Det finns tydligen ett pris instiftat i hans ära., ett pris som utdelas till någon som "trampat i klaveret, gjort skandal, eller på annat vis visat fräckhet eller ställt till det för sin omgivning". Nu senast fick Marcus Birro det. Ett pris jag tycker han kan bära med stolthet. Tidigare pristagare inkluderar rapparen Ken Ring.
Men till saken - våra rumänska tiggare. Jag är kluven.
Mitt konservativa jag drömmer tillbaka till tiden då fattigdomen var utrotad i Sverige, och landets namn flög över världen som ett socialt och moraliskt föredöme. Ja, inom landets gränser i alla fall, och kanske i några afrikanska och latinamerikanska diktaturer som lyckades få besök av dignitärer som Palme eller Mikael Wiehe. Sen stängdes våra mentalsjukhus, och patienterna flyttade ut till en tillvaro som hemlös i Malmös parker. Efter vad jag hört om hur det gick till på institutionerna vete sjutton om de inte bytte upp sig, men det är ändå inte roligt att se papplådor och kundvagnar i parken. Sen kom rumänerna. Häromdagen, på väg in till en shoppingrunda i Malmö, så råkade jag åka förbi en rivningstomt där det stod gamla husvagnar och plåtskjul om vartannat. Rena sydamerikanska slummen, mitt i Malmö! Så vill jag inte se Sverige.
Å andra sidan säger min liberala sida att människor inte behöver styras av vad jag gillar eller ogillar. Har vi ett avtal med Rumänien om öppna gränser, så ska de få komma hit också.
Så vad göra? Jag tror jag lyckats hitta en kompromiss, via Anybody och Mexan. Våra rumäner är helt enkelt affärsmän.
Va, affärsmän? Men de säljer ju ingenting? Jodå. Vi har gått från industrisamhället till tjänstesamhället, och rumänerna säljer en ypperlig tjänst. De säljer att vi får gå hem från ICA-butiken med ett rent samvete. Avlatsbreven har återvänt.
Hur bör vi hantera affärsmän som kommer till Sverige för att tjäna stålar?
Först: se till att de har ordentlig kost och logi. Nej, vänta. De ska själva se till att de har ordentlig kost och logi. Det ingår i en affärsmans affärsmodell, att ha intäkter som täcker utgifterna. Förvisso har jag agiterat en del för att vi ska kunna ha stor spridning i inkomster, och därmed utgifter på mat, bostäder och så vidare, men det finns gränser, och en gräns går hitom slumområden. Vi ska inte tillbaka till Lort-Sverige. Några snabba åtgärder:
- Stärk äganderätten. Den som äger en tomt skall tämligen omgående kunna avhysa oönskade gäster. Allemansrätten kan inte gälla ett halvpermanent läger. Att det som idag ska ta evigheter att få handräckning av kronofogden, om det alls går, är inte acceptabelt.
- Låt frivilligorganisationer erbjuda campingplatser med vatten och avlopp åt resande, rumäner såväl som svenskar. Givetvis utan offentliga bidrag; civilsamhället skall vara civilt och oberoende av staten.
- Se till att den som inte kan betala för logi eller vill utnyttja frivilligorganisationernas erbjudande omhändertas. Hemlösa svenskar av sina kommuner, rumäner av sina hemländer.
När sedan rumänerna har sin logi snyggt och städat ordnad, så är de välkomna att göra affärer. Då är det dags för skatteverket att träda in. Givetvis skall alla affärer som sker i Sverige beskattas enligt svenska regler. Jag kan tänka mig ett fribelopp, samma för såväl rumäner som svenska hobbyister, som är generöst tilltaget. Jag utgår även från att våra skattekontrollanter är lika vänliga och förlåtande emot rumäner som de är emot svenska näringsidkare.
Den som vill handla med rumäner, det vill säga skänka en slant, är välkommen att göra så. Och den som inte vill, får låta bli. Valfrihet, helt enkelt. Så kan ingen klaga på att rumäner tar "våra" resurser, eftersom endast resurser som frivilligt räckts över tas i anspråk.
Jag tycker det är en vettig kompromiss. Vi blir av med slummen. Rumänerna får fortsätta idka handel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar