Nackskott och annat roligt

En initial deklaration

Jag tillhör de som har en rätt rå och drastisk humor. Jag tycker att man bör kunna skämta om allting. Lagen om hets mot folkgrupp (vissa, särskilt utvalda grupper) vill jag ha bort. Det ska gå utmärkt att skoja med Muhammed:

Det ska gå precis lika bra att skoja med kristna:

Ja, vad sjutton - till och med vår statsminister får vi skämta om:

Att allt får skämtas om, innebär dock inte att allting är ett skämt. Finnes ingen gräns? Jodå. För att hitta den, låt oss närma oss den från andra riktningen. Vad kan vi vara överens om att man nog bör få påhälsning av polisen för? Att man liknar böneutrop vid åsneskri? Nej, men den som står på ett torgmöte och ropar "död åt de armeniska hundarna" är rejält på fel sida gränsen. När en antiisraelisk och antijudisk demonstration i Malmö skanderar "Khaybar, Khaybar ya Yahud!", hänvisande till en massaker på judar från Muhammeds tid, är jag lika lite road som drottning Viktoria.

Man ska alltså inte kunna vara direkt uppviglande och vifta bort det med "men tål du inte skämt?". Så gjorde mobbarna i skolan gärna när de konfronterades, lade skulden på offren för att de inte såg det roliga i påhoppen. Jag har, som sagt var, alltså en gräns.

Är gränsen tydlig? Nej. Grovkorniga skämt är ett vågat åtagande, som kan lyckas eller falla platt. Alla gillar vi Charlie Hebdos grovkorniga karikatyrer av olika samhällsgrupper, samtidigt som vi alla unisont ogillar Der Stürmers grovkorniga karikatyrer av andra samhällsgrupper. Vari ligger skillnaden, förutom den uppenbara att det ena gänget gasade ihjäl miljoner människor? Kan vi hitta någon signal att plocka upp innan satirikerna visat sig vara samhällsdebattens salt eller diktaturens kreatur?

Kan det vara så att Charlie Hebdo slår uppåt, och Der Stürmer nedåt? Nja, jag är inte särskilt förtjust i den distinktionen, då det för det mesta är de som bestämmer som bestämmer vad som är upp och ned. Jag tror säkert att grabbarna på Der Stürmers redaktion kände sig som hjältar som slog uppåt mot rika, mäktiga judiska bankirer och världshärskare.


Min gräns, den bästa gräns jag lyckats klura ut, går vid våld. Vid uppmaning till våld.

Allt våld är inte dåligt. Roligare än så här blir det inte:

Detta är däremot inte något humoristiskt, frejdigt skämt. Det syftar på att nazister vill ställa till rättegångar i Finspång där de dömer landsförrädare och hänger dem från lyktstolparna - ungefär så som kommunisterna satte ihop listor inför revolutionen på 1900-talet. Jag skämtar gärna om nazister och deras påfund - men inte sjutton tar jag rygg på dem och hejar på!?

Redan Henrik II insåg att om man bara pratar lite allmänt om vilka man skulle vilja få dingla i lyktstolparna, så finns det någon som till slut fattar galoppen och utför dådet. Om vi alla flitigt skämtar om att de vars åsikter vi ogillar ska tagas av daga, så kommer någon idiot att utföra det.

Va, tycker jag alltså att den däringa våldtäktstriangeln som feministerna pratar om, där drängstugeskämt om kvinnor leder till gängvåldtäkter, stämmer? Nej, lugn, bara lugn. Att jag drar ett skämt om kåta nunnor, eller fnissar åt det, leder ingenvart, utom möjligen till att omgivningen tycker jag är en pinsam typ. Om jag däremot säger att politiker XX är en jävla fitta som borde gängknullas av ett dussin araber, och sedan ursäktar mig med att "vi har en rå men hjärtlig stämning här i grabbgänget", då har jag gått långt över gränsen. Och något skämt är det definitivt inte.

Springer man omkring och yrar om att folk borde avrättas, så ska man inte bli förvånad om någon tar en på orden.

En tillbakablick

Vänstern har länge haft lite svårt med våldsromantiken. Mikael Wiehe pratar om att man måste knäcka några ägg, det vill säga ha ihjäl vanligt folk, för att göra en revolution. Här kan vi läsa Torbjörn Jerlerup kommentera Daniel Suhonen's tankar om att ta upp sin Kalashnikov. På ett helt vanligt seminarium pratar alltså Håkan Juholts före detta talskrivare om att skjuta ihjäl människor. Man kan fundera på hur reaktionen varit om Hanif Bali börjat tala om sin längtan att likt sydamerikanska diktatorer samla ihop förortsgängen och slänga ut dem levande från helikoptrar. Vi minns hur det gick för den Sverigedemokrat (före detta nu...) som föreslog kulsprutetorn på Öresundsbron.
Här kan vi läsa lite om hur tankarna gick inom delar av vänstern när de "satiriserade" om att Per Gudmundson borde skjutas.

Men vänta nu - svensk socialdemokrati är ju de som slagits hårdast emot den revolutionära grenen av arbetarrörelsen!? Jovars, fram till 68. Sen kapitulerade de och släppte in rena galenskaper i leden. Många av deras ledare är idag gamla KPML(r)-kommissarier. De har i decennier hyllat och finansierat revolutionära rörelser i tredje världen. Idag sponsrar de islamist-nazisterna i Hamas. Renhållningen vänsterut är idag historia.

Dagens dumheter

Så kommer vi då, till sist, till anledningen att jag skriver allt detta. Visst har ni hört om vad som hänt? Expo, en organisation som på intet vis distanserat sig från den våldsromantiska vänstern, uppdagade att Erik van der Heeg publicerat det däringa Finspång-memet på sociala medier. Herr VdH skriver på Ledarsidorna, liksom frun hans, Ann Heberlein. Ledarsidornas boss, Westerholm, hade i oförstånd lyckats gilla en publicering.

Vänstern blir förstås upprörd, och kräver avståndstaganden. Mer förvånande är att SvD boss Tove Lifvendahl avbokar en intervju med Heberlein i Almedalen. Här skriver Lifvendahl om varför hon inte vill att tidningen har med Ann Heberlein att göra. Fel värdegrund hos Heberlein, tydligen. Heberlein blir förvirrad, förstår inte varför hon ska straffas för vad maken skriver. Vad vill SvD, ska hon skilja sig? Nu är det mitt flöde som är upprört: har SvD blivit vänsterblaska?

Så här långt upplagt för smash. Jag är inte särskilt förtjust i Lifvendahls åsikter, jag ser henne som Öppna Hjärtan-moderat. Jag avskyr "värdegrund". Klart jag ska backa Heberlein, eller?

Nej. Här hamnar jag på andra sidan av staketet. Låt mig, med bakgrund i vad jag skrev i de inledande kapitlen, försöka förklara varför.

För ett antal år sedan hade SvD, som jag nämnde ovan, problem med att ett gäng vänstermuppar offentligt, öppet och i skrift önskade livet ur en av deras ledarskribenter, Per Gudmundson. SvD polisanmälde, varpå mupparna  (ja, detta är ett personangrepp, men jag anser beteckningen motiverad, på samma sätt som det är rätt och rimligt och med sanningen uppenbarligen överensstämmande att kalla Jan Guillou landsförrädare) använde det klassiska skolmobbarförsvaret: "men det var ju bara ett skämt ju, är du CP eller?". Först mobbar man någon, sedan när de vill försvara sig så mobbar man dem för det. Behöver jag säga att jag här var fullt och fast på Gudmundsons sida? Förvisso är det ingen som tror att Galagos redaktion eller Suhonen skulle springa runt på Drottninggatan och meja ned folk med automatvapen som en annan islamist-terrorist, men jag är gammal nog att minnas den tid då vänsterradikala element rånade banker, kidnappade politiker och hade ihjäl folk. Östeuropa och järnridån är för mig inget som förlorats i historiens dimma, jag har själv stått öga mot öga med diktaturens kreatur. Vänsterfolk som jamsar om nackskott och Kalashnikovs är inte humor, det är en varning om vad som komma skall om vi inte stämmer i bäcken.

Manegen är alltså krattad. Vi vet vad SvDs attityd till skämtsamma antydningar om avdagatagande är: "see you in court". Så slår Van der Heeg till, och postar Finspång-memes. Ann Heberlein anser att de memes som maken spritt är dåliga och makabra skämt:


Här förstår jag att SvD reagerar. Har man stuckit ut hakan såpass långt gentemot vänstern att man polisanmäler, då får man i konsekvensens namn göra någonting när högern börjar posta hotfulla memes.

About face

Nu har jag stått upp för SvD. Dags att tvärvända och försöka stötta Heberlein en stund.

En åsikt i en fråga, ska den slå över i andra frågor? Till exempel: kan man bjuda in en abortmotståndare att prata om miljöpolitik? Kan en salafist bjudas in att prata om hur man bäst lär ut arabiska (och hur många deltagare får man till en teologisk konferens om Islam om bara de HBTQ-certifierade bjuds in)? Kan man bjuda in någon som stödjer AFA att prata stadsplanering? Kan man bjuda in Ann Heberlein att tala om sin nya bok om våldtäkter, trots att man inte är överens om allvarligheten i att andra postar Finspångsbilder?

Vänstern svarar ofta nej. Har du fel åsikt i för dem viktiga frågor så ska du bannlysas. Dessutom, är frågan verkligt viktig, så sker bannlysningen i två led; de samarbetar inte med de som samarbetar med rasister/antifeminister/kapitalister eller vad de nu är emot. Dock är de konsekvent inkonsekventa, regeln gäller bara sådana som vänstern ogillar, aldrig vänsterns kompisar. Att posta en Finspång-meme är haram, gulla med Hamas är koscher.

Nämnde jag Torbjörn Jerlerup innan? Han är antirasisten som lyckats bli mer hatad bland andra antirasister än bland rasisterna. Han har nämligen inte fattat att antirasismen är en vänsterploj för att kunna fritt hata och krossa högern, han tror faktiskt på reglerna. Närhelst han hittar en vänsterorganisation som är rasistisk eller umgås med rasister så tittar han inte åt andra hållet, utan outar dem högt och tydligt. Vilket retar gallfeber på de andra rasisterna.

