eftersom de försökte hjälpa bägge könen, bör däremot ha massor av bidrag.
• Jämställdhet. Kvinnor och män skall behandlas lika. Alltså försvinner alla bidrag till de idrotter som särar på män och kvinnor.

Det demokratiska styrelseskicket

De lär sig inte, här kommer ännu mera flumflum. Kommer ni ihåg "Deutsche Demokratische Republik"? En "republik" många i Sverige, inte minst i skolvärlden, länge ansåg vara demokratisk och gärna uppehöll nära förbindelser med.

Jag anser att det inte riktigt räcker med "en medborgare, en röst" för att vi skall ha en demokrati. Många lagar, sedvänjor och institutioner krävs:

• Oberoende tjänstemannakår i Oxenstiernas anda. Skall därmed alla de politiska partier som använder staten som sin egen lekstuga avskiljas från bidrag? Ja tack, säger jag!
• Oberoende press. Skrota public service!
• En insikt, hos politiker, om politikens gränser och ödmjukhet hos majoriteten.
• Respekt för äganderätten. Vänstern talar här emellanåt om "ekonomisk demokrati", med vilket de menar att privat egendom skall konfiskeras. Är det den vänstern, eller alla vi andra, som skall bli av med bidragen?
• Respekt för oliktänkande. Ett samhälle där frågor inte får diskuteras fritt, där de som tänker annorlunda fryses ut och skiljs från sina jobb, blir en dålig skenbild av en demokrati.
• Mötesfrihet. Det måste vara tillåtet att på gator och torg basunera ut sina åsikter - oavsett om man är för socialism, heteronormativitet, Jesus, Muhammed eller Muhammed Ali. Vilket bör innebära att alla organisationer som ägnar sig åt att störa möten, så kallad "motdemonstration", blir av med bidragen.

Bocken Bjereld 

Utredningen skall alltså behandla begrepp som kan skruvas till lite vad som helst. Alltså är det viktigt att få rätt man att utreda. Vem har valts? Ulf Bjereld. Förvisso en respekterad statsvetare, men även en sosse (sitter i deras verkställande utskott), broderskapare och i den senare rollen en känd islamistvän. Jag utgår från att en avsikt med utredningen var att se till hur vi skall sluta skicka pengar till islamisterna. Med Bjereld som utredare lär resultatet bli det omvända. Han som själv stöder Ship to Gaza lär knappast ta fram förslag som gör att samröre med antidemokrater som Hamas gör att man blir av med bidragen.

Jag förstår inte varför Bah-Kuhnke här har satt bocken till trädgårdsmästare.

Slutkläm

Begrepp som demokrati och jämställdhet är luddiga. De kan vridas till att bekämpa ungefär vem som helst. Vill vi verkligen ge staten den makten?

Tänk tanken att röstsiffrorna efter nästa val gör att det är Rossana Dinamarca eller bröderna Ekeroth som bestämmer vad som ligger i de begreppen...

 

Extremister i alla läger

Häromdagen rapporterade media om att tyska nazister hållt läger i de småländska skogarna. Till en början var jag rädd att de fått korn på min kusin. Han är präst i Tyskland, och åker varje sommar till Sverige med konfirmander för att de unga skall få lite paddling och lägerliv blandat med de teologiska funderingarna.

Men nej, det verkar inte ha varit han dom fotograferade.

Jag kan tipsa pressen om att extremisterna inte bara haft läger gömda långt ute i skogen. I fyrtio års tid har de haft läger i svenska skärgården, både för familjer och för barn 8-13 år. Indoktrinering av barn i hatets och massmordets ideologi.

Inte nog med det, kända svenska kulturpersonligheter har medverkat också, utan att deras position i det svenska kulturlivet har ifrågasatts ett skvatt: Sven Wollter, Mikael Wiehe, Kajsa Ekis Ekman och Mattias Gardell.

Tänk tanken att Nationalsocialistisk Front ordnade sommarläger för barn, och kända svenskar kom på besök för att tala om nationalsocialismens stolta arv, och skanderade "håll judehatet levande". Hade det blivit ett jävla liv?

Men när kommunister samlas är det visst lugnt.

