De diffusa debattörerna

Svenska kyrkan har gjort lite mer väsen av sig än vanligt på senare tid. Först kom uppropet Mitt Kors, startat av några prästvigda svenskkyrkliga, vilket fick kyrkan att gå ut med den för en kristen organisation tämligen udda uppfattningen att det är söndrande och konfrontativt att visa upp korset som symbol. Sen skrev ärkebiskopen, tillsammans med muslimska, katolska och judiska företrädare, en artikel i DN: "Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp". Det är den jag tänkte fundera över idag. Samt över det svar som Hägg, Nordén, Norell och Westerholm ger.

Jag är bedrövad över hur flummigt debatten förs på sina håll. Begrepp kastas runt, utan någon som helst konkretion. De religiösa anser att religion inte är en privatsak, utan att religionen bör ta plats i det offentliga. Utan några som helst exempel på hur detta har gjorts väl, och var gränsen bör gå. Hur fasen svarar man på en så luddig propå? Förvisso har jag viss förståelse för att det i en artikel undertecknad av en rabbin och en representant för muslimska brödraskapet är svårt att exakt ange var skåpet ska stå; de är nog lite oense om detaljerna. Men det är ju just skiljelinjerna som är det intressanta. Att vi alla lite vagt vill ha "fred på jorden" och "allt åt alla" är trivialt. Det spännande är hur vi ska nå målet: utrota kulakerna, stegla kättarna, eller gneta på med demokratiskt beslutade reformer?

Svaret från de sekulära är jag mer nöjd med. De tar upp ett par grundläggande punkter:

• Den sekulära staten. Att den bästa förutsättningen för olika religiösa inriktningar att samtidigt leva i ett land, utan att skära halsen av varandra, är att staten garanterar dem alla lika rättigheter och skyldigheter.
• Svenska kyrkans tilltagande politisering. Jodå, den har jag också märkt av. Kyrkan blir mer och mer ett socialdemokratiskt/miljöpartistiskt organ, med miljö, inkomstklyftor och migration som huvudfrågor. Att frälsa själar och omvända människor till Kristus anses nuförtiden rätt suspekt och kulturimperialistiskt av kyrkans ledning.

Berömmet till trots, finns en del att anmärka på.

Skribenterna har totalt missuppfattat tvåreglementsläran, när de hänvisar till hur Lutheranska kyrkor historiskt sett velat ha en tydlig uppdelning mellan stat och religion. Visst, Luther ville att staten skulle sköta nattväktarstaten, medan kyrkan sörjde för att människor fick evigt liv. Att staten skulle vara sekulär, skulle dock aldrig fallit Luther in. Har skribenterna månne missat att Sverige fram tills rätt nyligen hade en statskyrka? Att katoliker för inte så länge sedan sågs som något som katten dragit in? Att kungen har lagkrav på att bekänna sig till den rätta, Lutherska läran? Nej, den helt sekulära staten är ett nytt påfund. Vilket inte gör det till ett sämre påfund, men rätt ska vara rätt. Om sedan staten fick för sig att stifta lagar som avsteg från kristendomens bud, hade knappast Luther varit den som suttit tyst.

De hävdar att "Att politik och religion hålls åtskilt, är även en av hörnstenarna i det svenska samhällsbygget". Vad menar de, exakt? Vad tror du menas, när du hör detta?

Låt mig skissa några alternativ:

1. Religionen förpassas till hemmet. Vill du visa ett kors eller lägga dig på knä och be till Mecka, får du göra det innanför stängda dörrar. Du får absolut inte ta med dig dina religiösa övertygelser utanför dörren. Du får inte introducera dina barn till din tro. Du får inte propagera för din tro.
2. Religion tillåts i samhället. Du får gå i Jesus-parad och tungomålstala bäst du vill. Du får, utifrån dina etiska bryderier, rösta på politiska partier som passar dig, starta egna partier, eller starta vilken förening som helst ihop med likasinnade. Precis som vilken punkare, filatelist eller marxist som helst. I staten lär dock råda begränsningar för oss alla: till exempel är det måhända inte så lyckat att kräkas över vissa demokratiska partier om du är rikspolischef. Frågan om sikher och/eller scouter får bära kniv offentligt kan bli föremål för intressanta debatter utan fobianklagelser.
3. Religion får en särställning i samhället. Staten stiftar speciallagar som gynnar vissa grupper, och bara dessa grupper. Pastafaris göre sig icke besvär. Självfallet får sikhen ha sin kniv. Frågan om ifall invandrade amerikaner utgör en religiös sekt, och därmed får bära automatvapen, sysselsätter statens korporativa råd för religionsfrågor i ett decennium.
4. Teokrati. Mulla Omar rules!

Jag tror vi har en överväldigande politisk majoritet för att alternativ 4 inte är önskvärt. Möjligen med undantag för vänsterpartiet, om det är Sjöstedt som får bli mulla.

Måhända överraskar jag någon med att, som religiös fundamentalist och kristdemokrat, inte vilja ha alternativ 3 heller. Tänk då tanken att det är sunnimuslimernas organisation som får lagstiftarens öra - hur kul blir det då för shia? Och omvänt. Och båda lär göra sitt bästa för att göra livet surt för ahmadiyya. Sen har vi i högern ju också i decennier kämpat för att röka ut sossarnas korporativism ur staten. Varför ta ett steg tillbaka?

Alternativ 1 tilltalar mig inte heller. Varför inte, det är väl så det skall vara i en sekulär stat, att religionen är en privatsak? Nej, inte så privat. Låt mig ta en liknelse:

Just det, raggare! Tänk tanken att raggare blev tillsagda att hålla sin passion inom hemmets fyra väggar. Att de gärna får ha stora amerikanska vrålåk, bara de inte tar dem utanför garaget. Att de absolut inte får låta sin passion för bensinslukande V8:or påverka dem att inte rösta på miljöpartiet. Att de under inga omständigheter får bilda organisationer som försöker lobba för lägre bensinskatt och rätten till att ta varv efter varv runt torget och spana in brudar. Att Elvis endast får lyssnas på i täta hörlurar.

Nej, det vore givetvis en fullständigt orimlig frihetsinskränkning. Om ni nu råkar ogilla raggare, inte ännu insett Eddie Meduzas poetiska snille, eller tycker raggare inte har ett skvatt att göra med tokar som tror på tomtar och sagor: låt mig då dra ett nytt exempel, som rör just människor som tror på just tomtar och sagor.

Just det. Marx - Karl Marx. För nog skulle väl han passa som tomte på ett amerikanskt varuhus? Och akademia har sedan länge skrattande kastat ut hans teorier, såsom varande sagor. Så vill ni att socialister skall hålla sitt teoretiserande inom hemmets fyra väggar? Att politik och socialism absolut inte skall blandas? Jösses, ni är ju mer förbudsivrande än folkpartisterna.


Jag vill slå ett slag för det samhällskontrakt där religionen, liksom alla andra ideologier, manier och paranoior, är ute i samhället. Där var individ, separat eller i en organisation, är fri att försöka driva sina åsikter, oavsett var dessa åsikter stammar ifrån. Där religion inte har en särställning, utan en likställning.

Därmed har jag egentligen inte löst några problem. Jag har släppt ut de religiösa utanför lägenhetsdörren. Jag har tagit bort möjligheten för särlösningar för officiellt godkända religioner eller grupper. Men alla mellanmänskliga stötestenar och friktionsytor återstår. Skall man få ha slöja på Lomma strand, och bikini i Rosengård? Är ett halvdussin nålar i tungan på ett butiksbiträde okej? Får gossar ha långt hår?