Jag uppskattar detta drag hos Jerlerup. Jag vill att det ska vara lika för alla. Om det är fel för högern att uppmuntra till våld, så är det även fel för vänstern. Här kan det bli svettigt för SvD om man nu framgent ska dra alla samarbetspartners och intervjuoffer över den Heberleinska kammen. Låt oss ta en snabb titt på deras Almedals-program:

• Tove Lifvendahl debatterar med Anders Lindberg, Aftonbladet, på söndagen. Men vänta nu. En medarbetare på en redaktion som närmast utraderades under #metoo. Vad borde inte Lindberg ha vetat om vad som föregick? Kan man inte anta Lindberg ser våldtäkt av Rohypnol-drogade flickor som ett, förvisso inte roligt, skämt? Dags att avboka?
• Måndag morgon gästas SvD av Malin Björk, vänsterpartist. Alltså en representant för partiet som en gång i tiden hyllade Stalin och Hitler - samtidigt! Dags för en rejäl undersökning av värdegrunden först?
• Strax därefter kommer vänsterpartiets vice ordförande på besök.
• Strax före lunch kommer Gustav Fridolin, mannen som just sagt att han finner det är viktigare att SD hålls undan än att demokratin får råda. Värdegrund, värdegrund, ...
• På eftermiddagen intervjuas Jonas Sjöstedt. Kommunister, överallt kommunister.
• Onsdag eftermiddag drabbar Gudrun Schyman och Alexander Bard samman. Schyman är gammal kommunist, och Bard har med sådan säkerhet fixat nog med uttalanden för att knäcka varenda värdegrund i landet att jag knappt orkar ge mig ut efter citat.
• På torsdag är kommunisten Gudrun Schyman tillbaks.
• Fredag morgon intervjuas Jimmie Åkesson. Skönt att veta att SvD delar värdegrund med Åkesson, efter att hans parti mobbats ut under så många år.
• På lördag får även Richard Jomshof komma till.

Det finns mängder med människor, liberaler såväl som vänster, som offentligt sagt att de anser att mordhoten mot Gudmundson, och Suhonens tal om Kalashnikovs, är uppenbara skämt och därmed inget att hetsa upp sig över. Skall SvD nu sätta upp dessa på en svart lista?

SvD kan också få lite problem med relationen till en av sina egna medarbetare, Ivar Arpi. Arpi hävdar i ett facebookinlägg att "Det är helt uppenbart att det är skämt och satir, tycker jag". Vilket väl är det förgripliga som Heberlein sagt. Han ser dock till att tillägga ett par väldigt förtydligande meningar:

"Men skämten går ut på att mörda meningsmotståndare och icke-arier (se klipp). Inte för att driva med tanken om att vilja göra det. Nej, det roliga består i att de misshagliga ska hängas i lyktstolpar. När Feministiskt initativs partistyrelse ska skickas till Finspång är inte den underliggande humorn att någon skulle vilja mörda dem för deras åsikter. Nej, skämtet är att man vill ha bort dem och att Finspång står för en slutgiltig lösning på problemet. Det betyder inte att alla som delar den här sortens memes står bakom politiskt motiverade mord eller utrensningar, men det är vad Finspång-memesen handlar om.

Om en nazist ska mörda judar. Om han står i Auschwitz och under vapenhot tvingar judar att gå in i en gaskammare. Då är det väl helt irrelevant om han har på sig clownnäsa eller inte, i min mening. Din clownnäsa döljer inte vad du står för, kära Finspångsskojare."

Arpi är en av mina konservativa husgudar. Jag tycker han summerar det hela utmärkt.

Några recensioner och tips från coachen

SvD är jag en aning besviken på. Det är rätt att de reagerade, men det finns bättre sätt att agera på. Jag tror inte på att isolera, avplattforma och tysta. Första steget borde ha varit att bjuda in Heberlein på en öl och prata igenom det hela, för att undvika de missförstånd och feltolkningar som Twitter och Facebook inbjuder till. Om man därvid kom fram till att viktiga åsiktsskillnader förelåg - då vore väl Almedalen en perfekt plattform att debattera detta på!?

Ann Heberlein är jag också lite besviken på. "Det är bara ett skämt" räcker inte riktigt. Jag föreslår Heberlein att ta ett samtal med Arpi. Kanske de egentligen inte tycker så olika.

Erik van der Heeg, mannen som postade vykort från Finspång, lär jag nog inte anlita som barnvakt. Dock ser jag ingen anledning att sluta läsa, kommentera eller sprida hans opinionsbildande alster. Det är svårt att vara för en öppen debatt samtidigt som man stänger dörren för alla som inte i allt delar ens världsbild.

Expo är jag rätt besviken på. Visst, de letade upp de förhatliga delningarna. Dock är jag väldigt förvånad över att Expo inte, med sina goda personliga relationer med tokvänstern, kunnat skriva tjogtals artiklar där de reder ut vilka vänsterpersonligheter som postat revolutionsförhärligande memes. Det borde finnas en sandlåda av Sahara-liknande proportioner att ösa ur. Man skulle nästan kunna misstänka en gnutta enögdhet?

Johan Westerholm, bossen på Ledarsidorna, är jag nöjd med. Till en början blev jag lite missnöjd, när Expos artikel kom svarade Westerholm inte med att svara på anklagelserna, utan skrev bara en ilsken exposé av Expo. Om Nyheter Idag avslöjar en våldtäktsepidemi, så är det ju epidemin som är av intresse, inte att reda ut vilken slags tidning Nyheter Idag är. Sedan spottade Westerholm dock upp sig. Han har inte i panik slängt sina skribenter till vargarna - utmärkt! I anslutning till Heberleins senaste artikel skriver han även följande:

"Min skuld ligger i att jag inte visste vad bilden betydde och att jag inte var tillräckligt observant vad frilansande medarbetare på ledarskidorna.se gör privat på sociala medier. Men.
Jag ber förbehållslöst de som anser eller känner sig kränkta av Ledarsidorna.se för detta för min skuld i det som skett. Ingen ska behöva utsättas för vare sig hot eller den formen av obehag som bilden på F! styrelse innebär. I synnerhet ska inte F! behöva känna detta obehag."

Rakryggat. Tydligt.

Eftersom jag sagt att jag gillar dåliga skämt, får jag väl säga att även jag känner obehag över att behöva se F! styrelse. Tanken att någon på den bilden kan komma in i vår riksdag är mig obekväm.

EU eller ej?

Dagens dumheter

Sverigedemokraterna vill ha en omröstning om EU. Efter att britterna röstat för att hoppa av, vädrar EU-motståndare i olika länder morgonluft, även så de svenska. SD-motståndarna vädrar då förstås också morgonluft, men har den här gången varit förvånansvärt fria från anklagelser om rasism och brun, icke morgon-doftande luft. Måhända beroende på att EU-motståndet är nästan lika starkt som SD-motståndet till vänster, som visas av denna artikel, undertecknad av vänsterprofiler som Dror Freiler, Ekis Ekman, Jan Myrdal med flera.

Moderaternas EU-parlamentariker Gunnar Hökmark skiljer inte ut sig från gänget när han går ut hårt och kallar förslaget om omröstning "ansvarslöst" och att det gynnar Ryssland och Kina. Trevlig omväxling från "gynnar SD"-retorik.

Mina tankar om EU

Jag anser att debatten om EU är för polariserad, med vardera sida enbart fokuserande på allt som är bra eller dåligt med EU, beroende på vart man riktar sina kanoner. Själv är jag från början en EU-positiv "anywhere", som mer och mer blivit lack på de korkade förslag som mest skapar problem som kommer från EU, och de lösningar på existerande problem som inte kommer. Men ska vi få en balanserad debatt, där vi väger för- och nackdelar i var sin skål och kommer fram till ett bra beslut, får vi likt John Cleese först fråga oss: "Vad har EU någonsin gjort för oss"?

Svaret blir att EU har åstadkommit en hel del bra.

• Öppna gränser inom Schengen. Jag är gammal nog att minnas vilket elände det var att åka bil över kontinenten, med olidligt långa köer vid gränserna - för att inte tala om när man skulle korsa Järnridån. Det är mycket lättare nu. Samtidigt ser jag förvisso inga hinder att ta mig in i England, som inte är med i Schengen.
• Studier varsomhelst. Våra ungdomar kan åka ut i Europa och studera. Via Bologna-processen är examina jämkade och gångbara inte bara i det land man studerat i, det är lätt att ta en Bachelor i Skottland och fortsätta med en Master i Spanien.
• Pension varsomhelst. Skattetrötta seniorer kan flytta till Portugal, Yttre Hebriderna eller Estland och glädjas åt att de får sänkt skatt och full nyttjanderätt till det lokala sjukvårdssystemet.
• Fri rörlighet för varor. Jämkade regelverk har gjort att det är lätt för företag att sälja sina produkter i hela EU, utan att behöva hålla koll på och anpassa sig till tjogtalet nationella regelverk. Det är även bra för konsumenterna, som får mer att välja på. Och så har vi också fått normerade banankurvaturer på köpet.
• Fri rörlighet för tjänster. Ja, jag tycker det är bra, till skillnad från Byggnads. Tänk hur läkarbristen hade sett ut om vi inte fått importera läkare från Polen? Britterna var dock inte lika glada, att Byggare Bob konkurrerades ut av polska hantverkare fick droppen att rinna över inför Brexit-omröstningen.

Det här låter ju strålande, hur kan någon komma på tanken att gå ur EU? Jo, visst finns det en och annan tegelsten som EU tappat på tårna:

• Öppna gränser. Att du och jag får resa fritt är trevligt, men det är inte lika trevligt när vägpirater och stöldligor har fritt blås över Öresundsbron och Sverige har öppen gräns emot Medelhavet. EU har jobbat hårt för att vi inte ska få ha några nationella gränskontroller, men inte lyckats stänga gränsen utåt. Måhända kan det hända en del nu när några stora länder (läs: Tyskland) mullrar om att stänga gränsen och exportera migranter till Nordafrika, men jag tror det när jag ser det.
• Prenumerationsmodellen. EU beter sig som kabeltv-leverantörerna. För att jag som nörd ska kunna se på en SciFi-kanal måste jag prenumerera på ett paket med 50 sportkanaler. På liknande sätt kräver EU att ska man vara med i Unionen, så ska man vara med på allt. Precis allt. Varför kan jag inte bara prenumerera på den bit jag vill ha? Om en aspekt av EU är så oaptitlig att medlemsländerna måste tvingas med, då kanske den inte är en bra idé?
• Euron. EU försöker fortfarande få Sverige att gå med i Euron. Vill ni vara i pengaunion med Grekland och Italien? Till er godtrogna stackare har jag lite prima guldkedjor med äkthetsbevis att sälja, från mitt mobila kontor på rastplatsen på E4.
• Jordbruks-subventionerna. Say no more.
• Internet. Jag är imponerad, EU jobbar verkligen hårt på att bli impopulära.

Det som oroar mig värst är överstatligheten. Istället för ett tjog kulturellt olika länder som samverkar i en kol- och stålunion ska vi bli ett land, med ett sätt att göra saker. Vi skåningar har fått nog av hårdhänt likriktning uppifrån. Vi vill heller inte att polackerna skall bestämma abortpolitiken, grekerna sköta finanserna och engelsmännen laga maten.

Dags att lyssna på Margaret Thatcher:

"We have not successfully rolled back the frontiers of the state in Britain, only to see them re-imposed at a European level, with a European super-state exercising a new dominance from Brussels,"

Att Brexit kommer bli en katastrof, som hela svenska etablissemanget verkar tycka i ännu en åsiktskorridor, är heller inte säkert. Daniel Hannan, brittisk Brexit-förespråkare, är inte orolig. De tuppfäktningar som pågår nu är just tuppfäktningar, positioneringar inför framtida förhandlingar. En lösning kommer att komma, säkerligen till stor ilska för bägge sidor. Britterna är dock inte i så hopplöst underläge som de flesta här tror, då de alltid kan dra Cartman-kortet: "Screw you guys, I'm going home!".

