Det handlar inte om konst

En del reaktioner på morden i Paris och Köpenhamn gör mig glad. Jag brukar gilla att såga Birgitta Ohlsson, då jag anser att hennes vurm för att med lagar och regler styra andra människors liv passar bättre i vänsterpartiet. Idag har hon dock lyckats få in en fullträff om svenska judar i Sydsvenskan.

Antonssons inlägg om hur man intervjuar judar får mig att le i eländet.

Andra reaktioner gör mig smått upprörd.

Som ovanstående, som jag snott från Toklandets inlägg. Eller den artikel där Ann Heberlein tycker Lars Vilks inte borde häda. Vilks har redan svarat, vilket inte lär hindra mig från att skriva vidare. Det kliar i fingrarna på mig att trycka ned ett par saker i halsen på debattörerna, så som fransmän behandlar sina gäss.

Det handlar inte om en teckning

Det handlar om att det finns intoleranta galningar här i världen som vill döda judar. Inte för att judarna ritar teckningar, utan för att de vågar vara så oerhört provokativa att de är judar. Levande judar, som går omkring och andas mitt ibland oss. Judar som är stolta över sina traditioner och utövar dem. Judar som delar kultur med andra judar som vågar ha ett eget land, och dessutom med våld slå tillbaka de som med våld gång på gång försökt driva dem ut i Medelhavet.

Och för detta ska de dö.

Återigen, det handlar inte om någon jämrans teckning. De intoleranta ger sig aldrig. Slutar vi teckna teckningar, så hittar de annat som skall straffas med döden. Att konvertera till fel religion. Att som kvinna visa en gnutta naken hud. Att som kvinna köra bil. Att röka en cigarett offentligt. Att be till Allah på aningen fel sätt.

Vad säger du, Ann, vill du verkligen ge avkall på all den yttrande- och rörelsefrihet som krävs innan de intoleranta tokarna är nöjda?

Hatet emot judarna är inte judarnas fel

Ja, på ett sätt kan jag ge de som ständigt ska dra in Israel rätt: att Israel likt en viss liten gallisk by envisas med att existera och slå tillbaka emot övermakten lär bidra till att hålla antisemitismen vid liv. Om bara Israels judar snällt och lydigt gått ut i Medelhavet 1948 så hade judehatet i Mellanöstern varit lite mindre intensivt. Varför hata judar när man redan har utrotat dem allihop? Men jag ser inte varför vi skall kräva sådana offer av judarna. Det är inte judarna som ser till att grannstaterna är diktaturer som nyttjar judarna som en enande yttre fiende. Det är inte judarna som driver den stats-TV som manar till mord på judar i barnprogrammen.

I en värld fylld av folkmördande diktaturer, vilka är det som ständigt råkar hamna i FNs säkerhetsråds sökarljus? Judarna. När en extremist skall göra något extra gudi behagligt illdåd, vilka hamnar i kikarsiktet? Judarna. Jag ser ett mönster, och inte tusan är det att judarna bär sig illa åt. Judehatet började inte 1948. Av någon anledning har de råkat bli det utvalda folket. Inte bara av Gud, utan av världens alla mobbare.

Det där med att skuldbelägga grupper för vad individer ur gruppen tar sig till blev jag lite lack på redan när han Breivik slog till. Det fanns de från vänstern som sade att hela högern hade skuld i detta, att det var högerns skapande av klyftor i samhället, högerns retorik emot de svaga, som hade hjälpt till att skapa detta monster. Jag kände inte alls igen mig i deras bild av en höger som korkade upp en champagneflaska varje gång en invandrare sköts ihjäl.

Men jag själv då? Dags att rikta granskningen inåt. Jag har efter de senaste illdåden börjat fundera: är inte allt muslimernas fel? Vilket är en orättvis och felaktig kollektivisering. Inte alla muslimer, liksom. Det finns muslimer som just nu slår bevakningsringar runt synagogor - de är oändligt mycket ädlare och handlingskraftigare än jag. Samtidigt finns det muslimer som jublar över mördade judar. Muslim är inte ett enhetligt begrepp, inte en folkgrupp som har en röst eller kan representeras av en röst.

Främlingsfientlighet och misstankar göds av okunskap. Själv är min okunskap om islam stor. Jag vet inte vilka som är "goda" muslimer, som vill leva i fred med både Allah och mig, och vilka som är "onda" muslimer, som vill slå ihjäl alla otrogna. Och alla schatteringar däremellan. Mer kunskap om vilka våra svenska muslimska inriktningar är skulle kanske stilla lite av rädslan, eller i alla fall få mig att inse vilka dårarna är som jag skall fokusera min kritik på. Så snälla Bah-Kuhnke, om du någon gång kommer ut ur den isolering du satt dig i efter Köpenhamns-kalabaliken, kan du inte som demokratiminister börja dra igång lite folkbildningsprojekt om våra nya och gamla folkgrupper? Så att vi kan lära oss ifall det stämmer att alla araber är hedersmördande religiösa fanatiker och att alla svenskar är seriesupande sexliberaler.

Min kunskap om den politiska vänstern är lite större. Och där gör kunskapen mig rädd. Så många omfamnar diktaturen, så många omfamnar våldet. Den goda diktaturen, det goda våldet. Socialdemokratin gjorde tidigt upp med våldet, tack för det. Vänsterpartiet kämpar med det fortfarande, och jag önskar dem lycka till i kampen.

Högern, då? Själv ser jag ju givetvis oss som fridens och klokskapens hemvist på jorden. Fredens politik. Du lär inte hitta några borgerliga ledarskribenter som hyllar Hitler, medan däremot hyllningar till Lenin eller Stalin inte är ovanligt från samma tidningars kultursidor. Jag misstänker dock att vänsterns perspektiv på oss är lite annorlunda. Eller är det bara jag som får tanken, när jag debatterar med folk vänsterifrån, att de ser på högerfolk som genuint genomonda, att vi gått in i politiken enbart för att se till att fattigt folk ska få det ännu jävligare?

Kom jag fram till någon poäng nu, förutom att jag själv är oförvitlig? En poäng var nog att jag inte är det. Även jag kämpar med risken att kollektivisera, att dra svepande slutsatser om hela grupper utifrån hur någon som ingår i gruppen beter sig. Jag får väl avge ett nyårslöfte att försöka låta bli det. Och tacka vår herre för att jag inte är en känd, offentlig röst.