Den väg jag ser framåt är den liberala vägen. Vägen där vi alla är så toleranta som möjligt över avvikarna, och undviker att leta efter anledningar att känna oss kränkta. Dessvärre känns det inte så troligt att det kommer gå överallt. Många verkar vara så lättkränkta att de nog har gått charmkurs i Östtyskland. När en normbrytare har ett önskemål att få hanteras annorlunda, slår de knut på sig i försöken att förklara varför det är helt omöjligt.

Jag skulle vilja angripa det från två håll:

1. Sverige är mångkulturellt. Även utan invandrare; här finns både queerfeminister och gamla stötar som jag, som hellre skulle vilja leva i en Austen-roman. Vi får fanimej acceptera att vi kommer stöta på människor som är annorlunda.
2.  Sverige har traditioner, som inte ändras på ett ögonblick. Vi har gränser vi inte går över. Kastar du din dotter över balkongräcket åker du i finkan - i alla fall när vi sparkat Dan Eliasson.

Sluta svamla, gubbe!

Det verkar som jag gör mig skyldig till det jag anklagar andra för: prata om generella plattityder utan att konkretisera mig. Nåväl, då får jag väl avhandla några snabba aktuella frågor.


Slöjförbud eller ej? Jag tycker det är var vuxen människas sak att välja sin egen klädsel, inom rimliga gränser. Nu är jag tillbaks i svamlet igen - definiera rimlig! Offentlig nakenhet har vi förbud emot sedan länge. Jag kan tänka mig att det som allmänt (ABs ledarredaktion och ABs kulturredaktion...) anses vara SDs starkaste fäste, unga män som inte fått ligga, kan tänka sig lyfta på den restriktionen. Jag kan även tänka mig ett förbud emot ansiktstäckande klädsel på offentlig plats. Lagstiftaren får dock tänka till ordentligt hur texten skall skrivas, så inte hela Norrlands befolkning hamnar bakom lås och bom på vinterhalvåret. Vi får även tänka på vilka polisresurser vi vill lägga till för att se till att lagen följs. Att förbjuda en vanlig slöja, däremot, är jag totalt emot. Inte fasen kan vi väl förbjuda Krösa-Maja!?

Får man vägra skaka hand? Ja. Handskakning är för en del en tämligen intim handling. Varför tvinga sig på andra människor? Men om nu någon känner sig kränkt därav?

Här har vi baksidan av Muhammedbilds-debatten. Muhammed-bild? Ja, en sån här, alltså:

 Muslimer ska lära sig tåla att vi kallar deras profet en pedofil ökenkrigare. De ska tåla att bli kränkta ända in i själen. Det skall även vi. Även om det råkar gälla något så heligt som jämställdheten.


Könsseparerade badtider: Nej. Anledningen till att jag säger nej är inte ideologisk. De damer, herrar eller något mittemellan som vill bada för sig får gärna göra det. Men inte på våra gemensamt betalade simhallar. Dessa simhallar är svindyra gökungar, som regelbundet renoveras för hundratals miljoner. De måste i möjligaste mån hållas öppna för allmänheten. Hela allmänheten. Den som vill bygga en simhall för nudister, religiösa, swingers eller blyga får helt enkelt bygga den för egna pengar. Konsekvensen blir även att simklubbarna slängs ut från de kommunala simhallarna och får gå till sina medlemmar för att finansiera egna tävlings- och träningsbanor. Lika för alla, ska de va. Vilket lär glädja de Lundabor som inte kunnat utnyttja den nybyggda 50-metersbassängen under sommaren. Med lite tur kan det även leda till att könsseparationen i omklädningsrummen upphör!


Tillåta omskärelse? Nej, rör inte min kompis! Vare sig manlig eller kvinnlig omskärelse skall tillåtas. Religiösa skäl, då? Som jag sagt innan vill jag inte att religionen ska ha en särställning. Omskärelse av religiösa skäl skal därför ges samma hänsyn som den hypotetiska situationen att svenska föräldrar börjar be om omskärelse för sina flickebarn för att porren har gått från att föreskriva renrakade kön till att föreskriva avskurna könsdelar. Det vill säga, inga alls.