Det båtar föga

Det brinner bilar i förorten.

Liksom sverigedemokraterna har jag säkert otur med min illustration, och lyckas plocka en bilbrand från Indien eller Långtbortistan, men jag tyckte bilen var läcker.
De rykande bilarna verkar ge landets begåvningsreserv utrymme att fyra av diverse stolpskott i våra tidningar.

Dels hävdas att bilbrännandet gått ned, givetvis räknat från det rekordår 2009 då det var rejäla kravaller i Rosengård. Jämfört med min ungdom har hembrännandet knappast gått ned.

Sen hävdas att bilbrännandet orsakas av att de stackars gossarna i förorten, till skillnad från alla andra gossar i riket, inte har tillgång till en segelbåt i vilken de kan vaska champagne och tända kubanska cigarrer med tiotusenlappar.


Dags att göra det politiska personligt, och gå in lite på min ungdom. Vad jag minns brände vi inga bilar i Trollhättan. Förvisso lyckades jag en gång tända eld på min egen moped då jag skulle testa tändstiftets gnista på en bensinvåt motor, men den branden släckte jag själv raskt. Men inte sjutton fanns det någon som hade segelbåt? Jodå. Vår familj hade tre (3!!!) lyxåk till båtar!

En kanadensare, hembyggd. Familjen stod i garaget och fyllde en inlånad mall med lager efter lager av glasfiberväv och epoxi. Undrar just vad socialen hade sagt idag om att föräldrarna lät barnen stå och inandas farliga gaser timmar i sträck. Men kul var det. Och hiskligt ful blev den.

En segeljolle i trä. Den skymtar till vänster i bilden.

En eka med en fyrahästars utombordare. Ser ni den fina hembyggda relingen, vinkeljärnen och vävtejpen?

Visst, vi hade en sommarstuga:

Jag kan tänka mig de tappade hakorna på de som, på den tiden vi hyrde ut stugan, vid ankomsten fick annonsens "10-bäddars läkarvilla" raskt justerad emot verkligheten: en stuga där köket var en vrå med tre-plattors spis utan fläkt, och dubbelsängarna knappt fick plats i rummen. Men visst, efter ett tag fick vi till och med vattentoalett, och en utomhus dusch.

 

Kan ni tänka er dagens förortsglin sitta i min segeljolle och festa?

 

 

Aha, tänker ni: ni vet varför bilarna inte brann på 70-talet. Fritidsgårdarna! Givetvis hade varje kvarter en gård fullutrustad med X-boxar, biljardspel och fyrhjuliga motorcyklar.

 

Pah. Glöm det. Fritidsgårdar fanns bara i problemområdena, jag tror den närmsta låg tre kilometer bort. Och dit vågade sig ingen välartad grabb, ens på den tiden.

 

 

Så vad sjutton gjorde vi på dagarna, då? Lite bus blev det allt, men det närmsta jag kom bilbränning var att ligga på lur och skjuta med ärtrör. Sådana kunde man köpa i tobaksbutiken på den tiden, nu har de väl avancerat till handgranater. Men för en uttråkad grabb fanns det saker att hitta på:

• Biblioteket. Inte för att leva rövare, utan för att låna böcker. Jag läste massor, var nog på lokala biblioteket ett par gånger i veckan. Genom att jag läste lika mycket på engelska som på svenska fick jag ett bra ordförråd.
• Musik. Genom att utnyttja både kommunala musikskolan och kyrkan så höll jag igång tre instrument parallellt.
• Motorsport. Det går åt mycket tid och energi åt att plocka isär en motor - särskilt om man sätter ihop den efteråt. Det behöver inte heller bli så dyrt, min första moppe var ett vrak för tvåhundra spänn.
• Sport. Nej, jag är faktiskt totalt ointresserad av organiserad idrottsutövning. Däremot har jag alltid gillat att cykla, och gav mig redan i 4-årsåldern ut och cyklade runtikring på egen hand. Jag gissar att socialen hade blivit rätt intresserad även av detta idag - och utan hjälm, dessutom! Men nog finns det möjlighet för förortens stenkastare att gå med i lokala diskusföreningen istället?
• Alkohol. Om du nu är totalt utan förmåga att företaga dig något vettigt, kan du då inte i alla fall sätta dig på lastkajen bakom Konsum ihop med likasinnade och förstöra din egen framtid i stället för att ställa till ett helvete med andras liv?

 

Som ni ser använder jag mina egna anekdotiska erfarenheter för att förkasta teorierna om att ungjävlarna bär sig illa åt för att ingen ger dem något att göra. Vill de sysselsätta sig med något vettigt så finns den möjligheten. Så varför gör de på detta viset? Svaret hittar jag hos Pontus Herin:

"Så vad handlar det då om, vad får en tonåring att sätta eld på en bil? För att de tillåts göra det förstås. Det finns ingen nedsida för dem, bara uppsida i form av en känsla av gemenskap, spänning och kanske status. Varför då inte göra det? Återigen, det handlar om barn."

 

Så enkelt, så självklart. Barn vet inte i förväg vad som är rätt och fel, de lär sig genom att göra rätt och fel och få återmatning därifrån. Spädbarn och hundvalpar stoppar vadsomhelst i munnen, men fortsätter inte äta det som inte smakade bra. Min Golden Retriever åt bara mördarsnigel en gång - tyvärr.

 

Det som behövs är inte fritidsgårdar, värstingresor eller medömkan. Det som behövs är att samhället tydligt visar att kriminellt beteende straffas. Tidigt och konsekvent. Det som är så farligt med glykol, vanlig kylarvätska alltså, är att den smakar sött och gott när man dricker, varpå man är död några timmar senare. Därför märks flaskorna tydligt, och vi uppmanas att absolut inte tappa om vätskan i omärkta kärl.

 

Dagens social- och kriminalpolitik borde ges liknande dödskallemärkning.