Skogkär noterar att staten och dess myndigheter har definierat en mängd rättigheter som eleven i teorin skall ha, men väldigt få skyldigheter. Om eleven är lat, är det skolans ansvar att få fart på eleven.
"Ett synsätt som lägger ansvar på eleverna står inte bara i strid med skollagen, det leder heller inte till förbättrade resultat i den svenska skolan, mästrade avdelningschefen.Skogkär är inte glad. Nog sjutton borde väl elever, så som det var förr i tiden, ha lite eget ansvar?
Med tanke på hur svenska elever rasat i kunskapsmätningar som Pisa de senaste åren, hade kanske en något större ödmjukhet varit på sin plats."
Jag anser att det är bra att ansvaret hamnar på skolan. Dagens låt-gå-skola släpper alltför lätt den late, omotiverade, överintelligenta och därmed uttråkade, eller sjuka eleven vind för våg. Klarar de inte undervisningen? Ingen ko på isen, vi ger dem ett E och släpper vidare dem till nästa stadium. Till sist sitter ungarna på universitetet och kan inte formulera en enkel mening i skrift. Istället vill jag att skolan skall vara ansvarig för att tydliga krav ställs på eleverna (och här möts visst jag och Skogkär). Skolan skall även ansvara för att möjlighet att lära sig finns - där brister många svenska skolor idag. Liksom du idag kan stämma den högskola som tar betalt för en undermålig utbildning, skall du kunna stämma skiten ur den grundskola som ger en undermålig utbildning för dina skattepengar.
Skogkär pekar också på den stora skillnaden mellan de vackra planer staten skissar upp, och de rättigheter som ges i skollagen, gentemot vad som gäller i verkligheten på enskilda skolor. Där håller jag helt med honom. Skollagen säger att varje elev skall ges möjlighet att utvecklas efter sin förmåga, och undervisas på ett sätt som passar den eleven. I verkligheten har vi en enhetsskola där alla, oavsett intelligens och motivation, sitter i samma klassrum. Lärare får inte säga till elever, och har minimalt stöd av rektor. "Utvecklas efter sin förmåga" översätts normalt till "får han bara E så är allt bra".
Låt mig ta en personlig anekdot: min yngste son fungerar, efter hjärntumör och behandling för densamma, som klassens kanariefågel. När det är stökigt i klassrummet drabbas alla barn, blir tröttare och får svårare att lära sig - men det är min grabb som somnar efter första lektionen och får vara hemma en dag därefter. En situation som den lokala skolan inte orkade åtgärda genom att få det tystare i klassrummet, utan istället tänkte åtgärda med att hålla honom borta från undervisningen eftersom han var så pass långt före sina kamrater att han skulle få godkänt utan att närvara.
"Men så blir det kanske när de som så generöst delar ut rättigheter – riksdag och regering – lämnar åt andra – kommunerna – att uppfylla löftena. Också ett skäl att förstatliga skolan så att ansvaret för utförandet hamnar där kraven ställs."Som ni ser av citatet ovan vill Skogkär att staten skall ta över igen. Staten ska få äta sin egen hundmat, drabbas av sina egna beslut. Jag förstår varför, men jag tror inte att det som första åtgärd kommer hjälpa. Staten är idag en del av problemet. Läroplaner och betygssystem bestäms av staten. Statligt anställda pedagogikforskare på våra statliga lärarhögskolor indoktrinerar våra lärarstudenter med felaktig information.
Det vi behöver först, är disciplin. Lite av dessa män:
Eller varför inte en kvinna, så vi karlar får något att fästa ögonen på också?
Oavsett vilket, så är det disciplin vi behöver först och främst. Låt mig befästa det med en anekdot från grabbens nya skola. Det är en sån där internationell skola, med undervisning på engelska. Där råder hård disciplin. Det är tyst när läraren talar, och mobilförbud hela dagen är en självklarhet. Vad tror ni händer om någon kallar en klasskompis för hora?
Just det, snabbtransport till rektorn. Och rektorn vill inte barnen träffa mer än en gång.
Hur kan skolan vara så disciplinerad? Jag tror flera faktorer samverkar. Eftersom det är en internationell skola är de flesta lärarna utlänningar, oförstörda av svensk lärarhögskola, flum och snällism, vana vid sitt hemlands skolmiljö. Detsamma gäller eleverna. Men vänta nu, invänder ni - det är ju i de invandrartäta förorterna som vi har mest problem med kaotiska skolmiljöer? Jodå. Enligt samma princip som när svenska ungdomar kommer utomlands på charterresa och fullständigt super ned sig i första mötet med tillgänglig alkohol. Invandrarungdomar är vana vid fasta regler hemifrån, och kommer fortsätta hålla sig till det när de möts av en tydlig förväntan att det är fast disciplin som råder. När de däremot möts av den svenska luddiga snällheten, där det är kränkande att säga till, går de bananas. Bara för att de kan.
I den disciplinerade miljön klarar grabben det som inte gick i svensk skola: att hänga med i undervisningen hela dagen, och därefter göra sina läxor. Inga kollapser på dagens första lektion. Det behövdes inga kuratorer, hjälplärare eller centralstimulerande droger. Allt som behövdes var att läraren förväntar sig att klassen håller käften när läraren talar.
