De undermåliga journalisterna

De fula journalisterna var jag inne på häromdagen, de som gör sitt bästa för att slänga dynga på sina motståndare. Utöver dessa finns också ämnet för dagen, de journalister som tappat all lust för yrket och knappt orkar kopiera in TTs telegram i spalterna. Journalister som inte skulle känna igen en nyhet om den damp ned i huvudet på dem; journalister som aldrig i sin karriär ställt en följdfråga. Förvisso förstår jag hur de känner sig, de som hela sitt liv sett fram emot ett liv som stjärnreporter på storstadstidningen med spännande scoop om blöjvägning, stora vinster i Sandviken, och kvällshäng på Operabaren med Virtanen, Lindberg och grabbarna, och sedan ser sig själva intervjua verklighetens folk på en landsortstidning.

En sådan journalist hittar jag via Pinglans Tankar. I gratistidningen (här får vi precis den kvalitet vi betalar för...) Metro finns en kort notis om hur en man beslutat sig för att bränna lite löv i trädgården, mitt i skogsbrandssäsongen. Brandkår tillkallas, men mannen vägrar låta brandkåren släcka elden. Polis tillkallas, men mannen vägrar göra som polisen säger. Till sist låter sig mannen övertalas att låta brandmännen släcka elden.


Jag är lite nyfiken av mig. Hade jag fått in en sådan här notis till min tidning, hade jag anat en rafflande histora mellan de torra raderna. Eftersom vi befinner oss mitt i rötmånadens nyhetstorka hade jag skickat ut hela redaktionen, under sommaren bestående av gamle Nisse, som borde pensionerats för länge sedan, Tindra, tidningsägarens ohängde sommarjobbare till unge, och Abdallah, en icke svensktalande syrier som arbetsförmedlingen betalar och som kokar bra, om dock annorlunda, kaffe. Mitt hopp står till Abdallah...


Vad väcker mitt intresse?

För det första: liksom alla unga gossar var jag en gång i tiden fascinerad av brandmansyrket och brandmännen. De var mentalt robusta och fysiska praktexemplar, som ägnade mycket tid åt styrkelyft på stationen mellan utropen och även ofta tränade boxning eller brottning. Jag skulle lika gärna ställa mig mellan dem och en brand som mellan en vildsvinssugga och hennes galtar, och resultatet hade nog blivit detsamma: de hade gått rakt igenom eller över mig utan att knappt märka mig.

Idag, när en villaägare ställer sig och hötter med lövräfsan, så backar brandkåren. Vafalls? Har vi börjat utbilda brandmän på Södertörn? Jo, ökända Södertörns brandkår har visst egen utbildning.

Här finns material för ett par uppslag i tidningen. Jag skulle omedelbums intervjuat brandchefen om vad sjutton som hände. Hur brukar brandkåren hantera sådana här incidenter? Vad hade de för medel att bruka emot den motsträvige villaägaren? Var det en pensionär med rullator, en Hells Angels-medlem eller kommunstyrelsens ordförande de hade emot sig?

Jag skulle frågat varför inte brandslangen användes. I min ungdom sommarjobbade jag på en fabrik som tillverkade den aktiva ingrediensen i Klorex. Alla ynglingar har väl provat blanda Klorex och socker? I vart fall så fanns det, av lätt uträknade anledningar, gott om vattenslangar med högt tryck och stora vattenvolymer, vilket vi sommarjobbare flitigt utnyttjade till att lägga oss i bakhåll för varandra. Jag kan alltså intyga att det är avsvalkande för både kropp och sinne att stå på fel ända av en brandslang öppnad på fullt sprutt på nära håll. Varför gav inte brandmännen gubben en dusch så han lär sig veta hut?

Även om de samlade släckningsmedlen bestod av tre flaskor kolsyrat mineralvatten hopsamlat från brandsoldaternas privata Gucci-väskor, så finns andra metoder. Jag skulle kunna tänka mig följande lilla dialog:

- Hej, du står ivägen för en brand vi ska släcka. Flytta på dig, tack.
- Nej.
- Vi är på utryckning, du står ivägen. Ser du brandyxan jag har i handen? Flytta dig, eller så kommer flatan på yxan göra en inte helt angenäm påhälsning på din skalle!
- Nej, jag flyttar inte på mig. Det här är min tomt, jag gör som jag vill här, och förresten har jag betalat så mycket skatt att det är jag som ska säga till dig vad du ska göra.
- PAF.

Svårare än så bör det inte vara.


Men nej, brandmännen backade och ringde polisen. Här kommer nästa två uppslag i tidningen. För det första: i landet där polisen är så överbelastad att våldtäktsanmälningarna läggs på hög, så kommer två patruller, för att ta hand om en ensam villaägare. Ok, jag förstår att polisen höjer prio när det är brandkåren som ringer istället för att jag ringer om min bortsprungna katt, men två patruller? Vilken hotbild föreligger, som vi inte får läsa något om i notisen, som får två patruller att åka ut?

När väl poliserna kommer dit, så lyckas polisen till slut övertala mannen att låta släckningen fortsätta. Men för bövelen, återigen! Det är väl bara att hala fram batongerna och veva på tills mannen inte är kapabel att hindra släckningen? Eller om lövräfsan bedöms vara farlig, hala fram tjänstevapnet på lagom avstånd, sikta mot grenen och fråga gubben om han fortplantat sig färdigt än? Och vid brist på respons dra av en kula i kulorna. Att överhuvud taget komma på tanken att övertala någon som står i vägen för en utryckning? Där ska inte övertalas, där ska övermannas!

Jag önskar verkligen att någon reporter från kvalitetsmedia, som Ledarsidorna eller Nyheter Idag, sätter tänderna i den här nyheten. Den säger mycket om västerlandets förfall.