Vägen framåt

Mitt första mål, mitt förstaval, är att fortsätta vara med i ett EU som sakta transformerar sig mot att bli en lös sammanslutning av länder, där vi enligt smörgåsbordsprincipen kan välja vilka delar vi vill lägga upp på vår tallrik. Ett EU som servar medlemsländernas intressen, inte centralmaktens.

Vägen dit går inte genom att vara klassens ordningsman, som välvilligt nickar åt allt läraren säger och omedelbart implementerar det med skruven dragen ett par varv till. Nej, istället ska vi vara besvärligare och motsträvigare än både ungrare och greker. Vi ska förvisso inte ljuga oss gula och blå, en svensk håller ord, men vi ska tydligt peka ut den riktning vi vill ha.

Där är de aktiva EU-motståndarna en viktig allierad i kampen. Centralmakten kommer inte släppa ifrån sig någon makt för att vi ber snällt. Centralmakten kommer släppa ifrån sig makt för att vi hotar att gå från bordet om vi inte får den halalkost vi kräver. Ju större, tydligare och ilsknare Jimmie Åkesson blir, desto lättare får vi EU-vänner att få igenom bra reformer av EU.

Vi ska hålla bilan över nacken på dem. Om vi inte får som vi vill, så blir det Swexit och vi tar första planet till London för att prata med våra gamla vänner i den brittiska administrationen. Första punkten på listan är ett frihandelsavtal, fritt från tullar på icke-kanariska bananer och icke-franska viner. Vi säljer in att få sälja snus i Storbritannien, mot att vi lovar skicka blonda flickor på språkresor även framöver. Vi låter britterna ta över vår öltillverkning, mot att vi tar ratten i deras bilfabriker. Vi låter brittiska flottan skydda Gotland.

EUs förhandlare ska alltid veta, att om vi inte blir nöjda skickar vi Cartman nästa gång.

Rättning i ledet

Sossarna och skolan

I mitt förra inlägg om skolan sade jag inte så mycket om sossarnas skolpolitik. Jag räknade kallt med att efter att ha kört skolan på grund under 1900-talet, så hade de inte mage att komma med något skolpolitiskt program i år. Där hade jag fel. Gymnasieministern Anna Ekström och fackförbundet LRs ordförande Åsa Fahlén har tillsammans skrivit en debattartikel om hur de vill se en S-märkt skola framöver. Därom finns en del att kommentera.

För det första: ett fackförbund, vilket alltså skall vara lärarnas representant i hårda duster emot arbetsgivaren, slår sig här samman med maktpartiet, samma parti som styr i många av de kommuner som är lärarnas motpart. Var är upproret? Den här fackföreningen verkar vara precis lika oberoende som fackföreningar i östblocket, ja, före Solidaritets tid alltså. Det är sorgesamt att inte alla fackmedlemmar som en man reser sig och bildar en oberoende fackförening. Varför i hela friden vara med i en förening som har arbetsgivarens intressen närmast hjärtat?

Segregationen

Låt oss gå till artikeln. Den börjar faktiskt med att hylla friskolorna:

"Fristående skolor har en viktig plats i det svenska skolsystemet. På många håll i landet bidrar friskolor med pedagogisk drivkraft och är på så sätt ett viktigt komplement till de kommunala skolorna."

Det är trevligt. Det är trevligt att till och med sossarna verkar ha fattat att friskolor kan vara bra. Det är trevligt att ha detta citat att köra ned i halsen på de som bara ser friskolor som "Krösus Sorks barnplågerianstalt".

Sedan vänder de på steken:

"Samtidigt har de fristående skolorna under 2000-talet fått ett alltmer socialt selekterat elevunderlag. I stället för att bli valda utifrån en viss pedagogisk inriktning har många elever och föräldrar valt skolor på basis av skolornas elevunderlag." 

"Den svenska skolan är en bildningsinstitution som spelar en avgörande roll för sammanhållningen i Sverige och för upprätthållandet av en demokratisk värdegemenskap. Det är ett uppdrag som underlättas om barn med olika social bakgrund, modersmål och studievana kan mötas i klassrummet och på skolgården."

Dessa meningar förtjänar att begrundas, snarare än att fnysas åt. Vi Svea rikes vänner pratar emellanåt nostalgiskt om hur värnplikten förr i tiden såg till att förbrödra och fostra folket genom
att blanda hög och låg att tillsammans hantera infanterield och jobbiga furirer. Vi har väl alla tittat på, och skrattat åt, Beredskapspojkar? De som inom ett parti kallar sig Sverigevänner talar ofta om hur Sverige var homogent och enhetligt, och hur vi bör ta oss tillbaka dit. Är detta en bra uppgift för skolan, och är sossarna partiet som ska åstadkomma det?

Alla är vi ju experter på skolan, vi har gått där själva, och kanske vi är gamla nog att även ha barn eller barnbarn som går där. Förlåt mig därför kommande anekdoter. Jag växte själv upp i ett rätt blandat område, i klasserna fanns både läkarbarn med villa och sommarstuga, arbetarbarn i lägenhet, och allt möjligt däremellan. Utlänningar fanns redan då, huvudsakligen finnar samt en och annan jugoslav som jobbade på bilfabriker eller smältverk. När fabrikerna började läggas ned fanns även en del barn till arbetslösa, och därmed inte särskilt högavlönade, föräldrar i klassen.

Ja, jag håller med sossarna! Den sociala blandningen i skola, och även i samhälle, var gagnelig. Det var nyttigt för mig att som ung gosse cykla runt i byn och prata med pensionerade volvoarbetare, grävmaskinister och tvätterskor. Att få prata med en livs levande syndikalist. De som växer upp i en monokultur, oavsett om det är på Solsidan eller i Bergsjön, har ofta rejält svårt att se en annan människas perspektiv. Och mycket lättare att se andra sorters människor som omänniskor och odjur.

Samtidigt fanns nackdelar med den sammanhållna skolan:

• Varje klass hade några rötägg rekryterade ur den lägre socialgruppen, lätt igenkännbara genom sina knuttejackor och moderiktiga jeans, som gärna letade upp svagare medlemmar av flocken och mobbade skiten ur dem. Sådant fanns även på min fars tid, men då var skolorna uppdelade så att de välartade piltarna bara behövde befara råkurr utanför skolans område. På farfars tid var det knappt ens påtänkt att fattiga gossar skulle läsa vidare - ett sådant samhälle vill dock inget parti, såvitt jag vet, tillbaka till.
• Vi som hade läshuvud satt mest och gäspade oss igenom skolan, eftersom den skulle anpassas till de långsammaste. De som ändå inte hängde med lackade ur - några satt tysta i ett hörn, några gjorde sitt bästa att visa att de i alla fall var duktiga på att leva rövare.

Jag tycker, liksom tidigare, att skolan bör vara både blandad och uppdelad. Uppdelad efter förmåga och talang. Alla ska inte vara med överallt, men alla ska ha möjligheten att utveckla sina särdrag. Blandad utifrån socialgrupp, bakgrund och livsåskådning. 

Är skolvalet skurken?

Artikelförfattarna ser skolvalet, att vi föräldrar har rätt att välja bort usla kommunala skolor och välja något fungerande istället, som roten till det onda:

"Däremot får aldrig kvaliteten i utbildningen vara beroende av att föräldrarna eller eleven har gjort ett smart skolval. Alla skolor ska vara bra skolor. Staten behöver ta ett större ansvar för att säkra kvaliteten i alla skolor..."

"För att ett skolval ska vara meningsfullt krävs det att det finns skolor att välja på och platser att söka när valet ska göras. Skolor ska inte redan före skolvalet kunna vara fyllda till bristningsgränsen genom ett kösystem som blockerar för dem som inte fått en tidig köplats. Så är det ofta idag. Vår uppfattning är att alla skolplatser helt enkelt måste vara möjliga att nå för alla elever. Ett rättvist skolval förutsätter därför att kötid som antagningsprincip avskaffas för fristående skolor och ersätts med regler som bidrar till att minska segregationen."

Efter att hittills fram i artikeln suttit och nickat lugnt, instämt i visst och protesterat lugnt mot visst, blir jag nu kallsvettig, och tvingas uppsöka hustrun för en lugnande kram och några lätta sniffar på den 12-åriga Talisker hon gnuggat in bakom örat. Nej, hon gillar inte whisky, men hon gillar visst mig, och vet vad jag gillar. Som om jag inte skulle nafsa henne i örsnibbarna även om hon gnuggat dem med Marmite... men åter till ämnet. Första stycket ovan låter förvisso bra, det har jag själv tjatat om. Ingen skola ska vara en usel skola, precis som ingen restaurang ska vara en sanitär olägenhet. Förvisso behöver vi skolinspektörer som dömer ut dåliga skolor, precis som vi har hälsoinspektörer som stänger köken när de hittar "Basil the rat" i skafferiet. Jag är dock rädd för att mer statlig inblandning kommer göra allt etter värre, då inspektörerna idag är mer intresserade av genus och mångfald än tråkiga ämneskunskaper. Ni har väl hört om hur våra djurvårdande myndigheter tagits över av aktivistiska miljöpartister som gör livet surt för våra lantbrukare? Inget gott lär komma ur att vi ger staten mer makt att bestämma över hur Engelska Skolan bedriver sin verksamhet.

Det som gör mig riktigt rädd är dock det efterkommande; att det allmänna ska ta över köhanteringen.

What could possibly go wrong?

Är det något som socialister är duktiga på, så är det att skapa, förlänga och behålla köer. Jag är gammal nog att ha behövt leta lägenhet på den tiden som det allmänna hade hand om bostadsköerna. Det gjorde det allmänna väldigt bra. Det allmänna gjorde det så bra att köerna växte och frodades. Men så mycket lägenheter till mig blev det inte, det fanns alltid någon annan som var mer förtjänt av lägenheterna. Om staten eller kommunen ska ta hand om skolköerna så lär vi kunna räkna med att vi aldrig har en chans att komma in på den skola vi vill komma in på, och att barn till sosseadel på något konstigt sätt alltid kommer in på de eftertraktade skolorna.

Visst, det var jobbigt att behöva leta runt efter skolor och fylla i en ansökningsblankett per skola när vi skulle byta skola åt lillgrabben. Men det statliga alternativet kommer bara bli att hoppa ur askan i elden.

Låt mig upprepa lite av ett av citaten ovan:

"För att ett skolval ska vara meningsfullt krävs det att det finns skolor att välja på och platser att söka när valet ska göras."

