Mitt liv som antisemit

Som Falstaff, fakir hade sagt om han levt idag:

"Antisemitismen är ett farligt gift,
omger mer än Visby stift"

Antisemiterna är på marsch. Det är inte roligt att vara jude i Norden. Det var inte särskilt roligt förr i tiden heller, förstås. Enligt Judiska Muséet har vi hittat på följande genom åren:

• Mellan 1685 och 1774 var de judar som kom till Sverige tvungna att konvertera till den rätta protestantiska läran. Påminner mig lite om de värdegrunder vi så smått börjar fundera på att nytillkomna ska skriva under på.
• 1782 fick judar vissa rättigheter via judereglementet, men även begränsningar. De fick bara bo på vissa orter, bara jobba med vissa yrken, och inte gifta sig med icke-judar. Mellan raderna kan man gissa att de även tilläts behandlas så som de som inte delar vår värdegrund alltjämt anses förtjäna behandlas.
• 1838 upphävdes judereglementet, och ersattes med andra regler som inte heller var utan begränsningar.
• 1870 fick judarna "i allt väsentligt" samma rättigheter som (andra) svenskar, det framgår inte i källmaterialet vilka rättigheter som ännu saknades.
• 1999 definierar riksdagen 5 nationella minoriteter, däribland judarna.

Det där med nationella minoriteter kan förtjäna en utvikning. Enligt länsstyrelsen i Stockholm har dessa rätt att kommunicera med myndigheter på sitt eget språk. Det hade jag faktiskt inte insett - att våra myndighetspersoner närhelst de lyfter på luren får räkna med att någon drar loss på ett av våra fem minoritetsspråk varpå man ska fatta vilket språk som talas och skicka kontakten vidare till någon som både talar språket och begriper ärendet, eller raskt skaka fram en tolk. Jag har heller inte insett att jag vet så lite om den judiska kulturen att jag inte ens vet vad det judiska språket är. Är det den hebreiska som det vi kristna kallar Gamla Testamentet är skrivet på? Är det den arameiska som talades på Jesu tid? Är det den jiddisch som från Östeuropa skapats ur tyska och hebreiska? Är det de slaviska och germanska språk som talats av invandrande assimilerade judar? Jag misstänker att jag borde besöka Judiska Museet framöver. Eller så får jag be Björn Söder reda ut det hela.

I vart fall: det har varit jäkligare att vara jude i Sverige i forntiden, senaste århundradet har bjudit på förbättringar, men nu börjar det vända utför. Några små exempel:

• Nazister i Visby går runt och spänner sig i folkhavet, i förhoppning att folkmassan automatiskt ska bli bruna (i kalsongerna) av nassarnas blotta närvaro, och kallar öppet inför kamera folk för "äckliga judar".
• Vänskapsförbundets Sverige-Israel lokaler i Visby har vandaliserats och personalen hotats av människor med blandad hemvist, antagligen Mellanöstern och en liten by utanför Ludvika.
• Synagogor och judiska skolor behöver bevakas. Låt oss här stanna upp och ett ögonblick begrunda hur vi skulle känna oss om det stod en vakt utanför vårt barns dagis, för att hindra någon galning från att ropa "hata vita straighta män!" och brassa loss med automatvapen. Låt oss även fundera på att dessa vakter inte finansieras av det allmänna.
• Att gå med synliga judiska symboler på Malmös gator är att inbjuda till spottloskor, hat och hån.
• Islamistiska moskéer predikar öppet judehat. Ok, artikeln är gammal, men tror ni stämningen ändrats åt det bättre på senare år?
• Den vänster som berömmer sig själv med att ha nolltolerans mot rasism och kränkningar verkar ha en konstigt blind fläck just vad gäller judehat. Mer om det nedan.

Jag hoppas vi kan vara överens om att det vore bra om vi kunde minska judehatet i Sverige. Men låt mig börja med lite definitioner och funderingar.

Hur känner vi igen judehatet?

Visst judehat är lätt att känna igen. När nazister skanderar att de vill ha gasugnarna åter, vet vi vad för sorts figurer de är. När demonstranter i Malmö ropar ”Vi vill ha vår frihet tillbaka, och vi ska skjuta judarna”, är bockfoten i öppen dager. Men så har vi Israelkritiken.