Rondo alla Turca

Har ni, liksom jag, suttit och filat på ovanstående musikstycke i ungdomen? Jag kommer att tänka på det när jag hör de senaste turerna från Turkiet.

Vi (EU) har sedan ett tag tillbaka gjort en smart deal med Turkiet. Eftersom den generösa flyktingpolitiken endast kan förbli generös om få kan nyttja den, och vi tycker det är obehagligt och ger dålig stämning att behöva avvisa migranter genom att spöa dem med gevärskolvar tills de fattar vinken och vänder tillbaka, så har vi farmat ut det senare till Turkiet. I gengäld lovar vi utredning av snabbspår in i EU för Turkiet.

Omoraliskt? Tja, lite dubbelmoraliskt kan ju tyckas. Vi har dock redan sedan tidigare haft en liknande överenskommelse med Khadaffi, dock utan hägrande EU-medlemskap för Libyen. Khadaffi slår i tysthet ihjäl så pass många migranter att de fattar vinken, och vi å vår sida halar upp lite cash och låter bli att kritisera Khadaffi alltför mycket. Kritisera, förresten? Fanns ju svenskar som hyllade Khadaffi.

Man får nog konstatera att politik inte, som Palme menade, är att vilja. Ej heller, som folkpartister plägar, att vela. Utan att välja. Ofta innebär de val man gör att man får umgås med rätt otrevliga människor. Se till exempel på hur många diktatorer Wallström fått smörja med biståndsmedel för att få en plats i säkerhetsrådet - och hur många blodsbesudlade stater hon där kommer få sitta i möten med.

Så: jag kritiserar inte att man gjorde ett avtal med Erdogan. Det jag kritserar är att man utlovade nyckeln till EU i utbyte. Lite diskreta mord mot cash, det är business as usual i realpolitikens smutsiga gyttjepöl. Men att utlova tillgång till det allra heligaste!?

Nu när Erdogan mass-arresterar oppositionella och börjar kräva att EU levererar, med hot om att annars släppa loss flyktingvågen igen, visar sig avtalets nackdelar. Vi har solkat våra händer utan att få något i utbyte.


Dags för nytänkande. Får man komma med lite alternativ?