Det citatet illustrerar tydligt socialisters totala brist på förståelse för marknadsekonomi. Vi har idag ett läge där vi har en stor mängd kommunala skolor som är totalt urkass, en annan stor mängd kommunala och privata skolor som är okej, och några få skolor, övervägande privata, som är klart mycket bättre. Vi har fritt val, och kostnaden är densamma oavsett vad man väljer. Är det någon annan än socialisterna som blir förvånad över att det blir långa köer till de få skolor som är bra?

Om du blir förvånad, tänk då en stund på hur du hade valt ifall bilar var något som delades ut av staten, och du efter att ha fått din "bilpeng" i brevlådan fick välja på att gå till Trabant-handlaren, VW-handlaren eller Ferrari-handlaren, med garanti från staten att alla bilarna kostade lika mycket. Skulle du trivas med din Trabant? Skulle du trivas bättre om staten tvingade Ferrari-handlaren att sätta in en osande tvåtaktare under motorhuven?

Vad är rättvisa?

Artikelförfattarna är upprörda över att plats i köerna fördelas enligt principen "först in, först ut". Visst, det är surt om du satt lilla Tindra i kö i Stockholms skolor sedan födseln, och sedan flyttar till Göteborg och då hamnar längst bak i kön. De vill ha en "rättvisare" fördelning. De säger dock väldigt lite om hur denna fördelning ska gå till, förutom att den "ersätts med regler som bidrar till att minska segregationen". Eftersom artikelförfattarna även talar om "upptagningsområden" och "att nyanlända elever ska kunna fördelas jämnare mellan skolor" så utgår jag från att reglerna ska definieras så att förortens och innerstadens elevunderlag skall blandas jämnt.

Jag önskar sossarna lycka till i valrörelsen. Det här blir svårt att sälja in.

Hur vi får bort köerna

Artikelförfattarna är lösningen på spåren, när de säger att alla skolor ska vara bra skolor. Anledningen till att föräldrar sätter sina barn i kö till Engelska Skolan samma ögonblick barnet trillar ned på golvet i förlossningssalen är inte att de hett önskar att barnen ska få lära sig engelska. Nej, anledningen är att de inte vill att barnen skall bli spöade, våldtagna och ignorerade i den usla lokala kommunala skolan. De vill att barnen ska lära sig faktakunskaper, inte att rabbla värdegrund. Om vi ser till att alla bilar är bra bilar, som inte snedtänder eller välter vid undanmanöver från älg, så tar vi bort den värsta desperationen, så att valen kan handla om att söka sig till en intressant pedagogik istället för att i skräck fly de senaste femtio årens pedagogiska och sociala experiment.

Det som oroar mig är att socialisterna kommer att se till att orättvisorna löses genom att de som tidigare kunnat välja en Volvo nu bara får Trabanter att tillgå. Dags att prata vinster i välfärden. Många, även här i högerburen, är tveksamma till det där med vinster. Varför ska de tillåtas? Kan vi inte lika gärna bara tillåta ideella stiftelser och personalkooperativ? Det finns en bra förklaring till varför vinster är bra:

Just det: girigheten. Kooperativ och stiftelser är det inget fel med, de fyller sin nisch, men det tenderar att bli just en nisch. Den som startar ett kooperativ startar bara det, inte mer. Men giriga direktörer som startar en framgångsrik skola ser chansen att få sina feta direktörsfingrar i ännu mer pengar, och startar därför fler framgångsrika skolor. Detta är bra! Ju fler bra skolor som startas, desto fler får möjlighet att välja dessa skolor. Att ett bra kooperativ startar i Göteborg båtar föga i Karesuando, men om Engelska Skolan kan expandera i hela landet finns den till slut tillgänglig överallt. Men det är just detta som socialisterna vill stoppa!

Men - finns då inte risken att Krösus Sork startar en kedja med dåliga skolor och tjänar storkovan på det? Jodå. I en perfekt marknadsekonomi hade förvisso kunderna sett att Ärlige Krösus Skolkoncern hade dåliga lärare och att eleverna inte lärde sig stort mer än att skriva hyllningsramsor till Den Store Sorken. Det är dock rätt sällsynt med en verklighet som perfekt stämmer med teorin. Det är inte lätt att se råttorna i köket när man läser den aptitretande matsedeln. En del elever vill ha skräp, de skiter totalt i om de får en bra utbildning eller ej, bara de får bra betyg. Vi måste därför hindra Krösus från att dela ut fantasibetyg. Externa examinationer, till exempel. Tänk så många kommunala skolor som skulle stängas efter en extern examination...

Segregationen, då?

Jag har avvisat skolan som orsak till segregationen. Jag avvisar även skolan som åtgärd emot segregationen, det är inte våra barns ansvar att agera buffert för de problem vi vuxna skapat. Vi ska lika lite bussa barn till förorten som vi ska bussa vuxna till arbetsplatser där. Ja, förutom våra politiker, där kliar det i fingrarna på mig att utlokalisera stadshus och nämnder. Vad återstår då?

Min förklaring på segregationen är modern tids stadsbyggnad. I Malmö byggde man till exempel tröstlöst och trist, höghusrad uppå höghusrad. Tanken var att alla skulle integreras, bo tillsammans och sitta på gårdarna och sjunga "We shall overcome" tillsammans. Resultatet blev det omvända: medelklassen emigrerade till villatomter i Vellinge, Staffanstorp och till och med Eslöv. Vi behöver en ny(gammal) stadsplanering där fattiga och rika inte säras på lika brutalt som idag. En stadsbyggnad som inte skapar ghetton och enklaver med ringmursliknande förbifartsleder. Dags att stödja arkitektupproret.

Den dag vi bor blandat, kommer vi även blandas i skolan helt naturligt. I alla fall upp till den ålder där fallenhet för teoretiska eller praktiska färdigheter gör uppdelningar nödvändiga. Dessa uppdelningar kommer då, som i grabbens skola, inte göras efter klantillhörighet eller hudfärg:

Varning för pressgängarna

I brittiska sjöromaner (Foresters serie om Horatio Hornblower, Parkinsons serie om Richard Delancey, och så vidare) kan man läsa om the press gang, brittiska militärer som gick runt och samlade ihop civila sjömän för att tvinga dem att tjänstgöra i marinen.

Riktigt så brutalt går det inte till idag. Dock ser jag en viss fara för oss politiskt intresserade, nu när valet stundar. Medlemskaderns numerär störtdyker hos de flesta partier, och de får lika svårt att besätta alla kommunala förtroendeposter som en gång brittiska flottan att fylla alla hammockar i sina örlogsfartyg. Jag ser framför mig hur de politiska partierna kommer börja plöja bloggosfären för att hitta människor med politisk håg, formuleringskonst och talarförmågor obetydligt över Stefan Löfvens nivå. De kommer be och böna, och vi är ju snälla och resonabla. Rätt vad det är sitter vi som ledamoter i trafiknämnden eller socialutskottet och är tvungna att plöja tusentals sidor underlag varje månad. Livet som politiker är tyvärr inte bara att gå på porrklubb för fackets pengar eller få en fin lägenhet nästan gratis (kostar bara självrespekt och några gentjänster under bordet). Det trista jobbet måste också skötas, och det lär bli vi som får sköta det.

Så hur gör man för att slippa? Enkelt, man gör sig oanställbar. På den viktorianska tiden hade man kunnat låta sig smittas med någon otrevlig sjukdom med öppna var-rinnande bölder för att slippa gå till sjöss, men idag är risken för stor att man avlider i vårdkön. Något annat måste till. Jag tror jag vet vad.

För att slippa propåer från sju av riksdagspartierna är det faktiskt väldigt enkelt. Publicera bara något inlägg där du säger att du inte ställer upp på dagens svenska abortpolitik, skriv något diffust om äktenskapet såsom reserverat för man och kvinna, eller hävda med fast röst att Guds lag går före människans. Jag garanterar, KD är de första att vända i dörren.

Återstår det där sjunde partiet, Voldemort, nej, SD menar jag. De är ju såpass (national) konservativa att de faktiskt tillåter en och annan representant med konservativa åsikter. De är också in i väggen desperata. SD kör ofta med öppna listor, och har mycket svårt att fylla upp med kandidater, varför det emellanåt har räckt att ett par personer skriver ett namn på en blank SD-röst för att den personen ska komma in. SD riskerar alltså att få in Jackie Arklöf, Alex Schulman och Ali Esbati i rullorna. Tacka tusan för att de skrapar botten på tunnorna och kontaktar oss.

Det finns dock hopp. Skriv bara något längtande och trånande om mångkultur och om Islams civiliserande verkan på samhället, och Sd-rekryterare kommer undvika din dörr lika noga som om du hängt tjogtals kransar med vitlök omkring den eller målat lammblod på hela dörrposten. För att vara riktigt säker kan du se till att gilla några islamister på Twitter - fast då finns det risk att du väcker MP:s intresse istället...


Lycka till! Jag hoppas vi ses efter valet. Och att det inte är i skolnämnden i Åmåls kommun.

Vem sitter rätt i skolbänken?

Häromdagen pratade jag lite om vad som behöver göras med skolan. Finns då några partier som vill som jag? Ens delvis? Dags för en analys och utvärdering.

Alliansen har lanserat ett skolprogram. De ser problemen som den usla skolan ger, och föreslår åtgärder. Gott så? Att se bekymrad ut räcker inte, det är skarpa förslag som gäller. Håller deras förslag hela vägen?

• Tioårig grundskola. Nej! Att göra en dålig skola längre hjälper inte. Vi behöver effektivare utnyttjande av den skola vi har. Att låta förskollärare tjänstgöra på lågstadiet är inte heller ett drag i rätt riktning.
• Fokus på kunskap i läroplanen. Bra!
• Nyanlända elever ska få anpassade timplaner, det vill säga fokusera på huvudämnen på de andra ämnenas bekostnad. Nja, bäst om deras undervisning sker separerat från klassen.
• Skickligaste lärarna i utanförskapsområdena. Nej, inte om skicklighet = hög ämneskompetens. Skickliga lärare vill vi medelklassföräldrar ha till våra barn, inte till andras ungar. I utanförskapsområdet sätter vi lärare som är skickliga på att disciplinera kriminella ligister.
• Möjlighet att flytta på mobbarna. Ja!
• Bättre lärarutbildning, och lättare att få in erfaret folk i läraryrket. En god idé, men räcker Alliansens försiktiga reformagenda?

När jag försöker leta upp SD-förslagen för skolan upptäcker jag till min förtörnelse att sossarna har lyckats hacka den Sverige-vänliga hemsidan:

• Kommunen ska ha vetorätt när friskolor etableras. Ajajaj - ni säger alltså till medelklassen att när kommunen plockat in mängder med stökiga analfabeter i klassen så får vi inte starta en ny skola dit vi skickar våra små gullgossar, utan vi måste sitta kvar i skiten? Försök förklara den för era kärnväljare inför valet...
• Ingen del av vinsten får gå till aktieutdelning. Men varför då? Har inte ni också fattat att vinst är bra? Vem tusan vill satsa pengar om man inte kan få utdelning på insatsen?
• Tioårig grundskola. Samma svar som till alliansen: se till att barnen lär sig mer under de åren de går i skolan, istället.