David Lindén skriver om hur Palestinaaktivismen lätt blandas ihop med antisemitism.

Min åsikt är att Israelkritiken till stor del är antisemitism i fårakläder. Bevis? Bara det enkla konstaterandet att det finns enormt mycket Israelkritik här i världen, från FN-organ till svenska kultursidor, men väldigt lite Jordanienkritik, Irankritik, Kinakritik och så vidare. Jag ser Israel som en oas i den Mellanösterliga öknen, en demokrati med mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter omgivet av idel slemma diktaturer. Araber älskar att hata Israel, men skulle tusan så mycket hellre bo där än i sina shithole countries om de fick chansen. Ungefär som alla svenskar som älskar prata skit om USA men skulle sälja sin mormor för  chansen till ett Green Card och möjligheten att få glida längs en Highway i en jänkare med Springsteen i musikanläggningen. När Israel får så mycket skit, och omvärlden ignoreras eller hålls under armarna med biståndspengar, då är det något lurt. Precis som mörkhyade amerikaner som stannas av polisen tycker att de sätts dit för "driving while black", har världens judar anledning att känna att spelplanen är lite riggad.

Eftersom antisemiter döljer sig bakom Israelkritik, är då all Israelkritik antisemitisk? Nej, så funkar inte logiken. Alla hästar har fyra ben, men alla fyrbenta varelser är inte därmed hästar.

Kritik av judisk kultur då, kan den vara icke-antisemitisk? Jag hoppas det, då jag öppet kritiserar det judiska (samt muslimska och amerikanska...) bruket att skära i småbarns könsorgan, något jag tycker är ett övergrepp som bör förbjudas. Liksom kritik av månggifte inte är islamofobiskt eller mormonofobiskt.

Låt oss hoppa till ett aktuellt exempel. En riksdagskandidat till F!, Oldoz Javidi, har, föga förvånande, befunnits besitta spritt språngande galna åsikter. Hon har tydligen hävdat att det vore bra om israelerna (lite oklart här om bara de judiska israelerna eller även israels arabiska befolkning avses) tog sitt pick och pack, satte sig i en rad prärievagnar och drog västerut till någonstans i USA. Annika Borg skriver om detta och en del annat skräp på Kristen Opinion.

Fan också. Jag är nog också antisemit, eller palestinofob eller vad det nu heter. Jag har ju föreslagit att Sverige som Palestinas välgörare ska avsätta ett av våra landskap till Hamas och PLO att driva i fredlig samexistens, så att araberna slipper de elaka judarna och så att vi svenskar ser hur härligt det är att ha ett par miljoner hobby-pyrotekniker på andra sidan vår gräns. Ungefär samma förslag som Javidis, men tvärtom.

Dock räddas jag av att ingen vettig människa tror att jag någonsin är allvarlig om någonting.

Ein Folk, Ein Reich, Ein Führer!

Ja, så uttryckte sig den tyska nationalsocialistiska propagandan en gång i tiden. Som ni ser hamnar alla blogginlägg så småningom i Hitler-referenser, så även mina. Konflikten om Israel och Palestina får sin näring, förutom alla miljarder från svenskt bistånd till Hamas krigskassa, från att där finns ett land och två folk som vill ha landet. För närvarande har judarna landet, och behandlar den arabiska minoriteten väl. Protest? Jämfört med hur en judisk minoritet hade behandlats i en stat där Hamas styrde kan vi nog vara överens om att araberna relativt sett har det förbaskat bra - de har inte drivits ut i havet. I Europa har situationen också varit rätt rörig, vilket Hitler-referensen anspelar på: folk (tyskar, ungrare, polacker, osv) har ofta funnits lite kors och tvärs med de landsgränser som ändras efter varenda litet krig. Ibland tar erövraren över landet med folk och allt, så som när Sverige knep Skåne, ibland ger man den förlorande sidan några dagar på sig att dra innan den etniska rensningen påbörjas. Så för oss Europeer borde inte det där med Israeler och Palestinier kännas så hemskt nytt och unikt. Ändå engagerar vi oss med själ och hjärta, och hamnar på diametralt olika sidor om åsiktsdiket. Varför detta?