Så visst, förstatliga gärna skolan igen. Men innan dess, se till att staten klarar av de åtaganden den har idag. Att skapa en skolforskning som bygger på vetenskap istället för postmodernt trams. Att skapa en vass lärarutbildning som skickar ut ämneskompetenta auktoriteter till skolorna. Att se till att kontrollinstanserna har tummen i ögat på både kommunala och fria skolor.
Hej.
SvaraRaderaÄhem, vad du utelämnar om Engelska skolan och IB är att även om elever och föräldrar till stor eller övervägande del inte är svenskar, så har de heller inte samma geografisk bakgrund som eleverna på Holma, Rosengård eller Seved/Sofielund.
Även om vi imorgon dag börjar göra allt rätt, tar det ett par år att bygga upp en nationell lärarutbildning till rätt nivå, och sedan en eller två generationer innan denna och den en nykter och reformert skola börjar leverera. Gott om tid för diverse skolpolitiker att fortsätta köra i diket.
Sedan skall vi inte glömma att den nuvarande situationen har stöd av majoriteten av lärarkåren; inte så att vi vill ha kaos och flum, utan för att vi inte är kapabla att se kårens egen skuld och våra egna felslut som lett hit.
Ett exempel som får mig att förtvivla: en före detta kollega, med den äldre gymnasiebehörigheten i matematik och fysik (alltså 2,5 år av vardera i Lund med samma krav som andra studenter) fick för flera år sedan nog och kompletterade sin utbildning för att kunna jobba inom den tekniska sektorn. Lönen dubblades, och han slapp den arbetsmiljö som redan då rådde inom skolan. Eftersom vi inte kan erbjuda sådana löner, eller förmåner, eller arbetsmiljö, så kan ingen lärarutbildning heller locka de studenter som behövs för att återuppbygga skolan.
Ett annat problem: rektorer. Förhoppningsvis kommer dessa inte undan kritiken.
Kamratliga hälsningar,
Rikard, lärare
Jo, du har några poänger där.
RaderaFörvisso är nog underlaget till grabbens skola lite snedfördelat. Många föräldrar har kommit till staden för att jobba på universitetet eller i telekombranschen, och är därmed några av de där läkarna och ingenjörerna som Löfven hävdade strömmade in i landet. Å andra sidan säger mig antalet heltäckta småflickor i klasserna att skolan lyckats rekrytera ur det närliggande utmaningsområdet. Å tredje sidan är det skillnad på utmaningsområdena i Lund och Malmö; i Lund brinner inga bilar.
Ja, tyvärr är dagens lärarkår en del av problemet. Vi har hela tiden från 68 att vända, som du säger lär det tyvärr ta generationer. Generationer av fortsatt PISA-ras.
Ledningsproblemen har du också rätt i, skolledningen är överlag lika kompetent som polisledningen.
Min yngre son beklagade sig över att det var så högljutt i klassrummet och att han därför fick huvudvärk. Den äldre tittade på honom, och säger sen "jag har nästan glömt hur det var att gå där och hur mycket det lät. Det är så skönt nu!" Den äldre har då gått ett par år på engelska skolan.
SvaraRaderaTilläggas kan att på den skolan ligger väldigt nära ett känt från media område där de har fått in en hel massa elever från.
Den skola där den yngre går är då fascinerande på det sättet att 90% av de få mörkhyade man ser är andra generationens adoptivbarn.
Systers dotter går i motsvarande skola på annan ort där de har problem i dotterns klass (då 4:an) med elev (som råkar heta Muhammed) som skrikit f*tt* åt henne. Den eleven har de tydligen mycket problem med och det verkar inte som man tar itu med det från skolan. Så det kan variera mellan bra skolor beroende på ledning.
Intressant att barnen från "känt från TV"-området också kan sköta sig på rätt skola. Det lär tyda på att de inte är vare sig genetiskt eller kulturellt förutbestämda att bli bilbrännare. En statistisk felkälla kan förstås vara att det är de föräldrar som bryr sig ett uns om sina barn som anmäler dem till denna skola, medan de som fullkomligt saknar förmåga att uppfostra sina barn låter dem gå i kommunens förvaringsskola. Lite hårdraget.
RaderaOm jag vore lite av Bert Karlsson-entreprenör skulle jag dra igång en skola nära ett sådant område. Se till att rekrytera massivt från utanförskapsområdet, så att jag får saftiga skolpengstillägg. Rekrytera lärare från området, givetvis obehöriga sådana med måttliga löneanspråk, som vet hur man talar med dessa gossar och flickor på bönders vis och har tillräckligt hårda nypor för att upprätthålla god ordning. Lärare som talar språket, och därmed kan ta den yngling som kallar klasskamraten 'hura' på arabiska i örat - och gör det. Fokusera på läsa-räkna-skriva och låta värdegrunden, oavsett om det är tro på Allah eller patriarkala strukturer, skötas i hemmet. Via muntliga kontakter få både föräldrar och elever att förstå att den som inte sköter sig raskt kommer önska sig tillbaka till den kommunala skolan. Införa nivågrupperingar utav bara den.
Jag tror eleverna skulle strömma till. Tyvärr är dock risken att ju bättre det går, desto större är chansen att ett gäng liberaler ställer sig upp och säger att "så där får man inte göra i Sverige". Alla skall vi misslyckas lika mycket.