Medborgerlig samling, partiet som har samma väljarstöd som F! men inte alls samma medietäckning, verkar ha tänkt till:

• Högstadiet delas upp i en teoretisk och en praktisk inriktning. Hurra!
• Yrkesgymnasium med lärlingsutbildning. Jajamen.
• Betyg från årskurs 1, och studentexamen återinförd. De leve!
• Ny lärarexamen med fokus på ämneskunskaper och praktik. Mums!
• Tydligt ja till friskolor. Bra!
• Språkintroklasser för utländska elever innan de tas in i de vanliga klasserna. Jorå.

Mitt råd till Alliansen är detsamma som jag ger vad gäller invandringspolitiken: visa att ni menar allvar. Ert förtroende är totalkvaddat, efter att ni suttit i fyra år och skrivit tillkännagivanden. Jag vill se verkstad innan jag lägger min röst på er. Ta er även en liten titt på MEDs program, där finns mycket att plocka.

Mitt råd till MED är att se till att komma in i riksdagen.

Mitt råd till SD: Skärp er, för bövelen! Med en sådan skolpolitik, hur kan ni förvänta er att någon till höger om S ska rösta på er med gott samvete? Ja, jag förstår, som mittenparti måste ni kunna locka till er både sossar och moderater. Men för skolintresserade gammelmoderater är ert skolprogram en rejäl repellationsfaktor. Mitt förslag är att ni fokuserar på något som skär genom vänster/högerdimensionen: ordning och reda. Hota med en rejäl piska, att den som inte sköter sig i SD-skolan åker ut därifrån, och vifta samtidigt med en rejäl morot, att den som sköter sig ska få en bra utbildning. Att barn i förorten ska lära sig korrekt svenska och få gå på en lugn och ordentlig skola lär nog kunna värva en och annan invandrar-röst. Ring också upp Barbara Bergström på Engelska skolan och ta en diskussion om det där med vinst. Det gick ju bra att ändra sig med vård-vinsterna senast.

Inte lätt att vara normbrytare

I Sverige gillar vi olika - så länge de olika är lika oss. Om någon tycker något annorlunda, eller till och med agerar annorlunda, så skall det svarta fåret omedelbart återbördas till fällan av samhällets självutnämnda vallhundar.

Se på muslimerna, till exempel

Budskapen till nyanlända muslimer är väl inte alltid ett under av klarhet. De offentliganställda kontaktytor gentemot de nyanlända som talar klart och tydligt lär inte heller bli långvarig i tjänsten, värdegrunden lär sortera ut dem raskt. Några saker är vi dock rätt tydliga med:

• Vår skola är sekulär. Religiös indoktrinering och annat "trams" får ni fixa på fritiden.
• Det är ni mödrar som är ansvariga för att era ungar inte hänger på stan och stenar brandbilar (eller hur, Reinfeldt?). Gör er plikt!
• Det är viktigt att barn får läsa mycket. Läs ofta. Läs gärna. Det spelar inte någon roll vad de läser, bara de läser och inte spelar TV-spel eller dukar under för videovåldets sataniska lockelser. Eller var det dansbaneeländet, eller den sataniska hårdrocken, som hotade?

Låt mig nu ikläda mig ett yvigare skägg än mitt nuvarande, samt en lika yvig och rymlig kaftan, och spela rollen som nyanländ muslim. Jag har ingen utbildning gångbar på svenska arbetsmarknaden, och kollektivavtalen förbjuder mig att prisa mig in på marknaden, och jag är redan alldeles för ärligt svensk för att ta svartjobb (kan i och för sig diskuteras om svartjobb är osvenskt, efter skattechockerna på 70-talet...), så jag har ingen inkomst och är därmed tvungen att bosätta mig i de "shithole counties" till förorter som står till buds. Efter hemlandets skolor, som förvisso inte erbjöd gratis utbildning i hjärnkirurgi men i alla fall hade rejäl disciplin och förmågan att lära barnen räkna, läsa och skriva, blir den lokala kommunala skolan en chock. Ett sånt råtthål! Fullkomligt kaos, lärare som jobbar stenhårt på att bli föraktade av varje vettig människa, och mina barn lär sig ingenting. Ingen svenska - där finns ingen som kan svenska. Ingen matematik, ingen läsning. På religionstimman lär de sig förvisso att Islam är fredens religion, och att alla Europas krig är kristendomens fel, och att Judendomen ska ut ur Palestina, men också att religiösa är mindre vetande, debila människor. På sexualundervisningen kommer RFSL, ett satans pack (något jag som muslim nog inte skulle se som en retorisk överdrift utan rena rama konkreta sanningen), och lär ut fistfucking, analsex (allvarligt, kära RFSL, ni borde rekrytera några afghaner...) och glädjen med gruppsex. Sådana där saker som jag är övertygad kommer få mina barn att brinna i helvetet om de praktiserar det. Och eftersom jag älskar mina barn och vill ge dem en bra start i livet så blir jag inte så glad.

Vad göra? Jag har som snäll invandrare tagit till mig vad svenskarna sagt till mig. Det är mitt ansvar att avprogrammera mina barn från ateismundervisningen i skolan. Det är mitt ansvar att se till så de lär sig läsa och skriva, men dessvärre har jag inte råd att betala några svenska medelklassungdomar att komma ut till orten och läsa med mina barn. När jag ringde lokala Allt åt Alla-avdelningen för att få lite hjälp la de på luren, tydligen var det någon annan som skulle leverera, de jobbade bara med kravställning. Det är mitt ansvar att ge barnen moralisk resning, en resning de inte kommer få på de ligistrekryteringsanstalter svenskarna har fräckheten kalla skola.

Lösningen är enkel. Vi gick ihop några familjer och pratade med den lokale imamen. Liksom svenska kyrkan har söndagsskola och barntimmar, vill även de muslimska prelaterna visa hur samhällstillvända och relevanta de är. Efter att våra barn uthärdat en skoldag med mobbing, bråk och stök får de komma till moskén. Där får de sitta i lugn och ro. De får be, de får meditera, och de får lära sig läsa i Koranen; en arabisk Koran. Efter skoldagen går de alltså och pluggar sitt hemspråk. Hade de även lärt sig sitt nya språk, svenska, under skoldagen hade jag varit lycklig. Men jag gör så gott jag kan - skolan rår jag tyvärr inte på. Jag försökte prata med rektorn om att få barnen att sitta still, och hur vi brukade hantera bråkstakarna hemma i byskolan, men då blev rektor röd i ansiktet och började prata så högt och fort att jag hade svårt att hänga med. Något om "30-talet" och "arbeit macht frei" kunde jag urskilja, vad nu det betydde.

Här kan vi lämna min fiktive muslimske invandrare och konstatera att när några riktiga invandrare ordnat barnens religiösa fostran genom att sätta dem i koranskola utanför skoltid så exploderar svensken. Till och med Mehmet Kaplans adept, Fridolin, går i taket. Om jag förstått det hela rätt så är detta vad vi är upprörda över:

• En del barn ägnar så mycket tid åt koranläsning att de inte får tid till läxor.
• Barn blir uppkäftiga och lyssnar inte till icke-muslimska eller vita lärare.

Det här känns inte som unikt muslimska problem. Att barn prioriterar fritidsaktiviteter (fotboll, Counterstrike, knarklangning, taharrush, ...) framför läxor är nog något alla vi föräldrar känner igen. Att fritidsaktiviteten ifråga är att sitta på knä och läsa en bok ska vi nog alla vara förbaskat glada över. I de fall fritidsaktiviteten tar överhand så är anledningen enkel: för att de kan. Barn går över gränser om vi låter dem. Här kan det också vara frågan om fotbollsföräldrarnas muslimska spegelbild, föräldrar som ser en strålande framtid för sin lilla telning som koranrecitatör med feta skivkontrakt och groupies ifall han pressas att träna utav bara den. Lösningen är enkel: en skola som ställer krav och låter utebliven läxläsning få tydliga konsekvenser. Jag är nyfiken på vilka åtgärder, förutom att gnälla i tidningen, som skolan vidtagit.

Vad gäller de uppkäftiga barnen skulle jag vilja fråga alla mina förvånade med-svenskar: vad i glödheta helvete förväntade ni er? Om man importerar en stor mängd invånare från länder där icke-muslimer är ungefär lika väl sedda och respekterade som rabiessmittade hundar, och sedan packar ihop dessa människor i homogena förorter, vad får vi då för värderingar i dessa förorter? Tror ni verkligen att de blir genuscertifierade HBTQ-vänliga ateister när de korsar Öresundsbron? Självfallet tar de med sig värderingarna hemifrån. När de sedan av svenska staten får budskapet att allt jävelskap i världen är Europas, kolonialtidens och de vita männens fel, kommer deras övertygelser ändras eller förstärkas, tro?

Jag tror inte stängning av koranskolorna är lösningen. Värderingarna skapas inte på koranskolan, utan finns redan med ifrån hemmet. Redan för 25 år sedan berättade svärmor om hur ateistiska gymnasieelever från Iran struntade i order från kvinnliga lärare. Vet ni vad? Jag tror våra radikalfeminister har nästan helt rätt, i sin bild av hur ett elakt patriarkat nedvärderat och nedvärderar det kvinnliga och placerar kvinnan strax under geten i hushållets rangordning. I stora delar av världen ser det ut precis så. Läs gärna Helena Edlunds erfarenheter av den afghanska kulturen.

Lösningarna, om vi inte vill ha dessa värderingar, är:

Men importera då för fasiken inte dessa värderingar...

Det som vi har importerat hålles kort. Nej, jag är inte glad åt Gudrun Schymanska omprogrammeringsläger, människor ska få ha även mig rejält motbjudande åsikter och värderingar. Däremot behöver vi inte tolerera utagerande av dessa åsikter. Barn som vägrar åtlyda lärare som är kvinnor, har för mörk eller ljus hudfärg, har fel religion eller något annat ska få ett enkelt val:

1. Be om ursäkt, och lyd hädanefter.
2. Packa en väska med varma kläder - din nästa skola ligger i de djupa skogarna utanför Arvidsjaur.

Se på Björn Söder, till exempel

Söder var igång redan 2014 med uttalanden om vilka folkgrupper som var svenskar och vilka som inte var det. Givetvis fick han massor av skit för dessa uttalanden. Nu är han igång igen, och hävdar att judar och samer inte är svenskar.

Mycket av den kritik Söder får, att han skulle vara fullbordsrasist och en allmänt rälig typ, för att inte på ren skånska säga "ålarens", har jag svårt att förstå. Mycket av kritiken tror jag beror på två saker:

• Söder är en representant för det gamla SD som så många älskar att hata. Säger Söder att det ser ut att bli regn till helgen, så kommer hans belackare att hitta något sätt att tolka det som ett angrepp på oförvitliga, hederliga invandrare. Jag råder Söder att hålla sig långt från samtalsämnen som maskrosor och mördarsniglar framöver.
• Total begreppsförvirring. När vi talar om att vara svensk, menar vi då att vara svensk medborgare, att ha en viss värdegrund, att ha åkt en viss tunnelbanelinje, att ha en viss genuppsättning och hudfärg, eller en blandning av allting? Genom att vi inte definierat vad begreppen betyder kan de som säger samma sak ha motsatt uppfattning, och vice versa.