Låt mig bli postmodernist och förmedla två "berättelser".

Den ena berättelsen är om Palestina. En del av det Ottomanska imperiet där palestinier levt i fred sedan urminnes tider, och i lugn och ro odlat sina oliver och dadlar. Plötsligt dyker där upp en mängd beväpnade sionister och fördriver palestinierna. Motståndet fortsätter, trots ett par bakslag, och än idag kämpar palestinierna heroiskt för att en dag kunna återta sitt fädernesland från ockupanterna.

Den andra berättelsen är om Israel, ett land från vilket judarna fördrevs för ett par tusen år sedan. Sedan dess har judarna levt utan land, som tillfälliga och ofta illa sedda gäster i andras länder, men alltid närandes drömmen om att få återvända. Till sist fick de chansen att återvända. Arabvärlden gick samman och försökte köra ut dem, men judarna bet sig fast. Än idag lever Israel, och om bara araberna slutade slåss skulle allt bli bra.

Med dessa berättelser finns två ledsamma saker:

1. Det finns sanningshalt i bägge berättelserna. Jag ska inte trötta er med min vägning av de olika parametrarna, den känner ni nog till redan.
2. Som svenskar är vi tyvärr fullständigt inkapabla till avvägningar och resonemang, det ligger inte i folksjälen. Vi väljer sida, och håller på den in i kaklet ungefär som vid en fotbollsmatch. Ta abortfrågan till exempel, antingen är den kvinnans val att göra sig av med en bit fingernagel eller så är den barnamord. Nyanseringar är förbjudet. Att tänka tanken att både kvinnan och barnet har rätt till sina liv, och att deras anspråk faktiskt inte fullt ut kan tillgodogöras samtidigt, är förbjudet. Att både judar och araber har födslorätt till de marker vars ortsnamn vi känner så väl från Söndagsskolans bibelundervisning kan vi inte tänka oss. Alltså måste vi ställa oss på ena sidan, och just nu verkar det vara Palestina-berättelsen som vinner över Israel-berättelsen.

Åter till Javidi. Är det antisemitiskt att anse att judarna bör lämna Israel? Nej, anser jag. Visst, alla antisemiter anser judarna bör lämna Israel, men därmed är man inte automatiskt antisemit för att man delar åsikten. Jag tror att många svenskar till hundra procent svalt berättelsen om Palestina. När de vill ha bort judarna från Israel ser de inte framför sig kroknästa pengautlånare som dricker spädbarnsblod, det de ser är det stackars förtryckta palestinska folket. De ser kampen mot Apartheid spelas upp i repris. De yvs över sin egen rättfärdighet.

Är Javidi antisemit? Inte vet jag, inte från detta enstaka utttalande. Läser man hennes uttalande framgår det att hon ju faktiskt inte sade att judarna bör fördrivas från Israel, bara att de självmant ska lämna och åka till USA istället. Om någon under anti-Apartheid-kampanjernas tid hade uttryckt en from önskan att boerna skulle dra hem till var de nu kom ifrån (därmed ignorerande några hundra års statsbildande), hade någon blivit upprörd? Hade någon talat om vithat? Låt oss inte glömma att för de förvillade anhängarna till Palestina-berättelsen så är Israel en stat av främmande kolonisatörer som undertrycker urbefolkningen.

Har jag nu försvarat och/eller förringat antisemitismen i Sverige? Jag hävdade nyss att många i sin enögda kritik av Israel är felinformerade snarare än ondsinta, aningslösa snarare än avsiktliga. Ja, det står jag för. Jag vill dock varna för att denna aningslöshet lätt slår över i vad som är allvarligare. När många tycker likadant, släpper spärrarna lätt undan för undan. Låt mig som exempel ta USA och Donald Trump (ja, alla blogginlägg handlar också så småningom om herr Trump):

Vi vet att det är ohyggligt fult att göra narr av människors fysiska drag och handikapp. Vi vet att det är ohyggligt fult att generalisera negativt om andra folkgrupper och kulturer. Den svensk som hävdar att romer stjäl eller negrer odlar bananer på vardagsrumsparketten åker raskt ut ur varje städat sällskap. Eftersom inte bara kärleken utan även hatet och främlingsfientligheten är konstant, bara föremålet som växlar, så tas det sociala förbudet att tycka illa om tattare ut på amerikaner istället. Att hävda att amerikaner är korkade, feta, inget kan om sin omvärld, är kulturella analfabeter, ja det ger lika hög status vid bildade middagsbjudningar som att hylla islams bidrag till västvärldens kulturella framsteg. Att semesterresorna sedan går till New York istället för till Kabul, och att det är USA och inte Iran som har världens bästa universitet, det får någon annan förklara. Att grovt håna Donald Trumps hy, fetma, uttal och frisyr är lika fint som det är fult att göra detsamma med Hillary Clinton.

