Den konkreta kåsören

Häromdagen klagade jag på att våra religiösa företrädare, när de samlas för att skriva artikel, mest åstadkommer snömos. Nu kom det ett svar från Andreas Ekström på Sydsvenskan: Vi behöver mindre religion - inte mer. Jag brukar mestadels använda Ekström som kontraindikator - tycker Ekström något, så är chansen stor att jag tycker tvärtom, men på slutet av sin artikel får Ekström in ett klockrent citat:

"Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man däremot förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst, och inte vara rädd för att bemöta dem med sedvanlig politisk polemik."

 Det här är ju precis det jag vill! Att vi religiösa extremister skall få vara med i det politiska samtalet på samma villkor som Sven Wollter, Åsa Lindeborg och Ivar Arpi. En man, en röst, alltså.

Samtidigt har många religiösa blivit kränkta ända ner i tårna över Ekströms artikel. Varför, kan man undra? Jag misstänker att det beror på att de först läste rubriken, som ju är precis motsatsen till Ekströms slutkläm, samt all den text som leder fram till slutklämmen och som mest består av kritik av religion, religiösa och religion som politisk kraft. Sen när de kommer till slutet är de redan så rosenrasande att de inte riktigt läser vad som står där.

Frågan är dock om Ekström själv läst vad han skrivit. För se här vad Ekström själv, parallellt, skriver på Twitter:

Kom inte och påstå att aborträtten ska anpassas efter diverse personliga trosuppfattningar.

— Andreas Ekström (@andreasekstrom) August 11, 2016

Det där verkar ju vara precis tvärtom. Om personliga trosuppfattningar inte skall få påverka en politisk fråga, och religiösa ska ha samma rättigheter att ge sig in i politiken som alla andra, så är den logiska slutsatsen att ingen skall få påverka en politisk fråga. Det verkar ju lite dumt sagt.

Men, hav förtröstan. Vi religiösa är vana vid att slå upp en sida i bibeln och läsa "älska och förlåt dina fiender", för att sedan slå upp en annan sida och läsa "Jahve säger eder: I ska spilla era fienders blod, till dess vare sig män, kvinnor eller barn andas längre". Teologer har tusentals år av vana att få sådana utsagor att bli logiskt samstämmiga. Så låt mig ge mig på de Ekströmska stentavlorna.

En tolkning är att de religiösa enbart ska få komma med i matchen när de spelar på Ekströms planhalva, det vill säga har samma åsikter. Nej, jag tror inte på den tolkningen. Ekström vet ju att vår ärkebiskop aldrig med en stavelse skulle våga avvika från en bokstavstolkning av det socialdemokratiska partiprogrammet.

En annan tolkning är att det finns vissa "heliga" frågor som de religiösa ska hålla sig borta ifrån. Följdfrågan är då vilken politisk överprövningsdomstol det är som skall bestämma vilka frågor det gäller: Ekström själv?

Ytterligare en tolkning är att Ekström menar att den enkla demokratiska principen "en man, en röst" skall gälla, och eftersom de religiösa är i kraftig minoritet så ska de inte få igenom sin vilja. Det är en vettig och välvillig tolkning, som har den stora fördelen att det får Ekström att framstå som den kloka och vänliga man han antagligen är. Emot den talar att hans mångordiga argumentation emot den politiserade religionen blir rätt onödig. Det räcker med att säga att "alla är oavsett bevekelsegrund fria att engagera sig i den demokratiska processen". Men hjälp - det var väl det Ekström sade, ursprungligen!?

Skulle vara skönt om Ekström själv kunde klargöra läget. Vem vet, kanske han kommer med en retur-replik emot alla de religiösa kritikerna?

Ekström har rätt - nästan!

Kommen så här långt slår det mig. Ekströms kraftiga, mångordiga kritik emot den organiserade religionens politiska anspråk har mycket fog för sig. Han har bara ställt in siktet lite fel. Det som är farligt är inte att religionen organiserar sig. Det som är farligt är att staten glatt släpper in, eller till och med uppmuntrar, organisationer in i beslutsfattandet.

Fienden är korporativismen. Från Wikipedia:

"Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo 'göra till kropp', ytterst av corpus 'kropp') är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av."

 Korporativismen är ett samhällsgift som sossarna gladeligen hällde i samhällskroppen, där medborgare i alla sammanhang skulle företrädas av en organisation, gärna styrd av sossar och finansierad av skattebetalaren. Vi i högern jobbade intensivt för att komma från korporativismen. Arbetsgivareföreningen drog på 90-talet ur sina representanter ur statliga styrelser. Tänk tanken att det skulle sitta en representant från Muslimska Brödraskapet i varje statlig styrelse...

Jag vill inte bli representerad av religiösa organisationer i politiska sammanhang. Varken Antje Jackelén, Omar Mustafa eller Ulf Bjereld representerar min politiska uppfattning, hur religiösa de än är. Som prelaterna påpekade i sin artikel så är bibel- och korantolkningarna oändligt många. Det medför att de politiska utfallen också är oändligt många. Inom samfunden kan de olika medlemmarna komma till radikalt olika slutsats om abort, dödshjälp, arbetslinje, respekt för äganderätt, om inkomstklyftor är bra eller dåligt, miljö, trafik och glesbygdsstöd. Detta löser medlemmarna genom att engagera sig i och/eller rösta på politiska partier. Det står även medborgare fritt fram att starta politiska partier på religiös grund (KDS, muslimska brödraskapet) och locka till sig medlemmar och röster.

Några korporativistiska snabbfiler in i beslutsfattandets finrum för religiösa organisationer bör dock inte finnas. För de troendes skull, och för alla andras skull också.


Fascinerande: det verkar som jag är överens med Sydsvenskan-Ekström. När han dessutom rakt ut skriver att han är emot stympning av både pojkar och flickor får han en guldstjärna i kanten.

Om nu bara inte Twitter-Ekström fanns. Honom begriper jag ännu inte.