Det blir inte heller lättare att begripa vad som gäller när kända kurder säger sig vara både 100% kurder och 100% svenskar - samtidigt som jag misstänker att de har rätt låg procenthalt på det land (Irak, Turkiet osv) de är födda i. Om judendomen är en religion, en etnisk gemenskap, bådadera eller ingendera är inte heller lätt för mig att begripa. När sedan vissa samer säger att de är svenskar, och andra samer säger att de inte är svenskar, då blir det jobbigt.

Kanske ett klaver man inte bör trampa i. Om man inte vill ha feta rubriker.

Själv har jag till och med svårt att reda ut min egen härkomst. Visst, jag är svensk, född och uppvuxen här, med släkt stammande från helsvenska orter som Ånimskog (liten by utanför Åmål), Fränninge och Björklinge, men även med franskt blod i ådrorna. Samtidigt är jag anglofil. Som brinnande Walesisk nationalist oroar jag mig för "Tynged yr Iaith", faran för det kymriska språkets utdöende.

Från perspektivet "Blut und Boden" känner jag mig väldigt svensk. Visst, ett väldigt fult perspektiv enligt den liberala skolan, Sverige tillhör ju vem som helst som har lust att ta sig hit, men jag känner frändskap med de som flottat timmer i Norrland, de som svett och avstubbat markerna, de som tvättat byken, de som fostrat generation efter generation. Nej, jag vill inte etniskt rensa ut de som inte härstammar från vikingarna i rakt nedstigande led, men jag anser att ättlingarna till de som grundlade Sverige har större bestämmelserätt än andra över vad som ska hända med landet framöver. Här är jag precis lika ologisk och känslosam som vilken identitetspolitisk snöflinga som helst.

Kulturellt känner jag mig osvensk. Jag har svårt för den svenska åsiktslikriktningen. Jag trivs bra utomlands. Jag älskar anglosaxisk, tysk och fransk kultur. Även om vi absolut har mer än midsommar och sådana töntiga saker att glädjas åt, så ser jag det svenska kulturarvet som lite fattigare än omvärldens. Och så gillar jag ju koranrecitationer.

Jag är nyfiken på var Björn Söder hade placerat mig.

Klokt eller slöjeväckande?

Jag är nog en dinosaurie.

Har ni också sett TV-serien "call the midwife"? Ett gäng barnmorskor kuskar runt i East End på cykel (inte ens eldrift, och därför extra miljövänligt) och förlöser bebisar på löpande band. Jag har sett den på dansk TV, med undertexter på danska, vilket alltid ger en extra komisk dimension till vad som än visas. Till och med Bergman-alster går att fnissa till när "gå agurk", "rend mej" och "laver du fis?" rullar förbi längst ned. De svenskar som tittar på serien verkar däremot inte ha haft lika roligt. De är upprörda. Upprörda över att serien visar starka familjer som håller ihop emot omvärlden. Upprörda över att abortkritik framförs av seriekaraktärer som inte utpekas som ondsinta odjur. Upprörda över att hemmafruar (och emellanåt makar) visas upp som något positivt. Upprörda över att barn, även oönskade barn innan födseln, ses som något i sig värdefullt. Upprörda över att genusanalys, HBTQ-aktivism och identitetspolitik lyser med sin frånvaro.

Själv sitter jag bara och nickar och instämmer, och inser att jag är född ett århundrade för sent.

En annan sak som upprört svenskar den senaste tiden är slöjorna. De slöjor som kommunala dagis tycker det är helt OK att se till att de små flickor som går på dagiset har på sig, ifall föräldrarna så önskar. Alliansen är arga. Sossarna är arga. Men argast av de alla, är Fridolin! Islamisternas främste vapendragare verkar ha bytt häst? Visst, fyraprocentsspärren kan få den principfastaste av oss att överge sina värderingar.

Jag börjar å min sida inse hur effektivt den DDR-inspirerade grundskolan har gjort lydiga statsundersåtar av oss svenskar. Alla, från kommunister till sverigedemokrater, verkar tycka att det är en självklarhet att statens barnkrubbor ska ha som främsta syfte att uppfostra alla barn till en identisk värdegrund och identiskt beteende.

Jag håller inte med. Min åsikt är att det är föräldrarna som i första hand har ansvaret att uppfostra sina barn. Föräldrarna har rätten, en självklar rätt, att överföra sina värderingar till barnen. Det är i "shithole countries" som Turkiet som kurders barn på dagis får lära sig att det inte finns något som heter kurder. I Sverige är Özz Nujen fri att lära sina barn att hylla ett framtida Kurdistan, och att svartjobb är något gott (däremot kan utövande av det senare leda till problem i vissa fall...).

Alla föräldrar måste inte själva passa sina barn. De föräldrar som jobbar letar upp en släkting, kvarterstanten eller en kommersiell aktör som kan ta hand om passningen. Även här anser jag det är naturligt att föräldrarna har rätt att leta upp en barnpassare som stämmer med föräldrarnas värderingar. Jag skulle inte själv skicka barnen till Unga Örnar, kommunisternas sommarläger eller ett hen-dagis. I Sverige har vi fördelat ut barnpassningsansvaret till offentligt drivna anläggningar, som finansieras genom att saftiga skatter tas ut, vilket gör att vi inte har så värst mycket val: antingen använder vi oss av dessa dagis, eller så får vi väldigt, väldigt ont om pengar då vi blir tvungna att betala två gånger. I det läget tycker jag det är högst rimligt att jag som förälder fortfarande har samma möjlighet att välja en barnkrubba med rätt livsåskådning och fostran som jag hade när jag kunde välja mellan olika kvarterstanter.

För att vara tydlig: ja, jag tycker att muslimska föräldrar ska få uppfostra sina barn att bli goda muslimer. De har definitivt ingen plikt att sätta sina barn i krubbor där barnen får lära sig av RFSU att bejaka sin sexualitet (pippa som kaniner, alltså) och av ROKS att män är djur (fast det där stämmer väl rätt väl med den islamistiska läran?).

Tycker vi det är obehagligt att se ren och pur islamism i Sverige, vilket man väl får anse att seden att klä även småflickor i slöja är? I så fall finns ett botemedel: sluta upp med att släppa in islamister i Sverige! Se i all fall till att sluta med att finansiera import och uppehälle av islamister i Sverige! Nog är det väl rätt grymt att först släppa in människor i Sverige, och sedan se till så att deras barn blir moraliskt korrumperade och garanterade att för evigt brinna i helvetet? För det är ju vad islamister tror blir resultatet av en normal, ateistisk svensk uppfostran.

Vill jag alltså rensa ut Islam ur Sverige? Nej, det var inte vad jag sa. Jag gillar faktiskt Islam. Rätt sorts Islam, en Islam som är gudsfruktig och konservativ utan att bli människofientlig.

Den här filuren känner ni väl igen? Herr Omar, från Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon. Herr Omar är välkommen i mitt Sverige. Herr Omar är en del av det svenska kulturarvet. Några fler Herr Omar ute i verkligheten kan vi nog stå ut med.

Visst var det alldeles för länge sedan det var en Muhammedbild här på bloggen?

Inte den Muhammed, den här gången, utan Christopher Lee-kopian Mohammed Knut Bernström. Svensk diplomat, muslimsk konvertit och Koranöversättare. Även Mohammed Knut har en plats i mitt Sverige.

Däremot inte denne gubbe och hans gelikar:

Mullah Omar. En taliban med både mer ovårdat skägg, radikalare åsikter och oborstat uppförande än Hanif Bali. Han är alltså inte välkommen i mitt Sverige.



Det är dags för Sverige att bli selektivt i vem som är välkommen, och vem som får stanna hemma. Det är dags för en öppen och tydlig diskussion om vad vi kan tänka oss vara toleranta emot, och vad vi med kraft ska bekämpa. På så vis slipper vi obehagliga överraskningar. Det går inte att ena dagen stå med öppna armar och ropa "Ahlan wa sahlan", för att sedan nästa dag gå i taket över att muslimska föräldrar vill fostra sina barn till att vara - wait for it - muslimer!

Genom att diskutera öppet, förhoppningsvis utan alltför mycket anklagelser om landsförräderi eller rasism, får vi fram bra argument och kan dra bättre gränser än när vi nu överraskat upptäcker att alla invandrare inte övertog våra värderingar när de korsade Öresundsbron. Vilket inte borde ha förvånat oss, då det inte ens funkar med danskjävlarna. Antibiotikadopat bacon, cigarillrökande damer och Tuborg-halsande på arbetstid - nej, en dansk är hart när omöjlig att integrera i Sverige.


Det finns en hel del importerade företeelser jag anser vi omedelbart borde exportera tillbaka. Företeelser som vi bör använda lagens långa arm, och en långtgående nolltolerans, för att förvisa från vår verklighet:

• Tvångsgifte
• Barngifte
• Skära i barns könsorgan
• Hedersmord
• Klanvälde
• Tanken att ej rättrogna kvinnor är lovligt byte
• Kasta bögar från hustaken

Sen finns det beteenden som jag anser är individens fria val. Om valet inte är optimalt från samhällets synvinkel, eller om vi inte själva skulle gjort det valet, är inte skäl nog att leka moralpolis:

• Hemmafruar
• Konstiga och obekväma kläder
• Tillbedjan av en högre makt, utan att ha frågat Partiet om lov
• Uppfostran av barnen enligt familjens värderingar
• Tycka homosex är syndigt

Däremellan finns mycket att prata om. Även om ovanstående punktlistor låter enkla, så är de inte det. I vilken grad, till exempel, skall det vara rimligt att låta föräldrar uppfostra barnen? Med hot om balkonghopp? Smisk? Kafferep hos dialogpolisen? Vänliga förmaningar? Att en invandrad kvinna själv vill vara hemmafru är okej, men att hennes man låser in henne i lägenheten är oacceptabelt. Åsiktsspektrat mellan "tycka illa om homosex" till att börja knacka bög och till sist ha ihjäl dem kan mycket väl vara precis lika vagt, oprecist och rent från enkla principiella beslutsgrunder för vad som bör förbjudas som abortfrågan. För att i praktiken få de resultat i våra bostadsområden som vi vill uppnå, kan vi tvingas ta beslut som är långt hårdare än vad våra principer skulle landat i.

Jag spår att vi kommer få gott om tid till denna diskussion. Att vi snart, inom en eller två valperioder, står inför ett läge där asylreglerna gjorts om totalt och vi inte längre tar emot asylansökningar av de som fått en fot på svensk mark. Antingen genom att maktbalansen i riksdagen ändrats rejält, eller genom att några tongivande EU-länder satt ned foten och stängt den yttre gränsen.