1. Öppna våra hjärtan. Det kom någon miljon till EU 2016, om det fördelades jämnt över EU är problemen över. Nej, nej och åter nej. En miljon är vad som kom när EU (förutom Tyskland och Sverige) gjorde vad det kunde för att ingen skulle kunna komma. Gissa hur många som kommer om alla är välkomna, kan ta reguljärflyg hit, och har garanterad försörjning och fri sjukvård? Sen äter många öststater hellre en burk mask än tar emot flyktingar från Mellanöstern, så chansen att bli överens är minimal. Även om alla i EU blir överens, kommer flyktingar vara måttligt intresserade att bli omfördelade från Tyskland till Ungern. Med öppna gränser, hur hindrar man spontan omfördelning?
2. Håll gränsen utåt. Dags att plocka fram några Fälldin-citat, parallellt med att jag dagtingar med mitt flyktingvänliga samvete. EU ser till att blockera gränsen söderut, och inte släppa en jävel över bron. Känns svårt att åstadkomma. Gränsen söderut är rätt porös, med en lång medelhavskust att bevaka. Det finns inte en chans att stoppet blir hundraprocentigt. Många kommer fortsätta riskera livet på dödens hav (Sahara och Medelhavet), en del kommer att dö, en del att skickas tillbaka, och en del att komma igenom. De som kommer igenom blir svåra att skicka tillbaka.
3. Håll gränsen inuti. Det är det Sverige gör idag. Även här blir inte skyddet totalt, vi har just läst om hur polisen endast kollar vart tionde tåg från Köpenhamn. Det blir många haschköpare från Kristiania som slipper in i landet oupptäckta. Stora nackdelar finns även: flödet av varor och människor inom EU försvåras. Samtidigt som vi vill försvåra för vissa att resa in, vill vi underlätta för andra att resa runt.
4. Sluta ge asyl. En signalpolitik som raskt skulle ge effekt. Det här kan införas på olika nivåer, lokalt och ensidigt av Sverige eller gemensamt inom EU. Sverige kan börja ge asyl endast åt de som uppfyller FN:s flyktingdefinition. Ser man till Migrationsverkets statistik skulle det minska asyltrycket rejält, vilket vi antingen kan använda till att få systemet i balans eller till att ta in avsevärt fler kvotflyktingar. Vi kan också helt sluta ge asyl i Sverige, och istället ta in en kvot som beslutas i demokratisk ordning genom allmänna val. De pengar som frigörs kan användas till att finansiera de idag underfinansierade flyktinglägren i närområdet (ja, jag vet - SD hade rätt...).
5. Styr upp återvändandet. Ygeman har, helt korrekt, påpekat att 80 000 lär behöva skickas tillbaks till hemlandet närmaste tiden. Han har glömt att nämna att polisens kapacitet ligger på ett par tusen om året - i det fall att mottagarlandet tacksamt tar emot migranten. Jag har tidigare gett som förslag att vi använder trupptransportfartyg för tillbakaskickande. Nu har jag ett nytt förslag, som kan användas som en mellanlösning. Fredrik Reinfeldt har en gång, också det helt korrekt, påpekat att det finns en himla massa tomma fält och skogar runtom landet som borde kunna fyllas med människor. Så låt oss göra det. Låt oss bjuda in UNHCR att skapa ett rejält flyktingläger i Sverige, i något öde område. Vi kan även, mot rejäl betalning, erbjuda oss att skapa läger dit andra EU-länder kan skicka sina illegala migranter. Sen bjuder vi, i god kristdemokratisk anda, in civilsamhället att hjälpa till. Vi skapar bounty hunters. Hugade sverigedemokrater och andra erbjuds en belöning för varje illegal immigrant de överlämnar till myndigheterna. Myndigheterna överför sedan skyndsamt migranten till UNHCRs vård. (Kanske detta system även kunde utvecklas till att låta autonoma vänstern leta upp skattebrottslingar?). Uppdraget att se till att de som sitter i lägren även stannar i lägren bör kunna ges till den jaktintresserade allmänheten i glesbygden, som säkert inte vill låta bössorna vila mellan älgjakterna. Kan vi få med Centern på det förslaget, tro?
   Härmed åstadkoms två saker. Dels töms landet på kriminella marockanska gatubarn och svartjobbande sweatshop-slavar. Dels skapas incitament att frivilligt återvända; vinter-tältläger i Rovaniemi är något som få utanför äventyrsturisternas och lumpen-nostalgikernas exklusiva skaror längtar efter. Att Svensson inte längre kan få bilen tvättad svart för ett par tior på en bakgata kan vi väl stå ut med?
6. Styr upp arbetskraftsinvandringen. Jag gillar arbetskraftsinvandring. Jag har inget emot att det går blåsvarta människor runt i mitt kvarter och pratar underlig rotvälska. Det jag har något emot är om de gör det på skattebetalarens bekostnad. Arbetskraftsinvandring är alltså något bra, något jag är tacksam över att Alliansen drivit igenom emot S och LOs vilja. De (Alliansen) har dock, som vanligt, varit en aning naiva. Många som kommer in som arbetskraftsinvandrare söker idag raskt asyl istället, eller, i de fall de saknar asylskäl, går kvar i slavliknande jobb. Så kan vi inte ha det. Det skall vara vita jobb med avtalsenliga löner. Att jag sedan, som många till höger, vill ha ökad lönespridning i dessa avtal är en separat diskussion. Det skall vara totalt omöjligt att gå från arbetskraftsinvandring till asyl, se punkt 4.

Jag tror vi behöver en kombination av många av åtgärderna. En kombination som drivs igenom av en kraftfull regering efter 2018. Var sjutton hittar vi den? Sossarna verkar handlingsförlamade av sina identitetspolitiker, och armkroken med MP. Moderaterna har också fått en hel del entrister på halsen, och är kluvna. FP och C kan vi glömma. KD riskerar halka under spärren, och KDU skall få ny ordförande då Sara slutar. Borgerlig framtid verkar ha bra partiprogram, men får de några röster, och vad har de för företrädare? Och alla verkar behandla SD som fariséer behandlar spetälska.

Jösses.