I ett läge där kritik av Israel är koscher och ger ryggdunkningar, och kritik av det mesta annat är ett minfält där man riskerar att bli socialt ostraciserad lika fort som man kan säga "negerboll", är det lätt att säkerhetsventilen överanvänds. Att vi återigen får en syndabock.

Men vänstern, då?

Ja, jag lovade visst i början av inlägget att prata lite om vänstern och Israel. En gång i tiden var vänstern Israels vän. Unga socialister åkte på sommarvistelser på kibbutz. Sen hände något. Jag tror att Israel gjorde något man inte får göra: Israel vann. Vänstern vill ha en förtryckt grupp som de kan värna om. Så länge Israel var lilla David som kämpade mot arabvärldens Goliat var allt bra. Men sen vann Israel, och arabiska flyktingar och motståndsmän pockade på vänsterns uppmärksamhet. Och är det något som vänstern älskar, så är det motståndsmän. Vår socialdemokrati har ju genom åren hyllat och/eller sponsrat förtryckande motståndsmän: Robert Mugabe, Honecker, Pol Pot, och så vidare. "Motståndsmän" som utövat motståndet dansandes på sina mördade offers huvuden. Hade judarna bara sett till att förlora, och hamna utspridda i diverse flyktingläger och favelor världen över, så hade de fortfarande haft vänstern på sin planhalva.

När vänstern lierat sig med palestinierna, så har man även köpt berättelsen om Palestina med hull och hår. Vi kan ju som sagt inte komplicera moraliska frågor, utan måste välja ena eller andra sidan och sedan vara duktiga supporters.

I England har detta lett till att massor med antisemiter nuförtiden finns väl inbäddade i Labour. För den som vill tränga närmare in i det rekommenderas bloggen Harry's Place.

Även Sverige har sina problem:

Jag misstänker att samma röra finns i Sverige: massor av människor vars hjärtan blöder för undertryckta Palestina, blandat med antisemiter. Dock får vi här även gå utanför vänstern, då en hel del av mitten/högerpartierna är ansatta av en salig röra av identitetspolitik och antikolonialism. Det är inte alls ovanligt att hitta högerpolitiker som tycker att det är dags för ockupanterna att åka hem, eller glädjas åt att få vara en minoritet i ett arabiskt Palestina. Ett erbjudande som judarna, med ett par tusen års kollektiv erfarenhet av hur kul det är att vara en minoritet i allmänhet, och judisk minoritet i synnerhet, inte är särskilt lockade av.

Och nu blir det reklam

På bio brukar reklamfilmen komma först, men här vänder jag på det. Dags för ett par pinupp-bilder:

Till hösten kan de här damerna behöva vårt stöd.

Sara Skyttedal har flyttat till Linköping, och där gjort sig känd som en hårdför nyliberal. Nej, hon har inte blivit förespråkare för fri invandring från Norrköping eller något dylikt radikalt. Hon har däremot lagt en spökbudget som är "back to basics", där dyra äventyrsbad och kongresshus är bannlysta och samhällets kärnverksamhet prioriteras. Jag rekommenderar alla läsare i Linköpingstrakten ett KD-kryss i höst.

Ebba Busch-Thor har lite krångel med styret av KD, opinionssiffrorna är inte lysande. Dags för en "kamrat 4%"-stödröstning? Jag är osäker, faktiskt. Just nu sitter de två falangerna i KD och ror så svetten lackar för att komma ikapp de andra lagen - men de ror åt var sitt håll. Om Ebba kan sätta ned foten och peka ut en kurs att navigera efter, så kanske. Men plus för den fina tröjan, i alla fall.