När vi till sist kommit överens om vilken islam vi vill få in i Sverige, och vilken vi vill låta bli kvar i sina ursprungsländer, återstår ännu ett problem: att skilja fåren från getterna. Det är inte självklart var skiljelinjen mellan Herr Omar och Mullah Omar går.

Medan vi funderar, bör vi också beakta skillnaden på individuella och systempåverkande faktorer. Att ta emot tiotusen tyska läderbögar lär inte skapa några problem, förutom förvirring för de som tror att Prideparaden börjat ett halvår för tidigt. Vi vet dock vad mottagandet av några hundratusen muslimer gjort för Malmös judar. Om vi fick för oss att plocka in några hundratusen amerikanska banjospelande rednecks och knöka ihop dem i samma bostadsområde, så misstänker jag att afrikanskättade svenskar raskt skulle leta upp bostadsområden där invånarna inte lystet blickade upp emot lyktstolparna medan de satt och tvinnade robusta rep.

Glass i stora lass

Efter att nischtillverkaren Ben & Jerry nu gått ut och hyllat beslutet att låta 9000 afghaner utan vare sig asylskäl eller fastställd identitet få vara kvar i landet, har högerfolk manat till bojkott, gissningsvis i syftet att få företaget att sluta lägga sig i politiken. Rätt eller fel?


Jag vill att näringslivet lägger sig i politiken mycket mer än de gör idag. Men givetvis på min sida! På 70-talet var Sverige genomsocialiserat. Till och med Folkpartiet drev att löntagarfonder skulle genomföras! Moderaterna hade då ungefär samma roll som SD har idag, eller kommer få efter valet: hatad av alla, i synnerhet sina koalitionspartners, men fördragen för sin röstandels roll. Ändå svängde klimatet sakta och säkert över till marknadsekonomins och valfrihetens fördel: vi fick privata vårdcentraler och dagis, trots Palmes konfrontatoriska, föraktfulla och populistiska retorik om "Kentucky Fried Children". Detta mycket tack vare långsiktig och medveten opinionsbildning från det svenska näringslivet. Idag, när Sjöstedt manar Löfven att lägga ned den privata sjukvården, är motståndet svagare. Jag vill se näringslivet göra front mot socialismen igen!


När företag idag ger sig in i dagsdebatterna är det sällan för att dra en lans för frihetliga principer. Istället handlar det för det mesta om att profilera sin produkt för en viss kundgrupp. Ofta är det en reaktion efter att man fått dålig publicitet. Man rättvisemärker, HBTQ-certifierar eller slutar ta in produkter från Israel efter att högljudda vänstergrupper klagat på Facebook. Man avbryter samarbete med profilskapande individer efter att tillräckligt många skrikit "Fräscht!" på Twitter. Inget särskilt intressant för den politiska debatten och klimatet, men rätt viktigt för de individer som drabbas.

Jag ser två principer som drar lite åt olika håll här:

1. Det är fel att skapa drev som gör att enskilda personer förlorar jobbet för åsikter som inte har med deras jobb att göra.
2. Det är rimligt att upplysa företag om hur deras reklamkampanjer uppfattas hos olika fokusgrupper.

Låt oss börja med punkt 2. Jag tycker det är sund producentupplysning att meddela ett företag, efter att de böjt sig för ett twitterdrev och slutat sälja Israel-varor, att de därmed har förlorat mig som kund. På samma sätt är det fritt fram för miljöpartister att tala om för de företag som sysslar med GMO, fracking, palmolja eller vad nu miljöpartister ogillar att de inte kommer handla där framgent.

Det är däremot för det mesta fel att försöka få företag att sparka människor för deras åsikter, eller att inte ha med människor att göra för deras åsikters skull. För ett tag sedan var det till exempel en komiker som fick twitterspel högerifrån, varpå vänsterfolk började ringa runt till alla som bokat in denna komiker för att få honom avbokad - vilket också skedde. Jag önskar att arbetsgivare hade mer råg i ryggen att säga "fuck off" till sådana klagomål. Efter att Marcus Birro uttryckt sig negativt om Islam blev han närmast oanställbar ett par år - idag är väl de flesta överens om att introduktionen av Islam i Sverige inte varit problemfri. På senare tid har vänsterprofilen Özz Nujen fått problem med bokningar, efter sitt kraftfulla framträdande gentemot Janne Josefsson. Om det är på grund av att vi i högern ringt runt för att få honom avbokad, beklagar jag det. Att Özz Nujen är en hycklare som anställer svart arbetskraft samtidigt som han predikar i Expressen om vikten av att solidariskt betala skatt är inget som påverkar hans gärning som komiker. Och en duktig komiker verkar han vara, att döma av den himmelskt roliga parodi på "arg turk som totalt missat svenska sociala uppförandekoder" han spelade upp i Uppdrag Granskning.

Sen har vi gränsfallen. För en tid sedan tänkte Audi att de skulle fräscha upp sin image genom att hyra in några populära kändisar som frontfigurer - däribland Kakan "ACAB" Hermansson. Svenska poliskåren flög i taket och påpekade på sociala medier att Audis chanser att sälja bilar till svenska polisen inte ökades av att ha en (ö)känd polishatare som reklampelare. "Aldrig mer Audi" blev resultatet av kampanjen. Förvisso är det rätt att tala om för Audi vilken tabbe de gjort, så att de inte upptäcker det först när de inte fått några polisbilar sålda de senaste åren, men samtidigt misstänker jag att en hel del skadeglädje riktades mot att få sätta dit en oälskad vänsterprofil.

Ska vi i högern starta drev mot företag som tar tydliga vänsterpolitiska beslut? Ja! Eftersom vänstern redan är igång och drevar för fullt, så är inte frågan ifall vi skall kasta första stenen, utan ifall vi skall vända andra kinden till när stenen träffar. Låter vi vänstern ohindrat fortsätta, blir inte resultatet att allt fixar sig av sig självt. Istället kommer vi få se hur företagen en efter en böjer sig efter vänsterns önskemål: rättvisemärkta produkter, HBTQ-certifiering (dyrt köpta av vänsterns organisationer), BDS, kollektivavtal (jag gillar kollektivavtal, men de skall vara företagens fria val, inte tvång från facklig maffia), avsked av misshagliga, och så vidare. Varje gång ett företag böjer sig för ett vänsterdrev ska det få ett lika hårt högerdrev på sig. Det är enda sättet att lära företag utan ryggrad att den lättaste vägen ut aldrig är att böja sig för vänstern. Det ska kosta att böja sig för vänstern.

I det här sammanhanget måste jag även nämna några ord om den senaste kontroversen, mellan DN-bossen Peter Wolodarski och forskaren Tino Sanandaji. 

DN hade hyllat den historiskt ryktbara Sandviken-rapporten, en rapport som hävdade att Sandviken tjänade 500 miljoner på invandringen. Vilket förvisso stämmer, på samma sätt som det stämmer att jag istället för att ligga och frysa i ett tält i en snöstorm kan bli varmare om jag kissar i sovsäcken - det blir varmt och gosigt ett litet tag, för att sedan bli etter värre. De där miljonerna bestod ju i den pengasäck som staten skickade med varje migrant, men efter två år övertar kommunen det ekonomiska ansvaret och väldigt få har då hunnit få jobb - vilket gör att läget idag i Sandviken är rätt trist. Sanandaji publicerade kritik av rapporten, tämligen sågande kritik. Enligt Sanandaji skulle då Wolodarski ha kontaktat Sanandajis chef för att påtala det olämpliga i detta, och att Sanandajis kritik skulle kunna skada arbetsplatsen.

Ett par notiser:

• Jag har hört Sanandajis anklagelse, men mycket lite försvar från andra sidan. Henrekson skulle vara intressant att få en kommentar ifrån.
• Wolodarskis svar har lite Bill Clinton-vibbar. Han säger aldrig "nej, jag har aldrig varnat Henrekson för Sanandajis rapport eller vad dess effekter skulle kunna bli". 
• Wolodarski säger: "Ingen annan än Magnus Henrekson och jag vet vad som sagts mellan oss genom åren. Det är fakta.". Antingen syftar han på att ingen vet varenda ord som sagts, vilket är en halmgubbe som ingen försökt argumentera för, eller så säger han att Henrekson aldrig någonsin talat med någon annan levande männsika om någon diskussion Henrekson någonsin haft med Wolodarski - och hur kan Wolodarski veta det? Jag börjar bli lite misstänksam till DNs inställning till fakta...

Sen finns det flera tolkningsmöjligheter med de fakta jag har än så länge.

Tolkning 1: "Bad career move, dude!". Minns hur stämningen var vid Sandvikenrapportens framtagande. Att säga något som "gynnade SD" var ett ungefär lika smart karriärdrag, för den som var beroende av utnämningar eller anslag från det offentliga, som för en biskopskandidat i Svenska Kyrkan att komma ut som kvinnoprästmotståndare och försvarare av äktenskapet som en förening mellan man och kvinna, eller, för den delen, att tro på Gud. Inte riktigt lika farligt som att vara dissident i Östeuropa, men lika karriärshämmande. Att varna en gammal polare när man hör någon på hans arbetsplats framföra obarmhärtig kritik mot invandringspositiva tongångar kan därför vara sund omtanke om hans framtida yrkesliv; att ge en vän en möjlighet att göra lite snabb skademinimering meddelst devot hyllande av den store ledaren innan han finner sig ansvara för en fyr i yttre kustbandet.

Tolkning 2: "Rid me of this turbulent economist!". Wolodarski blev förbannad när han hörde någon ifrågasätta hans fina tidning, och ville ha uppkomlingen sparkad. Visst, så kan det vara. Men, kan en makthavare på tredje statsmakten, anställd på allas vår pärla DN, göra så? Den som läst om frysboxen på DN inser att allt är möjligt.

Jag väntar spänt på mer fakta. Under tiden tar jag mig en glass. Inte Ben & Jerrys sötsliskiga kladd, utan en ren och äktsvensk vanilj från Ottos Glassfabrik. Känner jag mig riktigt lyxig blir det ett litet glas mörk lagrad rom därtill, spritens sötma matchar glassen väl. Och jag unnar mig att fullständigt strunta i tillverkarens åsikter om Västindiens skuld i den transatlantiska slavhandeln.

Ropen skalla: skola åt alla!

Skolan är viktig. Skolan är nedgången. Skolan lär jag återkomma till många gånger inför valet.

En av skolans utmaningar är att massor med nyinvandrade går i vanliga klasser och där emellanåt ställer till det då de är tämligen obevandrade i det svenska språk på vilket undervisningen bedrivs samt ofta är fem år äldre än de unga lättklädda flickor de går i samma klass som. Detta tänker jag lösa med en enkel åtgärd: garanterad skolgång åt alla!

Har jag råkat röka svamp ihop med Fridolin? Eller är det bara för varmt för min lilla hjärna nu? Att ytterligare böka in fler elever i klassrummet löser ju ingenting. Lugn, lugn. Jag har ännu inte avslöjat hur alla ska få komma i skola.


Det har talats mycket om vem som är lämplig huvudman för skolan. Bör den förstatligas? Skall de privata huvudmännen kunna ta ut vinst? Jag har ändrat mig - jag anser inte att skolan ska förstatligas. Staten har tydligt visat att den är lika inkompetent och del av problemet som kommunerna. Även staten älskar att prata värdegrund och inklusion, att alla ska sitta i samma klassrum och lida av några enstaka bråkstakar. Mitt förslag är att en försvarlig del av svenska grundskolan läggs ut på entreprenad till Engelska Skolans grundare, Barbara Bergström. Hennes fokus på ordning och reda och ordentliga krav skall få genomsyra hela skolverksamheten, i hela landet. Nuvarande läroplan och alla värdegrundsdokument slängs i papperstuggen omedelbart. Den som inte sköter sig ska få straff, med relegering med i straffskalan.

Varför ska Bergström inte få hela skolan? Jo, jag läste något hon sa som jag inte gillade. Hon vurmade för de teoretiska ämnena, och tyckte att praktiska ämnen borde det vara dags att avskaffa i dagens moderna samhälle. Absolut inte, säger jag! Landet behöver hantverkare, vi kan inte dränera Polen på all deras arbetskraft. Många elever som inte har förmåga eller lust att bli teoretiker behöver också de praktiska inriktningarna. Jag vill därför gå tillbaka till den gamla tidens skola, där det fanns tydligt skilda teoretiska och praktiska inriktningar. Jag föreslår att vi letar upp en redig invandrare att driva denna skolform, en invandrare från ett land där man ännu förstår att uppskatta hantverkets ädla konst och har samma inställning till disciplin som Bergström.


Nyinkomna unga invandrare då? De föreslår jag sätts i en egen skolform, där de får lära sig svenska språket och svenska seder (dock ej den moderna svenska seden att ignorera auktoriteter). I den takt att de behärskar språket fasas de in i den vanliga undervisningen.

Rejält med resurser för den svenskundervisningen kan frigöras genom att vi helt enkelt lägger ned SFI för vuxna människor. Dessa låses istället in i ett TV-rum där det endast visas repriser på "Albert och Herbert", och släppes inte ut förrän de talar som infödda Göteborgare.


De illegala invandrarna, då? Här visar sig vårt öppna Svenska hjärta från sin mjukaste sida. Självfallet kan vi inte på något sätt riskera att barn till illegala föräldrar, på flykt undan rättvisan, får utstå brister i sin skolgång. Därför ser vi helt enkelt till att vår polis får i uppdrag att söka upp dessa flyktingar (från rättvisan) och hänvisar dem till särskilda så kallade lärcentra:

Där ska barnen få all nödvändig skolning. Eftersom familjen snarast skall utvisas, så består skolningen inte av undervisning i svenska, utan av undervisning i familjens hemspråk och hemlandets seder. Undervisningen utförs av hugade lärcentra-invånare med lämplig bakgrund.


Sådärja, då har vi delat upp olika grupper i olika klasser. Lite arbete kommer också behövas med omgivande processer. Lärarhögskolorna bör sprängas och byggas upp på nytt, de är en del av problemet idag. Lärarhögskolorna skall framgent satsa på ämneskunskap och hur man praktiskt lär ut densamma. De lärare som har lärarlegitimation kommer behöva omskolning och omprogrammering - jag tror Gudrun Schyman kan ge en del tips om hur sådant går till. De som får ansvaret för skolan kommer behöva tillsätta ett helt nytt ledarskikt, med ansvar och leverans i fokus istället för värdegrund och elevdemokrati.

Jobbar vi på några decennier kanske vi snart har skolan tillbaks till samma nivå som på Emil i Lönnebergas tid!

Grattis Sverige!

Nationaldags-dags! Och visst firar vi gamla konservativa stofiler. Låt oss börja med att stå i ring, hålla hand och tillsammans sjunga "We shall overcome" - nej, jag menar förstås "Du gamla du friska":



Efter att vi därefter fuktat strupen med ett par droppar Skåne, kan vi skänka en tacksamhetens tanke till att både sång- och inspelningstekniken utvecklats sen 1800-talet. Vi kan också fundera på hur länge det kommer dröja innan vi får en ny, moderniserad nationalsång som talar till dagens människa. En sång som hyllar framstegen, och lyckas med det logiska konststycket att i samma strof hylla både genusdagis och slöjtvångsdagis. Själv hoppas jag på att vi väljer den gamla fina folkvisan "kontorsslavens klagan", idag populariserad av Ulf Lundell med lite ändrad text:

"Jag trivs värst i öppna landskap,
från kontoret vill jag fly
några månader om året,
så att själen kan bli kry"

Är nationaldagsfirande och nationalsångsfirande bara något för inskränkta, provinsiella sverigedemokrater? Bort det! Fråga närmsta norrman, och han kommer få rikligt material till kommande svensk-historier i hemlandet. I de flesta länder är stolthet över sitt ursprung, sitt land och sitt språk en självklarhet. Så här låter det till exempel i Wales:


Efter den uppvisningen i ohämmad nationalromantik får jag nog lugna mig med en liten smutt whisky från Penderyn i södra Wales.


Har vi något att vara stolta över, vi svenskar? Ska vi överhuvudtaget fira, vi som bara har midsommar och sådana där töntiga saker, när andra länder har änkebränning, balkongflickor och kvinnlig omskärelse? Jag läser ett inlägg på timbro.se (triggervarning: sajten är inte 100% kommunistisk) som först gör mig lite förbryllad, då den verkar kritisera nationalism och flaggviftande - just det där vi konservativa gillar. Efter att ha läst om några gånger, tror jag att jag fattar vad sensmoralen är. Att det svenska folket inte är sina översåtar; inte Gustav Vasa, inte Olof Palme, inte Jimmie Åkesson. När furstar kommer och går, så är och förblir det svenska folket. Svenskt, in i märgen.

Ja, visst har vi gott om saker att fira:

• Svensk folkmusik. Vacker, melankolisk, sprittande glad och tillgänglig för varje musikskole-elev.
• Svensk fackföreningsrörelse. Jodå, ni läste rätt - en Bohmanmoderat är glad över svenska facket. Som ung man upplevde jag det brittiska facket strax efter att Margaret Thatcher (frid över hennes minne) klämde till kolgrävarfacket ordentligt, på en plats inte långt från dessa kolgruvor. I många andra länder är facket en genompolitiserad organisation som bara lever för att skapa jäkelskap och bana vägen för revolutionen. I Sverige är facket en genompolitiserad organisation som i alla fall har fattat att man inte får några pengar till röstköpande reformer om man strejkar sönder företagen.
• Den svenske ämbetsmannen. Omutliga och kompetenta män och kvinnor i statens tjänst har varit ryggraden i vårt samhälle, och sett till att staten fungerat smidigt.
• Den svenska basnäringen. Skog, vattenkraft och malm har gjort att vi kan ge pensionärer deras pension, sjuka deras sjukvård, och genuspedagoger deras fittpyssel.
• Det svenska samförståndet. Vi har haft förmågan att utan våld sitta ned och tillsammans komma fram till acceptabla kompromisser. Det är inte särskilt sexigt så länge det fungerar, det är när det inte längre fungerar som man ångrar att man sett till att få leva i spännande tider.
• Den svenska skolan. Analfabetismen har alltid varit låg i Sverige, alla har fått lära sig att läsa och skriva, och högre utbildning höll hög klass. Lärare var väl sedda, morfar som rektor i en svensk småstad var en av bygdens stöttepelare, till en sådan grad att det var nära (till mormors fasa) att Bertil Boo dök upp på familjens bröllop.
• Det svenska svärdet. Vi har en vapenindustri i världsklass, och vårt försvar efter den dåraktiga nedrustningen under mellankrigstiden var att räkna med.

Eftersom jag gillar mångkultur och globalisering tror jag att jag ska vara djärv och fira ovanstående med något utländskt och annorlunda. Det får bli en Gammel Dansk. De kan allt, danskjävlarna!

Efter dessa glädjeutrop får vi också ägna dagen åt sådant som inte är lika bra med det svenska. Jodå, även solen, liksom leoparden, har sina fläckar. 

• Svensk populärmusik. Jag förstår inte varför inte ett hundratal upprörda Sverigevänner samlas för att protestera varje gång det är Melodifestival och dylikt trams. Åsnor med magont - och autotune. Kan inte våra svenska feminister dra en lans för Elfrida Andrée istället?
• Svensk fackföreningsrörelse. Arbetsmarknaden är inte perfekt fungerande. Höga ingångslöner framförhandlade av facket gör ungdomar och invandrare ointressanta att anställa, vilket gör att det allmänna får betala dem för att inte jobba.
• Den svenske ämbetsmannen. Ledande poster har tillsatts med politruker, och aktivister har infiltrerat till och med våra muséer. Transportstyrelsen är en rungande katastrof, som borde resultera i en rungande örfil till de ansvariga. Våra ämbetsverk ägnar sig åt hobbyprojekt, medan verksamheten förfaller. På något sätt har de fått för sig att demokrati, lag och ordning är något som alltid finns, av sig självt, när det istället med mycket möda och stort besvär måste återerövras varje generation.
• Det svenska samförståndet.  Det går också ut på att alla ska vara likadana. Jag gillar inte monokultur; jag vill ha mångkultur. Ett samhälle där vi medborgare bestämmer hur vi vill leva, och staten står för försvar och rättsväsende.
• Den svenska skolan. Analfabetismen är på väg uppåt. Skolan är på väg ner i källaren, vilket är riktigt allvarligt. Vi får inte längre läsa böcker av döda vita män som Selma Lagerlöf, Karin Boye, Lina Sandell, Elsa Beskow och Strindberg (den senare inkvoterad då mina publiceringsregler kräver att vi även måste ha med en kärring som är kukbärare). Utan bra utbildning kommer det så småningom bli vi som får åka och snickra på Litauernas kåkar.
• Det svenska svärdet. Vårt försvar är idag ett skämt. Sveriges stål måste återigen svida den lede Fi i skinnet.

Om några månader är det val. Vi har mycket att vara stolta över, men också många problem att kavla upp ärmarna och ta tag i. "Gör din plikt, kräv din rätt" var en av arbetarrörelsens paroller under 1900-talets början. Något som även upprepades av herr Åkesson i hans tal till nationen häromveckan på SvT. Oavsett vad man tycker om dessa två avsändare, S och SD, så har devisen en poäng. Det är vår plikt att fram till valet anta utmaningen att peka på de problem som finns, och på vägarna framåt. Vägar som sällan kommer vara enkla och smala, då grupp kommer ställas mot grupp och alla vägar vara obekväma på sitt vis.

Svenska män och kvinnor: vårt land kallar. Låt oss göra vår plikt.

Sen kan vi kräva en Piratens Besk.